Den här texten ingick i Arbetarmakts pamfletttserie FRKI-dokument som nummer 9. Vi publicerade dokumentserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 9 av FRKI-dokument handlar om vår syn på EG, numera EU, och hur marxister och arbetarrörelsen bör förhålla sig till frågan om medlemskap i EG/EU. Texterna berör inte specifikt Sverige men på en principiell nivå kan resonemangen tillämpas på Sverige: det ligger inte i arbetarklassens intresse att välja mellan en nationell eller kontinental politisk struktur för kapitalismen. Uppgiften för arbetarrörelsen är att slåss mot varje form av försämring och högerpolitik oavsett om ett land är medlem i EG/EU eller inte.
Innehåll:
Österrikes arbetare och Europeiska gemenskapen
Maastricht — Arbetare kan varken rösta ja eller nej
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
I olika europeiska länder bedömer parlament och folkomröstningar Maastrichtavtalet. Det utformades i december förra året och är avsett att genomföra det senaste stadiet i borgarnas planer för Europa. Arbetare och deras representanter bör avvisa både avtalet och den reaktionära nationalistiska oppositionen mot det och avstå från att rösta som en del av kampen för Europas förenade socialistiska stater.
1. Maastrichtavtalet från december 1991 markerar ett nytt stadium i den europeiska ekonomiska integrationsprocessen. Beslutet om ett enat Europa (1986) utformades för att skapa en enda gemensam marknad i januari 1993. Denna politik från de europeiska imperialistmakternas sida var avsedd att övervinna den kris och stagnation som EG föll ned i under 1970-talet och i början av 1980-talet. Tillväxtnivåerna föll till hälften jämfört med 1960-talet och ökningen av handeln inom EG upphörde. Uppställandet av andra barriärer än tariffer mot handeln inom EG under 1970-talet tycktes vara ett steg tillbaka från integrationsmålet.
2. Vid mitten av 1980-talet förändrades situationen genom återhämtningen från recessionen, avmattningen i det andra kalla kriget och framför allt det ökade ekonomiska trycket från Japan och USA. Mitterrand och Kohl tog initiativet till en ny runda av mer djupgående integration. De europeiska bourgeoisierna – särskilt i Frankrike, Tyskland och Italien – behövde en rad nya samordningsmekanismer. Särskilt behövde de fritt utbyte av alla varor – inklusive arbetskraft – inom EG:s gränser.
3. De behövde lätta på den börda som utgjordes av den gemensamma jordbrukspolitiken, som svalde 75% av EG-budgeten, för att frigöra resurser för större regionalt stöd. De behövde gå vidare från den europeiska utbytesmekanismen till den europeiska monetära unionen om de verkligen skulle kunna konkurrera med USA och skapa en regional internationell valuta för att tävla med dollarn. De behövde skapa ett gemensamt system för sociala välfärdskostnader och förmåner och jämna ut arbetskostnaderna i Europa för att förhindra ”social dumpning” – ojämlik konkurrens tack vare billig arbetskraft och dåliga sociala förmåner. Enligt Maastrichts villkor måste varje land uppfylla de kriterier som leder till större ”konvergens” i ekonomiskt avseende. De som faller igenom kommer att flyttas ned till den andra divisionen av europeiska makter, vilken utan tvekan kommer att inkludera de perifera halvkoloniala ekonomier som inte har någon möjlighet att uppnå konvergens.
4. Var och en av dessa åtgärder – regionalt stöd, ekonomisk och monetär union och den sociala dimensionen – har väckt en enorm opposition från den ena eller andra av de större eller mindre makterna. Östeuropas sammanbrott, Sovjetunionens sönderfall och Tysklands återförening ökade trycket oerhört, inte bara för att uppfylla alla dessa åtgärder, utan också att ta konkreta steg, eller åtminstone komma överens om målet att röra sig i riktning mot något slags politisk och militär union. Inom ett decennium kan detta innebära skapandet av en federal europeisk imperialistisk superstat.
5. Den internationella arbetarklassen har i princip ingenting att frukta av produktionens centralisering och organisering i kontinental skala; en sådan organisationsform är i sig själv överlägsen isolerad nationell produktion, som är ett av de element som håller tillbaka produktivkrafternas obehindrade utveckling. En förutsättning för att en sådan kontinental organisering skall vara progressiv är emellertid att den äger rum under den internationella arbetarklassens herravälde. Det är inte uteslutet att kapitalismen kan förena Europa, men det kommer bara att leda till ökad utsugning, ökat förtryck, ökad konkurrens och i slutändan krig.
6. Storbritanniens strategi är att hålla dörren öppen för tillräckligt många stater inom Efta och i Östeuropa för att slå av på takten i utkristalliserandet av EG till ett regionalt block, och ännu mer en federal superstat. Storbritannien vill fortsätta sin utsugarroll i världen (under amerikansk och japansk hegemoni); den brittiska imperialismens stora investeringar utanför Europa (betydligt större än någon annan EG-nations) skulle vara hotade om växande ekonomisk regionalisering ledde till ett sönderfall av världshandeln och kapitalflödet. Det är emellertid osannolikt – bortsett från sönderfallet av den fransk-tyska alliansen – att Storbritannien skulle besitta vare sig den politiska slugheten eller styrkan att obstruera föreningsprocessen.
7. Den tyska imperialismen står inför en rad stora problem på kortare och lite längre sikt: de ”oförutsedda kostnaderna” för återföreningen och behovet att reducera sina arbetskostnader (högre än Japans och USA:s) per enhet. Detta pekar i sin tur på behovet att disciplinera och försvaga fackföreningarna och generellt reducera deras höga nivå av ”sociala” inslag och ”medbestämmande”, som arbetarnas deltagande i styrelser etc. Den klasskamp som detta kommer att medföra kommer otvivelaktigt att i viss mån försena och avleda Tyskland från dess integrationsmål. Men öppnandet av Östeuropa och OSS, den relativt höga nivån på tyska investeringar där, den rivalitet med USA och Japan som kommer att utvecklas, allt eftersom den destruktiva fasen av kapitalismens återupprättande avslöjar livsdugliga vetenskapliga och högteknologiska element värda att räddas inom försvarsindustrierna, råvaror etc, kommer att driva Tyskland, i allians med Frankrike och Italien, att fortsätta vidare med utformandet av en övernationell stat ur EG som kan kämpa för deras intressen.
8. EG:s stater försöker för närvarande anta en lagstiftning genom parlamenten eller genom folkomröstningar som kommer att öppna vägen till ytterligare social, ekonomisk och politisk förening. I varje land kommer detta att innebära inte bara bortvittrandet av ”nationell suveränitet” när borgerliga parlament förlorar sin lagstiftande makt till europeiska institutioner. Det kommer också att innebära ett angrepp på demokratiska rättigheter, allt eftersom beslut som påverkar hundratals miljoner europeiska arbetare i ökad grad kommer att tas av den icke valda Europakommissionen.
9. Maastricht kommer att tillhandahålla den politiska och sociala ramen för en rad angrepp på arbetarklassens landvinningar, som välfärdsservice, nationaliserade industrier etc. Detta har, tillsammans med förlusten av demokratiska rättigheter, lett delar av arbetarrörelsen till att motsätta sig Maastrichtavtalet utifrån en nationalistisk utgångspunkt. Det franska kommunistpartiet har t.ex. drivit en massiv kampanj och letat efter sektorer av den härskande klassen som allierade. Denna ståndpunkt är i grunden felaktig. Maastricht påtvingar inte sådana åtgärder direkt och utan förmedling. De nationella regeringarna måste genomföra dem och arbetarklassen måste besegras för att acceptera dem. Om någon medlemsstat drog sig ur Maastricht, skulle de arbetarfientliga angreppen fortsätta. I många länder skulle de öka, allt eftersom den intensifierade konkurrensen med en ännu mer enad europeisk imperialism och tillbakadragandet av EG-fonder skapar växande svårigheter för den härskande klassen. Slutligen kommer inte alla landvinningar att jämnas ut till den lägsta gemensamma nämnaren: villkoren i Maastrichtavtalet kan också bli grunden för utsträckande av rättigheter och landvinningar till stater där arbetarklassen aldrig har vunnit dem, eller förlorat dem.
10. Även om Europa ännu inte har en gemensam väpnad styrka, antyder den förnyade debatten om den europeiska unionens framtida roll, Europas intervention i Jugoslavien, de gemensamma fransk-tyska regementena och Mitterrands demagogiska erbjudande att avstå från makten över Frankrikes kärnvapenarsenal till ett förenat Europa, att steg tas i denna riktning. I europeiska länder som Irland vilka hävdar en falsk ”neutralitet” kommer bourgeoisien i tilltagande grad tvingas föra sina deklarationer i linje med ett tveklöst deltagande i proimperialistiska aktioner under Förenta Nationernas beskydd. Detta kan i slutändan anta formen att gå med i Nato, trots att denna stridshäst från det kalla kriget i ökad utsträckning förlorar i vikt till förmån för en ny, distinkt europeisk väpnad styrka. Vi motsätter oss och röstar mot alla den borgerliga statens militärutgifter och militäraktioner. Samtidigt fördömer vi hyckleriet hos de härskande klasser som proklamerar neutralitet och som för klasskriget hemma och utomlands med vapen i hand. Ett brytande av en sådan bluffneutralitet kan inte vara någon anledning till att rösta ”nej”.
11. En del centrister, som det franska LCR, argumenterar för ett ”socialt ’nej’ i den internationella solidaritetens namn”. Men i viss utsträckning kommer europeiska arbetare att vara bättre rustade att slå tillbaka i kontinental skala efter genomförandet av Maastrichtvillkoren. ”Arbetskraftens fria rörlighet” låter inte bara kapitalisterna flytta strejkbrytare, utan kan också vara grunden för enhet mellan de europeiska arbetarna mot strejkbryteri. Huvudvägen framåt för europeiska arbetare är att kämpa tillsammans mot dessa angrepp, sträva efter att göra de bästa lönerna och villkoren, den bästa skyddslagstiftningen, den bästa hälsovården och de friaste medborgerliga och politiska rättigheter som redan existerar i den ena eller andra staten generella, och därifrån bygga vidare. Att betrakta de existerande imperialistiska staternas gränser som ett skyddande bålverk, för att inte tala om att ställa in sig i ledet med Le Pen eller Thatcher, skulle dessutom vara att förgifta internationalismen, för vilken arbetarklassen måste vara den främsta förkämpen. Europas arbetare måste avvisa uppmaningen till ett ”Nej till Maastricht”.
12. I Irland, där en folkomröstning skall besluta om ratificering, har abortfrågan förvirrat frågan om Maastricht. Avtalet innehåller en speciell klausul (ett protokoll) som förhindrar appeller till Europadomstolen gentemot den irländska konstitutionens åttonde tillägg mot aborter. Detta angrepp på demokratiska rättigheter insisterade den irländska bourgeoisien på för att genomdriva det konstitutionella förbudet mot aborter. På denna grundval har den irländska rörelsen för fri abort argumenterat för en röst på ”nej”. Denna ståndpunkt är felaktig av flera skäl. Först och främst skulle en röst mot Maastrichtavtalet innebära att rösta för fortsatt ”självständighet” för den stat som är ansvarig för avsaknaden av dessa rättigheter. Dessutom kommer folkomröstningen, eftersom rörelsen mot abort också har argumenterat för en nej-röst, även i termer av att visa styrkan hos rörelsen för fri abort, att visa mycket lite förutom att aborträtten inte var huvudfrågan för majoriteten av de som röstar om Maastrichtavtalet. Vad som är ännu värre är att ”nej-rösten” löper risken att sammanblandas med småbourgeoisiens reaktionära delar. Slutligen har denna kampanj vad gäller rörelsen mot abort ändrat sin fokuseringspunkt bort från direkt kamp för aborträtten till de mer allmänna frågorna om Europa, på vilka de ger felaktiga svar. I Irland liksom i resten av Europa, måste arbetarklassen driva en kampanj för att avstå, och i det irländska fallet bör de göra valsedlarna ogiltiga genom att skriva ”Fri abort – för kvinnans rätt att välja” som en protest mot den reaktionära abortlagstiftning som finns i den nuvarande konstitutionen och som kommer att skyddas av Maastrichtavtalet.
13. Attraherade av ett ”socialt Europa” eller ”regionernas och de små nationernas Europa”, argumenterar högerreformister, nationalister och till och med en del ”marxister” för en ”ja-röst”. Detta är också i grunden felaktigt och kommer att ha lika reaktionära och klassamarbetande konsekvenser. Det EG som är i färd med att förenas har den övergripande karaktären av en imperialistmakt, som utsuger halvkolonier både inom och utanför sina gränser, återupprättar kapitalistisk utsugning och elände för Östeuropa, uppammar rivalitet och ekonomisk och i slutändan militär konfrontation med USA och Japan. Vi kan aldrig ge en förtroenderöst till imperialismen att ena Europa i enlighet med alla dess folks och arbetarnas och småböndernas intressen. Endast arbetarklassen kan bygga en sådan federation, under fanan för Europas förenade socialistiska stater.
14. Ett enat kapitalistiskt Europa kommer inte att hjälpa eller gynna massorna i de superexploaterade halvkolonierna. Fri rörlighet inom Fort Europa kommer att motsvaras av ett batteri med rasistisk invandrarkontroll, genomdriven av en ny övernationell polisstyrka med utvidgade rättigheter att spåra upp ”terrorister”. Det kommer att uppstå tryck för att införa obligatoriska identitetskort i de länder som tidigare inte haft det. Överenskommelserna i Trevi och Schengen är bara en försmak av vad som kommer. Europa efter 1992 kommer att bli en fästning mot politiska flyktingar och de som flyr det ekonomiska sammanbrott som EG och Internationella Valutafonden har åstadkommit i halvkolonierna.
15. Vi avvisar både det nya kapitalistiska Europa som för närvarande konstrueras och den isolerade kapitalistiska nationalstat som existerar. För att visa detta dubbla avvisande bör arbetare demonstrativt och aktivt avstå från att välja mellan de existerande staterna och det existerande EG som de är en del av och den nya ordningen efter Maastricht. Där befolkningen direkt tillfrågas att tillstyrka eller avvisa Maastricht, säger vi att inget av alternativen är ett verkligt val för arbetare.
16. Där nationella parlament eller konstituerande församlingar beslutar i denna fråga, säger vi till de deputerade som påstår sig representera arbetarklassen: rösta inte i detta falska val! Men det är inte ett negativt avstående. Deputerade måste använda varje tribun för att angripa alla reaktionära konsekvenser av Maastrichtavtalet och medlemsstaternas existerande reaktionära lagstiftning och konstitutioner. De måste använda dem för att uppmana arbetare överallt i Europa att kämpa mot förlusten av alla tidigare landvinningar och för utsträckandet av de bästa villkoren till alla.
• För utjämning uppåt av alla sociala förmåner till den högsta nivån i Europa.
• För arbetaraktioner för att stoppa angrepp på sociala förmåner.
• För en europeisk kamp mot kapitalisternas attacker.
• Ner med alla antifackliga lagar avsedda att förhindra motstånd mot samordningsåtgärder.
• För band mellan arbetarna inom alla industrier.
• För alla arbetares rörelsefrihet inom, till och ut ur Europa.
• För rätten till politisk asyl. Ner med all invandringskontroll.
• Ner med polisavtalen från Trevi och Schengen.
• Riv upp det irländska Maastrichtprotokollet.
• Nej till en europeisk polisstyrka, nej till en europeisk armé.
• Ner med Europakommissionen och ministerrådet, som inte är utsedda genom val.
• För val av en suverän europeisk konstituerande församling för alla länder inom EG eller de som vill ansluta sig, sammankallad och skyddad av arbetarklassens kämpande organisationer.
• Nej till kapitalisternas Europa. Bara arbetarrevolution och en arbetarrådsstat kan ena Europa på en progressiv grund.
• För Europas förenade socialistiska stater – en federation av revolutionära arbetarstater öppen för alla folk som vill ansluta sig.
Internationella sekretariatet för FRKI
26 maj 1992
Workers Power nr 156, juni 1992