M:s och KD:s spanska vänner försvarar fascistiska mördare

Att spanska Partido Popular (Folkpartiet, PP), Moderaternas och Kristdemokraternas spanska systerparti, inte ömmar för arbetarklassens demokratiska rättigheter är inget nytt. Partiet, Spaniens nuvarande regeringsparti, drev 2015 igenom en drakonisk lag mot rättigheten att demonstrera och protestera. Enligt den nya lagen är det olagligt att demonstrera utan tillstånd – till skillnad från det normala i formella demokratier, där demonstrationsrätten är skyddad och en demonstration blir olaglig först när den förklarats olaglig av polisen. Att delta i det olagliga kan nu resultera i absurda bötesbelopp, som bara välbärgade har en chans att betala. Dessutom kan offentliga tal bötfällas, liksom att på sociala medier uppmana folk att delta i offentliga demonstrationer, förolämpa politiker, uppträda med brist på respekt för poliser samt att fotografera eller filma dem, som när de begår övergrepp. Polisen har också rätt att summariskt utdöma böter, vilket en kvinna som på stående fot dömdes till att betala tusentals kronor för att ha burit en tygkasse prydd med texten ”ACAB” fick erfara. Alla stat kan ju inskränka demokratiska rättigheter, men den spanska polisen fick i och med lagen stöd för åtgärder som annars bara återfinns i diktaturer. Hur drakoniskt befogenheterna kommer att användas återstår förstås att se, men de ger myndigheterna rätten att stoppa de protester och demonstrationer de vill stoppa – något som kommer att bli användbart när protesterna åter börjar öka.

Partido Populars fientliga inställning till arbetarklassens demokratiska rättigheter är inte alls förvånande med tanke på partiets ursprung. 1976, strax efter Francos död och diktaturens fall, grundande fascistregimens före detta inrikesminister Manuel Fraga Alianza Popular (Folkalliansen, AP). Fraga var en av de mer reformvänliga inom Francos regim – men en del av Francos extremt repressiva regim likafullt. AP förespråkade inte en återgång till diktaturen, men många av diktaturens anhängare flockades ändå till partiet, som inte kunde bli annat än djupgående reaktionärt. Alianza Popular ombildades 1989 till Partido Popular genom en sammanslagning med några små kristdemokratiska och konservativa partier, och ett förment liberalt. Partiet ändrades dock inte mer än att Manuel Fraga, Francos gamla inrikesminister, 2002 erhöll hederstiteln grundande ordförande.

PP är tillsammans med svenska Moderaterna och Kristdemokraterna med i den konservativa och kristdemokratiska alliansen European People’s Party. De svenska systerpartierna har dock inte haft många ord av kritik mot sina spanska motsvarigheter när rätten att demonstrera och protestera kraftigt har inskränkts.

Försvaret av fascistiska mördare fortsätter
PP:s har ingalunda lämnat sitt reaktionära arv. I stadsdelsnämnden i Madrid-distriktet Latina diskuteras nyligen att ändra namn på en gata i staden som uppkallats efter Millán Astray, grundare av spanska främlingslegionen och chef för Francos propaganda under inbördeskriget. Mötet fick påhälsning av en grupp före detta legionärer, som högljutt försvarade sin förebild. Även PP invände mot förslaget, om än med mindre frenesi. Talesmän för partiet ansåg att det inte fanns någon anledning att ta bort Astrays namn. De urskuldade honom med att han inte spelade någon aktiv roll i Francos militärkupp, inte förde befäl över någon trupp under inbördeskriget, samt hyllade honom som hjälten från Filippinerna och Marocko och som de fattigas välgörare. PP hävdade vidare att borttagandet av hans namn skulle sprida hat och ställa spanjorer mot spanjorer.

Det är föga förvånande att konservativa nationalister hyllar landets tidigare kolonialkrig, men vi som inte är reaktionärer kan bara känna avsky mot den brutala krigföringen mot Filippinerna och, framför allt, Marocko med dess massakrer och rikliga mängder giftgas mot civilbefolkningen – en avsky som omfattar allt nutida försvar av dessa avskyvärda brott. Utöver detta målar PP:s representanter upp en helt förljugen bild av den fascistiska mördaren Millán Astray.

Millán Astray grundade som sagt den spanska främlingslegionen, som hade som huvudsakligt syfte att bidra till att kuva det motsträviga ”spanska” Marocko. Detta var ett viktigt mål för den spanska överklassen, militären och högern då återstoden av landets kolonialvälde förlorades under kriget med USA 1898. Efter 20 år och otaliga massakrer lyckades de slå ned motståndet i landet med hjälp av Frankrike, med vilka de delat upp kolonin i två. I det blodiga kriget spelade främlingslegionen en mycket viktig roll.

Under sin grundare odlade legionen en bisarr dödskult, med förakt för liv – sitt eget, men framför allt för sina koloniala motståndares, alla som satte sig upp mot mot Spaniens överhöghet. Leve döden! var deras främsta stridsrop. Denna inställning överförde de med lätthet mot Spaniens arbetare och bönder när dessa försvarade sina rättigheter mot överklassen. Det brutala kolonialkriget i Marocko var den spanska arméns skola inför spanska inbördeskriget, både vad gäller militära färdigheter och syn på att motståndare bara kan besegras med den brutalaste repression och massakrer. Samtliga av Francos ledande befälhavare var veteraner från Marocko, och samtliga kunde använda den syn på kolonialkrig de lärt sig där på sina motståndare i Spanien, som de betraktade som icke-spanska och förrädare. Astray utövade ett direkt och personlig inflytande på män som Franco, som var hans närmaste underlydande, befälhavare i fält och som senare tog över hans post. Enligt Paul Preston, som har skrivit ett mycket intressant och avslöjande porträtt av Astray i sin bok Comrades! Portraits from the Spanish Civil War, var han kanske den person som hade störst inflytande över att forma Franco politiskt och moraliskt.

Under inbördeskriget var Millán Astray mycket riktigt ingen befälhavare i fält – som PP:s representanter påpekat var han invalidiserad. Som om det skulle spela någon roll att han på grund av detta tvingades ta andra uppgifter. Astray var som sagt under en tid chef för Francos press och propaganda, och en del av den innersta krets som bidrog till att Franco blev den oinskränkta ledaren och envåldshärskaren. Han stod helt och hållet bakom det fascisterna gjorde under inbördeskriget och den långa diktaturen efteråt, kallade fascismen Spaniens räddning och hyllade Mussolini och Hitler.

Högerns lögner om den fascistiska terrorn
Frågan om repressionen under fascismen i Spanien är en annan punkt där PP – och en stor del av den internationella högern överhuvudtaget – har en förljugen verklighetsuppfattning. Repressionen mot vänstern, mot arbetarna och bönderna, mot alla som motsatte sig militärens och fascisternas kupp, var inget olycksfall i arbetet eller någon tråkig bieffekt – det var helt och hållet förutsett och planerat. Överallt där de fascistiska horderna drog fram genomfördes ett omfattande blodbad, där alla som gjort motstånd, alla medlemmar av vänsterorganisationer och fackföreningar, alla som stödde någon del av folkfronten, var måltavlor.

Klyschor om att övergrepp begick av båda sidor blir i bästa fall meningslösa, och i värsta fall ett försvar av fascisterna. Den röda och republikanska repressionen mot kontrarevolutionen bakom linjerna kom till sin merpart underifrån eller beslutades på lägre nivåer. Ledningen för samtliga partier och organisationer som stod bakom den republikanska regeringen försökte begränsa den, i olika grad och åtminstone vid vissa tidpunkter.

Därmed inte sagt att det var de ledande republikanska partierna som hade rätt i detta. Allt för omfattande repression mot överklassen och kontrarevolutionen skapar snabbt sina egna problem. Det var utan tvekan nödvändigt att få kontroll över det uppblossande våldet i krigets öppningsskede, där varje grupp med vapen, däribland självfallet många med föga urskiljning eller förståelse för revolutionär strategi, kunde ta terrorn i egna händer. Ibland även för att göra upp även personliga fejder. Dock var det givetvis nödvändigt att slå ned kontrarevolutionen med fast hand. Efter den inledande, huvudsakligen nödvändiga röda terrorn mot fascisterna bakom linjerna fick Francos femte kolonn alltför stort utrymme att organisera sig. Därtill kommer att den republikanska repressionen snart även kom att rikta sig mot vänstern.

Detta är att avvika från ämnet för artikeln. Men det är nödvändigt att konstatera att våldet, terrorn, massakrerna från generalernas och fascisternas sida – förutom att det var riktat mot arbetarna och bönderna och ämnat att försvara överklassens makt och privilegier – var medvetet och överlagt. I den mån det kom underifrån, från den fascistiska pöbeln efter militärens erövring, skedde det med militärledningens medgivande. Där de inte uppmuntrade det kunde de, om de hade velat, stoppa det.

Efter Francos uppror mot republiken stämplade kuppgeneralerna alla som inte aktivt stödde kuppen som skyldiga till militärt uppror. En betydande lista kan göras över städer där flera tusen personer avrättades, och listan över de städer och byar där hundratals massakrerades blir lång. Detta gällde platser där militären tagit över med lätthet likväl som områden där detta skett först under hårda strider. I det ultrakonservativa Navarra, kontrarevolutionens hjärta, där inte en skugga av något rött maktövertagande kunde skymtas, avrättades uppskattningsvis 2 857 personer, och ytterligare 300 dog av misshandel och undernäring i fängelse. Var tionde som röstade på folkfronten i valet 1936 i provinsen mördades. Valladolid var den första staden på spanska fastlandet där militärkuppen segrade, och kom därför ibland att kallas upprorets huvudstad. Att fascisternas vann en så enkel seger minskade inte heller där floderna av blod som skulle forsa. Uppskattningarna varierar, men förmodligen mördades över 3 000 människor i provinsen. För den som vill veta mera om blodbadet och hur det från militärledningens sida var medvetet och planerat redan i förväg rekommenderas den grundligaste genomgången som finns tillgänglig: Paul Prestons The Spanish Holocaust.

Sammanfattningsvis: att påstå att fascisternas repression är ett svar på ”röda illdåd” är alltså helt enkelt en fullständig lögn. Spaniens fattiga hade redan före 1936 visat att de var fast beslutna att kämpa för sina rättigheter. Militärkuppen och allt som skedde efteråt hade som syfte att en gång för alla kuva detta motstånd. Detta kunde bara ske genom floder av blod, något alla ledande generaler var fullt medvetna om. Millán Astray var en ledande företrädare för detta.

Det är åt denna fascistiska och Hitlerhyllande mördare som Moderaternas och Kristdemokraternas spanska allierade vill låta gator uppkallas, och som de rent av hyllar som hjälte från kolonialkrig och beskyddare av de fattiga. Detta säger allt vi behöver veta om den spanska högerns syn på demokrati och på hur arbetarklassens rättigheter ska behandlas. Att M och KD aldrig verkar ha ett enda ord till kritik mot sina spanska motsvarigheter, förenade i samma alleuropeiska allians, är lika talande.

Jens-Hugo Nyberg