Rött Forum utvecklas bakåt samtidigt som den konservativa vågen väller fram

Sedan några år tillbaka har Rött Forum existerat som en enad front för delar av den yttersta vänstern i Stockholm. Att Rött Forum under en period blev den dominerande plattformen för vänstermobilisering i Stockholm är en rättvis beskrivning. Trots det stagnerade projektet under 2019. I nuläget är ambitionsnivån den lägsta tänkbara samtidigt som den politiska situationen i Sverige och världen ropar på en motoffensiv från de radikala vänsterkrafterna. I den här artikeln redovisar vi vårt arbete i Rött Forum genom åren, och diskuterar vad Rött Forum blev – och kunde ha blivit.

Det var Socialistiska Partiet (SP), numera Socialistisk Politik (fortfarande SP) som tog initiativ till Rött Forum 2015. De första aktiviteterna var bokstavliga forum, det vill säga möten med inbjudna talare och möjligheter för publiken att delta i diskussioner om hur den socialistiska kampen borde föras. På det första stora mötet, i januari 2015, tillsammans med ABF, deltog representanter för Podemos i Spanien, Enhetslistan i Danmark och Vänsterfronten i Ryssland.

De första mötena var välbesökta, och ganska snart utvecklades Rött Forum till att ta praktiska initiativ istället för att bara diskutera. Utöver SP drogs även Arbetarmakt, Rättvisepartiet Socialisterna (RS), iranska Shora, Argentinare för Seger, Internationella solidaritetskommittén, samt flera personer från Vänsterpartiet in i nätverket.

12 november 2016 var Rött Forum den initiativtagande och pådrivande kraften i en antirasistisk och antifascistisk mobilisering i Stockholm som, med stöd av flera fackförbund, samlade ca 5 000 deltagare. Under 2017/18 arrangerades ett par gatuprotester mot kommersiellt surrogatmödraskap och företaget Tammuz som förmedlar surrogatmödrar. Stora och livliga block arrangerades på 8 mars- och 1 maj-demonstrationerna liksom vid andra viktiga demonstrationer. Vid flera tillfällen har välbesökta möten med paneler arrangerats på ABF-huset. Tack vare ett antal lyckade mobiliseringar och interventioner lyckades Rött Forum bli den tongivande kraften inom vänstern i Stockholm. Att vissa andra krafter gick in i väggen och kastade in handduken bidrog förstås också.

I takt med att Rött Forum utvecklades uppstod förstås diskussioner om i vilken riktning initiativet borde utvecklas. Steg togs för att ge Rött Forum fastare konturer. En kortare programdeklaration antogs, och diskussioner om strategi och orientering fördes. I samband med detta blev det uppenbart att de ingående krafterna strävade åt olika håll när det gällde de fortsatta planerna för Rött Forum. I diskussionerna och på de möten som ordnades för att diskutera Rött Forums struktur var Arbetarmakt pådrivande för att formalisera nätverket, men övriga organisationer kunde aldrig enas om mer långtgående strukturer än t.ex. en tillfällig samordningsgrupp. En idé vi lyfte var också att, på längre sikt, sträva efter att ställa upp med en gemensam Rött Forum-lista i exempelvis kommunalvalet i Stockholm, för att utmana de reformistiska vänsterpartierna och skapa en tribun för den kämpande rörelsen på gatorna i det lokala parlamentet.

Internationella exempel
Arbetarmakt ansåg att diskussionen borde handla om att undersöka förutsättningarna för vänsterinitiativ liknande Enhetslistan i Danmark och Rött i Norge. Båda dessa initiativ samlar delar av den yttersta vänstern, och båda har lyckats anmärkningsvärt bra med att växa till sig och utmana den etablerade vänstern och arbetarrörelsen. Sedan 2017 sitter Rött i den norska riksdagen. Enhetslistan har suttit i den danska riksdagen sedan 1990-talet. Båda dessa grupperingar inkluderar rätt skilda vänstertendenser, såsom trotskister, maoister, traditionella stalinister osv. Det är framförallt detta faktum som vi i Arbetarmakt tar fasta på när vi lyfter fram Enhetslistan och Rött som möjliga exempel på vad som kan göras, snarare än vissa av deras politiska och programmatiska ståndpunkter, där vi har invändningar.

Givetvis är inte den politisk situationen i Sverige identisk med något av lägena i Danmark och Norge. Men det finns ändå likheter. Framgångarna för högerpopulismen och den nykonservativa reaktionen hände mycket tidigare där. Precis som här lyckades en korrumperad och handfallen officiell arbetarrörelse och vänster inte ta upp den kastade handsken, utan förföll och desorienterades ännu mer. Det är motsvarande process vi ser i Sverige också just nu.

Den reformistiska arbetarrörelsen erbjuder inget alternativ
Socialdemokratin har fullständigt kört fart i sin högerkurs, med marknadsanpassning av offentliga sektorn, antistrejklagar, Nato-anpassning, marknadshyror, januariavtalet, karriärism och så vidare. Ingen borde bli förvånad över detta. Den socialdemokratiska byråkratin fullföljer bara den inneboende reformistiska logiken. Det som är allvarligt och värt att notera är den fullständiga avsaknaden av en seriös organiserad vänsterströmning inom socialdemokratins medlems- och väljarbas för att konfrontera ledningens totala haveri högerut. Men istället för framväxten av en intern vänsteropposition ser vi hur socialdemokratin blöder till extremhögern i form av Sverigedemokraterna. Detta markerar vilken fundamental förändring av de ideologiska föreställningarna som har ägt rum sedan stalinismens kollaps i början av 1990-talet. Om socialdemokratin hade fört en sådan extrem högerpolitik som dagens i mitten av 1980-talet hade de stått inför ett vänsteruppror i partiet. I dag är det tyst.

Istället för att verkligen utmana socialdemokratin från vänster har det så kallade Vänsterpartiet förvandlat sig själv till en dörrmatta som Lövfen & c:o mer än gärna trampar på. Kom ihåg hur januariavtalet uttryckligen stängde ute V från allt inflytande och hur Sjöstedt vek ner sig för detta. eftersom V-ledningens horisont inte sträcker sig längre än till den kapitalistiska statens parlamentariska församlingar och de regler som gäller där. Allt som har att göra med kamp på arbetsplatser, bostadsområden och gator är en stängd bok för dem.

Att V nu planerar att slopa alla formuleringar om att avskaffa kapitalismen i sitt nya partiprogram är bara logiskt och innebär inget annat än att de programmatiska formuleringarna sätts i överensstämmelse med politiska praktik som har gällt sedan länge. I Sverige finns det nämligen två socialdemokratiska partier. Ett stort och traditionellt, och ett litet, som tidigare var stalinistisk men som numera har tagit över den ideologiska och politiska position som blivit ledig efter att det stora socialdemokratiska partiet desperat försöker bli ett liberalt parti istället. Trots det misslyckas den eländiga ledningen för V med att ens ligga till vänster om SSU som de var i början av 1980-talet.

Inte nog med att V har övertagit den gamla officiella socialdemokratiska politiken. De liknar det stora partiet i ytterligare ett avseende, och det är i den kliniska frånvaron av en levande vänsterströmning som utmanar ledningen underifrån. Detta framgår tydligt i och med processen kring valet av efterträdare till Sjöstedt. Ingen har sett röken av någon som ens med den bästa vilja i världen skulle kunna kallas för vänsterkandidat. Det finns ingen antydan till existensen av alternativa plattformar, radikala samlingspunkter, initiativ för att utmana ledningen eller åtminstone till radikal kamp utanför partiledningens kontroll. Det är lika dött inom det lilla, härmande socialdemokratiska partiet som inom det stora originalet.

Politiska och strategiska felbedömningar
Men åter till Rött Forum. Efter en längre tid av lägre aktivitet beslutades vid ett möte med Rött Forums huvudkomponenter, i slutet av förra året, att Rött Forum även fortsättningsvis ska hålla en låg aktivitetsnivå, och framöver mer fungera som ett nätverk som då och då, när så behövs, kan kalla till gemensamma möten eller aktiviteter. I praktiken är det så här Rött Forum fungerat när aktiviteten har varit som lägst, så på det sättet är beslutet bara en reflektion av ett faktum – men det visar också att Arbetarmakt, och möjligen Shora, var ensamma om en orientering mot att konsolidera och bygga Rött Forum till något större och mer samordnat, för att fylla ut det tomrum som finns sedan reformisterna i stort sett fullständigt gett upp basaktivism och -organisering. När både RS och SP, som tillsammans är det större blocket i Rött Forum, signalerade att man var inriktade på nedtrappning fick vi i Arbetarmakt acceptera faktum. I sina bästa tider har samarbetet i Rött Forum visat på potentialen i en rörelse som enas på en principiell grund för att gemensamt utmana reformisterna om kontrollen över kamprörelser. Medan autonoma och stalinister har kivats inbördes eller splittrats, och reformisterna segnat ner under sin förlamning, har Rött Forum faktiskt, i stunder, erbjudit ett alternativ för en kamp framåt. Vi har uppskattat samarbetet med alla deltagare i Rött Forum under åren, och alla de insatser som kamrater i andra grupper, även fackliga och aktiva i Vänsterpartiet, lagt på att skapa ett sådant kampalternativ, men vi beklagar den passivitet Rött Forums majoritet nu tycks vilja gå in i avseende samarbetes framtid.

Varför ville RS och SP inte fortsätta att aktivt bygga Rött Forum? För SP:s del är det lätt att förstå. I det läge för Vänsterpartiet som vi redogjorde för ovan valde SP (f.d. Revolutionära marxister, f.d. Revolutionära marxisters förbund, f.d. Kommunistiska arbetarförbundet) nämligen att gå med i V. Deras politiska utveckling har under en lång tid bestått i att närma sig V. Redan för flera år sedan deklarerade de öppet att de siktade på att kunna bli medlemmar. Precis som vi kommenterade i en annan artikel handlar SP:s inträde i V kanske om att de helt enkelt har blivit vänsterpartister, som nu släppts i sitt hem. Om detta stämmer finns ingen anledning att vänta sig att SP ska bete sig som något annat än lojala vänsterpartister, vilket per definition innebär att all radikal kamp är utesluten.

Från och med nu är SP tvingade att begränsa sig till de ståndpunkter och handlingar som regimen runt Etzler kan acceptera. Attackerna mot Amineh Kakabaveh visar vad som händer med vänsterpartister som går utanför ledningens socialdemokratiska, identitetspolitiska och parlamentariska ramar. SP har bestämt sig för att det inte finns någon framtid utanför V, och därmed blir inriktningen för kamp naturligtvis en avvägning mot risken för uteslutning.

Det här betyder att de, direkt eller indirekt, blir tvungna att blockera alla försök att utveckla Rött Forum till något som kan likna Enhetslistan eller Rött. Det betyder också att de kommer att bli ett hinder för radikala kampformer i exempelvis det antifascistiska och antirasistiska arbetet. V skyr militanta kampformer som pesten, och ingen god, konstruktiv vänsterpartist kommer vilja dra på sig partiledningens missnöje genom att t.ex. driva bort nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen från gatorna. I slutändan blev Rött Forum för SP, oavsett om de inser eller medger det själva eller ej, ett verktyg för att komma in i V, och nu kommer Rött Forum att behöva bli ett verktyg för att stanna i V.

RS, som precis som SP har en bakgrund i trotskismen, styrs av en annan logik än SP. Ända sedan 1990-talet har de levt i illusionen att de bygger ett nytt arbetarparti vid sidan om S och V. Men det är uppenbart för alla att så inte är fallet i praktiken. De utgör inget alternativ till S och V i något sammanhang överhuvudtaget. Det enda RS bygger är sin egen aktivistorganisation, vilket i sig inte är fy skam, men det är hur som helst inget arbetarparti. Denna inriktning på ett eget parti innebär ett psykologiskt och politiskt hinder för RS att gå med på en vidareutveckling av Rött Forum till en formation som kan utmana S och V på ett mer djupgående sätt än att hålla bättre möten och demonstrationer än vad de gör. Det ska också sägas att RS (liksom SP, men av andra skäl) alltid motsatte sig steg mot att formalisera samarbetet mer och uppnå en mer fast koordinering av Rött Forum. Detta inte sagt på ett polemiskt sätt – vi och de har här, helt enkelt, uppenbarligen olika inställning till hur grunden för framtidens vänsterrörelse, i Stockholm eller i landet, bäst ska läggas. Efter att ha tagit Rött Forum så långt man kunde, och om man då inte vill gå vidare med t.ex. ett gemensamt handlingsprogram eller andra organisatoriska strukturer, är det kanske logiskt för RS att nedtrappa samarbetet till det man kanske alltid sett det som: en bra grupp aktivister att ringa ihop när något ska hända, på kort sikt.

SP och RS har tillsammans sett till att hålla tillbaka Rött Forums utveckling i den meningen att diskussionen om ett projekt för att samla delar av den yttersta vänstern på en gemensam lista i valen inte har kunnat föras på ett seriöst sätt. Oförmågan att ta Rött Forum vidare är också det som förklarar att projektet tappade fart.

Enligt de möten som hållits i slutet av 2019 och början av 2020 kommer Rött Forum att fortsätta att vara ett projekt med begränsad ambitionsnivå. Det är beklagligt i ett läge när högerkrafterna bedriver en framgångsrik offensiv som den etablerade vänstern och arbetarrörelsen har visat sig helt oförmögen att bemöta. I det läget borde de seriösa krafterna inom den radikala vänstern ha enats runt ett revolutionärt handlingsprogram och tagit ett djärvt initiativ riktat till arbetsplatser, bostadsområden och gator. Vi i Arbetarmakt fortsätter att ha den inriktningen, och kommer så klart att fortsätta arbeta i Rött Forum enligt den linjen, men i nuläget tycks Rött Forum, trots allt det positiva samarbetet har uträttat genom åren, tyvärr inte vara det naturliga forumet för en sådan linje.

Eduardo Montero och Per Håkansson

Se även vår artikel Yttersta vänstern kan enas – med ett revolutionärt handlingsprogram som grund (2016).