Nödvändig läsning: Amineh – inte större än en kalasjnikov

amineh-inte-storre-an-en-kalasjnikov-fran-peshmerga-till-riksdagsledamot

Amineh Kakabaveh har upprepade gånger varit i hetluften de senaste åren. Sommaren 2015, när debatten om hedersvåld och kvinnoförtryck i vissa förorter rasade som värst blev hon beskylld för att vara rasist när hon försvarade utsatta kvinnor – en anklagelse som även spreds av några av hennes ledande parti”kamrater”. Vi tog ställning för hennes kamp och tillbakavisade de absurda beskyllningarna här och här. Den största kontroversen har dock gällt filmen från Nordisk ungdom som hon spred. Mer om det nedan.

Nu har Kakabaveh publicerat en självbiografi: Amineh – inte större än en kalasjnikov (Ordfront, 2016). Det är nödvändig läsning för att bättre förstå henne och hennes insatser.

Amineh växte upp i en by i iranska Kurdistan, där de utsattes för politiskt och nationellt förtryck, något som blev värre när Khomeinis islamister tog över i sin blodiga kontrarevolution. De kurdiska områdena fick nu leva under regelrätt ockupation, med hård kontroll, påbud om hur de skulle leva (i synnerhet flickor och kvinnor), med utegångsförbud och våldsamma övergrepp. Hennes far misshandlades svårt och kastades medvetslös utanför hemmet, där den lilla Amineh fick försöka hjälpa honom. Det fanns dock de som gjorde öppet motstånd: det socialistiska Komalas peshmergas (gerilla) fanns i bergen och skogarna, och nattetid höll sig Khomeinis trupper helst inne, för att inte utsättas för dem. Redan som liten drömde Amineh om att ansluta sig till dem och deras kamp.

Komala, som stod för såväl kurdisk frihet och socialism som frigörelse för kvinnorna hade ett stort folkligt stöd – en förutsättning för att de skulle överleva. De traditionella och reaktionära strukturerna var dock samtidigt starka även i de kurdiska områdena, och även Amineh fick känna av hederskulturen Hennes föräldrar var mer progressiva än många andra, men också de utsattes för släktens och omgivningens press på hur de skulle agera.

Vid 13 års ålder gjorde hon ett försök att ta sig till Komalas peshmergas. Då de levde under ockupation där i synnerhet flickor inte kunde röra sig fritt, och där gerillan uppenbarligen inte kunde ha rekryteringskontor var detta inte så lätt. En chans dök upp när hon fick höra att de befann sig i närheten. Hon misslyckades dock, och tvingades tillbringa natten borta, något som givetvis uppmärksammades. Amineh fick husarrest och familjen trakasserades av ockupationsmakten. Hon visste att hennes familj skulle straffas ytterligare om hon lyckades rymma och ansluta sig, men hennes beslut stod fast. Nästa gång en möjlighet uppstod tog hon den, med mer framgång denna gång. I ett av många starka ögonblick i boken hör hennes far att hon går ut på natten, inser vad hon tänker göra och följer efter. Han lyckas dock inte hindra henne. Jag är Komalas flicka nu, pappa, säger hon till avsked när hon försvinner in i natten med peshmergas.

Från peshmerga till riksdagen
Amineh var 13 ½ år. Hennes äldre bror och hennes morbror hade redan anslutit sig. Hon fick dock inte ingå i deras enheter. Komala hade en regel mot att låta familjemedlemmar verka tillsammans, då slaget mot en familj skulle bli ännu hårdare om flera medlemmar dog på samma gång.

Amineh Kakabaveh ingick inte i stridande förband, hon ingick i grupper som organiserade och agiterade bland folket, och senare blev hon livvakt åt Komalaledare. Men risken för angrepp fanns hela tiden, och givetvis var de alla beväpnade och redo för försvarsstrider. Hon berättar i boken om livet i peshmerga, det hårda livet i bergen, ofta med brist på mat och vatten, och – ännu värre – den rikliga förekomsten av skorpioner. De utsätts för attacker, vänner och kamrater dör. Amineh själv drabbas värst i en totalförstörd kurdisk by, förödd av Saddam Husseins gasattack. Giftet fanns kvar, hon behövde akut vård och sviterna fanns kvar i åratal (men är nu helt borta).

Boken berättar också om de komplicerade förhållandena för den kurdiska kampen. De kurdiska områdena är uppdelade mellan fyra länder som har legat i olika konflikter med varandra. Regimerna har försökt använt kurderna som en bricka i det spelet, och olika kurdiska rörelser har försökt använda det utrymmet för att manövrera. Med uppenbar risk för principlöshet.

Mest relevant i Komalas fall var att Iran och Irak låg i krig mellan 1980-88. Saddam Hussein såg givetvis gärna att de iranska kurderna bekämpade Khomeinis regim, samtidigt som denna försökte använda de irakiska kurderna mot Saddam. Komala hade därför en de facto vapenvila med Saddam Hussein, vilket i sig självfallet är förståeligt. Ett exempel på ett helt principlöst agerande stod dock det konservativa irakkurdiska partiet KDPI under Barzani för. De försökte inte bara utnyttja utrymmet som konflikterna mellan Iran och Irak skapade, utan befann sig i en regelrätt allians med Khomeinis blodiga regim. Detta ledde bland annat till att deras peshmerga gång på gång attackerade Komalas.

Efter att kriget mot Iran avslutats lade Saddam sitt krut på att attackera kurderna. Åtskilliga byar skövlades, bland annat med giftgas, med de 6 000 som dog i Halabja som mest kända exempel. Komala kritiserade detta, vilket ledde till att Saddam gjorde även dem till ett mål för sin militärmaskin, vilket givetvis slog hårt mot dem. Efter att det kurdiska självstyret skapats i norra Irak, efter gulfkriget 1991, slöts fred mellan Komala och KDPI. Komala kunde ta sin tillflykt till irakiska Kurdistan, men i praktiken innebar detta att de fick bo i flyktingläger. Många kämpar kände sig instängda och rastlösa, samtidigt som ett utbrett kaos rådde, och Irans agenter fortfarande var ute efter dem. Åtskilliga beslöt sig för att fly, i många fall för att fortsätta kampen någon annanstans. Amineh var en av dem.

Via Turkiet kom hon som bekant till Sverige, där hon hade släktingar. Hon, som med svenska mått mätt hade varit en analfabet vid ankomsten – hon hade börjat skolan som liten, men Khomeini beslutade att flickor inte skulle få gå i skolan – utbildade sig till socionom och började arbeta som socialarbetare. Hon gick med i Vänsterpartiet, och sedan 2008 sitter hon i riksdagen.

Anklagelser om islamofobi
Amineh Kakabaveh har av många anklagats för att vara islamofob. Tyvärr används det begreppet på ett vagt och ofta förvirrande sätt. Många som har flytt från islamistiskt förtryck känner i varierande grad ett hat mot islam. Det är inte svårt att förstå var det kommer ifrån: de kan ha blivit fängslade, torterade, fått sina vänner och familjemedlemmar mördade, blivit bortgifta, misshandlade, våldtagna och könsstympade. Allt i islams namn. Islamistiskt förtryck är det nakna och brutala förtryck de har mest erfarenhet av. Det är inte alls konstigt att efter detta reagera starkt inte bara på alla uttryck av islamisk fundamentalism utan på allt som på något sätt påminner om det.

En motvilja eller hat mot islam beskrivs i den allmänna debatten ofta som islamofobi. Detta riskerar dock att bli helt missvisande när begreppet islamofobi likställs med rasism, vilket det vanligen görs av dem som använder ordet. Islamofobi när det kommer från sverigedemokrater är just ett uttryck av rasism. Det innebär vanligen rasism mot alla som kommer från muslimska länder, där fördomarna om en folkgrupp blandas med attacker på islam i en oftast förvirrad blandning. Kvinnoförtryck blir en förevändning för rasister som inte tycks bry sig om det i något annat sammanhang. Deras ”islamofobi” är utan tvekan rasistisk.

Men att likställa detta med den starka motvilja mot allt vad islam heter som exempelvis finns hos många inom den iranska exilvänstern är dock inte bara att röra till begreppen, utan rent av absurt. Ett överdrivet fokus på islam kan dock givetvis fortfarande vara skadligt. Även om det hat delar av den iranska exilvänstern känner mot islam inte rimligen kan beskrivas som rasism, kan det allvarligt grumla det politiska omdömet. Ju starkare ett sådant hat är, desto lättare blir det helt naturligt att ha överseende med andra krafter som också angriper islam. Däri ligger utan tvekan en allvarlig fara.

När moskén i Fittja i Stockholm 2013 fick tillstånd att börja med böneutrop inför fredagsbönen anordnades exemplvis några demonstrationer mot detta. De leddes i första hand av grupper ur den iranska exilvänstern. Att som flykting från islamistiskt förtryck bekämpa all utbredning av islam i det offentliga rummet är alltså inte synonymt med rasism. Men demonstrationens arrangörer höll inte rent mot rasister, och gick inte ut och förklarade att Sverigedemokraterna inte var välkomna. Även om inga partisymboler syntes till såg det utan tvekan ut att finnas sverigedemokrater på plats. Detta innebär att en ohelig allians skapades, och att porten till de verkliga rasisterna lämnades öppen. Det är ett tydligt exempel på att den starka motviljan mot islam kan sänka det politiska omdömet och faktiskt leda till samarbete med rasistiska krafter, formellt eller inte, medvetet eller ej.

Vad gäller Amineh Kakabaveh har jag flera hört iranska kamrater uttrycka sig betydligt hätskare och mer svepande mot islam än vad hon har gjort. I boken är hon dessutom mera försiktig med hur hon formulerar sig än i vissa Facebookuppdateringar och -kommentarer i stundens hetta. Hon är som sig bör hård mot Khomeinis islamister och hans lydiga Pasdaran (Revolutionsgardet), som verkligen uppförde sig som nitiska och brutala ockupationssoldater. Däremot gör hon en åtskillnad gentemot de iranska värnpliktiga som var där mot sin vilja och i många fall inte visade någon iver att tvinga de kurdiska kvinnorna att följa ayatollans påbud. Hon uttrycker avsky mot den hederskultur de omgavs av – och påpekar att den i olika former finns i många delar av världen, inte bara muslimska – men hennes beskrivning av muslimer i allmänhet är verkligen inte hatisk. Hennes mor är muslim dessutom, och skildringen av henne är rakt igenom kärleksfull.

Därmed inte sagt att Kakabavehs omdöme inte kan brista. Det ska naturligtvis kritiseras, men det hon berättar om sina upplevelser måste tas i beaktande. Uppväxten med religiöst hedersförtryck, hur hederskulturen bidrog till familjens fattigdom, ockupationen av Khomeinis islamistiska trupper, övergreppen mot henne själv, familjen och alla i hennes närhet, kamrater som dödades i kampen, alla andra som dödades, att hon och många andra tvingades fly. När Kakabaveh sedan började jobba som socialarbetare i Botkyrka insåg hon att islamistiska krafter försökte sprida en likadan hederskultur som hon i hela sitt liv hade slagits emot. Och när hon började ta kamp mot detta, för de utsatta flickorna och kvinnorna, fick hon se hur en stor del av vänstern helt duckade för dessa frågor.

Delningen av den rasistiska filmen
Den sak Amineh Kakabaveh har angripits hårdast för är givetvis delningen av filmen från Nordisk ungdom, i tron att den var från SvT. När hon insåg vad det var för film tog hon bort den, men hävdade inledningsvis att innehållet stämde. I linje med den ytliga debatt som råder är detta tillräckligt för hennes argaste kritiker: hon delade en rasistisk film och sa att innehållet stämde – saken är klar! Om man ska försöka vara lite mindre ytlig måste man dock medge att det finns olika rasistisk propaganda, och att gå på en del av det är inte nödvändigtvis samma sak som att omfatta budskapet. De flesta av hennes arga kritiker ger inget intryck av att ha sett filmen i fråga, och verkar inte tycka att en närmare kännedom av den är viktig. Det var en rasistisk propagandafilm, räcker inte det? För att förstå vad hon gjorde är det dock nödvändigt att se och analysera filmen. Jag diskuterade saken här, men en kort sammanfattning: filmen visar en konferens i Somalia, men enligt de falska undertexterna handlar det om somalier som ska flytta till Sverige. Filmen är uppenbarligen gjord som ett skämt snarare än som något som är avsett att lura folk. Det så vanliga påståendet att filmen sägs skildra deras hemliga plan för att islamisera Sverige motsägs av att de i början påstår – allt enligt undertexterna alltså – att filmen ska visas i svensk TV, för att svenskarna ska tycka om dem redan när de anländer. En stor del av filmen helt osannolik, och det är svårt att se hur någon som ser hela kan gå på att den är på allvar. Frågan är dock hur mycket Kakabaveh såg.

Hon säger själv att en vän skickade den, och att hon bara såg en del av den – och nämner specifikt den delen när en man pratar om månggifte. Just den delen är den som ger det mest realistiska intrycket – bortsett från någon enstaka osannolik kommentar skulle den kunna vara sann, och man kan förstå ifall någon som bara ser den delen och ser den pålagda SvT-loggan kan tro att undertexterna visar vad han verkligen säger. I så fall är det just en islamist som förespråkar månggifte hon vill visa upp, och som hon syftade på när hon inledningsvis hävdade att innehållet stämmer. Detta till skillnad från att dela Nordisk ungdoms syn på somalier.

Saken kompliceras dock av att hon i en kommentar tycktes hänvisa till ett annat inslag av filmen. Såg hon hela trots allt? Såg hon scenen om månggifte, och sen några slumpvisa nedslag innan hon delade? Det är givetvis svårt att avgöra. Men även om hon skulle ha sett mer än hon vill låtsas om är det svårt att dra några säkra slutsatser av det. Att inte genast förstå att det var ett grovt, rasistiskt skämt är trots allt inte samma sak som att omfatta de uppfattningar som de som gjorde skämtet har. Det skulle krävas mer belägg än såhär för att kunna slå fast att Amineh Kakabaveh gjorde det för att hon har en rasistisk syn på somalier, belägg som fortfarande ingen har presenterat.

V-ledningens attacker mot Kakabaveh

Hennes partiledning förlåter dock inte så lätt. Nu ska det dock sägas att det inte bara, om ens huvudsakligen, filmen de är sura för. Faktum är att de länge har motarbetat henne. Speciellt har de ogillat hennes konkreta arbete mot hedersförtryck, en fråga som de helst har velat ducka för. Det har inte funnits någon brist på påståenden om att de är emot allt kvinnoförtryck, var det än förekommer, men det är en annan sak att faktiskt ta den striden konkret, och riskera att utsättas för anklagelser om rasism, företrädesvis från krafter som inte är lika engagerade i att motverka kvinnoförtryck. Vänsterpartiets ledning har valt att anpassa sig till dessa stämningar hellre än att stödja Kakabavehs arbete.

Detta kunde ses speciellt i debatten om kvinnoförtryck i förorten, som blossade upp sommaren 2015. De som uppmärksammade dessa frågor, och i synnerhet Kakabaveh, anklagades från flera håll för rasism, med detta inlägg som det kanske grövsta exemplet. Flera ledande vänsterpartister, som Christina Höj Larsen och Ali Esbati, retweetade denna artikel, utan att på något sätt ta avstånd från de grova påståendena om att deras partikamrat var rasist. Men givetvis ville de inte öppet stå för anklagelserna heller, vilket gjorde det till ett på samma gång tydligt och fegt knivhugg i ryggen. Mer om V-ledningens ruttna och svekfulla inställning finns här.

Detta har trappats upp efter den olycksaliga delningen. Det blev från högsta ort prat om uteslutning, och Stockholms distriktsstyrelse krävde det öppet. Kakabaveh tvingades ta en månads time-out. På ett möte som Afrosvenskarnas riksförbund arrangerade i Rinkeby haglade anklagelserna mot henne och kraven på uteslutning. Jonas Sjöstedt och Christina Höj Larsen, som representerade Vänsterpartiet – Kakabaveh var inte välkommen – hade inte ett enda ord till hennes försvar att komma med. De försökte inte på något sätt placera Kakabavehs agerande i sitt sammanhang, utan gav om något intrycket av att stödja anklagelserna. På den direkta frågan om uteslutningen svarade Sjöstedt undvikande att det inte var han som bestämde, utan förklarade den formella processen, och sa att det är partiet i sin helhet som avgör. Inte ens när Maria Rashidi, den enda på mötet som försvarade Kakabaveh, blev grundligt utbuad hade V:s representanter något att invända.

Det borde vara självklart för alla verkliga socialister att stödja Amineh Kakabavehs och Varken hora eller kuvads arbete för de förtryckta kvinnor som vänstern undviker att engagera sig i. Man kan kritisera hennes slarv med delningen av Nordisk ungdoms film, man kan kritisera enskilda formuleringar på hennes Facebooksida, man kan ha annan politisk kritik (exempelvis anser jag att hon är för försonlig till de borgerliga politiker som också jobbar mot hedersförtryck) – men detta ändrar inte på det faktum att hon är en progressiv och radikal kraft inom Vänsterpartiet. När V fortsätter sin högerkurs och kurar nära S-ledningen, när de undviker att organisera någon utomparlamentarisk kamp, när de är nästan helt tysta om vad som händer i Syrien – med undantag av något enstaka vagt uttalande på fem och ett halv år – då finns det (subjektivt) radikala människor som tar ställning för dem mot Kakabaveh. Det blev rent komiskt – tragikomiskt vore nog mera korrekt – att se subjektiva revolutionära socialister instämma i ett angrepp från Aron Etzlers, V:s chefsbyråkrat mot vänsteravvikelser, med hans tomma försäkran om att V visst tar kampen mot kvinnoförtrycket i förorten på allvar.

Obligatorisk läsning
Amineh Kakabavehs bok är skriven med hjälp av författaren Johan Olsson. På releasefesten för boken förklarade han hur samarbetet gick till. Kakabaveh berättade sin historia för honom, och hans uppgift var att göra en lättläst och säljande bok av den. Han berättade att hon gång på gång tyckte att hans utkast var för ytliga och sentimentala, men till slut blev det en kompromiss som båda blev nöjda med.

Sammanfattningsvis är Amineh – Inte större än en kalasjnikov en mycket intressant och ofta gripande bok. Den ger en inblick i att växa upp i en fattig kurdisk by under iransk ockupation, i den hederskulturen, gerillakampen mot Khomeinis trupper, liksom mot Barzanis, och senare mot Saddam Hussein. Vi får vidare följa Kakabaveh i flykten, hur hon rotar sig i Sverige, utbildar sig, engagerar sig och hennes nya kamp mot kvinnoförtrycket. Den kan starkt rekommenderas – och för alla som tänker uttrycka starka åsikter om Amineh Kakabaveh borde den vara helt obligatorisk.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *