Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 9. Vi publicerade dokumentserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Nummer 9 av FRKI-dokument handlar om vår syn på EG, numera EU, och hur marxister och arbetarrörelsen bör förhålla sig till frågan om medlemskap i EG/EU. Texterna berör inte specifikt Sverige men på en principiell nivå kan resonemangen tillämpas på Sverige: det ligger inte i arbetarklassens intresse att välja mellan en nationell eller kontinental politisk struktur för kapitalismen. Uppgiften för arbetarrörelsen är att slåss mot varje form av försämring och högerpolitik oavsett om ett land är medlem i EG/EU eller inte.
Innehåll:
Österrikes arbetare och Europeiska gemenskapen
Maastricht — Arbetare kan varken rösta ja eller nej
Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.
Redaktionen
Europeiska Gemenskapen (EG) grundades av Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien och Beneluxstaterna efter undertecknandet av Romfördraget 1958. Huvudmålet för detta fördrag var att befordra den ekonomiska integration mellan medlemsstaterna som redan hade inletts 1948, under USA-imperialismens skyddande dominans, genom Marshallplanen och upprättandet av Organisationen för Europeiskt Ekonomiskt Samarbete. Politisk integration var också ett av målen. Bildandet av EG måste ses i samband med det kalla kriget. USA-imperialismen försökte, efter skapandet av Nato 1949, uppmuntra den europeiska bourgeoisien i byggandet av ett mäktigt kapitalistiskt europeiskt block mot Sovjetunionen och Östeuropa.
Målen vid tiden för EG:s grundande var en tullunion, upprättandet av fri rörlighet för kapital och arbete och framarbetandet av en gemensam plan för transporter, vetenskaplig forskning, energi, valuta, industri och jordbruk. Som en konsekvens har det från 1962 och framåt funnits en gemensam jordbrukspolitik, ett fortskridande borttagande av tariffer mellan medlemsstaterna och från 1978 införandet av Europeiska Monetära Systemet. Fram till nu har antalet medlemmar stigit till tolv.
EG består av fyra stora imperialistiska makter och deras underordnade imperialistiska och halvkoloniala satelliter. Den är en imperialistisk allians nära förbunden med Natos europeiska flygel.
EG är en skapelse av den imperialistiska epoken under efterkrigsboomens fas. Först var det bara de rikaste imperialistiska makterna som förenades 1958, inte den europeiska bourgeoisien som helhet. Sedan dess har ett antal svagare stater (Irland, Portugal, Grekland, Spanien) släppts in framför allt som billiga producenter av arbetskraft. Dessutom har EG upprättat ekonomisk hegemoni över ett antal stater kring Medelhavet via statusen som associerade medlemmar.
Som tullunion skapade EG högre tariffer för resten av världen. Trots sitt ekonomiska samarbete, gav man inte upp de olika europeiska makternas särskilda intressesfärer i halvkolonierna. Ett ursprungligt och fortsatt mål för de stora europeiska imperialistmakterna är skapandet av en omfattande hemmamarknad och således att öka deras ekonomiska och politiska styrka gentemot USA och Japan.
Från och med 1960-talet har delar av den europeiska bourgeoisien från tid till annan uttryckt förhoppningen att närmare ekonomisk integration skulle leda till skapandet av en övernationell europeisk stat. Denna stat, baserad på en integrerad europeisk kapitalism, skulle ha suverän politisk makt och kunna underordna varje nations individuella intressen de kollektiva intressena. Europaparlamentet kunde emellertid inte ta på sig denna uppgift. Sedan slutet av 1970-talet har upprepade kriser fördröjt utvecklingen och hotat att undergräva EG:s existens. Å andra sidan driver den växande rivaliteten i världsekonomin mellan Förenta Staterna, Japan och EG kontinentens större imperialistiska makter mot ökad integration. Detta får sitt mest utvecklade uttryck i projektet med ett ”enda Europa” 1992 i och med borttagandet av alla inre ekonomiska barriärer.
Naturligtvis finns det stora motsättningar på vägen mot en upplösning av flera rivaliserande imperialistiska makter i en gemensam västeuropeisk imperialism. Dessutom kan dessa motsättningar spränga itu EG.
Det är inte det europeiska proletariatets uppgift att stödja eller hjälpa till med bildandet av en ”europeisk imperialism”, utan att förena sig mot sina kombinerade bourgeoisier och sträcka ut klassolidaritetens hand till arbetarna utanför Europa och till nationella kamprörelser mot de imperialistiska makternas förtryck oavsett om det är inom Europa (t.ex. Irland) eller i världsmåttstock.
Samtidigt kan det europeiska proletariatet vare sig anknyta till de mest efterblivna delarna av existerande nationella kapital för att bevara de existerande separata staterna eller förhindra produktivkrafternas utveckling i europeisk skala. Vi försvarar emellertid arbetstillfällen, sociala välfärdsförmåner och demokratiska rättigheter för alla arbetare mot angrepp som uppstår ur den rationalisering och rekonstruktion som ingår i denna process. De stora EG-staterna är medlemmar i Nato – en reaktionär imperialistisk allians mot Sovjetunionen och de östeuropeiska degenererade arbetarstaterna och mot de halvkoloniala länderna. Därför måste de europeiska arbetarna kämpa för att bryta upp Nato, motsätta sig inträde i Natos system från någon av de för närvarande neutrala staterna och även kämpa mot framväxten av en ny europeisk militär supermakt.
Den österrikiska bourgeoisien och EG
Efter det misslyckade försöket i början av 1960-talet och associationsavtalet med EG 1972, har det under de senaste två åren ägt rum en omfattande diskussion om anslutning till EG. Grundvalen för dessa ansträngningar är att skapandet av en enhetlig inre marknad 1992 kommer att höja de yttre barriärerna, och det kommer att göra det mycket svårt för det österrikiska kapitalet att vara konkurrenskraftigt inom EG. Dessutom har vissa delar av det österrikiska kapitalet begränsningar i sin försäljning och sin förmåga att göra profit som bara kan lösas på en högre nivå, dvs. i samband med en alleuropeisk hemmamarknad. På grund av den internationella ekonomiska interpenetreringen, förefaller det som om det österrikiska kapitalets stora exportberoende och likaså det utländska, särskilt det västtyska, kapitalets starka inflytande i Österrike inte lämnar något alternativ för det österrikiska kapitalet annat än att gå in i EG och försöka överleva där.
Följaktligen är det industrikapitalet och jordbruksindustrin, som säkerligen har de största chanserna att profitera från en gemensam marknad, och som likaså inte ser någon annan chans att överleva, som är de främsta förespråkarna för snabbast möjliga inträde. Att det ”på vägen till Europa kommer att finnas en del lik på vägrenarna” (Krejci, ordförande i Industriförbundet) är att vänta. Vid sidan av småjordbrukarna och de mindre och medelstora företagen kommer det främst att vara lönarbetarna som berörs. För att göra Österrike ”moget för Europa” kommer det att krävas tiotusentals avskedanden, mer sociala nedskärningar, försämringar av arbetsförhållandena såsom flexibilitet och ökad arbetstakt, etc. Samtidigt måste det sägas att om det inte blir något inträde i EG, kommer det österrikiska kapitalet att behöva vidta liknande åtgärder, med liknande konsekvenser, för att överleva.
De österrikiska arbetarna måste emellertid klart inse att inträde i EG är ett direkt resultat av samma kris som har lett dess bourgeoisie till att inleda dessa attacker. Inträde i EG markerar nödvändigheten för de österrikiska och europeiska bourgeoisierna att intensifiera sina attacker; som sådant går inträde hand i hand med bourgeoisiens allmänna försök att få arbetarna att betala för den kapitalistiska krisen. Det kommer att markera upptrappningen av ”rationalisering” och omstrukturering på de österrikiska arbetarnas och småjordbrukarnas bekostnad.
En nationalistisk kampanj från reformister kring ett framtida parlamentariskt beslut eller en folkomröstning kan emellertid bara försvaga det enhetliga europeiska motstånd som krävs av arbetarna. Kapitalisterna kommer att använda EG som ett medel för att maskera de fundamentala rötterna till de problem som arbetarna står inför. Av dessa anledningar har vi inget intresse av att rösta i en folkomröstning eller att SPÖ röstar i en parlamentarisk omröstning, som kommer att erbjuda dem de falska alternativen av kapitalistisk utsugning i Österrike eller i EG:s kapitalistiska klubb. Revolutionärer måste därför aktivt gripa tag i det tillfälle som en sådan nationell debatt erbjuder för att föra fram ett internationalistiskt program med motstånd mot det kapitalistiska EG och dess arbetarfientliga planer, mot den österrikiska bourgeoisiens attacker och för att avstå från omröstningen och på så sätt framställa det enda verkliga alternativet för de österrikiska arbetarna: internationella band mellan arbetarna över hela Europa, en gemensam kamp mot kapitalismen hemma och utomlands och för Europas förenade socialistiska stater.
De österrikiska arbetarna och EG
Vilka är de konkreta uppgifter som den österrikiska arbetarklassen står inför nu när anslutning till EG alltmer öppet diskuteras?
En hel rad misstag måste undvikas om vi inte ska bli förrådda och demoraliserade antingen i eller utanför EG. För det första kommer EG inte att lösa något av de brännande problem som arbetarklassen konfronteras med idag. Å andra sidan är det just de svagare kapitalisterna, som under skydd av patriotism och österrikisk självständighet inte kommer att kunna stå emot konkurrensen i EG, som kommer att försöka motsätta sig ett inträde. På denna punkt måste arbetarklassens ståndpunkt vara tydlig: vi har inget intresse av att ställa upp för den ena delen av kapitalisterna mot den andra och marschera med dem för deras profiter. Vårt försvar av arbetarnas nuvarande villkor är uteslutande grundat på proletariatets internationella intressen.
Oavsett om Österrike ansluter sig eller stannar utanför EG kommer angreppen på arbetarnas levnadsstandard att intensifieras. Huruvida dessa angrepp kommer att äga rum snabbare eller intensivare inom EG är inte av avgörande betydelse för det österrikiska proletariatets strategi. Inom eller utom kommer det att stå inför arbetslöshet, sociala nedskärningar, försämringar av arbetsförhållandena, etc.*
Oavsett om Österrike befinner sig inom eller utom EG ligger arbetarklassens huvudintresse i kampen mot arbetslöshet och nedskärningar. Vi motsätter oss inte den oundvikliga centraliseringen och koncentrationen av kapital i Europa, eller dess nödvändiga politiska konsekvenser, på ett sterilt sätt. Vi kämpar mot kapitalismen inom dess egen utveckling. Vi ställer inte mot bourgeoisien ett bakåtsträvande program för nationell utveckling utan ett internationellt kampprogram. Den ökade offentliga diskussionen kan användas för att göra propaganda för ett sådant program.
Vi kan emellertid inte helt enkelt sätta socialismens, den proletära demokratins, mål mot industriföreningarnas massiva intressen och socialistpartiet som marscherar i takt med dem. Den socialistiska revolutionen kommer att göra slut på dessa imperialistiska allianser, inklusive EG, och ersätta en kapitalistisk förening av Europa med arbetarnas Europa. Vi måste försäkra oss om att kostnaderna för denna borgerliga förening inte bärs av oss utan att kapitalisterna själva betalar för sitt inträde i EG. De förväntar sig bättre profiter för sig själva inom EG, de vill ha ett inträde och därför måste de acceptera ansvaret för ”liken på vägrenarna” som ett inträde kommer att kräva.
Endast en kämpande arbetarklass kan utmana kapitalismen i Österrike och EG. Under integrationsprocessen i EG kan storbourgeoisien komma att försöka vältra över kostnaderna på småbönderna och småborgarna, etc. Detta skikt kan bli en kraft för reaktionen och till och med fascismen om inte arbetarklassen kan visa dem att en kamp mot kapitalismen kan förhindra deras ruin och sociala misär.
Vårt mål är byggandet av en europeisk arbetarrörelse förpliktad till en världsomfattande klasskamp från arbetarklassens sida. Vi kan emellertid inte förvänta oss att den fackliga byråkratin eller de socialdemokratiska eller stalinistiska politikerna ska visa vägen till en sådan rörelse. Tvärtom är de huvudhindren för denna rörelse inom arbetarklassen.
Endast genom att smida revolutionärt trotskistiska partier över hela Europa, förenade i en världsomfattande revolutionär kommunistisk international, kan kapitalismen störtas och Europas förenade socialistiska stater byggas. Detta är RRKI:s mål. I fackföreningarna kämpar vi för byggandet av europeiska band mellan arbetare på basplanet för att möta de multinationella företagens samordnade angrepp (internationella koncernkommittéer, popularisering av och solidaritet med alla arbetarstrider). Dessa kan naturligtvis kräva att ombudsmännen sätter i gång aktioner för att försvara arbetarintressena och sätta tryck på fackbyråkraterna och fördöma dem för passivitet och obstruktion. Om de inte vill vidta sådana aktioner måste basmedlemmarnas organisationer arbeta självständigt för sina mål.
För arbetarklassens enhet i europeisk skala!
- I varje folkomröstning eller parlamentarisk omröstning manar vi arbetare eller deras representanter att avstå i fråga om EG-medlemskap.
- Mot ekonomisk nationalism! Mot de chauvinistiska kraven på importkontroll. Mot det kapitalistiska EG och dess arbetarfientliga planer.
- För fabriksockupationer mot nedläggningar.
- För arbetsdelning utan löneförlust.
- För 35 timmars arbetsvecka utan löneförlust över hela Europa.
- För nationalisering av hotade industrier utan kompensation och under arbetarkontroll.
- Nej till invandringskontroll. Nej till utvisning av invandrararbetare och deras familjer. För fulla politiska och sociala rättigheter för invandrare inklusive uppehållstillstånd för deras familjer.
- För internationell arbetarsolidaritet i kampen och internationella bojkottaktioner.
Kämpa mot den europeiska imperialismen!
- Försvara oktoberrevolutionens landvinningar i Sovjetunionen och Östblocket. Mot den stalinistiska byråkratins kontroll och mot varje angrepp från imperialisterna.
- Mot varje inblandning från Österrikes sida i Nato.
- För en upplösning av Nato.
- Mot skapandet av en europeisk imperialism.
- Mot bildandet av en europeisk militärallians; inte en krona eller man/kvinna till militären.
- För solidaritet med de halvkoloniala regimerna i deras motstånd mot europeisk imperialism; annullera skulderna till EG.
- För Europas förenade socialistiska stater.
*Detta uttalande godkändes av RRKI-konferensen med Pouvoir Ouvrier (Frankrike) oeniga om den kursiverade paragrafen. Pouvoir Ouvrier anser att inträde i EG kommer att öka tempot i angreppen på arbetarna även om detta i sig inte kan vara en grund för att motsätta sig inträde.
april 1988
Trotskyist International nr 1, sommaren 1988