Recension av 11 september och andra terrordåd genom historien av Gunnar Wall (Semic 2011)
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har studerat 11 september så noga (alltså attackerna 11 september 2001, 9/11 med det amerikanska uttrycket – jag vill inte på minsta sätt antyda att kuppen i Chile 11 september 1973 är mindre intressant eller viktig). Eller alltså, klart jag har snappat upp en hel del genom åren, läst någon artikel här, sammanlagt rätt många egentligen, sett någon konspirationsteoretikers film på nätet där – men det från början minst sagt uppskruvade tonläget, som om 11 september vore det största och mest fasansfulla som någonsin hänt har ändå hållit mig borta från att riktigt systematiskt studera saken.
Nu kan den saken lätt avhjälpas, och precis som i fallet 25 år efter Palmemordet är det Gunnar Wall som bjuder (eller ja, boken kostar, om man inte går till bibblan eller har kontakter i branschen) på den mest relevanta informationen i en lättillgänglig form (recension av hans bok om Palmemordet finns här).
De 100 första av bokens 230 sidor handlar om vad som hände den tisdagsmorgonen i New York, Washington DC och flygplanen, inklusive vad vi vet om de 19 flygkaparna. Även om man vet ungefär vad som hände är det både spännande och gripande läsning, med kapare som lyckas med sin osannolika plan, flygbolag som inte fattar vad som händer, sanna historier om människor som lyckas ta sig levande ur tornen innan de kollapsar – eller blir instängda högt upp och ringer anhöriga, allt mer övertygade om att slutet är nära. En solklar favorit är det i en hiss instängda sällskapet som räddas av fönsterputsaren. Efter att hissen stått stilla ett tag, och röklukten börjar tränga sig på, sprider sig insikten att de bör ta sig ut. Men hissdörren är stängd? It’s fönsterputsarens skrapa to the rescue. Hissdörren lirkas upp, men tyvärr finns ingen dörr ut på det våningsplan som hissen som tur var ändå har stannat vid. Väggen visar sig emellertid vara av gips, och då ingen har någon kniv får åter fönsterputsarens skrapa duga. Efter gipset kommer ett lager kakel, men det är inte så motståndskraftigt, så även det forceras. Vägen är sedan fri till trapporna, och efter en osedvanligt lång trappromenad kommer de alla ut helskinnade. Tack vare fönsterputsaren.
Vad hände – egentligen?
Det finns dock åtskilliga frågor att ställa om hur saker egentligen förhöll sig. Jag tänker inte haka på några av de mera vildsinta konspirationsteorierna om att Pentagon träffades av en missil samtidigt som de flygplan som flögs in i World Trade Centres båda högsta torn var fjärrstyrda, att passagerarna på flighterna i fråga mördats av regeringen och att tornen i själva verket rasade av kraftiga bomber som placerats där i förväg för att ge Bushadministrationen grönt ljus i sitt planerade ”Krig mot terrorn”. Jag får nog köpa versionen om att ett terroristnätverk med den ultrareaktionäre islamisten Usama i spetsen skickade ut 19 flygkapare som beväpnade med enbart pennknivar eller grundläggande pilotkunskaper lyckades kapa fyra passagerarplan, som genom tidernas mest spektakulära självmordsbombning raserade Twin Towers, en av USA:s främsta symboler. Man kan dock fråga sig: varför lyckades de så bra? Man kommer inte ifrån att det finns uppenbara oklarheter.
Man slås av hur slapp säkerhetskontrollerna på amerikanska inrikesflyg var, om man jämför med situationen efter 9/11. De var inte ens så noga med om metalldetektorn gav utslag. Jag har själv aldrig flugit inrikes i USA, däremot flög jag till USA strax innan 9/11, och då fick jag svara på frågor om jag var psykiskt sjuk, knarkare, ämnade kidnappa ett amerikanskt barn och – min favorit – var nazistisk krigsförbrytare. Det ska givetvis erkännas att ett formulär med idiotiska frågor har ganska lite med effektivt säkerhetsarbete att göra, men ändå. (Nu undrar ni förstås: hur gick det? Jo, jag klarade faktiskt frågorna och släpptes in i landet. Jag blev dock lite osäker: tänk om jag verkligen begick illdåd i Nazityskland? Kan jag verkligen lita på att avsaknaden av minnesbilder betyder att det inte skedde?).
Visserligen går det att hitta möjliga orsaker till den med nyare mått mätt slappa kontrollen. Säkerhetskontroller är ju i sig ett problem, dåd mot civila kan utföras var som helst och inrikesflygen hade inte drabbats av speciellt mycket på länge. De kanske bara var naiva? Det var det budskapet president Bush och flera av hans kumpaner gav efteråt: vi hade aldrig kunnat tro att något sådant skulle kunna ske!
Innan vi helt köper den ärliga herr Bush ord (i presidentvalskampanjen 2000 när han för första gången valdes lyckades de faktiskt få många att tro att Bush var lite ärligare än de andra – inte riktigt som eftervärlden kommer att minnas hans åtta år kanske), finns det några saker att ta i beaktande. En var att det faktiskt hade kommit in en hel del tips om att något skulle ske på amerikansk mark. Många av tipsen handlade om al-Qaida, flera av dem handlade faktiskt om kapade flygplan. För en lekman är det givetvis svårt att bedöma hur många tips som behövs för att det ska kunna klassas som många och alarmerande.
De tips Wall nämner i boken gör att man får känslan av att tipsen formligen strömmade in – men å andra sidan får man väl förmoda att mängden information som strömmar in i amerikanska underrättelseorganisationen är ganska stor, och av varierande kvalitet. Men vi som sitter med boken och känner att hotbilden måste ha varit överhängande är åtminstone i gott sällskap. CIA-chefen George Tenet, Vita husets expert på terrorism, Richard Clarke och Cofer Black, chef för CIA:s enhet för kontraterrorism upplevde samma sak, före 9/11.
Islamister då och nu
Det är viktigt att inse att islamistiska fanatiker inte alltid utmålats som frihetens största hot från Vita husets sida. De har faktiskt ofta passat bra in i amerikanska intressen (som de framstår för dess storbolag, militär och politiska ledning vill säga). Tydligast, och mest relevant i det här fallet, är förstås motståndet mot de sovjetiska trupperna i Afghanistan. Det islamistiska motståndet, och faktiskt det amerikanska militära stödet till det, började före den sovjetiska inmarschen, och fortsatte utan att vackla så länge sovjetarmén fanns kvar. Dåvarande presidenten Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski har erkänt detta, rent av skrutit med det. De reaktionära islamistiska motståndsgrupperna fick inte bara vapen och pengar från USA, president Reagan utmålade dem dessutom som ”frihetskämpar”. (Ett tidsdokument att nämna är filmen Rambo 3, där Rambo är i Afghanistan och slåss mot de onda ryssarna. Om detta se http://www.arbetarmakt.com/2010/08/ett-tidsdokument-%E2%80%93-rambo-3/ ). Aktiv i Afghanistan var förstås Usama bin Ladin, och han byggde där upp början på vad som skulle bli al-Qaida – inte utan stöd från USA.
Samarbete med fanatiska islamister upphörde inte där. Ett mindre känt och mindre storskaligt samarbete uppstod i Bosnien i krigen under Jugoslaviens sönderfall, där Usama åter gjorde ett framträdande, och vi får inte glömma att president Clinton faktiskt stödde talibanerna under några år – mera i det tysta, och utan att kalla dem frihetshjältar, men ändå som det bästa alternativet i det kaos hans föregångare så starkt hade bidragit till att skapa.
Relationerna med Saudiarabien måste nämnas här – inte minst som Usama själv och de flesta av hans muntra flygkapare kom därifrån. Saudiarabien har en kuriös ställning i världspolitiken. Att allt inte står rätt till ser man redan på att landet är uppkallat efter kungafamiljen. Den stora och abnormt rika familjen styr denna den religiösa fanatismens högborg, utan demokratiska inslag, och inte minst utan några som helst rättigheter för kvinnorna. Om man verkligen ville bekämpa fanatism, förtryck och stöd till terrorism finns det inget land som borde komma före Saudiarabien. Orsaken till att Saudiarabien aldrig utsätts för den minsta press, ens när ”kriget mot terrorn” rasade som värst och dess propagandister förkunnade att målet var att sprida demokrati och frihet till all världens länder stavas helt enkelt: olja. Jag vet, man hör det ofta. Rättänkande liberaler förnekar att olja spelar en sådan viktig roll i världspolitiken (med ex-president Carters finurliga om än ack så tomma påstående: det är lättare att köpa oljan än att gå i krig för den), och det ska erkännas att inte så få vänstermänniskor gör det lite för lätt för dessa liberaler genom att bara kunna anföra olja som argument, när det givetvis alltid finns flera faktorer i leken. Faktum kvarstår, och ingenstans så tydligt som i Saudiarabien, som har världens största oljereservoarer.
Världens ekonomi, och förmodligen ingenstans mer än i USA, är fortfarande i mycket hög grad beroende av olja. I en värld som fungerar enbart enligt de liberala läroböckerna skulle det ligga en hel del sanning i Carters resonemang. Det finns olja, och USA köper den, och sen lyfts världen ur fattigdom och det finns ingen anledning att börja kriga. Riktigt så enkelt är det dock inte. Om Saudiarabien skulle bestämma sig för att stänga av sina oljekranar så skulle USA:s och världens ekonomi få minst sagt stora problem. Inte minst skulle de amerikanska bolagen med oljeintressen få problem – och utan att vilja gå för långt i att beskriva några politiker som ”köpta” måste man ändå nämna att åtskilliga amerikanska politiker har fått mycket lukrativa jobb inom inte minst oljeindustrin efter den politiska karriären (och desto mer lukrativa ju mer de har gynnat oljeintressena, givetvis). Om inte det skulle räcka så har Saudiarabien uppskattningsvis 700 miljarder dollar investerade i USA. Med andra ord: Saudiarabien bråkar man inte med hur som helst med, ens om man är världspolis med lite väl höga tankar om sin egen förmåga. De kan fortsätta att förtrycka oliktänkande, andra religioner inklusive kristna och kvinnor utan att Bush och hans gelikar och uppbackare i den fundamentalistiska kristna högern ens kan kosta på sig att misstycka så mycket (just i fallet med kvinnors rättigheter är det nog lite lättare att acceptera för dem, får man förmoda).
Så, det fanns anledningar att inte gå för hårt åt de fanatiska islamisterna. De hade kanske inte slutat att vara användbara, gammal vana, rädsla att stöta sig med Saudiarabien. Dock började Usama och andra snart efter Sovjetunionens nederlag i Afghanistan att se USA som ett lämpligt mål. I februari 1993 sprängdes en rejäl bomb under World Trade Centre, ditplacerad av just en fanatisk islamist, och amerikanska intressen angreps på flera håll i världen. Man kommer ofrånkomligen in på frågan: varför gjordes inte mer för att bemöta det allt mer tydliga hotet, om det nu var amerikansk säkerhet som var uppgiften?
Hoten strömmar in
Det är faktiskt uppseendeväckande att läsa om hur släpphänta amerikanska myndigheter uppträdde mot misstänkta islamistiska terrorister före 9/11. Eller mer specifikt: vilket skydd de uppenbarligen kunde räkna med från de högre höjderna i den amerikanska administrationen. Det saknades inte spaningsuppslag mot misstänkta terrorister, däribland medlemmar i al-Qaida. Ett exempel som sticker ut var faktiskt med i 9/11-planeringen – och en närmare undersökning av honom skulle ha kunnat nysta upp hela komplotten. Zacarias Moussaoui var en av dem som skulle ha flugit 9/11-planen. Han gjorde dock inte så bra ifrån sig på flygskolan, däremot drog han personalens misstankar på sig, genom att inte vara så intresserad av start och landning – sådant man inte behöver bekymra sig över ifall man har tänkt kapa ett plan som redan är i luften och sedan köra in det i exempelvis ett högt hus – men däremot frågar hur mycket bränsle en Boeing 747 innehåller och hur stor skada det kan göra om det kraschar. Personalen tipsade FBI, som grep honom 15 augusti, mindre än en månad före den stora dagen, under förevändningen att hans turistvisum gått ut.
Med post-9/11mått mätt var det verkligen mycket som pekade på att det var något skumt med Moussaoui; förutom hans beteende i flygskolan, ljög han om sitt ärende i USA, kunde inte förklara de 32 000 dollarna på sitt bankkonto, blev upprörd över frågor om sina förehavanden i Pakistan, och, enligt mannen som delade bostad med honom, talade han om heligt krig dagligen och hade sagt att det är rätt att bli martyr. Dessutom betraktades han som farlig av franska myndigheter, som meddelade att han hade haft kontakt med tjetjenska rebeller, vilket i sammanhanget mycket väl skulle kunna betyda al-Qaida. Som synes fanns det många fler indicier mot honom än mot huvuddelen av de som spärrades in på Guantanamo i åratal utan rättegång, men däremot ofta med tortyr. Med tanke på tipsen om en annalkande terroristattack som florerade är det inte förvånande att FBI-agenterna ville ha tillstånd till husrannsakan för att kolla igenom hans dator och bostad. Mer förvånande är att begäran avslogs av högkvarteret, liksom förslaget att placera en arabiskspråkig informatör i hans häktescell. Ledningen var inte intresserad av att utreda saken.
Fanns det en metod i slappheten?
Nu ska givetvis inte jag sitta med råd till USA:s statsmakt för hur de borde kontrollera människor inom deras domäner. Det finns dock ett tydligt mönster före 9/11: spår och tips om möjliga terrorister följdes inte upp, hot togs inte på allvar. Nu kan man givetvis tänka att alla fick en tankeställare av just dåden 9/11, och även om man aldrig ska räkna med att stormakterna är inkompetenta, så är det uppenbart att många exempel på inkompetens har visats.
Men några fler faktorer bör nämnas. Inte minst hur snabbt den amerikanska ledningen svängde. Plötsligt trummades rent groteska möjligheter till kontroll av medborgarna igenom, för att inte tala om icke-medborgare, som på grunder så lösa att det ens var svårt att upptäcka dem kunde skickas iväg på läger med tortyr i flera år utan rättegång. Plötsligt var terrorismen, och framför allt al-Qaida, mänsklighetens fiende som de tappra amerikanerna skulle tvingas kriga mot till det bittra slutet, och krävde att alla världens civiliserade länder slöt upp. Direkt efter 9/11 började det pratas om invasioner av länder som ”skyddade terrorister”, och redan månaden efter var det dags för Afghanistan. Den totala kovändningen kom så snabbt att man nästan skulle kunna tro att den redan var förberedd. Och faktiskt: det var den. Alltså, den var till åtminstone vissa delar förberedd.
Tankesmedjan Project for a new American Century hade lagt fram behovet av regimskiften i Irak och Afghanistan, för att bara nämna de mest slående delarna. Det här var inte heller en tankesmedja vilken som helst – bakom den stod delar av Bushs administration. Med andra ord: viktiga delar av regeringen ansåg bevisligen att det var dags med en storslagen offensiv för att sprida USA:s makt i regionen i fråga. Och det är svårt att förneka att Bushadministrationen utnyttjade tillfället till fullo. Som jag nämnde tänker jag inte ge mig in på de mera vildsinta spekulationerna om att det var Bush och hans gäng som från början till slut låg bakom 9/11. Utan att ha minsta förtroende för Bush och hans anhang känns de mera fantasifulla teorierna inte helt övertygande. En stor mängd fakta som Wall presenterar reser dock oundvikligen frågan: lät de styrande det ske? Var anledningen till att spår inte följdes upp och hot inte togs på allvar faktiskt att den högsta ledningen ville ha ett litet terroristdåd, för att kunna genomföra sin planerade dagordning?
Det betyder inte att de insåg dess omfattning, och det betyder inte att det inte var al-Qaida som gjorde det för att slå mot USA. DN:s ledarsida skulle kanske beskylla mig för konspirationstänkande, men Bushregeringen hade planer på att lägga om politiken, men de behövde för det kunna trumma upp ett folkligt stöd, vilket en terroristattack kunde ge dem. Varför då satsa allt på att stoppa en kommande terroristattack?
Neokonservativa gillar ju myter
Detta kan låta långsökt, åtminstone för någon som tror att världspolitiken styrs av män (mest män) med ärliga avsikter. Och det var inte många borgare som ville ifrågasätta Bushs ärliga avsikter när det tilldrog sig. Vissa av dem kanske tyckte att en invasion av Irak var fel, men väldigt många slöt upp helt och hållet. Få ifrågasatte de ärliga intentionerna. Det har ju dock visat sig att den offentliga propagandan inte var riktigt sanningsenlig. Med en mycket välvillig tolkning var ändå Bush och hans kumpaner mycket benägna att tro att Saddam hade massförstörelsevapen som bara väntade på att avfyras. Lite mindre välvilligt hade de inget emot att ljuga en liten smula för att uppbåda det nödvändiga stödet, för vad de säkert ansåg vara i allas, eller åtminstone USA:s intresse (och givetvis i deras eget, då flera av de ansvariga redan var insyltade i oljeindustrin, och de i regeringen som inte redan var det kunde med all säkerhet bli det efter att det politiska uppdraget var avklarat – men låt oss inte fokusera på det). Däremot var det inget konstigt för flera bland Bushs närmaste att göra lite exkurser från den striktaste sanningen för att uppbåda folkligt stöd för vad de ansåg vara av nöden.
Oavsett vad våra svenska liberaler ville föreställa sig representerar inte den neokonservativa skola som dominerade administrationen frihet och demokrati. I dess förgrundsfigur Leo Strauss efterföljd anser den istället att den stora massan är okunnig och oförmögen till rationellt tänkande. Därför måste det fåtal som verkligen inser vad som måste göras styra, och leda den stora majoriteten med fast hand. Inte med öppen diktatur, men det styrande skiktet behöver mobilisera massornas känslor med nationalism eller religion – eller kanske båda.
Neokonservatismen är således en rakt igenom elitistisk och odemokratisk strömning. Därför var det inte så konstigt för dem att slira lite på sanningen när det gällde Saddams massförstörelsevapen eller kopplingar till al-Qaida. Och kanske, om man beaktar en mängd fakta som Wall presenterar på ett utmärkt sätt, var det inte så svårt att svälja att ett lite angrepp på amerikanska medborgare på amerikansk mark faktiskt behövdes för att mobilisera folket – som ju i lika hög grad hade röstat på Gore som på Bush – för den omsvängning som USA:s intressen (och de egna bankkontona) behövde.
Jaja, jag ska väl inte göra det till min uppgift att återberätta hela boken. Den är välskriven, informativ, och oupphörligen intressant. Bara 230 sidor dessutom (varav 215 i huvudsak handlar om 9/11, vilket gör titeln lite missvisande – men å andra sidan var det ju 9/11 vi ville läsa mer om, så varför hänga läpp för det?). Få händelser har väl framkallat en sådan ström av floskler som just 9/11, så det känns som att det är helt rätt i sammanhanget att avsluta med: om du bara ska läsa en bok om 11 september, och det ska du förstås, läs Gunnar Walls 11 september och andra terrordåd genom historien.
Jens-Hugo Nyberg