Arbetarmakts Jens-Hugo Nyberg rapporterar här om Stockholms filmfestival 2013.
Ännu en filmfestival i Stockholm är avklarad, den 24:e i ordningen – även om det förefaller mindre om man bara ser till rapporterna från Arbetarmakt. Jag har redan skrivit om pressvisningarna före festivalen här, det här är filmerna jag såg under själva festivaldagarna.
Philomena
(Storbritannien, regi Stephen Frears)
Verklighetsbaserad historia där Judi Dench spelar en kvinna som i sin ungdom utan att riktigt ha haft koll på hur sådant gick till blev gravid och tvingades bo och jobba i flera år hos nunnor, som sedan, utan att ens tillfråga henne, adopterade bort hennes son till ett par som kunde punga ut med ett tillräckligt belopp. Under alla år har hon sedan levt med skuldkänslor, itutad som hon var att hon hade begått en synd, och inte berättat ens för sin dotter att det även fanns en son. På hans 50-årsdag berättar hon dock för dottern, som förmår henne att tillsammans med en journalist (Steve Coogan) börja leta på allvar. Sökandet börjar på det irländska kloster där historien tog sin början, och som fortfarande bebos av lögnaktiga nunnekräk som tagit sig rätten att förstöra folks liv, och som fortfarande är beslutna om att inte vara till någon hjälp, allt för sina sjuka uppfattningar om vad någon påstådd gud kan tänkas ha för absurda hang-ups. Jag tyckte kanske inte att riktigt alla små skämt som förekom har helt lyckade (jag tillhörde å andra sidan den lilla skaran som inte föll för Steve Coogans The Trip), men det hindrar inte alls att det här är en väldigt stark och gripande historia. Verklighetens journalist, Martins Sixsmith, skrev boken The Lost child of Philomena Lee, som filmen bygger på.
Club sandwich
(Mexiko, regi Fernando Eimbecke)
För andra festivalen i rad är Latinamerika den region som imponerar mest, med mestadels enkla, men utsökt berättade historier. En 16-årig kille är på semester med sin mamma. Det är lågsäsong, och nästan inga andra gäster på hotellet. Han kunde dock inte ha haft mer tur med vad som verkar vara den enda andra familjen där: en tjej i samma ålder, med sin rätt gamla far och hans nya fru. Lillkillen är inte direkt någon smooth operator (fast vem är det egentligen?), däremot är tjejen lite mera initiativrik. Det är emellertid ganska svårt att träffas avskilt, speciellt när mamma verkar ha lite svårt att hålla sig undan när det skulle behövas. Väldigt bra gjort, ganska rolig, och en av festivalens bästa filmer.
Wrong cops
(USA, regi Quentin Dupiex)
Dupiex har inriktat sig på att göra absurda komedier. Hans förra, Wrong, gillade jag. Den här var inte lika bra, men visst, den var också ganska kul emellanåt. Och om man vill se en komedi med snutar som beter sig väldigt konstigt så är den gjuten.
Honeymoon
(Tjeckien/Slovakien, regi Jan Hrebejk)
Ett par gifter sig. En objuden gäst kommer dit och verkar ovillig att gå. Till en början verkar han mest vara en jobbig person som desperat vill gå på fest, men man börjar ana att han vill något mer. Kanske något *trumvirvel* ur det förflutna? Den var bra, allt mera dramatisk och gripande ju mera som rullades upp av historien som utspelades i ungdomen.
All about the feathers
(Costa Rica, regi Neto Villalobos)
Chalo är en säkerhetsvakt som vill slå sig på tuppfäktning, och därför skaffar en tupp som han döper till Rocky – till sin kollegas förtret då denne tyckte att Apokalyps vore ett bättre namn. Fast det är ju inte lätt att hålla sig med tupp när man inte ens har någon bra bostad att ha den i. Ganska kul och charmig komedi.
Ana Arabia
(Frankrike/Israel, regi Amos Gitai)
Journalisten Yael ska göra ett reportage om en avliden judisk kvinna som var gift med en arabisk man – Ana Arabia kallades hon. Hon åker till huset där hon bodde och får prata med änklingen, dottern och grannar. Dessa pratar i allmänhet ganska mycket, om olika saker. Ett återkommande tema är judar och palestinier och diskrimineringen mot de senare (regissören är inte oväntat inte alldeles populär i Israel). Filmen är originellt gjord i en enda tagning – de filmade 10 olika versioner och valde en. Inga klipp eller något. Originellt koncept, och en intressant film. De olika personerna håller utläggningar av varierande kvalitet, men detta ger å andra sidan en mer autentisk känsla – det hade kanske känts mindre sannolikt om alla hade hållit lysande monologer.
Horror stories II
(Sydkorea)
Fyra olika historier som åtminstone i filmfestivaltidningen presenterades som det yttersta i skräck, men som jag mera tyckte var mysrysare. Inget ont i det, historierna var bra, men det var inte stora skräcktrumman regissörerna anslog, det var lite mera kusligt sådär. Speciellt den sista historien hade stora inslag av komik. Det var också den bästa, och mest originella filmen, om en mycket bortkommen lärare som blir mycket utskämd, och därför testar en besvärjelse som en student vid namn Saa Tane ger honom. Hon hade ju inte trott att han skulle testa, men nu hamnar han i en ond och helt absurd spegelvärld, och måste ta sig därifrån innan det är försent. Det visar sig givetvis inte så lätt.
Stray dogs
(Frankrike/Taiwan, regi Tsai Ming-Liang).
En fattig familj med två barn och separerade föräldrar försöker hanka sig fram. Den bra gjord och bitvis ganska gripande. Den är dock väldigt långsam och väldigt lång. Långsamma filmer kan förvisso vara väldigt bra, men här tycker jag nog att regissören går lite väl långt. Se den gärna, men lite seg var den allt.
The Mayor
(Ryssland, regi Yuri Bykov)
Polisövergrepp och korruption var ett tema i flera filmer. Här är det en rysk småstad där polisen minst sagt tar sig friheter, under överseende av borgmästaren som styr som en maffiaboss. Bra, övertygande och brutalt, även om filmen tappar lite av tråden mot slutet. Men rysk maktfullkomlighet är ju på tapeten, så se den.
Gerontophilia
(Kanada, regi Bruce La Bruce)
En kille på omkring 20 har en förkärlek för äldre män. Nu pratar vi rejält äldre. Hans morsa fixar jobb på ålderdomshemmet där han jobbar, och han bara: hello! Utmanande och för många säkerligen chockerande scener med grabben och den 80-åring han börjar umgås med. Underhållande, bitvis rörande – och inte minst originell.
Monsoon shootout
(Indien, regi Amit Kumar)
I subkategorin polisövergrepp har vi nu nått fram till Indien, även om polisens irreguljärt hårda nypor här handlar mer om att bekämpa brottslighet på mest effektiva sätt, utan att ta hänsyn till sådant som brottsmisstänktas rättigheter, än om egenintresse. En ny polis kommer till jobbet och chockas av metoderna. Vi får följa tre scenarier för hur det kunde ha gått, om han hade handlat annorlunda i den regnigaste polisjakt ni har skådat, och som titeln anspelar på. Ganska bra polisfilm som försöker säga något tänkvärt om metoder för brottsbekämpning.
Metro Manila
(Storbritannien/Filippinerna, regi Sean Ellis)
Fattig familj har svårt att försörja sig som risbönder och flyttar på vinst och förlust till storstaden, alltså Manila. De blir blåsta på sina små besparingar, och allt ser riktigt mörkt ut. Mannen har dock varit i armén i några år, och lyckas tack vare den meriten få ett välbetalt jobb med värdetransporter. Det visar sig dock finnas en baksida med kneget, speciellt som någon har baktankar. Den här var riktigt bra, välspelad, engagerande, spännande. Den borde du se.
Bobô
(Portugal, regi Inês Oliviera)
Sofia lever ensam med minnena av sin bror som dog som barn. Hennes mor tycker att hon borde gå ut och umgås mer, och anlitar ett hembiträde. Sofia är negativt inställd, men tinar upp betänkligt när hembiträdet tar dit sin dotter Bobô. Bobôs mormor dock fast besluten om att dotterdottern, som en gång hennes mor, ska könsstympas. Men det vill vi givetvis inte vara med om! Riktigt bra film. Dessutom inte bara klarar den Bechdeltestet med råge – det finns inga viktiga manliga karaktärer, och speciellt inte som pratar med varandra.
Traitors
(Marocko/USA, regi Sean Gullette)
Malika – för övrigt hon som pryder årets filmfestivalaffisch – bor i Marocko och har ett samhällkritiskt punkband. En producent erbjuder sig att jobba med dem – men de måste betala studiotiden själva, vilket ju inte är lätt om alla i bandet på sin höjd har pissjobb. Ett erbjudande om lite bättre ersättning uppenbarar sig. Problemet är ju att det jobbet inte är riktigt lagligt, och av flera anledningar inte riskfritt. Men vad gör man inte för konsten, och för att ta sig därifrån? Också en riktigt bra film. I synnerhet är Malika stencool. Hennes farsa håller på och tjafsar: du har jeans och uppför dig inte som kvinnor enligt uråldriga seder bör, du kommer aldrig att bli gift! Malika bara: whatever, gubbe.
Mirage men
(Storbritannien, regi John Lundberg)
Dokumentär om hur FBI spred falska uppgifter om ufon och aliens för att dölja hemliga militära projekt. Åtminstone verkar det så till en början. Ett offer presenteras – han hade ett teknikföretag och som gjorde observationer som egentligen var hemliga projekt, men som av ”läckta” falska uppgifter trasslade in sig i tron på utomjordingar och blev galen. FBI-agenten Rick Doty, som var mannens främsta kontakt, träder fram och erkänner och berättar hur det gick till. Sedan börjar dokumentären kännas lite ofokuserad och sedan rent av förvirrad, men innan den är slut drar jag slutsatsen att det är meningen. Förmodligen ville inte regissören driva någon enkel tes, utan helt enkelt visa på komplexiteten i att en massa människor påstår olika saker. I slutminuterna får vi åter se Doty, men nu med en bergfast tro på att USA:s regering faktiskt har hemlighållit störtade ufon, vilket sätter hans tidigare vittnesmål i ett lite annat ljus.
Med det sagt låter historien inte så långsökt som många säkert uppfattar den. På 80-talet under Reagan höll USA:s militär på och utvecklade stealthplan och drönare, och detta var något som de under inga omständigheter ville låta komma till ryssarnas kännedom, under denna det kalla krigets andra guldålder. Samtidigt vet vi att FBI och CIA har haft mycket ljusskygga aktiviteter för sig, inklusive mord, infiltrationer, ryktesspridning, lögnkampanjer. Det är helt och hållet tänkbart att de, när personer hade gjort observationer om hemliga projekt, spred falka uppgifter om att det handlade om ufon. Det behöver inte ens ha varit någon stor apparat på något sätt – det fanns ju redan en stor mängd människor som rent av höll kongresser där de diskuterade utomjordingarnas aktiviteter. Om regeringsagenter spred lite falska uppgifter för att hjälpa dessa på traven så skulle det inte hamna på någon topplista över de värsta sakerna de gjorde. Att det är tänkbart bevisar dock givetvis inte att det hände. Mångfalden av vittnesmål som presenterades känns inte som tillräckligt bevis – speciellt som många av dem som uttalade sig tillhör en subkultur där många galna hypoteser anses trovärdiga. Så jag är inte beredd att säga att det skedde, men det verkar inte heller speciellt otroligt. Intressant dokumentär hur som helst, även om den inte ger svar så får man en del att fundera över.
Crystal Fairy
(Chile, regi Sebastián Silva)
Michael Cera, som mest har spelat snälla tonårspojkar, spelar här flummare med smak för droger. Han är i Chile med sikte på att bli hög på San Pedro-kaktusen. Tillsammans med sina kompisar plockar han upp en annars sorts flummare, en New age-hippie som kallar sig Crystal Fairy. Först blir det en massa irritation, men sedan allt mera gemytligt. Helt ok film.
Our Sunhi
(Sydkorea, regi Hang Sang-Soo)
Det utmärkande för en stor del av de koreanska filmerna på senare år har varit de invecklade manusen. Inte i den här. Sunhi söker upp några män hon känner, som alla känner varandra, men som inte vet att hon är objektet även för de andras åtrå. Bitvis lite seg, men också ganska charmig, och ibland ganska kul när männen utan att veta om det säger samma saker som de andra i olika situationer. Jag är inte säker på vad Bechdel skulle säga – Sunhi har bara två korta och betydelselösa samtal med andra kvinnor, men å andra sidan är hon allt männen pratar om när de samtalar sinsemellan.
Återträffen
(Sverige, regi Anna Odell)
Anna Odell blev rikskändis när hon simulerade en psykos hon hade haft på riktigt tio år tidigare, men nu som konstprojekt. En oanad och helt absurd hatstorm ägde rum, där till synes vettiga människor visade upp stora aggressioner mot hennes tilltag, som de inbillade sig kostade en hel massa pengar. De av hatarna som inte vinns över på Anna Odells sida efter den här filmen gör nog klokt i att åtminstone ligga lågt ett tag.
Anna bjöds inte på sin klassåterträff. Istället gjorde hon en film om hur det kunde ha gått till när hon gick dit och konfronterade klassen med de 9 år av mobbning som hon fick utstå av dem. Efter en lysande skildring av hur det kunde ha gått till, där hon själv spelade huvudrollen, ändrar filmen karaktär. I filmens andra del försöker hon kontakta dem som gick i klassen för att låta dem se filmen, och diskutera frågorna. De flesta undviker henne bara, några kommer med undanflykter, och ett fåtal kommer och tittar på filmen. Två personer, varav den ena var den värsta mobbaren, konfronterar hon på jobbet respektive utanför porten. Även denna del spelas av skådespelare – de hade knappast gått med på att vara med i filmen – men bygger på det som verkligen hände. En mästerlig uppgörelse med mobbning och festivalens kanske bästa film. Kanske årets bästa, rentav? Du får väl avgöra när du ser den. Det är en order.
Vic + Flo saw a bear
(Kanada, regi Denis Côté)
Det lesbiska paret Vic och Flo, båda tidigare fängelsekunder, bosätter sig i ett Vics familjs hus på landsbygden. Konflikter uppstår i form av landsbygdsleda, Vics övervakare samt besök från ett mörkare förflutet. Filmen ändrar karaktär ganska rejält innan den är slut. Ganska bra – även om jag förgäves väntade på att få se en riktig björn.
Goldberg & Eisenberg
(Israel, regi Oren Carmi)
Goldberg är en dataprogrammerare med en mängd Star wars-leksaker hemma. Han ansätts av Eisenberg som vill få bli hans kompis. Eller kräver är ett bättre ord, att acceptera ett nej är inte hans grej. Eisenberg visar sig inte bara vara riktigt jobbig – han är värre än så. Bitvis rolig film, och bitvis ganska obehaglig. Bra hur som helt.
Gloria
(Chile/Spanien, regi Sebastián Lelio)
Den snart 60-åriga, frånskilda Gloria lever ett aktivt liv, går ut, träffar folk, träffar män. Hon inleder ett förhållande med en frånskild man, som dock har svårt att frigöra sig från sin förra familj. Paulina Garcia som spelar Gloria belönades med Silverbjörnen på Berlins filmfestival. Hon är bra, så det var väl inte helt oförtjänt. Och filmen är bra – men jag får erkänna att varje gång bilder av Chiles studentprotester flimrade förbi i bakgrunden önskade jag att vi hade fått följa med där istället.
This is Martin Bonner
En enkel historia om en äldre man, Martin Bonner, som har lämnat sin hemstad och sina två vuxna barn för att flytta till Nevada. Nästan hela sitt vuxna liv har han jobbat för kyrkan, men efter religiösa tvivel på äldre dagar, samt framför allt skilsmässan, fick han lämna det kneget. Efter några års arbetslöshet fick han jobb på ett kristet projekt för att hjälpa fångar att anpassa sig, därav flytten. Ingen stor dramatik, han pratar regelbundet med sin dotter, försöker få tag på sin son som undviker honom, och umgås med framför allt Travis, en nyligen frigiven fängelsekund som satt 12 år för att kört ihjäl någon på fyllan. Riktigt bra spel, lysande regi och några riktigt bra scener, som när Martin speeddejtar (dottern anmälde honom), eller när Travis träffar sin 24 åriga dotter för första gången sen han åkte in. Vann publikpriset på Sundance, och det känns välförtjänt.
White reindeer
(USA, regi Zach Clark)
Ett medelklasspar ska flytta till Hawaii efter att maken väderpresentatören fick förflyttning. Allt verkar perfekt – tills han plötsligt skjuts till döds. Svår omställning minst sagt – julen som är runt knuten blir inte vad Suzanne hade hoppats på. Jorå, filmen var väl helt ok, men ingen av favoriterna.
Kink
(USA, regi Christina Voros)
Dokumentär om BDSM. Närmare bestämt om BDSM-porr. Eller ännu mer specifikt: om ett företag som producerar BDSM-porr. Däri ligger ett uppenbart problem – de som uttalar sig jobbar på företaget och är mestadels väldigt entusiastiska. Därmed inte sagt att de inte är uppriktiga, eller att företaget inte skulle vara så lyhörd för alla deltagares önskemål som alla påstår – men det minsta man kan säga är att det tenderar att bli lite ensidigt. Filmen skulle lika gärna kunna vara gjord av kink.com som en lång reklamfilm.
Cold comes the night
(USA, regi Tze Chun)
Ok jag erkänner – det här ångrar jag lite. Jag hade ju tänkt gå på Miele, av Valeria Golina som spelade bruden i Hot Shots-filmerna, och nu, många år senare har regidebuterat, med en film som sägs vara riktigt bra. Och så hamnade jag här. Men ok, den här var rätt schysst thriller. Två brottslingar är ute i ett ärende, den ena försöker förgripa sig på en kvinna och blir ihjälknivad (i bakgrunden hörs hysteriska liberaler: tänk om hon hade haft en tårta!!!). Hans parter, den skäggiga snubben med den tunga ryska brytningen (givetvis) är angelägen om att återfå paketet från bilen som polisen konfiskerade, och kidnappar en kvinna och hennes barn, för att tvinga henne att hjälpa till. Ganska spännande och bra – men ändå lite känslan av ännu en thriller som man både kan ha och mista.
Breathe in
(USA, regi Drake Doremus)
En 18-årig, kvinnlig utbytesstudent från Storbritannien kommer till en amerikansk familj med en dotter i samma ålder. Konflikter och dramatik uppstår. Tyvärr är det just dem man hade väntat sig. Ganska välgjord och på sätt och vis inte alls så pjåkig – men ändå: ska man ha en massa dramatik så kan man väl försöka göra något annat än det mest uppenbara? Men ett plus åtminstone för när den motvilliga pianisten till utbytesstudent river av Chopin på ett sätt som chockar hela klassrummet.
Blue caprice
(USA, regi Alexandre Moors)
Ännu en film baserad på verkliga händelser – men om det görs rätt ger det extra nerv åt anrättningen, så det ska inte uppfattas som något negativt. Utgångspunkten är en serie våldsdåd som dödade på 10 människor. Efter de inledande nyhetsklippen får vi följa en tonårspojke som överges av sin mor. Under en dåligt övervägd simtur räddas han av en man, som sedan tar med honom till USA. Han blir lite av en fadersfigur för grabben. Tyvärr visar han sig vara fel person att ha som fadersfigur – väldigt, väldigt fel. Inte för att ställa orimliga krav på styvföräldrar, men psykologisk utpressning för att få någon att mörda helt slumpvisa människor tycker jag kan räknas som oacceptabelt. Den här var riktigt bra, dramatisk, spännande och skrämmande.
The priest’s children
(Kroatien, regi Vinko Bresan)
Komedi som blev stor publiksuccé i Kroatien. En ung präst på en ö där det dör betydligt fler än det föds kommer på idén att sticka hål i de kondomer som säljs. Barnafödandet skjuter i höjden, och turister med fertilitetsproblem vallfärdar i förhoppningen att någonting i vattnet eller något annat där ska hjälpa. Men givetvis blir det oväntade konsekvenser. Ganska kul komedi – fast förmodligen upplevs den roligare i ett land med närmare relation till katolska präster, och helst också med en närmare relation till kroatisk nationalism (även om det i dessa länder givetvis också lär finnas betydligt fler kränkta). Så även om den är sevärd blir den antagligen ingen stor hit häromkring.
Losers
(Sverige, regi Mattias Johansson, Markus Marcetic).
En starta eget-kurs på AMS i Borlänge 1992 åker ut i skogen för att läraren har gått med på att testa en av elevernas företagsidéer. Planen hade brister ska det dock visa sig, och den teambyggande äventyrsresan blir allt annat än behaglig. Har ganska mycket av amatörfilm över sig, och personregin har sina brister – men det är gjord ganska mycket på skoj och är rätt kul, så varför inte se den? Briljant slutreplik dessutom, bara det gör den ju sevärd.

Om någon av våra läsare nu skulle vilja se en film om den väpnade kampens historia i Brasilien
Rio 2096 – a story of love and fury
(Brasilien, regi Luiz Bolognesi)
Som jag skrev kännetecknas de flesta latinamerikanska filmer på festivalen av väldigt enkla historier. Den här är annorlunda: en tecknad film om Brasiliens historia. Eller mer specifikt: om väpnad kamp i Brasiliens historia. Med en lätt mytisk inramning får vi följa en person under nära 600 år. Han gör några nedslag i historien, och möter samma kvinna. Och så ägnar de sig åt väpnade uppror. Först på 1500-talet, då deras stam försvarar sig mot den portugisiska invasionen. Nästa framträdande är ett massivt uppror mot förtryck, slaveri och korruption på 1800-talet. Vi tas sedan till 1968 och kampen mot militärdiktaturen. Till en början är de studentaktivister, men repressionen gör att de övergår till statsgerilla. Ett ytterligare försök görs i favellan tidigt 1980-tal. Det sista nedslaget sker 2096, och ett framtida genomprivatiserat Rio de Janeiro som styrs av privata miliser, och där man måste betala dyrt för varje droppe vatten. Men kampen går vidare. Ni hör ju – den här måste ni se. En av festivalens absolut bästa filmer.
So much water
(Uruguay, regi Ana Guevara, Leticia Jorge)
Vi fortsätter väl med en annan av festivalens bästa. En frånskild man tar med sina två barn, tonårsdotterns Lucia och den några år yngre brodern Federico på semester. Det är uppenbart att han inte har tillbringat så jättemycket tid med dem, och det går inte alltid så smidigt som han skulle vilja. Dessutom regnar det nästan hela tiden. Barnen hittar också kompisar. Inga stora intriger – även om dottern skapar lite drama – men mästerligt berättat. Det skulle tyvärr inte förvåna mig om ni inte kommer att höra talas om den här igen, trots att den tillhör årets bästa filmer. Filmdistributörer förstår sig inte på Latinamerika, det är något som är säkert.
Some girls
(Argentina, regi Santiago Palavecino)
Celina lämnar sin make och åker hem till en gammal vän. Dottern i familjen håller sig på sitt rum, och det visar sig att hon nyligen har försökt begå självmord. Celina börjar umgås med dotterns vänner, och skumma saker börjar hända. Ganska originell thriller, även om regissören inte till fullo förmår sy ihop allting. Men klart sevärt.
Of good report
(Sydafrika, regi Jahmil X.T. Qubeka)
En tystlåten och ganska creepy lärare med riktigt fina referenser (”of good report”) kommer till en skola på landsbygden. Han inleder i smyg en relation med en av sina elever. Fast det värsta är ju inte den sexuella relationen, utan att han är ett jävla psycho, och beter sig därefter. Ganska bra thriller.
Hardcore comedy
(Hong Kong, regi Henri Wong, Chong Siu Wing, Andy Lo)
Det har på senare år kommit en del ganska grova komedier från östra Asien. Att just den här får Hardcore i titeln känns dock en smula oförtjänt, då många andra på många sätt har varit grövre. Tre historier som hänger ihop. Några studentsnubbar tvingas av bostadsbristen att hyra rum på ett hotell, en kille med något viktigt att leverera och en snubbe med en spelskuld och en dejt från förr. Lite småkul, och bitvis ganska gulligt. Ok underhållning, men långt ifrån det bästa i komediväg som produceras i regionen.
Nuigulumar Z
(Japan, regi Noboru Iguchiy)
Redan i nästa film blir det en betydligt mer hardcore asiatisk komedi. Japan har levererat en ganska lång rad utflippade splatterkomedier på senare år. Den förmodligen bästa av dem, vid sidan av Tokyo Gore Police är Machine girl från 2008. Det är regissören till den sistnämnda som har gjort den här filmen. Själarna från två krigare från en fjärran, sprängd planet hamnar i varsin nallebjörn. Den ena är förbittrad, och slår sig i slang (de kan bokstavligen slå ihop sig kroppsligen) med en man som tappat tilltron till mänskligheten, och bildar en superskurk i färd med att ta över världen med hjälp av zombier. Den andra rymdkrigaren hamnar passande nog i en rosa nalle, och hamnar i händerna på en ung tjej i Lolita-outfit. De kan givetvis också förena sig, och blir då de godas superhjälte, Nuigulumar. Det följer en säregen och mycket underhållande historia med våldsscener, zombiesplatter, humor samt rejält med gulliga budskap om vänskap och kärlek – och liksom i den lite äldre japanska zombiekomedin Wild zero får the power of rock’n’roll rycka in för att rädda världen. Inte lika fulländad som Machine girl, men storartad underhållning. Även om jag är övertygad om att ganska många inte skulle gilla den.
Workers
(Mexiko/Tyskland, regi José Luis Valle)
Ett äldre hembiträde jobbar hos en rik gammal tant som ser sin hund som det viktigaste i sin tillvaro, och en man tror att han ska få pension efter 30 år av lojalt slit som städare på en fabrik, men blir blåst då han aldrig har haft papper i landet. Ännu en strålande film från Latinamerika, om vanliga arbetare – och motstånd med små och lite annorlunda medel. Ännu en imponerande regidebut. Peter Greenaway som fick festivalens Visionary award hävdade i ett anförande att det inte finns några nya visionärer inom filmen. Uppenbarligen snackar han skit. Han borde ha fått årets Gammal surgubbe som gnäller över att det var bättre förr-award istället.
Ömheten
(Sverige, regi Sofia Norlin)
Ganska poetisk film unga människor i Kiruna, speciellt Markus som blir utslängd från skolan, och inte vill följa allas råd att börja i gruvan, utan drömmer om att öppna en egen bilverkstad. Riktigt lovande regidebut.
So young
(Kina, regi Vicky Zhao)
Några kvinnliga universitetsstudenter, och männen de umgås med. Ganska kul kinesisk collegefilm.
Miss Violence
(Grekland, regi Alexandros Avranas)
I en familj fyller en av döttrarna 11 år – men under firandet tar hon livet av sig genom att hoppa från balkongen. Familjens tillvaro vänds upp och ner. Eller ja, man börjar allt mer inse att det är morfar som redan hade vänt mycket upp och ner. Drar osökt tankarna till mästerverket Dogtooth, som också handlade om en störd grekisk familj. Den var mer absurd, men den här är på flera sätt grövre. Når inte upp till samma klass som Dogtooth – ganska få filmer gör å andra sidan det – men absolut väl värd att se. Ganska obehaglig får tilläggas. Vann pris för festivalens bästa manus.
Salvo
(Italien, regi Fabio Grassadonia, Antonio Piazza)
Maffiasnubbe överlever ett mordförsök, dödar anstiftaren men får hans nästan blinda syrra på halsen. Ett försök till annorlunda maffiafilm, som dock missar vilket mål det nu var den ställde sig. Ibland vet man inte riktigt vad snubben håller på med, och det ska givetvis skapa en lite mystisk, oviss atmosfär – men problemet är att jag inte alls bryr mig. Den blinda syrran är den enda som väcker något intresse, men hon är inte tillräckligt för att rädda filmen.
American dreams in China
(Hong Kong/Kina, regi Peter Ho-Sun Chan)
Tre män som misslyckats med en del annat de har företagit sig skapar en språkskola för att förbereda kineser på språktest för att ta sig till USA – och det blir en jättesuccé. Ett amerikanskt företag stämmer dem dock för upphovsrättsbrott. Rappt berättad och underhållande historia, som tar upp en del amerikansk rasism – och innehåller en tydlig dos kinesisk nationalism.
Tales from the organ trade
(Kanada, regi Ric Esther Bienstock)
Dokumentär om organhandel – speciellt om njurar. Det finns ett stort behov av donerade njurar. Som bekant klarar man sig bra på en fungerande njure, men om båda fallerar så ligger man illa till. Man klarar sig på dialys ett tag, men tyvärr är dialys långt ifrån lika bra som en riktig njure, och medför med tiden allt större kroppsliga problem och på lite sikt en för tidig död. Det är också ganska få som donerar njurar, så det är långa kötider – vanligtvis minst några år, och ibland kommer de inte förrän det är försent. Frågan dokumentären ställer är: borde man inte tillåta ekonomisk ersättning för att donera en njure? Det skulle ju vara ett sätt att få fler att lämna ifrån sig sin ena. De njursjuka i filmen befinner sig i olika stadier av desperation. Vissa inser att de bara har några år kvar att leva om de inte får en njure, andra har några fler, men med en säker utsikt om allt försämrad hälsa. Argumentet som framförs är att för många fattiga kan det innebära en stor chans att få några tusen dollar (hur mycket de kan få beror på var de bor och vilka de kommer i kontakt med). Och under vissa omständigheter stämmer det förstås. För en liberal kan det tyckas som en solklar win-win: två personer gör en frivillig överenskommelse som båda tjänar på. Dock är farorna för exploatering uppenbara. Eller snarare: det skulle givetvis leda till att dörrar öppnades för att sätta press på fattiga för att sälja njurar. Här finns svagheten med dokumentären – den aspekten antyds bara lite vagt. Flera som uttalar sig argumenterar emot att upprätthålla förbudet låter som om det bara skulle röra sig om en moralisk fråga, och ingen förklarar tydligt vilka faktiska följder det skulle kunna få.
Med det sagt, att det den tenderar att vara en partsinlaga för att legalisera organhandel, är filmen intressant, och ger en belysning åt frågorna, även om det bitvis är ganska ensidigt. Jag är inte beredd att säga att jag alltid, under alla omständigheter är emot ersättning för organdonationer, men under vilka förhållanden man skulle kunna ordna en kontroll som gör att riskerna för exploatering och missbruk hålls nere till räckligt för att fördelarna ska överväga är svårare att säga. Genom att skapa en rättvisare värld och bättre vård för alla skulle en större trygghet skapas som kanske skulle kunna leda till fler frivilliga organdonationer istället. Och så får vi hoppas att gentekniken går framåt tillräckligt för att man ska kunna odla fram sin egen njure, det skulle lösa kunna lösa en massa av problemen.
Concussion
(USA, regi Stacie Passon)
Abby är en 40-årig medelklasskvinna som lever i ett lesbiskt samboförhållande med två små barn. En dag får hon hjärnskakning efter en baseball, och efter detta ändras hennes beteende – även det verkar finnas flera möjliga faktorer som kan ha inverkat. Hon börjar anlita kvinnliga prostituerade, och efter ett tag börjar hon jobba som sexsäljare själv. Inte för pengarna, då hon inte har någon större brist, utan mera för spänningen och för att hon vill. Kunderna hon får är välordnade kvinnor med pengar att spendera, varav ingen är missbrukare eller otrevlig. Ganska långt ifrån den verklighet de flesta sexsäljare lever i alltså. Hon har det ju dessutom mest som hobby. Filmen är inte alls dåligt gjord, men om den var avsedd att på något sätt bidra till debatten om sexhandel lider den lite av den nackdelen att den beskriver något av de bästa förhållandena någon sexsäljare har verkat under. Men den kanske bara var menad som en historia om en kvinna som har svårt att finna tillfredsställelse i livet och gör lite okonventionella val?
Cutie and the boxer
(USA, regi Dzachary Heinzerling)
Dokumentär om den nu 80-årige japanske konstnären Ushio Shinohara, som i snart 50 år har bott och verkat i New York, och hans hustru sedan 40 år, Noriko. Ushio ser sig själv som den store konstnären i familjen och Noriko har hela tiden stått i sin makes skugga och backat upp honom. Detta grundlades tidigt, när de träffades var Ushio en 40-årig etablerad konstnär, och Noriko en beundrande 20-årig konstnärsaspirant. Gissa vem som fick ta hand om sonen liksom. Nu är dock Noriko besluten om att stiga fram ur hans skugga. Ushio i alla ära – jag gillar framför allt hans skulpturer – men utan Noriko skulle det nog inte ha varit så mycket bevänt med filmen. Men nu vann den pris för bästa regi på Sundance. Vill du se en dokumentär om konstnärer – eller om ett äldre par – i år så torde den här ligga bra till.
Le grand cahier
(Ungern, regi János Szász)
För att skydda sina 13-åriga tvillingsöner under andra världskrigets slutskede lämnar en kvinna över dem till sin mor, som hon inte har träffat på 20 år. Mormor slår dem och är allmänt otrevlig – men relationen förbättras när pojkarna efter ett tag bestämmer sig för att ignorera smärta och inte vika ner sig för något. De gör till och med motstånd på lite andra sätt också. Har utsetts till Ungerns Oscarsbidrag för bästa utländska film, och det är väl inte orimligt. Väldigt sevärd.
Blackfish
(USA, regi Gabriella Cowperhwaite)
Späckhuggarna på Sea World Orlando med publikfavoriten Tiliukum drar stora åskådarmassor. Han har dock varit inblandad i tre dödsfall, och han och andra har även gett upphov till ett flertal andra mer eller mindre allvarliga incidenter. Sea world har gjort sitt bästa för att tysta ner dessa händelser, eller att skylla på exempelvis de tränare som har dött. De hävdar också att späckhuggare lever längre i fångenskap än i frihet, och med bättre hälsa. Ett gäng tidigare tränare har nu helt bytt uppfattning. I en av de skarpaste dokumentärerna på länge förklarar de att späckhuggarna är sociala och intelligenta djur (det är möjligt att de överdriver lite, men de har hur som helst poänger) som lever längre och inte minst friskare i frihet. Instängda i små bassänger (de är ju rätt stora själva) utan möjlighet att avlägsna sig så långt från andra späckhuggare, vars sällskap de inte har valt själva, blir deras tillvaro en annan, vilket de mycket vanliga bitsåren de uppvisar vittnar om. Och ibland tas deras frustrationer ut på tränarna. Vi får se några väldigt dramatiska filmsekvenser på hur det kan gå till. Den grundläggande tesen att späckhuggare hör hemma i frihet hamras in mycket effektivt, och få som har sett filmen är antagligen beredda att tro på något Sea world säger. Många dokumentärer kan ha sitt värde i komplexiteten på de olika argument och ståndpunkter som förs fram – men man kommer inte ifrån vilken fröjd det kan vara när motståndarsidan så fullständigt tillintetgörs. Dokumentären innehåller missförhållanden, saker att bli upprörd över och dramatik av högsta slag – ändå fastnar jag lite för att beskriva den just som en ren fröjd.
Wounded
(Spanien, regi Fernando Franco)
28-åriga Ana jobbar med transporter som sjuksköterska, och där är hon bra på att ta hand om människor. I hennes privatliv går det dock sämre, och utanför jobbet är hennes liv ångestfyllt. Riktigt bra, men vänta er ingen feelgood.
The Fifth estate
(USA/Tjeckien/Kanada, regi Bill Condon).
Varje år har filmfestivalen ett speciellt tema, utöver de vanliga kategorierna, men några filmer. I år var det frihet, och det här var faktiskt den enda filmen i den kategorin jag såg. Den skulle dock snarare ha placerats i kategorin groteskt övertydliga ansiktsuttryck. Det handlar om WikiLeaks och Julian Assange. Inte så att filmen är dåligt berättad – förutom just det att klåparen till regissör ständigt vill ha tydliga markeringar om var alla står känslomässigt. Det hela känns efter ett tag allt mer som en kavalkad av övertydligt minspel, ackompanjerat av väl vald filmmusik för att ingen i publiken ska gå miste om vad precis alla i filmen tänker. Jag hörde ingen i publiken skratta, men själv låg jag nära gränsen vid många tillfällen, och åtminstone en gång fick ett tårat öga mig att skratta till högt. Alicia Vikander var ju grym i Till det som är vackert, och Daniel Brühl är ju bra för det mesta – och så hamnar de i klorna på en regissör som antingen inte vet vad subtil betyder, eller hatar själva begreppet. Nej ge Bill Condon yrkesförbud snarast, konstnärskap i någon form är sannolikt inte det han är bäst lämpad för. Och undvik filmen, om ni inte vill se den för dess ofrivilligt parodiska ”kvaliteter”. Vill ni få lite fakta om WikiLeaks kan dokumentären We steal secrets rekommenderas istället.
The complex
(Japan, regi Hideo Nakata)
Ibland undrar man lite hur de har planerat. Det är inte ovanligt med mer än halvtomma visningar på festivalen – det är inte alls så konstigt med så många visningar, och att vissa av salongerna är stora. Men så kommer en ny rysare av mannen som gjorde Ringu (The Ring) och Dark water, två av skräckfilmens största moderna klassiker. Hur planerar festivalen då? Givetvis genom att alla tre visningarna köra filmen på den näst minsta salongen som användes (Zita 2), varigenom filmen blev den förmodligen första som blev slutsåld. Men nog om det. En tonårstjej med familj flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget bostadskomplex med dåligt rykte. Ganska omgående börjar saker hända, som konstiga ljud inifrån grannen, och annat är inte alls som det verkar. Kommer – som väntat – inte upp i samma klass som regissörens två storverk, men jag gillade den, genomgående en kuslig stämning och några oväntade vändningar. Hörde några gnälla efteråt, men vad fattar de liksom? Filmfestivalmannen säger: absolut sevärd.
The lunchbox
(Indien, regi Ritesh Batra)
I Bombay har det etablerats ett effektivt system för leverans av matlådor, där frun (det lär ju vara en fru i de allra flesta fall) kan laga maten, som sedan levereras varm till den arbetande maken. En kvinna, hjälpt och påhejad av sin faster, lägger ner stor möda på att laga mat till sin man, men han verkar inte vara så överväldigad som hon hade hoppats på. Inledningsvis tycker jag att det läggs väldigt stor fokus på vilka starka känslor mat ska frambringa. Alltså kom igen, mat kan vara väldigt god och så, men det är ändå bara en måltid. Måste man inte ha kommit in i en anda av något slags matsekterism för att hålla på och bli helt lyrisk över en lunch, ehuru väl tillagad? Men det visar sig snart att hennes matlåda inte alls går till maken, utan till en snart pensionerad herre. De börjar brevväxla genom lappar som läggs i lådan – som är utformad som ett rör i flera sektioner, på ett sätt som tillåter lappar att läggas ner utan att bli helt nerkladdade. Med lite mindre fokus på mat och mera på hur deras relation utvecklas utan att de har träffats lyfter filmen och blir riktigt bra.
Austenland
Keri Russel (fortfarande mest känd för att hon spelade Felicity) är besatt av Jane Austen, och framför allt mr Darcy. Mot sin kompis inrådan lägger hon sparpengarna på att åka till Austenland i Storbritannien, som mot en allt annat än billig penning utlovar en semester i bästa Jane Austenstil, med anlitade skådespelare i olika roller. Det visar sig dock att trots alla slantar hon brände på bokningen så hamnade hon i budgetklassen och behandlas som en fattiglapp av ägarna. Bättre överens kommer hon med Stifler’s mom (den American pie-referensen klarade ni väl?) som åker dit samtidigt. Relationer skapas också med de manliga skådespelarna. En ändå lite annorlunda och helt ok romantisk komedi.
Kill your darlings
(USA, regi John Krookidas)
Verklighetsbaserad film där Daniel Radcliffe (Harry Potter) spelar en ung Allen Ginsberg som just har kommit in på universitetet. Han var ju dragplåstret, men egentligen tyckte jag att det var coolare att hans morsa spelades av Jennifer Jason Leigh, från klassiker som Fast times at Ridgemont high och David Cronenbergs utsökta eXistenZ – men hon hade dock en ganska liten roll. På universitetet träffar han hur som helst Jack Kerouac och William S. Burroughs. Författarna/poeterna må vara lite pretto emellanåt – men det speglar nog hur de var i verkligheten. Filmen är hur som helst bra, och speciellt om man redan på förhand är mer intresserade av författarna än jag var så bör man nog se den.
Sammanfattningsvis: 20 filmer att se före nästa års festival
Återträffen, Luton, Rio 2096 – a story of love and fury, So much water, A Texas love story, Workers, Last stop Fruitvale station, Club Sandwich, This is Martin Bonner, Blue Caprice, Blackfish, The selfish giant, Traitors, Will you still love me tomorrow, 12 years a slave, Miss Violence, Metro Manila, Nuigulumar Z, Philomena, Bobô, Bluebird, Wounded.
Jens-Hugo Nyberg