Intervju: Daria Bogdanska om las-utredningen

Daria Bogdanska, i gult, med medkämpar i kampanjen för solidaritet med städarbetarna, juni 2020. Foto: Solidaritet med städarbetarna

Den av regeringen beställda utredningen om lagen om anställningsskydd landade den 1 juni. De omfattande angrepp på arbetsrätten som presenteras där har gett upphov till stora fackliga protester, och situationen har nu kulminerat i en politisk kris för Socialdemokraterna. Om arbetsmarknadens parter inte kommer överens i förhandlingarna kan utredningen bli till lag. Men vad står det egentligen i den?

Den fackliga aktivisten Daria Bogdanska, känd för Arbetarmakts läsare genom sitt arbete i kampanjen Solidaritet med städarbetarna, har läst utredningen, med fokus på arbetarnas perspektiv, sociala kostnader och demokratiaspekten. Vi har pratat med henne.

AM: Vad händer, enligt förslaget, med möjligheten för arbetsköpare att säga upp anställda utan saklig grund? Vilka följder kan det få?

Kravet på ”saklig grund” ska skydda anställda från godtyckliga uppsägningar och är därför en av de viktigaste regler som finns kvar i lagen om anställningsskydd. Saklig grund betyder ungefär att arbetsgivaren måste ha en ”rimlig” anledning för att säga upp en anställd. De två fall som, enligt den nuvarande lagen om anställningsskydd, är saklig grund till uppsägning är arbetsbrist och personliga skäl.

”Arbetsbrist” betyder att det, om det inte finns arbete vid exempelvis nedskärningar eller omstruktureringar, är okej att säga upp någon, men att arbetsgivaren då måste hålla sig till ”först in/sist ut-principen”, alltså turordningslistan. Små företag får redan i dag ta bort två personer ur den listan, men utredningen vill tredubbla den siffran, till sex personer. Men arbetsbrist har inte varit utredningens huvudfokus. Snarare har ”personliga skäl”, en annan saklig grund för uppsägning, angripits, med ett tydligt uppsåt.

Begreppet ”personliga skäl” är ganska vagt, men tolkas snävt. För att det ska vara ”okej” att sparka någon p.g.a. ”personliga skäl” ska det i princip röra sig om grov misskötsamhet från den anställdas sida. I utredningen föreslås en omformulering av innebörden av begreppet som skulle göra det mycket, mycket lättare att för arbetsgivare att hävda att de har haft ”saklig grund” att sparka anställda även vid mindre konflikter, insubordination eller helt enkelt när de hittar på saker för att bli av med t.ex. fackligt aktiva.

Hur beskriver utredningen den möjlighet som i dag finns till att ogiltigförklara en orättvis uppsägning?

Att kunna ogiltigförklara en uppsägning betyder att ”ta tillbaka” den. Detta är inget radikalt, utan en ganska grundläggande rättsprincip – om ett beslut som ger upphov till negativa konsekvenser för en part skedde på ett felaktigt sätt och utan att uppfylla vissa krav ska man kunna få rätt genom att beslutet ändras.

Eftersom det i det här fallet handlar om ens anställning – om jobbet, något vi alla är beroende av – ska man ha rätt att få tillbaka det om arbetsgivaren inte hade rätt att säga upp en. Men utredningen fokuserar nästan enbart på hur möjligheten att ogiltigförklara uppsägningen i domstol sägs utgöra en lång och kostsam process för arbetsgivarna, som därför ”hindrar rörligheten på arbetsmarknaden”.

Här kommer vi till svaret varför just ”personliga skäl” står i fokus i utredningen. Definitionen ”arbetsbrist” skapas av arbetsgivarna själva och det finns inga krav på att de, vid en sådan uppsägning, måste bevisa att det är sant. Definitionen av vad som är ”personliga skäl” tolkas i sin tur av en domstol, och här måste arbetsgivaren alltså kunna leda i bevis att den anställda verkligen har missköt sig.

Om en konflikt uppstår i dag, under nuvarande lagstiftning, och den anställda ifrågasätter giltigheten i en uppsägning på grund av ”personliga skäl”, kan domstolen ogiltigförklara uppsägningen. Om det visar sig att arbetsgivaren inte hade rätt och uppsägningen var ”felaktig”, alltså inte sakligt grundad, har den anställda rätt till lön under den tid som den rättsliga tvisten pågick. Det är här skon klämmer för näringslivet, och resultatet ser vi i utredningen och i det nya lagförslag det ska ligga till grund för.

I korthet: Det är ganska lätt att sparka folk idag på grund av alla vid behov-anställningar, visstidsanställningar, fingerad arbetsbrist etc. Men arbetsgivarna vill ha total makt. De vill inte behöva förklara sig, ställas inför rätta och särskilt inte få betala för några konsekvenser, även om de gjort fel. Man skulle kunna sammanfatta det i en mening: ”Vi kan acceptera vissa regler om anställningsskydd, men bara om de finns på papperet, inte om vi ska behöva förhålla oss till dem och tvingas betala när vi bryter mot dem.”

Du har beskrivit att utredningen genomgående utgår från arbetsköparnas och kapitalets intressen. Kan du ge några exempel på det?

Utredningens fokus bygger på spaningar om framtida utsikter på tillväxt och sysselsättningsnivå. Grundpremissen är att marknaden är snabbföränderlig och oförutsägbar, och att den tendensen kommer att stärkas i framtiden. Lagstiftning som lagen om anställningsskydd, som ska garantera trygghet och förutsägbarhet, är därför omodern. Enligt utredningen måste därför inte bara lagarna utan även de anställdas och hela samhälles förhållningssätt till arbete ”moderniseras”.

Med modernisering menas här ”flexibilitet åt ena hållet” – arbetare ska acceptera att de i framtidens arbetsmarknad ska vara glada om det alls finns några jobb, i stället för att förvänta sig ”trygga jobb”. Fokuset på ”kompetensutveckling” säger att det viktigaste är att en anställd ska kunna (och kommer att förväntas) kvalificera om sig så många gånger under sin livstid som krävs för att tillgodose marknadens behov.

Detta tydligt nyliberala resonemang kanske inte förvånar längre, 50 år in i nyliberalismens hegemoni i den ekonomiska politiken, men utredningen låtsas inte ens vara neutral. Det är övertydligt att näringslivet här fortsätter att förflytta politiska och ideologiska gränser åt det marknadsfundamentalistiska och odemokratiska hållet.

I en utredning av förändring av nya lagar som direkt berör samhällets flertal skulle man kunna förvänta sig att utredaren även granskar alla de konsekvenser förändringen skulle kunna få för just denna majoritet – alltså sociala kostnader, möjligheter till fortsatt facklig verksamhet, kostnader för staten osv. Dessa problem nämns med några rader i utredningen, men det utvecklas aldrig vidare. Både premissen och slutsatsen utgår från en okritisk tro på en vulgär marknadsekonomisk ”trickle down”-ekonomi, som man kanske kunde förvänta sig finna i det nyliberala Mont Pelerin-sällskapets skrifter snarare än i en statlig utredning under en socialdemokratisk regering. Det är teorier som inte har visat sig fungera för samhället, utan som snarare har lett till högre koncentration av kapital, större klyftor och mer fattigdom, något som också erkänns av många liberala ekonomer i dag.

Det är också viktig att förstå att utredningen inte bara handlar om förslag på justeringar av några lagar. Den är en konsekvent fortsättning på ett annat viktigt ideologiskt och politiskt projekt. Las och regeln om saklig grund tillkom på 70-talet, och sedan dess har det hatats av näringslivet med stor passion. Detta eftersom saklig grund begränsar det så kallade arbetsgivarprerogativet, alltså arbetsgivarens rätt att ”leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare”, vilket numera är en grundläggande princip inom det arbetsrättsliga området.1

Denna omoderna och odemokratiska princip fastställer skänker juridisk legitimitet åt den makt kapitalägare har över arbetarna, och som de har använt, ofta med hjälp av våld, och senare via Arbetsdomstolen, för att utsuga arbetarna och motarbeta varje försök till demokratisk utveckling. Att förskjuta den maktbalansen har varit en av de viktigaste striderna för arbetarrörelsen sedan industrialismens första dagar.

På 1920-talet gick LO med på att ”arbetsgivarna ska bestämma allt”, men man har försökt att begränsa den makten lite. Lagen om anställningstrygghet är just en sådan begränsning. Trots att just las snarare moderniserar arbetsmarknaden, har den sedan 70-talet, då lagen stiftades, redan försvagats flera gånger om.

Att öppet och uttalat försöka att helt och hållet ta bort saklig grund skulle anses för extremt även för Svenskt Näringsliv. Men viljan finns kvar. Med las-utredningens försöker man därför, under täckmantel av goda syften som ”omställning och kompetensutveckling”, göra saklig grund, och därmed stora delar av las, till en oanvändbar pappersprodukt.

Utredningen öppnar också för framtida angrepp på andra rättigheter och villkor. Kan du berätta om det?

Enligt utredningen innebär de flesta av arbetarklassens rättigheter en extra kostnad för företagen. Det stämmer. Att säga upp någon utan saklig grund, alltså utan anledning, och sedan inte rätta sig (man har först chans att diskutera saken i förhandlingar, och kan sedan stämmas i Arbetsdomstolen) kan kosta företagen ganska mycket pengar. I alla fall enligt mina mått — ungefär upp till 16 månadslöner.

Utredarna förändrar inte bara de nuvarande reglerna, utan bäddar även för senare försämringar. De förflyttar gränser genom att förändra vårt sätt att tänka om det hela. Det som ska vara ett vanligt straff, ett incitament att inte bryta mot lagen, får i utredningen innebörden ”en kostnad”. Senare förklaras dessa ”kostnader” (läs: rättigheter) för ett problem, ett hinder för företagens utveckling — och, slutligen, ett hinder för den generella ekonomiska tillväxten och för hela samhällets välstånd.

Snyggt, va? Eftersom utredarna tror att samhällets alla problem kan lösas genom kontinuerligt tillväxt är det inte förvånande att utredningens logiska slutsats är att man måste minimera så många av dessa tillväxthindrande ”kostnader” som möjligt. I texten nämns till exempel att rätten till sjuklön, tillsammans med kravet på saklig grund, enligt utredarnas undersökning i dag utgör det största hindret mot företagens möjlighet till utveckling.

När de flesta, speciellt fackföreningarna, dessutom delvis går med på ursprungspremissen kommer det inte vara svårt att argumentera för varför man måste göra sig av med flera av våra rättigheter. Detta är farligt.

Om utredningen skulle gå igenom, i befintligt skick eller med vissa modifieringar, vilka resultat tror du att det generellt skulle få för styrkeförhållandena mellan arbete och kapital på den svenska arbetsmarknaden?

I utredningen försöker man måla upp bilden av att det föreslagna lagändringsförslaget är ett slags ”trade-off”, en avvägning: i syfte att skapa en mer ”balanserad” och ”modern” arbetsmarknad byts därför vissa arbetsrättsliga ”förmåner” mot andra. Hela saken framställs som en justering av den ”omoderna” lagen, men i själva verket är syftet att göra det skydd las ger anställda till en pappersprodukt.

LO underlättar inte, genom att antingen prata om frågan i förhandlingsteknisk jargong som ingen fattar, eller i enkla paroller som fortfarande inte ger de berörda ett konkret svar på vilka följder lagen kommer ha i praktiken.

Men frågan är ganska enkel. Det finns två saker som hindrar arbetsgivarna att utsuga oss ännu mer: organisering på arbetsplatser, och lagar som skyddar de som organiserar sig. Det ena kan sällan funka utan den andra. Hur våra villkor, löner, vår arbetsmiljö och säkerhet på arbetsplatsen ser ut för tillfället är ett resultat av samspelet mellan dessa två delarna.

I delar av arbetsmarknaden där de anställda inte kan svenska, för att inte ens nämna sina rättigheter, är arbetsgivare inte rädda för att anställda kommer att använda reglerna mot dem. Här skulle man kunna säga att varken lagar eller organisering finns. Resultat: situationen för migranter liknar nästan slaveri.

Vi ser också att industrijobben med stora arbetsplatser, där många arbetare kan mötas, sedan en lång tid tillbaka blivit färre, medan servicebranschen, med uppdelade eller mindre arbetsplatser, växer. Det är just i de här branscherna som den fackliga organiseringsgraden minskar mest. Här finns lagarna bara på papperet. Även om de anställda känner till dem kan de kringgås, eftersom organiseringen är svag. Resultat: villkoren försämras ständigt.

När organisering saknas finns det sista skyddet i lagar. När även det skyddet helt tas bort blir det ännu svårare att organisera sig. Det är ett ”race to the bottom”: svagare skydd leder till ännu svagare organisering, som leder till ännu sämre villkor: fler arbetsplatsolyckor, lägre löner, ännu fler arbetsplatsolyckor och en försvagad ställning för arbetarna. Så småningom leder det till ännu svagare skyddsregler, och så vidare, enligt samma mönster..

Det är därför saklig grund, det sista rättsliga skyddet mot godtyckliga uppsägningar, är så viktigt. Det är en demokratifråga, som åtminstone ger arbetstagarna en chans att få skydd och som samtidigt blir till en viktig förutsättning för organisering i dag.

Det redan är lätt att sparka folk, och det blir lättare. Med lättare menar jag att frågan allt mer blir upp till arbetsgivaren. Reglerna i las, som dem om saklig grund, är i många fall i dag det sista incitamentet för att arbetsgivarna ska följa reglerna. Om man tar bort det incitamentet kommer det att bli ännu vanligare att bryta mot reglerna. Till slut kommer regelbrotten att normaliseras helt.

Många av de föreslagna förändringarna i las ska ”enbart” vara undantag för små företag. Jag har svårt att köpa att vi ska acceptera undantag när det gäller grundläggande demokratiska rättigheter. Alla sådana undantag är alltid bara en är en öppning. Så fort lagen går igenom kommer näringslivets lobbyister och jurister att börja jobba mot nästa mål. De kan t.ex. påstå att undantaget gynnar vissa aktörer, att det strider mot den fria konkurrensen eller EU-regler, eller så hittar de på en annan argumentationslinje för att försöka utvidga undantaget till att bli allmän regel.

Till sist. Arbetarmakt har, i våra uttalanden, manat till vilda strejker mot lagförslaget. Själv är du bl.a. aktiv i Vänsterpartiet, och var, i september förra året, en av undertecknarna till ett upprop om att partiet måste bli mer radikalt i sin opposition till socialdemokratins förräderier. Vad är dina tankar om regeringskrisen som utredningen har gett upphov till? Hur borde fackföreningsrörelsen agera nu?

Det är egentligen två helt olika frågor! När det gäller partipolitik: jag väljer att lägga all min tid på det fackliga, bland annat därför är jag inte särskilt engagerad i partiet. Att vara i utkanten ger mig frihet att kunna kritisera och ”tycka saker” om vad partiet borde göra, men jag inser också att det är lättare skriva under en sådan artikel än att faktiskt jobba för att partiet ska bli mer radikalt, vilket jag inte gör.

Regeringskrisen? Jag hoppas att V står på sig och lägger fram ett misstroende, men det skulle inte förvåna mig om det inte händer.

Det mest intressanta för mig är egentligen vad som händer med arbetarrörelsen nu. Las-utredningen är ett bra tillfälle för mobilisering, men i det långa loppet är det inte nog. Det är inte las, men hela den fackliga rörelsen, som behöver modernisering.

LO-ledningen visar sig tuff nu, men är kvar i ”samförståndsandan”. De måste vakna. Vi lever inte i något slags mysig keynesianism längre, utan i marknadsfundamentalism. Då går det inte att låtsas att konflikter inte finns, eller som att det handlar om tekniska detaljer och uppgörelser på högre nivå.

Jag tycker det är bra att LO börjar snacka om generell strejk, men det är verklig och demokratisk organisering som måste ligga till grund för en stark arbetarrörelse. Den rörelsen är svag nu, och man måste bygga den kollektiva förmågan igen, bredda basen, vinna små kamper, utarbeta strategier, visa att det går och eskalera. Detta grundarbete är mycket viktigare än en strejk om året, om ens det. Om det inte händer kommer inte ens en seger i las-frågan att hjälpa i det långa loppet.

Redaktionen

1I början av 1900-talet, när SAF (numera Svenskt Näringsliv) bildades, skrevs arbetsgivarprerogativet in i föreningens stadgar, och användes gärna av arbetsgivarna för att förbjuda arbetare att organisera sig. Några år senare, 1906, gick LO med på att acceptera ”principen”, i utbyte mot arbetstagarnas rätt att bilda fackföreningar. Principen fick till slut laglig status 1933, då den då nybildade Arbetsdomstolen fastställde att arbetsgivarprerogativen var en s.k. dold klausul – den skulle gälla även om det inte fanns någon uttrycklig bestämmelse om detta i lagen.

Mer av Daria Bogdanska finns bl.a. på hennes Twitter-konto. Regeringens utredning, En moderniserad arbetsrätt, SOU 2020:30, eller Toijer-utredningen, efter den särskilde utredaren, Gudmund Toijer, går att läsa i sin helhet på regeringens hemsida.