Den 23 mars hade fascisterna i Swedish Defence League (SDL) planerat en manifestation, som först var tänkt att hållas på Rosengård i Malmö. Arrangemanget flyttades sedan till Möllevångstorget, och till sist, på polisens inrådan, till Stortorget. Polisen hade skäl för sin oro, vilket Skånes antifacister visade den lördagen.
Skåne mot rasism samlade omkring 1 500 demonstranter på Möllevångstorget, som sedan marscherade för att möta SDL på Stortorget. Demonstrationen var bred och folklig, och stämningen hölls uppe med musik från en ljudbil och slagord. På vägen gick vi också förbi ett torgmöte med Kommunistiska partiet, och glädjande nog anslöt RKU-fanbärare till den antirasistiska demonstrationen.
Vänsterpartiet var redan på plats på Stortorget, där de hade lyckats samla ett 30-tal demonstranter. Som vissa vänsterpartister själva medger var målet med deras arrangemang att skapa ett ”legalt alternativ” till den militanta demonstrationen, som främst organiserades av Skånes autonoma aktivister.
SDL hade, inklusive tillresta aktivister, samlat en tragisk skara på 15-talet rasister. Dessa befann sig i ett hörn av Stortorget, omringade av två kravallstaket och ett stort antal poliser och polisbussar. Kort efter att den stora antifascistiska demonstrationen anlänt till Stortorget följde en makalös uppvisning av organisation och militans. Demonstranter började bombardera polisen och torget med smällare och rökgranater. Längre bak höll demonstranterna stämningen uppe med slagord som ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!”
Åk hem – alla fem!
Detta skapade förvirring i polisens led, och plötsligt började aktivister dra iväg det tiotals meter långa kravallstaketet. Detta skapade en stor öppning, och torget började fyllas med antifascister. Men vi lyckades inte nå facisterna. Polisen påbörjade en motoffensiv med polisbussar som körde rakt in i folkmassan, och snutar som slog besinningslöst mot aktivisterna. Vi fick retirera, och polisen tog tillbaka kontrollen över torget.
Sent omsider kunde SDL:s möte börja. Vad de sa, i sina korta tal, hörde nog endast de närmast sörjande, om ens det – eftersom torget stadigt hölls kokande med slagord, busvisslingar och burop. ”Åk hem, alla fem!” var en populär ramsa. Och snart försvann de, snabbt in i en buss och på flykt från en folkmassa som definitivt visat att SDL-fascister inte är välkomna i Malmö.
Även om mötet inte stoppades helt måste demonstrationen och inrusningen ses som en stor seger för Skånes antifacister. Rädslan som facisterna måste ha känt i detta ögonblick, och förnedringen när de tvingades slinka iväg i en specialchartrad buss, kommer förhoppningsvis att ha en långvarigt demoraliserande effekt på SDL. De är långt ifrån sina förebilder och samarbetspartners i English Defence League, som bitvis lyckats med sitt uppsåt att skapa ”rasupplopp” i invandrartäta områden.
Vägen framåt för antirasismen
Det är beklagligt att den antirasistiska rörelsen i Sverige fortfarande är så pass splittrad. I det här sammanhanget var den reformistiska, ”breda” eller ”folkliga” samlingen den uppenbart minsta protesten, och Skåne mot rasisms stora, autonomt dominerade och konfliktinriktade marsch den största. Framgångarna med mobiliseringen till Skåne mot rasisms demonstration visar att breda lager av arbetarungdomar inte alls skräms av en konfrontativ antirasism.
Reformisterna, däremot, binder sig frivilligt till den borgerliga statens lagar, vilket i praktiken innebär att de lämnar arbetarklassen försvarslös mot den fascistiska faran. Deras argument blir i slutändan att vi måste vara pacifister, även om våra motståndare är beredda att slå mot oss med våldsamma medel. Men resultatet blev i det här fallet att de marginaliserades.
Samtidigt kräver en offensiv antirasism, som också är bred, ett klassperspektiv. Antirasister måste bli bättre på att dra in den organiserade arbetarrörelsen i större aktioner mot fascisterna på gatan, såväl som i en kamp mot den borgerliga politik som föder rasismen. Rasismen kan inte krossas genom gatuaktioner allena. De arbetare och ungdomar som lyssnar på de reformistiska partiernas antirasism måste övertygas om faran med fackens, Socialdemokratin och Vänsterpariets flathet mot fenomen som fascister på våra gator. Fascismen utgör redan i dag ett hot mot arbetare som har ”fel” hudfärg, sexualitet eller politisk uppfattning! Att låta den borgerliga polisen diktera villkoren i en sådan situation är att ge upp på förhand.
Efter demonstrationen i lördags har en sådan debatt – om inriktningen på den antirasistiska rörelsen – kunnat ta sin början. Arbetarmakt ser fram emot att delta där, och i det fortsatta antirasistiska arbetet i Skåne. Vi vill tacka alla som slöt upp för att göra rasisternas lilla samling till ett fiasko, och alla som arbetat hårt med att arrangera Skåne mot rasisms demonstration.
Arbetarmakt Skåne
Se även artikeln Kommunistiskt medvetande från periferi till explosion, och vår artikel från 2011, Har Vänsterpartiet en antirasistisk strategi?
En kort film från dagen: