Rapport: Stockholm till stöd för upproret i USA

Historisk demonstration i Stockholm till stöd för upproret i USA mot det rasistiska snutvåldet

Den 3 juni 2020 kommer att kommas ihåg som dagen när svarta ungdomar i Sverige för första gången i massiv skala tog ledningen för ett helt kampavsnitt: solidariteten med upproret mot polismaktens rasistiska våld i USA och för att låta den solidariteten breddas till en rörelse mot rasism och diskriminering i Sverige.

Det har länge funnits ett berättigat missnöje ute bland förorternas folk i Sverige mot polisernas och ordningsvakternas brutalitet gentemot icke-vita, mot rasprofilering, Sverigedemokraternas växande inflytande och tendenserna i offentligheten till att alltid göra icke-vita invandrare till syndabockar för allt möjligt. Detta missnöje har dock fram tills nu inte kanaliserats i kollektiv handling.

Det som behövdes för att tända eld på stämningarna i Sverige visade sig vara det enastående upproret i USA, där en multietnisk massrörelse med afrikansk-amerikansk kärna och ledning har förvandlat slagordet ”No justice, No peace” till en glödande verklighet som har skakat den härskande klassen i det ledande imperialistiska landet. De revolterande massorna i USA har visat att uppror är möjligt och att det lönar sig. Precis som under andra viktiga revolter i historien har radikaliseringen spritt sig som ringar på vattnet. Den 3 juni blev Sverige definitivt en del av denna nya radikalisering.

Med kort varsel och inslag av vissa oklarheter kring arrangemanget hade unga personer med afrikansk bakgrund kallat till en manifestation på Sergels torg i Stockholm för att stödja protesterna i USA. Ett första Facebook-event resulterade i ca 2 000 löften om att komma på demonstrationen. I slutändan deltog mellan 5 000 och 10 000 personer, vilket gjorde detta till en av de största radikala mobiliseringarna på många år i Stockholm, tillsammans med klimatprotesterna och 1 maj.

Unik manifestation
Det som gjorde mobiliseringen den 3 juni till en unik händelse i Sverige var dock inte deltagarantalet och temat för demonstrationen sig. Det har hållits större antirasistiska manifestationer än så här under årens lopp i olika städer. Men denna manifestation skiljer ut sig genom sin upprinnelse och sammansättning.

Aldrig tidigare i Sverige har unga människor med framför allt afrikansk bakgrund gått samman kollektivt i en radikal politisk kampaktion i den här omfattningen och dessutom lyckats med att utgöra ett avantgarde som dragit med sig andra skikt under sin ledning. Normalt sett brukar den ena eller andra konstellationen av vänstergrupper ligga bakom sådana här mobiliseringar. Men denna gång kom initiativet inifrån en förtryckt grupp själv utan inblandning av den organiserade vänstern. Tusentals svarta ungdomar deltog och även många vuxna invandrare från Afrika. Där fanns också hundratals invandrare från andra områden i världen samt många vita svenskar, inte minst ungdomar. De organiserade vänstergrupperna lyste i stort sett med sin frånvaro och de människor som faktiskt var där tillhörde inte vänstergruppernas periferi av sympatisörer.

Däremot var det intressant att se hur de traditionella slagorden från de antifascistiska och antirasistiska mobiliseringarna sedan 1990-talets början har satt sig i medvetandet utanför de vanliga vänstermiljöerna, för de slagorden hördes ofta: ”Inga fascister/rasister på våra gator”, ”Vi är många, vi är starka – krossa rasismen nu”, ”Vad ska vi göra – krossa rasismen”, o.s.v. Men utöver dessa dominerade förstås nya slagord som specifikt relaterar till den pågående kampen i USA och världen såsom ”I can’t breathe”, ”No justice – No peace” (tyvärr oftast utan fortsättningen ”Fuck the police”), ”Say his name – George Floyd”, ”Black lives matter”, o.s.v. Demonstrationen började kl. 17 och avslutades först vid 22-23-tiden. Under hela denna tid var det rejält med tryck och en kampfylld stämning. Det var inte många tysta minuter.

Framgångsrika marscher
Manifestationen började stående på Sergels torg med vissa sedvanliga inslag som tal och talkörer. Effektfulla inslag var när alla på Sergels torg gick ner på knä med knutna nävar och la sig på mage på marken.

Allteftersom manifestationen fortsatte och allt fler anslöt sig blev det uppenbart att massan inte var nöjd med att bara stå på Sergels torg. Efter ett dödläge uppstod en spontan marsch genom centrala city, som först bestod av några hundra, men som snabbt drog med sig tusentals och avslutade i Kungsträdgården. Där framstod det först som att allt var över, och det brukar det ju vara, efter flera timmar av demonstration och oavbrutet skrikande. Under det att folket började röra sig något planlöst mot T-centralen och tunnelbanan fick demonstrationen helt plötsligt nytt liv igen och började om genom att röra sig mot Kungsgatan och sen över till Sveavägen för att ta via S:t Eriksplan komma tillbaka mot Sveavägen och slutligen Sergels torg igen.

Vid S:t Eriksplan fick polisen ett ryck och genomförde ett mindre angrepp mot demonstrationen genom att köra fram piketbussar och sen rusa ut ur dessa och splittra demonstrationen. Detta utan några konkreta föregående incidenter. Vi demonstranter svarade bra på detta genom att först bilda mur, sen sätta oss ner på marken för att till sist helt enkelt ignorera polisen och bara fortsätta marschen obekymrat. Oavsett vad systemlojal massmedia påstår förekom inga kravaller eller skadegörelse här, däremot civil olydnad mot polisen.

Åter vid Sergels torg framstod det igen först som att demonstrationen var över, men även den här gången fick den nytt liv och drog, visserligen decimerad till att bestå av hundratals snarare än tusentals, mot riksdagen via Drottninggatan. Framme vid broarna mot riksdagen genomförde polisen en ny skrämselaktion genom att försöka blockera vägen med piketbussar och rida runt med hästar, samt bilda mur av skrikande poliser med dragna batonger. Återigen agerade demonstranterna klokt och rationellt, genom att bemöta polisen, genom att hålla ihop och skrika slagord, och, när tillfälle gavs, genom att fortsätta marschen.

Framme vid infarten till Mynttorget, i närheten av riksdagen, hade polisen emellertid fått nog, och satte upp en sluten vägblockad av piketbussar och aggressiva kravallpoliser, som började angripa demonstrationen och splittrade upp den i två delar, som skiljdes från varandra. Det ska medges att konfrontationsnivån höjdes vid denna tidpunkt, då klockan hunnit bli ca 21. Först och främst måste det påpekas att det är helt naturligt om stämningen hos massan blir upprörd när den demonstrerar fredligt och blir bemött med batongslag och pepparspray i ansiktet, vilket var vad som hände. För det andra måste det påpekas att det inte är upplopp – vi måste här tänka på vad det ordet faktiskt betyder – bara för att några ungdomar kasta kartongbitar och petflaskor på tungt utrustad kravallpolis. I slutändan accepterade folkmassan polisens avspärrningar, om än under berättigat missnöje.

Vid denna tidpunkt började det som var kvar av demonstrationen att gradvis avvecklas, genom att folk droppade av i små grupper. Tidigare under kvällen hade polisen slagit ett par flickor som var på väg från demonstrationen ner i tunnelbanan vid T-centralen. En grupp på ca 200 demonstranter, som lösgjort sig åt ett annat håll än den stora folkmassan efter stoppet vid Kungsträdgården, blev inringade av kravallpolis under några minuter för att sedan släppas.

Manifestationen mot rasistiskt snutvåld i USA och övriga världen den 3 juni var politiskt medveten, disciplinerad och välorganiserad på ett spontant sätt, det vill säga, organiseringen och den goda taktiken kom i allt väsentligt inifrån massan självt.

Det var rätt och nödvändigt att demonstrera
Det finns ett förbud i Sverige mot folksamlingar med över 50 deltagare. Den här manifestationen bröt mot den bestämmelsen och var därför olaglig. Det var detta faktum polisen lutade sig mot när de angrep demonstrationen, med det uppenbara syftet att skrämma folk till att gå hem. Det fanns absolut inget i demonstrationens konkreta beteende som polisen kunde använda som ursäkt för sina angrepp.

I efterhand har det först en debatt om lämpligheten i att arrangera en så här stor demonstration mitt under en dödlig pandemi. En aspekt att ta hänsyn till i sammanhanget är att inom gruppen äldre i Sverige är det just bland annat äldre med bakgrund från vissa afrikanska länder som drabbats extra hårt.

Som revolutionära kommunister välkomnar vi den här demonstrationen och tillbakavisar allt skuldbeläggande mot den för coronakrisens fortsatta utveckling i Sverige. Det var uppenbart att reaktionära demagoger skulle börja gläfsa efter en sådan här framgångsrik protest. Deras illvilliga propaganda måste tillbakavisas med hjälp av grundläggande sanningar. Ansvaret för coronakrisens nuvarande och framtida utveckling ligger hos nyliberalismens fanatiker, som slaktade och sålde ut sjukvården. Ansvaret ligger hos den stat som skar ner på alla nödvändiga reservlager som hade behövts för att kunna hantera en epidemi. Ansvaret ligger hos den regering och de myndigheter som på ett katastrofalt sätt underskattade farorna med coronaviruset i början av pandemin och som inte i god tid vidtog adekvata åtgärder för att hindra den medan det fortfarande fanns tid. Ansvaret ligger hos ett ignorant skikt av medelklass som åkte till smittade skidorter och sen tog med sig viruset tillbaka till Sverige. Ansvaret ligger hos en vänster som borde ha varit en opposition mot staten när den månade om företagens vinster och överlevnad, men som struntade i folkhälsan på Järvafältet i Stockholm. I stället har merparten av vänstern agerat som en stödtrupp åt staten genom att sluta upp bakom den misslyckade strategin mot corona.

Demonstrationen den 3 juni var ett uttryck för det enda riktiga att göra i den rådande situationen: att ta kamp. De förtryckta har ingen som helst anledning att låta staten använda coronakrisen som ursäkt för att avmobilisera och passivisera alla rörelser underifrån och på det sättet ge sig själv fria händer att försvaga arbetarklassens ställning i samhället. Med det sagt måste protester förstås organiseras med en känsla för ansvar i en sådan här extrem situation. På demonstrationen förekom uppmaningar att folk skulle närma sig varandra, och det är inte ett lämpligt beteende när ett dödligt virus är i farten. I framtiden måste man trycka mycket mer på vikten av maskering och avstånd. Många bar ansiktsmask, men inte tillräckligt många. Alla borde ha gjort det. Att så inte var fallet beror dock i första hand på myndigheternas envetna desinformation mot munskydd och maskering, som har fått många att sänka garden när det gäller detta.

Arbetarmakt deltog med en avdelning kamrater bakom vår banderoll med texten Krossa rasismen. Vår rapportering tog sig i första hand uttryck genom direktsändningar via Facebook. I stort sett alla de händelseförlopp som återberättas i den här artikeln finns utlagda som filmklipp på vårt konto på Facebook, och snart även på Youtube.

Arrangemanget var väl genomfört och alla som säger något annat är antingen felinformerade eller fiender till den antirasistiska kampen och solidariteten med upproret i USA.

Den största svagheten hos protesten var avsaknaden av en uttryckt strategi för en fortsatt kamp. Det räcker inte med en stor protest. Den 3 juni borde vara början på en våg av folk som ger sig ut på gatorna – på ett sätt som tar hänsyn till att det råder en dödlig pandemi – för att på allvar ta tag i frågan om rasistiskt snutvåld och diskriminering och förtryck i största allmänhet. Nästa steg i den frågan blir den aviserade demonstrationen vid USA:s ambassad i Stockholm på lördag, och söndagens manifestation på Heden i Göteborg. Vi uppmanar alla antirasister och kommunister att delta i dessa.

Linjen borde utvecklas till att handla om helheten. USA:s rasistiska våld är inget som bara bedrivs av polisen mot svarta. Den amerikanska imperialismen utövar detta våld och terror i global skala, vilket innebär att rörelsen för att svarta liv är värdefulla måste bli antiimperialistisk. Den kapitalistiska stat som utövar rasistiskt våld utövar också våld mot vita arbetare som reser sig ur passiviteten genom strejker och annan kamp. Statens rasistiska våld är till sin natur kapitalistiskt, eftersom rasismen tjänar till att upprätthålla kapitalismen och rasismen genom att möjliggöra en extra hård exploatering av svarta arbetare och genom att hetsa svarta och vita arbetare mot varandra. Bäst visar vi vår solidaritet med offren för det rasistiska polisvåldet i USA också genom att ta upp kampen mot polisvåldet, rasismen och kapitalismen i Sverige. Svarta liv kommer bara kunna få ett värde på riktigt när kapitalismen och imperialismen krossas genom att globalt uppror som förenar alla förtryckta, oavsett hudfärg, kön och religion. Det är vad vi trotskister kämpar för.

Arbetarmakt Stockholm

Se även vår rapport från demonstrationen i solidaritet med upproren i USA i Göteborg, från 31 maj.