Efter terrorattentatet i Stockholm

Besvara den reaktionära hetsen med arbetarmobilisering och vänsterrevolutionär propaganda

Det vi undrade över i vårt uttalande efter lastbilsattacken i Stockholm den 7 april har visat sig vara sant. Det var verkligen ett terrorattentat och gärningsmannen hade jihadistiska motiv, det vill säga, han vägleddes av den fascistisk form av islamism som Islamiska staten och al-Qaida står för. Precis som väntat har detta satt igång en reaktionär våg som hotar att sänka den generella politiska medvetenheten inom arbetarklassen och dessutom öka den borgerliga statens repressiva möjligheter. Men vi får inte heller glömma bort den propaganda som kommer från reaktionära krafter inom det islamistiska lägret och som hotar att desorientera vissa grupper av muslimer som känner sig hotade och orättvist utpekade.

Den samlade effekten av allt detta kan bli fel sorts polarisering som ökar motsättningen mellan olika förtryckta grupper samtidigt som högerpopulister, islamister och den härskande klassen stärks. Kommunistiska organisationer har ett särskilt ansvar att i den här situationen bestämt simma mot strömmen och leverera analyser som visar på en väg bort från såväl terrorism som imperialism och rasism.

Jakt på flyktingar stoppar inte terrorismen
Knappt hade de mördade identifierats innan regeringen och det politiska etablissemanget gick ut och och aviserade att jakten på papperslösa ska intensifieras. Tidigare har det funnits ett stort motstånd bland många människor i Sverige mot att jaga flyktingar som lever gömda. Det motståndet gjorde det svårt för polisen att kunna tillämpa effektiva interna gränskontroller, med resultatet att många i behov av skydd kunde undvika att deporteras. Solidariteten fungerade i praktiken.

Nu har Rakhmat Akilov gett regeringen och polisen de perfekta förutsättningarna för att slå sönder solidariteten och öka repressionen mot flyktingar. Just nu håller makthavarna på att pumpa ut en ny dominerande berättelse, som säger att flyktingar inte är flyktingar utan potentiella terrorister och mördare.

Att Sverigedemokraterna skulle utmärka sig som reaktionens förtrupp, med sitt förslag om att upprätta interneringsläger för avvisade flyktingar, kom knappast som någon överraskning. Mer anmärkningsvärt är att Miljöpartiet har gett sig in i tävlingen om vem som är hårdast mot asylsökande med sitt förslag om fotboja på på folk som väntar på utvisning. Givetvis har också socialdemokratin gett sig in i budgivningen och slagit till med ett löfte om 10 000 fler poliser, efter att innan terrordådet ha hävdat att prat om exakta siffror på antalet fler poliser är onödig populism.

Tidigare var det här en retorik som återfanns bland nazister och annat patrask. Nu blir det officiell politik. Resultatet kommer bli att många kommer deporteras till högst osäkra öden, t.ex. i länder som Afghanistan. Där är händelser som i Stockholm den 7 april vardagsmat, fast i mycket värre skala.

En asylsökande visade sig vara mördare och sympatisör till en högerextremistisk religiös grupp. Det ska nu tusentals oskyldiga människor som inte har något med den här gärningsmannens inriktning att göra betala priset för. De flesta som begår den här typen av terrorbrott är inte asylsökande eller papperslösa, varför åtgärden att kasta ut dem inte kommer att lösa det problem som den utges för att lösa.

I imperialismens ögon är verkliga frihetskämpar alltid de farligaste ”terroristerna”
I Sverige har det hittills inte varit förbjudet att vara medlem i en terroristorganisation. Nu höjs inflytelserika röster för att ändra på det. Mot bakgrund av vad som nyss hänt, och mot bakgrund av andra fall av jihadistisk terror, stöds det kravet förmodligen även av en del vänstermänniskor.

Det stora problemet med den åtgärden är att det är högst opålitliga människor som kommer att avgöra vilka organisationer som ska klassas som terrorister och vilka som inte ska det. Det som uppenbarligen kommer att hända är att en sådan lag i förlängningen i första hand kommer att vändas mot befrielserörelser och progressiva krafter, inte mot de jihadistiska terrorgrupperna.

Eftersom tillämpningen av en sådan här lag är beroende av politiska intressen hos den som handhar lagen är det förstås också intressant att titta på vilka grupper som inte terrorstämplats i det förgångna och även nu. Det kan alltså vara värt att påpeka vilka rörelser som har utmålats som terroristiska av USA, EU och Sverige i det förgångna. Det är nämligen inte bara verkliga terrorgrupper, som Islamiska staten eller al-Qaida.

Först 2008 avfördes Nelson Mandela och sydafrikanska ANC från USA:s officiella lista över terrorister. De kenyanska Mau Mau-rebellerna mot britterna stämplades av alla västmedia som terrorister på 1950-talet, trots att de var en legitim nationell befrielserörelse, vars ledare sedan blev det självständiga Kenyas första ledare. FLN i Algeriet sågs också som terrorister av makthavarna i väst, som mangrant slöt upp bakom de franska kolonialherrarna. Men i likhet med Mau Mau hade de djupa folkliga rötter och besegrade fransmännen för att sedan bilda regering. Faktum är att de flesta progressiva befrielserörelser vid någon tidpunkt i historien har demoniserats som terrorister, bara för att sedan visa sig vara genuint folkliga rörelser.

I dag har vi fallet med PKK, Kurdistans Arbetarparti, som terrorstämplades av EU 2002 efter direkta påtryckningar från Turkiet. Även USA har klassificerat PKK som terrorister. I en situation där Erdoğans alltmer islamistiska och odemokratiska regim bedriver utrotningskrig i Kurdistan är det PKK som utgör skyddsvallen mot detta. När Islamiska staten var på offensiven som mest i Syrien 2014 var det PKK:s systerorganisation i Syrien, PYD, som bäst lyckades stå emot jihadisterna, till ett högt pris. PYD var till och med så effektiva att USA var tvingade att gå in i ett begränsat samarbete med dem för att kunna komma åt IS. Naturligtvis utan att låtsas om terrorstämpeln på rörelsens turkiska gren. Den absurda situationen sätter blixtbelysning på det cyniska taktiserandet i imperialisternas terrorstämplingar.

När kommer en svensk regering terrorstämpla exempelvis PKK eller någon vänsterinriktad gerillagrupp i tredje världen? Många tänker säkert att regeringen aldrig skulle göra det. Och det stämmer säkert, att det sitter relativt långt inne för en socialdemokratisk regering att terrorstämpla till exempel PKK.

Men en sådan här skärpning av lagen kommer att gälla även när/om en borgerlig regering kommer till makten, som styr med Sverigedemokraterna som underlag, eller om SD bildar regering. När staten väl har fått befogenheten att döma folk för medlemskap i en terrorganisation krävs det bara att en ohämmat högerinriktad regering kommer fram, så blir lagen ett drakoniskt vapen mot alla radikala rörelser, särskilt sådana som är starka bland politiska flyktingar.

För övrigt bekräftar den nuvarande reaktionära vågen efter attentatet att socialdemokratin och Miljöpartiet inte är att lita på i sådana här frågor (och inte i några andra frågor heller för den delen). Blir trycket från höger tillräckligt starkt kommer även socialdemokratin och Miljöpartiet vara beredda att terrorklassa vänsterinriktade befrielserörelser.

Imperialisterna och fundamentalisterna samarbetar när det passar
Det är en ironi att samma krafter som skriker i högan sky om islamistisk terrorism i dag hyllade de rörelser som skulle lägga grunden till al-Qaida som befrielsekämpar under 1980-talet.

Då pågick det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen för fullt. Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan för att staga upp sin marionettregim där, eftersom den var hårt trängd av mujahedin – islamistiska och antikommunistiska rebeller. USA och CIA gick in för fullt och beväpnade och finansierade de religiösa fundamentalisterna, samt gick i god för dem politiskt. Men att stora delar av mujahedin stod för nattsvart reaktion var uppenbart redan innan konflikten brutit ut. Kärnan i det islamistiska motståndet hade varit aktiva redan under 1970-talet, då de bekämpade alla tendenser till politisk och social modernisering av Afghanistan, ofta med brutala metoder som att kasta syra i ansiktet på kvinnor utan slöja. Det var under 1970- och 80-talen aldrig tal om att kalla de islamistiska högergrupperna för terrorister, eftersom de stod på rätt sida i kalla kriget. Ändå var det just i den miljön som både al-Qaida och IS föregångare uppstod.

Två länder som har varit viktiga inspiratörer och även organisatörer av islamistisk terrorism är Saudiarabien och Pakistan. Saudiarabien kontrolleras av den oerhört reaktionära och fundamentalistiska wahhabistiska sekten. De har lyckats sprida sin perverterade tolkning av islam i stora delar av världen. Det är wahhabiternas världssbild som ligger till grund för grupper som IS och al-Qaida. Pakistan plågas sedan en tid tillbaka av omfattande jihadistiska terrorkampanjer, som ofta riktar sig mot landets shiamuslimska minoritet. Dessa grupper byggdes till stor del upp av den pakistanska säkerhetstjänsten under 1970- 80-talen, bland annat för att de skulle kunna bedriva ett smutsigt krig mot vänstern utan att staten skulle vara direkt inblandad.

Iran är ett land som uppenbarligen styrs av en fundamentalistisk regim. Deras säkerhetstjänst kan kopplas till flera attentat och mord utomlands, bland annat i Sverige. Det finns starka belägg för att en namngiven iransk säkerhetsagent ligger bakom minst två mord mot kurdiska vänsteraktivister i Sverige i början av 1990-talet. Agenten skickades tillbaka till Iran av Säpo utan brottsutredning, vilket i praktiken innebar att han, och regimen i Teheran, gick fria från att dömas för dessa terrorhandlingar. Av allt att döma var Sverige rädda för iransk vedergällning. I slutet av 1980-talet hade nämligen fransk domstol dömt en iransk agent för mord på iranska oppositionella, med resultatet att de drabbades av flera bombdåd i Paris.

Efter att Salman Rushdie skrev sin islamkritiska bok Satansverserna i slutet på 1980-talet beordrade den iranska statsledningen en förföljelsekampanj mot honom, som inkluderade flera mord på översättare och förläggare av den boken. Iran har också ingripit militärt på Assad-regimens sida i inbördeskriget i Syrien, och understött dess statsterror mot folket i Syrien. Man har också understött shiafundamentalistiska miliser i Irak, som inte står så långt efter IS när det gäller att begå bestialiska övergrepp mot civila.

Vad har Sverige och de andra imperialistmakterna för relation till dessa inspiratörer och organisatörer av islamistisk terror? Både Saudiarabien och Pakistan är välintegrerade komponenter i USA:s globala maktapparat, som även Sverige ingår i. Sverige har väletablerade förbindelser på olika nivåer med dessa regimer. Relationerna till Iran är inte riktigt lika harmoniska, men å andra sidan inte sämre än att Stefan Löfven kan sitta och mysa med mullorna på statsbesök, och inte heller sämre än att deras utsända mördare tillåts gå fria mot bättre vetande. Uppenbarligen är inte skärpta terrorlagar tänkt att hantera dessa regimer, utan bara de terrorceller som kan finns i Sverige, och som sagt, framför allt befrielserörelser och vänsterradikala grupper.

Terrorlagar ökar förtrycket, inte säkerheten
Danmark har terrorlagar av det slag som nu planeras i Sverige. 2006 användes de för att slå till mot den vänsterradikala internethandeln Fighters+Lovers, som sålde tröjor till stöd för Farc-gerillan i Colombia och PFLP i Palestina. Några personer åtalades och dömdes till fängelsestraff enligt terrorlagar. 2005-2006 dömdes Greenpeace i Danmark till höga böter enligt samma terrorlagar. Brottet? De hade hängt upp en banderoll på en husfasad tillhörande ett företag som sysslade med genmodifiering.

Dessa närliggande exempel visar på hur statens klasskaraktär kommer att leda till att terrorlagarna används på ett reaktionärt sätt. Vänsteraktivister och Greenpeace kommer att dömas och åtalas. Saudiarabien och Iran kommer inte att röras. Sådana terrorlagar är farliga på fel sätt och dessutom ett stort skämt, på en och samma gång.

Ett annat problem är att terrorlagar invaggar medborgarna i en falsk trygghet. Länder som USA, Frankrike, Ryssland och Storbritannien har precis sådana lagar som etablissemanget i Sverige vill härma. Ändå har de länderna haft ännu svårare än Sverige att skydda sig mot terrorattentat. Hur ska terrorlagar på ett absolut sätt hindra att någon köper ett illegalt vapen i kriminella kretsar och sen öppnar eld på en restaurang eller på gatan? Vi har gång på gång sett att terrorlagarna inte är det starka skydd mot just terrorism som de framställs som.

Antiimperialism måste vara en del av kampen mot terrorn
Ska jihadisternas terrorism bekämpas krävs helt andra målsättningar och metoder än att stärka de imperialistiska staternas makt genom ökade befogenheter till repression. Kampen måste föras av arbetarklassen och vänstern och den måste rikta sig mot problemens grundorsaker – som underutveckling i tredje världen, imperialistiska krig, brist på politisk kamp mot jihadisterna och så vidare.

Jihadisternas bestialiska grymheter måste självklart fördömas. Denna form av islamism är en högerextrem rörelse med stora likheter med fascismen i Europa. Med det sagt måste vi ändå behålla sinnet för proportioner. Imperialistmakterna var och är de största terroristerna på den här planeten. Det kan inga hysteriska mediekampanjer ändra på. Om vi stoppar imperialisternas terror har vi tagit ett stort steg på vägen mot att försvaga jihadisterna, eftersom tillflödet av terroristrekryter skulle minska i en värld där imperialismen var tillbakapressad.

Det är rimligt att anta att terrorsituationen i världen skulle ha varit mer dämpad nu om inte USA genomfört de två Irakkrigen 1991 och 2003 och anfallskriget mot Afghanistan 2001. Speciellt Irakkriget 2003, när regimen störtades, har varit en starkt bidragande orsak till att att just IS fick luft under vingarna. Det kaos och den repression som USA startade och spelade ut för att garantera sin ockupation var den perfekta jordmånen för IS att växa i. Libyen är ett exempel på samma sak.

När det gäller mordisk effektivitet är jihadistgrupperna glada amatörer i jämförelse med imperialistmakterna. Enligt världshälsoorganisationen dog över en halv miljon irakiska barn till följd av USA:s sanktioner efter kriget 1991. Då har vi inte ens nämnt tiotusentals döda i många andra länder sedan dess på grund av imperialistisk inblandning.

Även Sverige är en imperialistisk aktör i militär mening. I dag krigar Frankrike i vissa av sina före detta kolonier för att skydda sina ekonomiska intressen och för att stabilisera länder i pro-fransk riktning. Detta sker i Mali, där Frankrike slåss mot just en islamistisk gerilla. Sverige har i dag stridande förband på fransk sida i Mali och intervenerar alltså militärt i ett afrikanskt land. Detta sker förstås till ackompanjemang av allsköns humanitära floskler.

Men bakom dessa humanitära och demokratiska floskler döljer sig en form av våldsamma övergrepp som inte i första hand handlar om bomber och militära kampanjer. Vad Frankrike och Sverige i verkligheten gör i Afrika är att garantera fortsatt nyliberal plundring. Det förs krig för att öppna marknader genom privatiseringar, för att låsa fast länder i skuldfällor och för att låta dem invaderas av västerländska företag och varor som ska slå ut det lokala ekonomiska livet. Den påtvingade nyliberalismen i Afrika har kostat hundratusentals liv, eventuellt mer, sedan början av 1980-talet. Det här dödandet kanske inte motsvarar statsvetarnas och de politiska filosofernas definitioner på vad terrorism är, men det är hur som helst de imperialistiska makterna som är ansvariga.

Sverige är dessutom världens tredje största vapenexportör i förhållande till folkmängden. Bara Israel och Ryssland exporterar mer. Sveriges vapenexport går ofta till länder som är involverade i brott mot mänskliga rättigheter eller direkta krig, som Saudiarabien, Thailand och Egypten. Vi har alltså goda skäl för att kalla de imperialistiska makterna för planetens största och mest sadistiska terrorister, som ägnar sig åt direkt och indirekt massdödande.

När vi pekar ut imperialistmakterna som de största terroristerna och som ansvariga för att i stor utsträckning ha skapat de förhållanden som gett upphov till jihadisterna innebär det inte ett förminskande av lidandet hos de som faller offer för jihadisternas framfart. Det innebär inte heller att vi ursäktar jihdisternas aktioner som rättfärdigade på något sätt, även om vi i viss mån och ibland riktar oss mot samma fiende.

Skälet till att vi måste få ordning på proportionerna om vem som står för det storskaliga förtrycket i världen är att det annars inte går att göra något åt själva rötterna till terrorismen. Politiker och massmedia vill förstås att allt ska handla om jihadisterna. På så sätt styrs uppmärksamheten bort från världsordningen, den imperialistiska utsugningen och de imperialistiska krigen. Men den här manövern ska vi inte gå med på.

Bekämpa jihadismen med internationell solidaritet, inte självgod nationalism
Många har berömt reaktionerna i Stockholm och Sverige efter terrorattacken den 7 april. De har lyfts fram som exempel på öppenhet, sammanhållning och medmänsklighet. Som motståndare till jihadisternas terrorism välkomnar vi självklart stora folkliga mobiliseringar som uttrycker sin sympati för de oskyldiga offren och sitt motstånd mot terroristerna. Vi marxister deltar utan tvekan i sådana mobiliseringar. Däremot accepterar vi inte att de leds in i nationalistiska och klassöverskridande banor.

Det finns osunda inslag i reaktionen efter attentatet. Nationalismen i hyllningarna fyller funktionen att dölja Sveriges imperialistiska roll och delvisa ansvar för det jihadistiska hotet. Hyllningarna till polisen ska få oss att bortse från all den kritik som måste riktas mot polisen på grund av dess roll i att jaga flyktingar, slå ner antifascistiska och progressiva demonstrationer och genomföra rasistiska trakasserier. Var och en som accepterar bilden av staten och polisen som ett under av demokrati och medmänsklighet kommer förstås lättare acceptera ökade repressiva befogenheter åt dem. Varför misstro en polis och en statsapparat som är helt underbara och fantastiska?

Jihadismen och den fascistiska formen av islamism måste bekämpas. Men det kan inte göras av den härskande klassen. Det måste göras underifrån. Det är en viktig uppgift för vänstern och arbetarrörelsen att stödja all progressiv kamp som finns i de länder där jihadistiska islamister är starka.

Ett krav måste vara att Sverige omgående skänker stora mängder tunga och avancerade vapen åt YPG i Rojava/Syrien, för att underlätta för deras kamp mot IS. Fackföreningar, kvinnohus, kvinnogrupper, HBTQ-grupper och andra progressiva sekulära krafter i de muslimska länderna måste stödjas ekonomiskt och på andra sätt, utan krav på motprestationer. Alla svenska militära förband som finns i muslimska länder och som deltar i imperialistiska interventioner där måste omedelbart dras tillbaka. Ingen vapenexport till terrorhögkvarter som Saudiarabien och Iran. Jihadister som återvänder till Sverige ska antingen straffas här eller deporteras till exempelvis det kurdiska självstyret i Irak eller till Rojava och ställas inför krigsrätt där.

Identitetspolitik och kulturrelativism som realpolitik i länder som Sverige måste avbrytas. Det betyder inget mer statligt ekonomiskt stöd till reaktionära islamistiska grupperingar. Tillämpa principen ingen plattform för fascister på dem – de ska alltså inte få tillgång till offentligheten. Blockera framväxten av religiöst och kulturellt konservativa miljöer genom att förbjuda religiösa friskolor samt genom att inte tillåta barnäktenskap, tillämpa förbudet mot tvångsäktenskap mer ihärdigt och så vidare. Skilj också på muslimer och islamister. Jihadisterna i väst kan isoleras genom att slå tillbaka diskrimineringen och hetsen mot arbetande muslimer som är och vill vara en del av samhället men som motarbetas av segregerande mekanismer. Med solidaritet och antirasism kan jihadisternas propaganda mot människorna i väst motbevisas.

De reaktionära förslag om ökad repression som har förts fram efter 7 april har inte kommit till i panik. De har funnits i beredskap länge, men högerkrafterna var inte tillräckligt starka för att ens försöka driva igenom dem på ett seriöst sätt. Terrorattacken ändrade på det. Då skapades de psykologiska och politiska förutsättningarna för att försöka trumfa igenom de skärpta bestämmelser som reaktionen har velat ha så länge. Nu måste vänstern inom arbetarrörelsen göra vad den kan för att stoppa utvecklingen mot en mer öppet auktoritär stat.

Simon Svensson

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *