För en internationalistisk linje i flyktingfrågan: Öppna gränserna

Arbetarmakts debatt med Rättvisepartiet Socialisterna om ”öppna gränser”

RS och SP erbjuder inget revolutionärt alternativ, Eduardo Montero, Arbetarmakt nr. 3/2010

RS svarar Arbetarmakt, Kristofer Lundberg, 2010-10-14

Arbetarmakt svarar Rättvisepartiet Socialisterna: Till försvar för de öppna gränserna, Eduardo Montero, 2010-10-28

Fortsatt debatt om asylkampen: RS svarar AM, Kristofer Lundberg, 2010-11-28

För en internationalistisk linje i flyktingfrågan: Öppna gränserna, Eduardo Montero, 2011-04-24


I stort sett alla som kallar sig för marxister, kommunister och trotskister ansluter sig till allmänna principer och slagord som ”proletär internationalism” och ”arbetarna har inget fosterland”. Tvisterna uppstår när innehållet i dessa principiella utgångspunkter ska fyllas med ett bestämt innehåll och översättas till konkreta politiska krav på ett sådant sätt att andemeningen i dem inte går förlorad.

Den internationella arbetarrörelsens historia är full av exempel på hur en princip har försvarats som ett yttre skal, till sin form, samtidigt som den tömts på sitt ursprungliga innehåll till förmån för en helt ny innebörd som uttryckts i krav och handlingar som direkt har gått emot principens ursprungliga avsikter. Både socialdemokratin och stalinismen har korrumperat socialismen och marxismen men behållit åtminstone delar av dess terminologi. I betydligt mindre skala kan samma fenomen observeras hos grupper med rötter i trotskismen men som ändå har haft problem med att hålla rent från reformistisk påverkan.

Den pågående debatten mellan AM och RS om parollen ”öppna gränserna” illustrerar tydligt hur internationalistiska fraser, som hos RS, kan härbärgera ett politiskt ställningstagande som implicerar en kapitulation för den borgerliga nationalismen och som definitivt innebär ett knäfall för nationell inskränkthet hos delar av arbetarklassen.

I det här sammanhanget kan man peka på två motstridiga tendenser hos kapitalismen. Å ena sidan bryter kapitalismen ner nationella barriärer och verkar för ökade kontaktytor mellan kulturer och folk. Även om detta mestadels sker på kapitalets villkor (nyliberal globalisering) så är det faktum att länder binds samman en objektiv grundval för socialism i framtiden. Å andra sidan finns den alltigenom reaktionära tendensen till nationell inskränkthet och uppsplittring, vilken svarar mot behovet av ett eget territorium för varje kapitalistklass. Nationalstaterna är därmed en politisk-ekonomisk enhet som i grunden försvagar arbetarklassen därför att den hålls uppsplittrad på i dagsläget nästan 200 länder i världen.

Den imperialistiska världsordningen gör att relationen mellan dessa stater präglas av exploatering och ojämlikhet. De imperialistiska staterna befäster sina gränser med avancerade bevakningssystem, stängsel, beväpnade vakter och hårda restriktioner. Allt för att mota bort de flyktingströmmar som i sista hand är ett resultat just av de imperialistiska staternas agerande i ”tredje världen”. De stängda och bevakade gränsernas funktion är att upprätthålla ett system som på global nivå har tydliga likheter med apartheid i Sydafrika.

Ur denna situation uppstår ett dilemma för arbetarklassen i väst. Antingen så fortsätter den med sin lojalitet till imperialismen eller så börjar den tänka och agera utifrån ett globalt klassperspektiv. På kort sikt kan arbetarna i väst dra vissa ekonomiska och sociala fördelar av det första alternativet. Men eftersom lojaliteten inte är ömsesidig så kommer tacken för att tänka nationellt och utgå från de nuvarande gränserna att bli inte bara ett utan flera knivhugg i ryggen på arbetarklassen. Det ser vi redan nu med alliansens stegvisa men bestämda systemskifte.

Slutsatsen är att arbetarna inte har något fosterland under kapitalismen, som redan Marx och Engels slog fast i manifestet. Därför finns det heller ingen anledning att vara lojal mot nationalstaten eller att utgå från dess förmodade legitimitet som en principiell utgångspunkt för att formulera en politik i arbetarklassens intresse. När det kommer till identiteten så bör den klassmedvetne arbetaren på frågan om denne är svensk, ryss, iranier, osv, svara: ”jag är i första hand internationell socialist” – och för en internationell socialist är det inte intressant att fråga sig vad som är bäst för det kapitalistiska fosterlandet: det viktiga är vad som är bäst för de arbetande och förföljda världen över. Som kommunister söker vi efter internationella lösningar för den globala arbetarklassen som helhet. Och stängda gränser in till de imperialistiska metropolerna gynnar absolut inte de miljontals människor som pga olika skäl behöver lämna sina ursprungsområden. Det skulle däremot ett öppnande av gränserna för att välkomna dem göra.

Av det som hittills sagts är det egentligen ingenting som bör betraktas som uppseendeväckande för den som anser sig vara kommunist och trotskist. Frågan är vad ett sådant här grundläggande marxistiskt resonemang borde ha för konsekvenser när det gäller inställningen till de kapitalistiska staternas gränser och för immigrationskontrollen. Faktum är att tidigare generationer av marxister redan har reflekterat över detta och det kan vara värdefullt att påminna om traditionen.

Marx & Engels, andra internationalen, Lenin, tredje internationalen och även den fjärde internationalen har alla uttalat sig i frågan om invandring och gränskontroll, faktiskt med en anmärkningsvärd nivå av överensstämmelse med varandra. Anledningen till att vi i AM åberopar oss ganska direkt på dess auktoriteter är inte för att den i sig är ett argument utan för att det i vissa klassiska texter helt enkelt finns väldigt bra argument som håller än i dag.

Mellan 1904 och 1907 pågick en debatt i den andra internationalen om in- och utvandring. Högeropportunistiska och chauvinistiska krafter inom internationalen pressade på för ett ställningstagande mot invandring från kolonierna till länderna i väst. Mot dem samlade sig majoriteten inom andra internationalen och slog på kongressen i Stuttgart 1907 fast följande:

Kongressen kan inte se något medel för att avhjälpa de för arbetarna hotande följderna av in- och utvandringen i någon ekonomisk eller politisk undantagsåtgärd eftersom dessa är fruktlösa och till sitt väsen reaktionära, det vill säga särskilt inte i en inskränkning av den fria rörligheten och i en utestängning av utländska nationaliteter eller raser.

(..)

Kongressen erkänner svårigheterna, vilka i många fall uppstår för ett proletariat i ett land som befinner sig på ett högre utvecklingsstadium inom kapitalismen med en massomfattande invandring av oorganiserade och med sämre levnadsförhållanden vana arbetare från länder med övervägande agrar karaktär och jordbrukskultur, liksom farorna som kan uppstå ur en bestämd form av invandring. Den ser ändå inte den ur den proletära solidaritetens ståndpunkt förkastliga utestängningen av bestämda nationer eller raser från invandringen som något lämpligt medel för att bekämpa den. Den förespråkar därför följande åtgärder:

(..)

3. Avskaffande av alla begränsningar av vilka nationaliteter eller raser som kan uppehålla sig i ett land och försvårande eller uteslutning från de inhemskas sociala, politiska och ekonomiska rättigheter, så långtgående underlättande som möjligt av naturalisering.

Trotz Alledem, nr 15, min kursivering

Vi vill verkligen uppmana medlemmar och sympatisörer till RS samt alla som följer den här debatten att läsa ovanstående rader noggrant. Vad sägs där om gränser och invandring? För vår del anser vi att de måste läsas som ett ganska tydligt ställningstagande för att öppna gränserna för invandring, inte att avskaffa gränserna under kapitalismen, men att öppna dem.

Hur ska man annars tolka formuleringar som ”inte i en inskränkning av den fria rörligheten”? Invandringslagar och bevakade gränser är just inskränkningar. Om rörligheten för människor ska släppas fri, som andra internationalen ansåg, så innebär det att gränserna måste vara öppna för annars kan rörligheten inte vara fri och obehindrad. Detta understryks i åtgärdsprogrammets punkt tre när man faktiskt explicit slår fast att alla begränsningar för invandring ska avskaffas. Om detta inte är ett krav på att öppna gränserna, vad är det då? RS blir svaret skyldiga.

Den andra internationalens öde blev förräderi, reformism och socialpatriotism. En möjlig invändning mot oss vore därför att förminska värdet av de citerade styckena genom en variant på ett ”guilt-by –association” – resonemang: dvs internationalens senare urartning kan eventuellt användas för att misstänkligöra dess tidigare historia. I och för sig är det ytterst oklart hur kopplingen skulle se ut mellan urartningen till nationell socialism och den, i jämförelse med nuvarande stämningar inom vänstern, extrema internationalism som kommer till uttryck i de citerade styckena. Låt oss i alla fall för säkerhets skull ta reda på vad Lenin hade att säga i frågan och om den citerade resolutionen: I en artikel om kongressen attackerar Lenin den falang som ville driva igenom krav på restriktioner för invandringen, och han konstaterar:

(..) But no one at the Congress defended this craft and petty-bourgeois narrow-mindedness. This resolution fully meets the demands of revolutionary Social-Democracy.

– V.I Lenin; The international socialist congress in Stuttgart; CW 13, Progress 1962, s.79.

Vi ser alltså att Lenin till fullo ställer sig bakom Stuttgartresolutionens krav på fri invandring och att öppna gränserna. I en annan artikel av Lenin om Stuttgartkongressen som också kommenterar debatten om invandringen skriver han:

Further, on the question of emigration and immigration, a clear difference of opinion arose between the opportunists and the revolutionaries in the Commission of the Stuttgart Congress. The opportunists cherished the idea of limiting the right of migration of backward, undeveloped workers – especially the Japanese and the Chinese. In the minds of these opportunists the spirit of narrow craft isolation, of trade-union exclusiveness, outweighed the consciousness of socialist tasks: the work of educating and organizing those strata of the proletariat which have not yet been drawn in to the labour movement. The Congress rejected everything that smacked of this spirit. Even in the Commission there were only a few solitary votes in favour of limiting freedom of migration, and recognition of the solidarity of the workers of all countries in the class struggle is the keynote of the resolution adopted by the International Congress.

– V.I Lenin; The international socialist congress in Stuttgart; CW 13, Progress 1962, s.89

Poängen här är inte att jämställa RS med andra internationalens höger som vid denna tidpunkt argumenterade för kraftfulla restriktioner mot invandring framförallt från koloniala länder dvs av ”färgade raser”, med den tidens jargong. 1907 års opportunister motsvaras idag av socialdemokratins ledning. Det vi kritiserar RS för är att de inte tar samma konsekvent revolutionärt internationalistiska och hårdnackade position mot socialpatrioterna och chauvinisterna som Lenin och majoriteten inom andra internationalen gjorde 1907. Istället för att stå kvar vid inställningen att kraftfullt avvisa alla bestämmelser som hindrar invandringen, så slår RS/CWI knut på sig själva i sina försök att hitta en ståndpunkt mittemellan den andra internationalens höger och dess vänster. Det närmaste citatet av Lenin ovan torde vara ganska svårt att missförstå: att vilja ha begränsningar på invandringen står i direkt motsättning till den internationella arbetarsolidaritetens politik. Men skillnaden mellan denna linje och CWI:s blir tydlig när CWI i praktiken vill behålla reaktionära restriktioner. Hänvisningarna till att kravet på fri invandring/öppna gränserna är orealistiskt är, som vi har visat, oerhört ohistoriskt – i synnerhet för marxister.

I sitt svar till undertecknad skriver KL:

(..)”Rättvisepartiet Socialisterna är medvetna om att kampen för rätten till asyl och en human flyktingpolitik också är en kamp mot kapitalism och högerpolitik – för en socialistisk värld som river ner de murar som reses mot arbetare och förtrycka världen över” finns att läsa i RS Göteborgs valmanifest. Detta är en kamp för en socialistisk värld utan gränser. Men ”öppna gränser” under kapitalismen – som AM driver – är omöjligt. Om det hypotetiskt skulle gå att införa är det ett samhälle där miljontals fler skulle vara papperslösa och utnyttjas utan rättigheter. (..) ”Öppna gränser” är ett krav som inte mobiliserar och som skapar illusioner om att flyktingars helvete jorden runt kan lösas genom att tullar avskaffas. När det minimum som krävs, med Rosa Luxemburgs ord, är internationell socialism.

Såvitt vi kan förstå har RS fyra kärnargument mot parollen Öppna gränserna, och de uttrycks mer eller mindre klart i ovanstående citat: 1) Det är ett krav som är praktiskt omöjligt att genomföra under kapitalismen. 2) Om det genomfördes under kapitalismen så skulle det ske på ett reaktionärt sätt med försämrade rättigheter och sänkt levnadsstandard. 3) Det går inte att vinna stöd för parollen. 4) Parollen är inte ett övergångskrav som förbinder dagskampen med kampen för den socialistiska revolutionen.

Så här långt kan det vara på sin plats att förtydliga vad som egentligen menas med att ”öppna gränserna”. Parollen säger inte att gränserna ska avskaffas eller att nationalstaten ska upplösas. Visserligen är detta också två av våra målsättningar, men dessa är verkligen omöjliga att uppnå utan att omkullkasta kapitalismen. Strängt taget utgår parollen ”Öppna gränserna” faktiskt från den fortsatta existensen av stater och därmed gränsdragningar dem emellan – men säger samtidigt att dessa gränser inte ska vara ett hinder för den fria rörligheten av människor i allmänhet och de arbetande och förtryckta i synnerhet. Vad vi säger är att gränserna inte ska skyddas med hjälp av invandringslagar, restriktioner och vakter som sållar bort dem som inte anses produktiva från kapitalisternas synvinkel. Lika lite som uppmaningen till att ”öppna den där dörren” ska ses som liktydigt med ”förinta den där dörren”, ska ”öppna gränserna” ses som liktydigt med ”avskaffa gränserna”. Den senare åtgärden är som sagt inte felaktigt men hör till ett annat skede av kampen.

Det är inte en lek med ord att klargöra skillnaden mellan att öppna gränserna och att avskaffa gränserna. ”Öppna gränserna” är ett etablerat uttryck i relation till frågan om immigration. Möjligtvis är formuleringen ”för fri invandring” mer träffsäker. Hursomhelst så avser inte AM, eller andra grupper inom den yttersta vänstern som står för att öppna gränserna, att förespråka fri rörlighet för trafficking, vapensmuggling, arkeologiska stölder i tredje världen osv. I förhållande till sådana fenomen kan gränskontroller fylla en viss funktion, så vi säger inte att gränser och bevakning ska avskaffas rätt och slätt – bara att invandringen ska vara utan restriktioner.

RS försöker att definiera kravet på rätten till asyl som något annat än att öppna gränserna. Men om rätten till asyl inte kombineras med ett öppnande av gränserna så är det, om än ett steg i rätt riktning i jämförelse med att det inte finns någon rätt till asyl, ett sätt att tvinga flyktingar och immigranter att tigga och be de imperialistiska staterna om en ynnest.

RS påstår att kravet på öppna gränser är utopiskt och illusoriskt. Vi menar att det är kravet på rätten till asyl rest i motsättning till öppna gränserna som är utopiskt. RS påstår att restriktioner för invandringen är möjliga att kombinera med att rätten till asyl råder. Eftersom rätten till asyl är en demokratisk och mänsklig rättighet så säger RS därmed att det under kapitalismens imperialistiska stadium kan finnas en invandringskontroll som är human, icke-diskriminerande och icke-rasistisk. Med all respekt, men sådana resonemang är kvalificerad smörja!

Kapitalismen kommer alltid att behöva en rasistisk ideologi för att rättfärdiga en rasistisk praktik. Dessutom ligger det i sakens natur att de borgerliga staterna i väst i största möjliga mån kommer att förbehålla sig den exklusiva rätten att definiera vilka som är önskvärda som asylanter, naturligtvis utifrån sina egna snäva intressen och begränsningar.

I RS tappning är kravet på asyl radikal rådgivning åt kapitalet på hur de ska sköta sina restriktioner av invandringen. För säkerhets skull erbjuder sig RS rollen som påtryckare och observatör när de sen driver på för en generös tolkning av rätten till asyl framförallt kring enskilda fall. Här måste vi givetvis vara tydliga med att vi helt och hållet ställer oss bakom varenda kampanj för enskilda flyktingar oavsett om de bedrivs av RS eller kyrkan. Men att vi ställer oss bakom handlingen betyder inte att vi okritiskt accepterar all propaganda runt handlingen. Varenda enskilt asylärende är värt att driva men dessa kampanjer skulle spela en betydligt mer progressiv roll om de förenades med kravet på öppna gränser.

Dessutom kan man säga att KL och RS begår ett sorts kategorimisstag när man sätter rätten till asyl i direkt motsättning till öppna gränserna. Rätten till asyl är ett krav som kan och måste drivas i förhållande till enskilda flyktingärenden så länge gränserna inte är öppna. Men att öppna gränserna är en generell åtgärd som inte är kopplat till specifika fall. Kravet handlar om den strukturella nivån som undertecknad påpekade redan i förra svaret.

Efter att ha klargjort vad parollen om öppna gränser går ut på kan vi gå över till att diskutera i vilken mån den går att genomföra under kapitalismen. Men varför skulle det inte gå att göra det? Precis som med andra frågor av vikt för arbetarklassen så är det en kampfråga: det handlar om styrkeförhållandena. Problemet är inte att kapitalismen i sig självt inte kan fungera med en fri rörlighet av människor. Problemet är att snarare det sätt de skulle genomföra öppna gränser på: ett problem som KL är inne på. Dessutom saknas en proletär masskraft som har detta krav som en del i sitt program. KL argumenterar som om den nuvarande gränspolitiken skulle vara en organisk del av kapitalismen. En historisk tillbakablick visar emellertid att så inte är fallet. Det har snarare varit en pendelrörelse mellan starka restriktioner och helt eller delvis öppna gränser.

KL argumenterar som om situationen med miljontals papperslösa och utnyttjade människor är något som hör till en eventuell framtid där öppna gränser har genomförts. Men det är i så fall dags för KL att öppna ögonen. Det är faktiskt i systemet med stängda gränser som det redan finns ett hårt exploaterat och marginaliserat skikt av immigrantarbetare som kan räknas i miljoner. Eftersom stängda gränser inte kan vara en abstraktion så har vi ovanpå det alla tragedier som skapas bland dem som inte lyckas ta sig in. RS verkar göra ett tankefel när de automatiskt kopplar ihop förekomsten av en brutal uppskiktning av arbetarklassen med öppna gränser. Det är snarare det motsatta som är fallet. Den nationella exklusiviteten är en orsak till att arbetarklassen splittras upp i två läger: de som hör hemma innanför murarna till det västerländska fortet och de som egentligen hör hemma utanför murarna men som pga sin ”infernaliska fräckhet” har lyckats smuggla in sig själva; papperslösa, illegala invandrare och gömda flyktingar. Den nationella exklusiviteten ramas in av nationalstaternas gränser.

Att hålla gränserna stängda under hård bevakning är att förvandla det nationella från en romantisk idé (nåja, romantisk för de efterblivna) till krass verklighet. De stängda gränserna är en del i den struktur som ger medborgerliga rättigheter till en viss sektor av de som arbetar ihop välståndet i väst, medan andra – som ofta sliter under de hårdaste villkoren – förvägras de mest grundläggande rättigheter i det samhälle de bidrar till. Genom att öppna gränserna rycks en av grundpelarna för den här uppdelningen bort. Med öppna gränser är det inte längre intressant vilka som kom hit på ett ”legitimt” sätt och inte. När den frågan är ur vägen blir det enklare att ta den gemensamma striden för lika rättigheter åt alla.

Kapitalismen, inte invandrarna, står bakom attackerna på arbetarklassen
KL påstår följande om sambandet mellan öppnade gränser och den sociala situationen: ” Om det hypotetiskt skulle gå att införa är det ett samhälle där miljontals fler skulle vara papperslösa och utnyttjas utan rättigheter.” För KL och RS är det med andra ord en oundviklig följd av fri invandring att stora delar av arbetarklassen skulle sjunka ner i ett tillstånd av superexploatering och massfattigdom – i synnerhet immigranterna själva. De tidigare citaten från andra internationalen och Lenin visar att det historiskt har funnits en mycket mer villkorlig inställning i denna fråga. Ett stort inflöde av immigranter kan utnyttjas för lönedumpning och liknande.

Men detta är å andra sidan alltid ett problem under kapitalismen som har sin grundläggande orsak i behovet av att låta kapitalet koncentreras och växa. Om det inte finns en enad militant arbetarfront kan den härskande klassen utnyttja massarbetslöshet och även storskalig invandring för att spela ut olika grupper av arbetare mot varandra. Men det är alltså inget oundvikligt.

RS resonemang är däremot mycket ensidigt, defaitistiskt och farligt. Om det stämmer att öppna gränser oundvikligen leder till lönedumpning och svaga fackföreningar så följer det att en sådan politik kan undvikas genom att inte öppna gränserna – en slutsats som RS helt korrekt har dragit; det är därför de för fram idén om selektiv invandring grundat på rätten till asyl. Det är också därför de är emot parollen om öppna gränser.

Av detta följer i sin tur att eftersom gränserna omgärdar just borgerliga nationer och vaktas av kapitalistiska stater så har arbetarna enligt den här politiska logiken något viktigt gemensamt med bourgeoisien; nämligen bevakningen av det gemensamma fosterlandet som båda parter har specifika intressen i. RS skulle själva aldrig ta resonemanget så här långt. Men deras inkonsekventa tvetydighet, de borde dra dessa slutsatser, tjänar till att stryka en opinion medhårs som faktiskt tänker så här.

Men vad är det RS egentligen påstår därmed? Här gäller det att vara försiktigt för vad RS säger är att den imperialistiska statens invandringskontroll är ett sätt att blockera sociala och politiska tendenser som marxister normalt brukar beskriva som effekter av kapitalismens rörelselagar i sig själva. Men RS linje förvirrar bara i det avseendet och flyttar uppmärksamheten till något annat; invandringen och att den på något sätt skulle ha att göra med nedskärningar och arbetslöshet.

Det korrekta från en internationalistisk utgångspunkt är att aldrig säga eller göra något som kan tolkas som att orsakerna till angrepp på arbetarklassen ligger någon annanstans än hos kapitalismen självt. Omfattande invandring kan eventuellt gynna systemet men är ändå ett tveeggat vapen. Etnisk uppblandning och kontakt med nya influenser vidgar vyerna både hos den inhemska arbetarklassen och de nyanlända arbetarna och bidrar till att göra dem mer världsvana och globalt orienterade. Därmed ökar möjligheterna att de ska kunna förstå ett internationellt socialistiskt program. Baserat på ett sådant program, och med en strategi för samlad arbetarkamp, kommer omfattande invandring inte att gynna kapitalägarna. Den arbetskraft som kommer hit är till största delen proletär vilket innebär att den både bidrar till kapitalismens vinster och att den är dess dödgrävare. Att ta hit invandrare är att ta hit fler möjliga revolutionärer.

En av komponenterna i ett socialistiskt program är kravet på ett generellt välfärdssystem dvs kravet på sociala (och politiska) rättigheter som omfattar vidast möjliga kretsar av människor. Eftersom vi står på de förtrycktas sida kämpar vi för att alla som befinner sig inom ett lands gränser ska omfattas av dess välfärdssystem. Då vi inte kan acceptera ett globalt apartheidsystem som går ut på att de imperialistiska metropolerna berikar sig på de fattiga länderna, men utestänger flyktingar och invandrare som försöker att ta sig därifrån, kombinerar vi kravet på ett välfärdssystem och öppna gränser.

Det här betyder att vi står för en universell (i det ordets verkliga och högst materiella bemärkelse, inte som liberalt och metafysiskt svammel) målsättning om mänskliga rättigheter. De som står för ett försvar och utvidgande av välfärdsreformerna i väst utan att kräva öppna gränser säger implicit att dessa reformer är förbehållna en exklusiv grupp människor, i bästa fall definierade av medborgarskap – men alltför ofta definierade i termer av nationalitet och etnicitet. Detta är att tillmötesgå arbetararistokratin och de mest inskränkta skikten av arbetarklassen i deras ovilja att dela med sig av sina rättigheter.

Några exempel på krav som arbetarrörelsen i väst måste kämpa för är: facklig organisering av papperslösa, facklig utbildning för nyanlända immigranter om rättigheter och skyldigheter, minimilöner som ska gälla för alla oavsett medborgarskap eller uppehållstillstånd, löneökningar för de sämst betalda arbetarna, etc.

Det är nödvändigt att vinna stöd för parollen öppna gränserna
KL hävdar att det inte går att vinna stöd för linjen att gränserna måste öppnas. Men som jag redan har visat är detta ett väldigt ohistoriskt påstående. Den linjen har redan haft ett masstöd i den internationella arbetarrörelsen. Att gränserna måste öppnas har en gång i tiden betraktats som en självklarhet av de flesta som kallast sig för marxister och endast ifrågasatt av en liten klick socialpatrioter – socialister i ord men nationalister i handling. Av skäl som grundligt har diskuterats på andra håll så kastades emellertid styrkeförhållandena om och de reformistiska klassförrädarna fick överhanden inom den internationella arbetarrörelsen. Ståndpunkter som tidigare hade varit obskyra blev då normala.

Arbetarklassen och mänskligheten står inför stora utmaningar idag. För att ta sig an dessa måste planetens överlägset starkaste sociala kraft – armén av miljarder arbetare – göras stridsduglig. Detta är i första hand en politisk uppgift. Det gäller att återupprätta kärnan i de ursprungliga principerna och samtidigt ta sig an de nya frågeställningarna. Men invandring och flyktingströmmar tillhör egentligen inte de nya frågeställningarna (till skillnad från tex genmodifiering och liknande), utan är ett klassiskt problem där det redan finns ett genomdiskuterat förhållningssätt. Vi hävdar att detta förhållningssätt återigen både kan och måste bli en självklarhet. RS/CWI däremot hävdar något annat. Eftersom de är totalt uppgivna om den västerländska arbetarklassens förmåga att anamma ett verkligt internationalistiskt perspektiv (vilket inte kan ske om man inte är beredd att ställa sig bakom kravet på att öppna gränserna) så väljer de att kompromissa med socialchauvinismen och accepterar en av dess mest grundläggande premisser; att det ligger i arbetarklassens intresse att upprätthålla de nationsgränser som imperialisterna har kommit överens om. Detta är vad RS/CWI säger rent objektivt, även om de försöker dölja det med fraser. RS/CWI kännetecknas i den här frågan, precis som i så många andra, av att hela tiden anpassa sig till vad vänstern inom den reformistiska byråkratin kan gå med på: ett arv från tiden som djupt inbäddad opposition inom socialdemokratin.

Hannah Sell samt Lindsey-strejken
Ett flagrant exempel på hur resonemanget går när RS/CWI viker ner sig för vänsterbyråkratin och efterblivna stämningar inom arbetarklassen är det citat av KL:s brittiska kamrat Hannah Sell som jag gav exempel på i min förra artikel:

We have to steadfastly oppose the scapegoating of asylum seekers and economic migrants, and fight for their rights. However, in doing so we are aiming to convince as many workers as possible of this position. To adopt, as some on the left do, a headline slogan like ”asylum seekers welcome here” is a mistake. It will never gain the ear of the vast majority of working-class people in Britain. Even amongst the most thinking sections of workers, who are aware of how the government uses asylum to deflect attention from its neo-liberal policies, there is a feeling that Britain cannot cope with more than a limited number of asylum seekers. Amongst broader sections of the working class the wave of anti-asylum seeker propaganda has had a marked effect. There is a feeling that their numbers are partly responsible for the dilapidated state of public services. And while racism is clearly a strong element in the most vitriolic anti-asylum feeling, this is not a simple question. It is undoubtedly true that the anti-asylum feeling is stronger in towns with small black and Asian populations, or in predominantly white suburbs on the edges of more mixed towns, than it is in London, where two-thirds of immigrants settle and 28% of the population are from ethnic minorities. (Incidentally, this proves that it is not overcrowding that causes anti-asylum feeling, as London is by far the most densely-populated part of Britain.) Nonetheless, anti-asylum seeker feeling does not only exist among white workers, but also among second and third generation immigrants from the neo-colonial world. Several opinion polls show that, as a result of the deluge of propaganda against them, the broadest hostility is towards Eastern European refugees rather than those from Africa or Asia.

Asylum and immigration in Britain today, Hannah Sell, Socialism Today, nr 79/2003

Ovanstående citat är ett skrämmande exempel på hur långt CWI är bredda att gå i sin anpassning till nationalistiska tongångar inom arbetarklassen. Sell är så nära man kan komma att ta avstånd även från rätten till asyl med hänvisning till vad opinionen kan tolerera inom vissa arbetarskikt. Inte konstigt att KL försöker att ignorera detta hemska uttalande i sitt svar till undertecknad.

Ett annat exempel på samma syndrom är CWI:s agerade i samband med Lindsey-strejken, en händelse som KL däremot viker en hel del utrymme åt att kommentera. Faktum är att AM redan har kommenterat denna kontrovers utförligt på sin hemsida. Den som vill ha ytterligare exempel på CWI:s svaghet i den här frågan kan informera sig här.

Den egna borgarklassen är huvudfiende
Utan tvivel är det så att parollen Öppna gränserna idag inte har speciellt stort stöd bland inhemska arbetare i de imperialistiska metropolerna. Det är ett konstaterande som beskriver en aspekt av en politisk medvetenhet som är en produkt av vissa historiska, ekonomiska, sociala och politiska omständigheter.

Att säga att den medvetenheten inte kan eller kommer att förändras måste antingen betyda att den betraktas som en organisk del av arbetarklassen i väst eller att de faktorer som gav upphov till denna politiska deformering är permanenta. Båda påståendena är omöjliga att förena med den dialektiskt materialistiska synen på historia. Krig, katastrofer, kriser, revolutioner och kontrarevolutioner kommer att försvaga många av dagens självklara ”sanningar”. Men för att ersätta de gamla ”sanningarna” med nya krävs en aktiv insats från marxisterna – inte bara som dugliga kämpar, utan som förespråkare för ett program som inte är en kompromiss med just den ordning det påstås vara emot.

En av de grundmurade föreställningar som kommer att utmanas av händelsernas gång är att arbetarklassen har ett fosterland under kapitalismen, och att det på något sätt kan försvaras genom mer eller mindre tillslutna gränser. Så fort insikten sprider sig att det inte finns någon nation eller fosterland att försvara men däremot klassfränder att försvara, bla mot kapitalister ur den egna nationella ”gemenskapen” – då kommer frågan om gränserna att komma i ett annat ljus. Arbetarmakt förbereder för detta genom att återanknyta till traditionen från Stuttgartkongressen 1907 och det som Lenin har skrivit i frågan.

En annan synpunkt är att parollen Öppna gränserna visserligen uttrycker en markant minoritetsposition, men ändå inte är fullt så exklusiv som RS vill påskina. Bland grupper med rötter i trotskismen eller andra traditioner långt till vänster om det reformistiska träsket är den vanligt förekommande. I den miljön tillhör RS högerflygeln. Dessutom är ett marxistiskt program internationellt, det vänder sig till världsproletariatet. Bland några av de mest utsatta skikten, framförallt flyktingar och papperslösa, har parollen om Öppna gränser goda möjligheter att vinna gehör redan idag. Det gäller även hos mer medvetna sektorer av arbetarklassen i de halvkoloniala länderna.

Öppna gränserna är ett demokratiskt krav i ett övergångsprogram
KL menar att ”öppna gränserna” inte är ett övergångskrav. I strikt mening kan detta stämma. Men inte heller ”rätt till asyl” är ett övergångskrav så även RS har en nyckelparoll i den här frågan som inte är ett renodlat övergångskrav. Rätten till asyl och öppna gränserna är två paroller med en fundamental likhet; de är demokratiska krav som närmast bör likställas med saker som yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet i det att de handlar om friheten att få bo och arbeta under relativ säkerhet där möjligheterna till försörjning finns. Omvänt så handlar invandringskontroll och restriktioner om att begränsa denna demokratiska frihet. Lika lite som vi kommunister är beredda att acceptera inskränkningar och speciella ansökningsprocedurer för arbetarnas rätt att få organisera och yttra sig, lika lite tolerans borde vi visa mot restriktioner mot deras möjligheter att flytta dit jobben och tryggheten finns.

Då ”öppna gränserna” har denna tydliga demokratiska karaktär blir det något absurt över KL:s argumentation när han skriver:

Rättvisepartiet Socialisterna är inte begränsade av att ”resa dagskrav”. Men vi ser heller oss inte begränsade till att bara ropa på den ”proletära världsrevolutionen” utan vi kämpar här och nu och kopplar detta samman med uppbygget av en internationell massrörelse kapabel att sopa undan kapitalismen och förpassa detta system till historiens sophög.

Men för att göra detta är övergångsprogrammets metod nödvändig. Övergångsprogrammet ska användas för att vara en bro mellan den nuvarande medvetenheten hos arbetarklassen och behovet av socialism i världsskala.

Vi kliar oss lite i huvudet och känner oss förbryllade. Menar KL att öppna gränserna är ett slagord i samma nivå som arbetarrådsmakt och väpnad internationell revolution? Det är det definitivt inte. Det ifrågasätter inte kapitalismen på ett grundläggande sätt, utan är som sagt ett rent demokratiskt krav – inte ett förslag på en revolutionär åtgärd. Däremot är det så att demokratiska krav har sin givna plats i ett socialistiskt övergångsprogram. Under sina mer krisartade faser kommer kapitalismen att hamna i motsättning till grundläggande demokratiska friheter därför att dessa möjliggör ett motstånd.

Att försvara dessa rättigheter, och att fortsätta kämpa för deras utvidgande, kommer då att få en revolutionär och antikapitalistisk betydelse. Kampen för demokratiska krav, som öppna gränserna, kan och kommer alltså att kunna bidra till att arbetarnas medvetenhet utvecklas i socialistisk riktning, även om dessa krav var och en för sig inte har några likheter med sådana klassiska övergångskrav som arbetarkontroll och arbetarmilis.

Det demokratiska kravet på att öppna gränserna för invandringen är redan nu en fråga på liv och död. Varje socialist, till och med varje progressiv människa, måste fundera över på vilken sida man står.

Eduardo Montero