Bernie Sanders-kampanjen mot seger?

Bernie Sanders talar

Foto: Vidar Nordli-Mathisen, Unsplash

Det börjar kännas i vindarna västerifrån. I ett land med ett kroniskt intresse för allt som händer i USA har fler och fler, inte minst i vänstern, fått vittring på något. Är det inte Bernie-mani i luften i Sverige?

Ja, det gäller så klart Bernie Sanders, senatorn från Vermont, som har mage att både kalla sig socialist och att – faktiskt – nå framgångar i striden om vem som ska väljas till Demokraternas presidentvalskandidat, som i november ska möta landets andra traditionella högerparti, Republikanerna, och dess karikatyriske ledare, Donald Trump.

Många av oss minns säkert Sanders från 2016, då han förlorade kampen om nomineringen till Demokraternas presidentkandidat efter en utdragen och bitter strid mot den av etablissemanget utsedda Hillary Clinton – inte helt utan en del fula tricks från Clintons sida. Den här gången verkar Sanders, beväpnad med kampanjparollen “inte jag – vi” ha en chans att faktiskt vinna nomineringsstriden och utses till Demokraternas presidentkandidat vid konventet i juli. Detta efter en omfattande vänstervåg i landet, där kandidater från det spretiga, socialdemokratiska Democratic Socialists of America tidigare valts in i USA:s representanthus, och där fler amerikaner än på mycket länge pratar om behovet av facklig kamp, sociala reformer och rentav socialism.

Det politiska etablissemanget och dess presskår i USA är synbart tagna på sängen av Bernie Sanders popularitet. Journalisternas förvåning har så klart, som ringar på vattnet, förts vidare också till beundrande stenograferna i lugnare, svenska vatten. I upptakten till primärvalen pratade svenska journalister – förlästa på sina amerikanska, liberala motsvarigheter, men inte så mycket mer – sig fortfarande varma om “förhandsfavoriter” (vems förhandsfavoriter, kan man undra) som Joe Biden, Amy Klobuchar och Pete Buttigieg. Bernie Sanders, den buttre föredettingen från 2016, nämndes mest pliktskyldigt. Och inte ens den obarmhärtiga verkligheten tillåts alltid rucka på den bilden: “Något fel måste det väl vara? Det måste väl finnas någon annan att också nämna, förutom Sanders?” Så kan SVT:s utrikeskorrespondent i sändning efter sändning rapportera att “många” oroas över Sanders möjlighet att vinna över Trump i ett presidentval, trots att opinionsmätningar under en längre tid visat att Sanders är den demokratiske kandidat som skulle klara sig bäst i en sådan hypotetisk situation, och SR:s dito så sent som i dag (20 februari) beskriva Sanders och miljardären Michael Bloomberg som “de två kandidater som leder i de nationella opinionsundersökningarna”1 (i verkligheten ligger Sanders etta i nästan alla nationella opinionsundersökningar, med Biden som tvåa och Bloomberg – än så länge – på en avlägsen tredjeplats).

Det amerikanska kapitalets talespersoner vet vad de gör när de beskriver Sanders milda reformprogram (av honom själv ofta liknat vid det marknadsekonomiska system vi har här i Sverige) som “socialism”, eller rentav “kommunism”. Det är ett naket försök att få alla de väljare som inte gör som de ska, och plockar fram en “pålitlig” kandidat, att skrämmas tillbaka in i fållan som lydigt röstboskap. För storbolagen i den svällande sjukförsäkrings- och läkemedelsindustrin, liksom för inte så få av Sanders direkta konkurrenter om nomineringen – nästan samtliga genomkorrumperade mutkolvar – handlar det dessutom om ett mer personligt försvar av de egna profiterna.

Och om de miljarder man nu spenderar på smutskastning, liksom de mångåriga ansträngningarna för att på juridisk väg hindra arbetare, svarta och fattiga från att rösta, inte skulle bita och Sanders trots det fortsätter att vinna stöd kan man skriva upp att Sanders motståndare i den sammansvurna statsapparaten och överklasseliten, och i det internationella mördar- och rånargäng som eufemistiskt brukar beskrivas som “the intelligence community“, har ett batteri av mer extraordinära åtgärder redo längst ner i verktygslådan. Så har alla som talat om socialism, oavsett uppriktighet, eller som nått framgångar bland arbetarklassen och de förtryckta skikten, alltid behandlats i USA.

Det är alltså ingen slump att det gått över 100 år sedan en politiker som öppet talade om socialism ställer upp i presidentvalet i USA: då var det Eugene Debs, som samlade sex procent av rösterna, och som därefter helt enkelt kastades i fängelse för uppvigling.

Det är lätt att tänka sig de febrila workshop-möten som nu måste pågå på ljusskygga myndighetskontor i Langley eller Washington, DC. Än så länge är vi inte där, men om en socialistisk rörelse skulle växa sig starkare måste man vara redo. Blir det nattliga räder med utomrättsliga avrättningar, som mot Svarta pantrarna? Infiltration och sabotage, som mot trotskisterna i SWP på 70-talet? Kanske dammar någon av en mapp från MKUltra, det CIA-projekt som under 50- och 60-talet utvecklade kemiska och psykologiska stridsmedel genom tester på en ovetande befolkning i syfte att uppnå “mind control“. I värsta fall har man alltid krigsindustrins och den militariserade poliskårens vapen, som ju fungerar lika bra på amerikansk som afghansk eller irakisk mark – som 1985, när en svart nationalistisk rörelse i Philadelphia helt enkelt omringades av en armé av poliser och fick sitt högkvarter bombat från en helikopter, med elva dödsoffer, varav fem barn, som resultat. Eller 1921 (20 år innan Pearl Harbour, som brukar framhållas som det första flygangreppet mot amerikaner), när presidenten kallade in militären och bombade en kolarbetarstrejk i West Virginia.

Men åter till dagsläget, och till Bernie Sanders. De som önskar sig en socialistisk rörelse i USA kan precis som läkemedelspamparna, men av motsatta skäl, ha ett intresse av att beskriva Sanders kandidatur som en “socialistisk kampanj”. Och så har också stora delar av den amerikanska (och svenska) radikala vänstern villigt låtit sig svepas med i Bernie-manin, särskilt när han då och då använder en mer radikal retorik. I Rättvisepartiet Socialisternas tidning Offensiv ges fullt stöd till kampanjen2, och det inom Vänsterpartiet aktiva nätverket Socialistisk politik (f.d. Socialistiska partiet) håller pubmöten om i Göteborg om “Bernie Sanders väg mot Vita huset”. I sociala medier stämmer aktivister från Allt åt Alla in i hyllningskören.

Om dessa kamrater fick som de ville skulle amerikanska arbetare uppenbarligen rådas att gå med i kampanjen (och i RS och SP:s fall är detta just vad deras amerikanska sektioner gör). Om man vill vara generös kan man tolka Bernie-entusiasmen hos en förment revolutionär vänster i Sverige som ett utslag av socialistisk optimism – mer cyniskt skulle man kunna konstatera att den revolutionära vänster som inte ens på bekvämt avstånd från USA kan skilja pro-imperialistisk socialdemokrati från genuin socialism, i yran på väg mot valurnan, knappast heller lär lyckas göra den distinktionen på hemmaplan, när ledaren i fråga heter Sjöstedt (eller Dadgostar) i stället för Sanders.

Även svenska socialdemokrater tycks ha anat att något är på gång, men då med fasa. Som ETC rapporterade3 ryggade en socialdemokratisk streber – partiets internationelle sekreterare, Johan Hassel, som besökt USA – tillbaka i förskräckelse inför Sanders kampanj, som av Hassel betraktades som “polariserande” (mot överklassen) och “farlig” (för läkemedelsbolagens profiter och, får man anta, för karriärerna hos de klassbröder i den amerikanska fackföreningsbyråkratin som ledande socialdemokrater känner en naturlig solidaritet med).

Socialdemokraten Hassel tyckte visserligen att Sanders socialdemokratiska politik var “positiv”, men tyckte att högerkandidaterna Amy Klobuchar, Pete Buttigieg och den mer försiktiga Elizabeth Warren stod för en “politik som appellerar bredare”. Uppenbarligen betyder “bredd” här att, i de två primärval som avhållits hittills och i samtliga opinionsundersökningar, samla ett stöd som är långt smalare än det Sanders gör. Men dessa mer professionellt borgerliga politikers möten påminde trots allt, betonade Hassel, “mer om hur politiska möten i Sverige brukar vara”.

Vänsterns entusiasm för Sanders, i USA liksom i Sverige, är till viss del förståelig. Alla som vill se en pånyttfödd arbetarrörelse i USA, eller som ens vill att amerikanska arbetare ska få bara den mest grundläggande välfärd, har naturligtvis skäl att glädjas över att så många amerikaner ser positivt på det som beskrivs som socialism. Likaledes kan vi njuta när den amerikanska högern slås tillbaka och det, för en gångs skull, inte går som det var tänkt för kapitalets malliga, “självskrivna” kandidater eller dess hovjournalister.

Men bakom storföretagslobbyns och pressens dimridåer står ändå det till och med en fientlig socialdemokrat kan erkänna: Bernie Sanders är, i grund och botten, en socialdemokratisk politiker (med amerikanska särdrag). Detta är inte sagt för att kritisera de reformer han föreslår, eller för att avvisa de många aktivister som slutit upp för att bekämpa den amerikanska högern med Bernie-skyltar i hand. Men det verkar ändå nödvändigt, åtminstone för en marxist, att upprepa vissa fakta, även det som ligger i öppen dager. Som det att en kampanj för en presidentvalskandidat, även om parollen är “inte jag – vi”, inte är synonymt med en “rörelse”.

Och, viktigast av allt: att den mest fundamentala uppgiften för en genuin arbetarrörelse i USA är och förblir att bryta med det borgerliga Demokratiska partiet. Det är uppenbart att Bernie Sanders, precis som 2016, här spelar en viktig roll i det att föra den växande radikalismen och fackliga aktiviteten tillbaka in i Demokraterna, just när den riskerar att slå sig fri. Som vi skrev när Bernie-manin sist svepte in över Sverige, då i något mildare form, inför valet 2016:

För socialister i USA blir alltså den viktigaste frågan arbetarklassens oberoende – behovet av att den amerikanska arbetarklassen liksom andra arbetare i världen bygger ett eget parti som kan stå för deras intressen. Det har varit en grundläggande princip i den socialistiska rörelsen sedan Marx och Engels dagar, och det är också i detta ljus man måste se Bernie Sanders kampanj. Visst har han fortfarande en chans att bli Demokraternas presidentkandidat, men det mesta tyder på att etablissemangets föredragna kandidat, Hillary Clinton, får den äran. Sanders funktion har istället varit, vilket Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt (kanske utan att förstå det själv) erkänner, att ”nå grupper som Demokraterna annars har svårt att nå” – det vill säga, att åter legitimera Demokraterna för de många ungdomar, kvinnor, svarta och arbetare som efter Occupy- och Black lives matter-rörelserna börjat leta efter andra alternativ.

(..)

Men är inte det minst dåliga ändå mindre dåligt? Vore inte en president Sanders bättre än en president Trump?

Vid varje amerikanskt presidentval säger Demokraternas stödtrupper till vänster samma sak. Oavsett om det handlar om en Clinton, Kerry, Obama, Sanders eller – igen – Clinton, och oavsett om den mardrömslikt reaktionäre republikanske motkandidaten heter Dole, Bush, McCain, Romney, Cruz eller Trump sägs att den amerikanska arbetarklassen nog behöver ett eget parti, en egen röst, men att man just i det här valet, just eftersom det är så viktigt nu, måste stödja Demokraterna. Så skjuts den för arbetarrörelsen livsnödvändiga uppgiften att bygga ett nytt parti och en ny rörelse ännu fyra år på framtiden.

Det är i sådana tider marxister måste utnyttja sin analys av historien, sitt politiska program och sin metod för att se längre än till dagsfrågorna och, oavsett hur svårt det kan vara i stunden, tålmodigt och ärligt förklara vad som verkligen behövs för att förändra samhället. Kommunister måste säga som det är till arbetarklassen: det avgörande är inte vilken borgerlig politiker som står för den “snällaste” formen av kapitalism, utan på vilket sätt man kan bygga det arbetarparti som så uppenbart behövs i USA.

Att, liksom Vänsterpartiet och SP:s och RS amerikanska kamrater, uppmana arbetarklassen att ge sitt stöd och lägga energi bakom att få Sanders vald kan möjligen resultera i en mindre dålig presidentkandidat (och, än mindre troligt, en mindre dålig president), men kommer garanterat leda till att man sår illusioner om hur man når förändring i USA, ett av världens mest ojämlika länder. Det man eventuellt tjänar på att mana till en röst på Sanders är flyktigt och kortsiktigt, men det man förlorar är en för arbetarrörelsen livsnödvändig princip: man ger upp sitt klassoberoende. Att först återigen kasta sig in i Demokraternas kampanj och sedan, i efterhand, föreslå ett oberoende parti är att förvanska det som behöver sägas och att förvirra dem som skulle kunna vara mottagliga för budskapet. Socialister som agerar på det sättet får svårare att senare förklara varför klassoberoende är så viktigt för arbetarklassen.4

Just detta var vad som skedde 2016 – Sanders svor trohet till Clinton, vilket är vad som förväntas av en demokrat. Rättvisepartiet Socialisternas amerikanska kamrater följde inte med, utan förespråkade i stället en röst på ett annat borgerligt parti, det lilla Green party5. Och så har även Sanders redan 2019 garanterat att han, även om han inte nomineras till Demokraternas presidentkandidat, kommer att ge sitt stöd till den kandidat som gör det.6

Den här gången ser spelplanen, som bekant, lite annorlunda ut. Om Sanders faktiskt nomineras till Demokraternas presidentkandidat och sedan vinner valet mot Trump, något som alltså nu inte ser helt omöjligt ut, öppnar sig en mycket intressant period i USA:s historia. Frågan är om den amerikanska revolutionära vänster som står utanför Sanders-kampanjen är förberedda på det. Men även om Sanders vinner valet som demokrat har han fortfarande, avsiktligen eller ej, utfört den “drängtjänst” åt det amerikanska kapitalet vi skrev om 2016, där “det folkliga missnöjet över ökande klassklyftor, finanskris och en allt mer oåtkomlig politisk elit till slut leds – tillbaka in i fållan, tillbaka till Demokraterna”7. När Sanders stöttar sig på en kampanj, och inte på en oberoende och kämpande arbetarrörelse, innebär det att de progressiva reformer han föreslår lättare kan stoppas av det politiska etablissemanget i övrigt, som ju aldrig brukar ha några problem att lägga inbördes kivande åt sidan när det handlar om att försvara profiterna. Dessutom innebär det att hans anhängare har mindre att säga till om gällande hans mindre “socialistiska” politiska förslag (som t.ex. en utrikespolitik där USA:s världsherravälde garanteras av drönare, som enligt Sanders är en mer effektiv krigföringsmetod8).

Amerikanska socialister (och svenskar som stöttar kampen i USA) måste här navigera mycket noggrant. Att sekteristiskt fördöma Sanders som “falsk socialist” och sedan placera sig på åskådarbänken räcker inte. Det finns också en intressant dynamik i Democratic Socialists of America, som grundades som ett explicit anti-kommunistiskt bålverk och som dominerats av en med Demokraterna lojal fackföreningsbyråkrati, där organisationen på sin kongress visserligen beslutat att officiellt stötta Sanders kampanj, men att också på förhand lova att inte stödja någon annan demokratisk kandidat. Som våra kamrater i Workers Power, som jobbar i DSA, noterade i sin rapport från kongressen9 var det ett steg framåt mot en resolut brytning med DSA:s historiska stöd för Demokraterna.

Presidentvalskampanjens många vändningar återspeglar hur USA:s minskade relativa makt på global skala växelverkar med en allt mer oförutsägbar inrikespolitisk situation, där gamla etablissemang skakas i grunden, och med en tilltagande dekadens och förvirring bland kapitalets traditionella politiska ledarskikt. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.

Om vi redan nu ska dra några lärdomar för svensk räkning av Sanders-kampanjens framgångar är det dels att ett vänsteruppsving inte nödvändigtvis behöver vara så långt borta, inte ens i det till synes tröstlöst passiva Sverige. Amerikanska trender har ju en tendens att så småningom vandra över hit. Men medan revolutionära kommunister, och för den delen alla som vill se en mer stridbar arbetarrörelse, kan och ska förhålla sig aktivt och ingripa i ett vänsteruppsving, får vi inte göra det till priset av det som är absolut livsnödvändigt för bestående segrar: vårt oberoende som klass, fritt från borgerliga partier. Det “minst dåliga” alternativet för USA:s, liksom för Sveriges, arbetarklass, förblir det vi beskrev 2016:

I stället för att låta sig göras till den fackliga apparatens och Demokraternas vänsterflygel måste den amerikanska vänstern bygga en gräsrotsrörelse i facken och ett arbetarparti som står oberoende från alla borgerliga krafter. Först då kan man ge de tiotusentals som entusiasmerats av Sanders ett verkligt alternativ till Demokraterna. Det skulle vara ett alternativ som kan ta upp arbetarklassens, de svartas och alla minoritetsgruppers krav även när primärvalscirkusen är över. USA behöver sannerligen en revolution, men det i form av ett arbetarparti som kämpar för en social revolution och som för en oförsonlig kamp mot USA-imperialismen. I höst är detta det minst dåliga alternativet.10

S. Persson

Mer analyser av den politiska situationen i USA finns hos Workers Power, amerikansk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, och en utförligare analys av Bernie Sanders politik och den svenska vänsterns inställning till honom i vår artikel från 2016, Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet.

1Miljardär kliver in i den demokratiska primärvalsstriden, Sveriges radio, 2020-02-20
2Stark medvind för Sanders kampanj, Offensiv, 2020-02-19
3S-politiker kritisk mot Sanders kampanj: “Inte övertygad”, ETC, 2020-02-18 (skärmdumpar på Twitter)
4Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet, Arbetarmakt, 2016-04-19
5Don’t Waste Your Vote on the Corporate Agenda — Vote for Jill Stein and the Greens, Socialist Alternative, 2016-09-21
6Sanders pledges to support Democratic nominee in 2020, The Hill, 2019-03-09
7 Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet
8 What Would Bernie Bomb?, Politico Magazine, 2019-06-23
9DSA Convention 2019, Workers Power US, augusti 2019
10 Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet