När revolutionen spreds till Centralasiens kvinnor

Rabotnitsa, bolsjevikernas tidning riktad till arbetarkvinnor

I sina försök att sprida revolutionen efter 1917 ställdes bolsjevikerna inför speciella problem i Centralasien. I Turkestan – nuvarande Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan – tog sovjeterna makten oberoende och utan hjälp från centrala Ryssland, och upprätthöll den under två års isolering under inbördeskriget. Problemet var bara att sovjeterna där nästan var helt ryska, medan den stora, muslimska befolkningsmajoriteten hölls borta från makten.

Det här var inte vad bolsjevikregeringen i Moskva förespråkade – de motsatte sig Turkestans sovjetregerings chauvinism, men hade få möjligheter att faktiskt tvinga dem att ändra sig. I slutet av 1919, när de huvudsakliga kontrarevolutionära arméerna var tillbakaslagna, kom röda trupper under befäl av Mikhail Frunze till Tasjkent, och de bolsjevikiska ledningen mer handgripligen kunde påverka vad som hände i Turkestan. (Läs mer om bolsjevikernas ansträngningar för att sprida revolutionen här.)

Det råder inget tvivel om att den stora merparten av befolkningen i Turkestan vid den tidpunkten inte stödde sovjetmakten. Bolsjevikerna såg det dock inte som ett alternativ att ge upp makten i ett område som, förutom att vara viktigt i sig självt, också var en språngbräda för revolutionens spridning österut, när de hade fått den nästan till skänks. Istället var bolsjevikernas linje att vinna allt större delar av den muslimska majoriteten genom att konkret förbättra deras liv genom jordreformer, utbildning, genom att utveckla ekonomin och dra in fler i sovjeternas arbete.

En viktig uppgift var också att tränga tillbaka religionens – i det här fallet islam – och de religiösa ledarnas makt. Ett ganska känt faktum är att shariadomstolar tilläts i Turkestan. Detta måste dock sättas in i sitt sammanhang. Det handlade inte om att bolsjevikerna ansåg att shariadomstolar, eller överhuvudtaget religiösa domstolar, hade en plats i ett modernt samhälle, för att inte tala om i den socialism de ville skapa. Däremot hade de stora problem med att upprätthålla kontrollen över Centralasien, där en väpnad gerillarörelse, basmachi, fanns under flera år under 1920-talet. En viktig del i att lugna ned situationen var eftergifter, exempelvis att tillåta shariadomstolar. Samtidigt underminerades dessa aktivt. Begränsningar för vilka brott som kunde tas inför shariadomstolarna infördes, och fall togs dit bara om båda parter var överens om detta. Om någon trodde sig kunna tjäna på att ett fall drogs inför en sovjetdomstol istället kunde denna därför kräva detta. Detta underminerade deras popularitet, och 1926 förbjöds de helt.

En speciell uppgift var att vinna stora delar av de förtryckta och undanträngda kvinnorna till sin sida, och en viktig roll i detta skulle spelas av bolsjevikernas kvinnosektion, Zjenotdel. Detta är temat för Anna McShanes mycket intressanta doktorsavhandling Bringing the revolution to the women of the East. The Zhenotdel experience in Soviet Central Asia through the lens of Kommunistska (University of Glasgow, 2019).

Zjenotdel – bolsjevikernas kvinnosektion
Först några ord om Zjenotdel. Oktoberrevolutionen medförde stora framsteg för kvinnors rättigheter, som fullständig laglig jämlikhet, rätt till skilsmässa och abort, samt ett ambitiöst program för att socialisera hushållsarbetet genom daghem och offentliga bespisningar och tvätterier. I trotskistiska redogörelser brukar det beskrivas som att detta var en självklar del av det bolsjevikiska programmet, men det var inte riktigt så det var. 1903 antog Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet det program som under åratal skulle vara gemensamt för bolsjeviker och mensjeviker. Där fanns kravet på allmän rösträtt, liksom rätten att väljas till alla ämbeten för både män och kvinnor. Detta innebär dock inte att kampen för kvinnofrigörelse blev någon prioriterad fråga för partiet. Tvärtom var merparten ganska ointresserad av att aktivt driva detta, och en betydande del av partiets män tyckte rent av att det var bekvämt att deras fruar tog hand om hushållsarbetet och barnen. Under hela sin existens skulle Zjenotdel klaga på bristande stöd från manliga partikamrater, och från partiet i stort. Ryssland var helt enkelt genomsyrat av sexistiska attityder, och dessa försvann inte automatiskt för att någon slöt sig till den revolutionära rörelsen. Det krävdes att en grupp framstående bolsjevikiska kvinnor, som Inessa Armand, Nadezjda Krupskaja och Konkordia Samoilova tryckte på för att något skulle hända. 1914 lyckades de, genom att först få Lenins stöd, driva genom att den första bolsjevikiska tidningen riktad till arbetarkvinnor, Rabotnitsa, skulle börja utges.

Den ryska marxismens främsta teoretiker i frågan om kvinnofrigörelse var Alexandra Kollontaj, men hon hade tillhört mensjevikerna. Under världskriget gick hon över till bolsjevikerna och valdes 1917 in i centralkommittén. Efter oktoberrevolutionen drev hon som folkkommissarie för sociala frågor – världens första kvinnliga minister – igenom en del reformer. Tillsammans med Jakob Sverdlov, som fram till sin död 1919 var bolsjevikpartiets främsta organisatör, skrev hon förslaget till lagen om äktenskap, familjen och vårdnadshavande. Lagen avskaffade äktenskapets religiösa sanktion och tillät civil registrering och skilsmässa om endera parten så krävde. Vidare fastslog den att män och kvinnor hade samma rättigheter, slog fast principen om lika lön för lika arbete, legaliserade abort, gav samma status till barn oavsett om de var födda inom eller utom äktenskapet (och avskaffade således kategorin ”oäkta barn”) samt förbjöd äktenskap av tvång eller för pojkar under 18 och för flickor under 16 år. Kollontajs tid som folkkommissarie blev kort, hon lämnade regeringen i protest mot fredsavtalet med Tyskland, det så kallade Brest-Litovskavtalet, i mars 1918. Men hennes arbete fortsatte.

De ledande bolsjevikiska kvinnorna hade ännu ingen klar uppfattning om sin strategi. På en konferens för arbetar- och bondekvinnor i november 1917 diskuterades de reformer som skulle komma att antas i bland annat lagen om äktenskap, familjen och vårdnadshavande. Samma konferens avslog dock Kollontajs förslag om att bilda en separat kvinnoorganisation inom bolsjevikpartiet. Allt prat om separata organisationer sågs som suspekt av många, när det avgörande var arbetarklassens enighet mot kontrarevolutionen. Kollontaj avsåg inte att på något sätt äventyra arbetarklassens enighet, men hon insåg också att speciella åtgärder krävdes för att mobilisera arbetarkvinnorna.

Samtidigt visades prov på kvinnofrågan inte var högprioriterad genom att Rabotnitsa i januari 1918 lades ned. Pappersbristen, den officiella anledningen, var förvisso verklig, liksom bristen på det mesta annat under inbördeskriget, men det handlade också om att en stor del av partiet inte helt såg nödvändigheten av att vända sig specifikt till arbetarkvinnorna.

På en ny konferens för arbetar- och bondekvinnor i november 1918, med 1 200 delegater närvarande, beslutades däremot om en separat kvinnoorganisation. En kommission som började organisera den tillsattes, och en organisation började byggas upp. I mars 1919 gav kommunistpartiets organisationen sitt stöd. Till slut grundades Zjenotdel – Ryska kommunistpartiets centralkommittés kvinnosektion – formellt i september 1919. Till ordförande utsågs dock inte Kollontaj, förmodligen för att hon ansågs lite för frispråkig och radikal, utan Inessa Armand, som dock också hon var viljestark och höll med om Kollontaj i det mesta.

Zjenotdel kastade sig in i en stor mängd aktiviteter. De skapade propagandagrupper för att mobilisera stöd för Röda armén och organiserade offentliga bespisningar, barnpassning och tvätterier för att tillåta kvinnor att spela en aktiv roll i revolutionen. Vidare startade de skolor och alfabetiseringskampanjer, vård för kvinnor och barn, arbetsplatsinspektioner, kooperativ samt organiserade arbetslösa kvinnor. Kollontaj insisterade samtidigt på att Zjenotdels huvudsakliga funktion inte var att popularisera partiets linje hos kvinnor, utan att införa principer baserade på kvinnornas intressen i den nya staten.

Aleksandra Kollontaj. Foto: Public domain/Wikipedia

I september 1920 dog Inessa Armand i kolera, och Kollontaj blev ny ordförande. Året efteråt avled en annan av de ledande aktivisterna, Konkordiia Samoilova, också hon i kolera. 1922 skulle Kollontaj avlägsnas från posten, då hon fortsatte att företräda Arbetaroppostionen, nu inför Kommunistiska internationalen, och hon skulle snart placeras som ambassadör i Norge och sedan i Sverige. Förlusten av dessa ledande personer var ett hårt slag, men ett tungt namn fanns kvar i Nadezjda Krupskaja, som redaktör för Zjenotdels tidning Kommunistska, vilken grundades 1920. Under hennes ledning skulle tidningen förbli ett forum för kritisk debatt förmodligen längre än någon annan tidning i Sovjetunionen.

Ett annat slag mot Zjenotdels verksamhet var att den så kallade krigskommunismen övergavs till förmån för den Nya ekonomiska politiken (NEP). Denna antogs när inbördeskriget till största delen var slut och ekonomin sönderslagen, och innebar framförallt en eftergift till bönderna, som nu skulle få behålla större del av skörden och få använda den hur de ville. Fortsättningen blev att mycket skulle börja styras av marknadsmekanismer. Alla var överens om att det var en beklaglig reträtt, men de flesta ansåg att den var nödvändig, och matproduktionen steg snabbt uppåt igen.

En konsekvens av NEP blev i vilket fall att statliga företag skulle börja följa en strikt budget, och att statens budget för allt annat skars ned. Det innebar mindre resurser till exempelvis Zjenotdel. En annan, direkt följd av inbördeskrigets slut var att stora mängder män kom tillbaka från armén och ville ha tillbaka sina jobb. De kvinnor som hade tagit deras platser tvingades lämna dem, samtidigt som det plötsligt blev betydligt svårare att få nya jobb. Arbetslösheten steg kraftigt, speciellt för kvinnor.

Zjenotdel i Centralasien
Men det var just Zjenotdels arbete i Centralasien, framför allt i det som idag är Uzbekistan, som är ämnet för avhandlingen. Under Kollontajs ledning utsträcktes verksamheten dit. Till en början gick det trögt, men i takt med att aktivister som var verksamma där lärde sig det lokala språket – uzbekiska i första hand – och ännu mer när de började rekrytera en liten kader av inhemska kvinnor, gick det bättre. Rekryterna kom i första hand från den jadidiska rörelsen, en muslimsk reformrörelse som leddes av de mer sekulära tatarerna i Volgaområdet. De kanske inte var fullt ut marxistiska, men delar av dem såg i bolsjevikernas projekt vägen till att uppfylla sina egna mål. Av betydelse blev också att Serafima Liubimova valdes till ledare för Turkestans Zjenotdel i februari 1923. 1924 startades också en tidning på uzbekiska, Yangi y’ol (Det nya livet). Chefredaktör för den var Sobira Xoldarova, en ung uzbekisk jadid.

I den ryska sovjetfederationens övriga områden var Zjenotdels arbete uppbyggt kring delegatsmöten, där kvinnliga arbetare valdes till delegater och sen fick tjänstgöra vid någon fackförening eller regeringsinstitution för en bestämd tid, som sex månader. Efter detta var det dags för någon annan att väljas, samtidigt som den som kom tillbaka till sin arbetsplats kunde utbilda andra i sina nya färdigheter. Detta skapade en växande kader av kvinnliga arbetare med erfarenhet av administration. 1926-27 deltog 620 000 kvinnor delegatkonferenser i Sovjetunionen. Det var dock svårt att genomföra detta där de flesta kvinnor levde åtskilda hemma och bara gick ut iförd heltäckande slöja, vilket var fallet i stora delar av Centralasien. Där byggde Zjenotdel istället ut ett nät av kvinnoklubbar, där kvinnor erbjöds rådgivning i olika frågor, läkarvård, kulturella aktiviteter och givetvis politisk upplysning, samtidigt som barnpassning fanns på plats. Ju större en klubb var, desto mer erbjöds. Eftersom inga män var inblandade var det acceptabelt även för många hårt konservativa muslimer att låta fruar, döttrar, systrar och mödrar gå dit. Senare skapades även kvinnoverkstäder, som ägnade sig åt direkt ekonomisk aktivitet. I slutet av 1926 fanns enligt uppgift 34 kvinnoklubbar, 90 mer tillfälliga röda hörnor och 43 kvinnoverkstäder i Uzbekistan.

En viktig fråga var den om slöjan, mer specifikt den heltäckande, burkaliknande paranjan. Zjenotdels linje var att inte utmana de konservativa sedvänjorna för provokativt, utan att istället med mindre steg organisera allt fler kvinnor. Från partiledningen kom det dock med tiden andra direktiv. 1927 var det, bestämde de, dags för ett stormangrepp genom den så kallade Hujum-kampanjen. På internationella kvinnodagen och sedan första maj skulle tusentals kvinnor ta av sina slöjor i offentliga manifestationer runt om i, i första hand, Uzbekistan. 8 mars deltog enligt uppgift 10 000 kvinnor i manifestationer och tog av sig sina slöjor, och, i många fall, brände dem. I april ska antalet kvinnor som hade tagit av sig slöjorna stigit till 70 000, och i maj 90 000. Reaktionen blev dock omedelbar. Kvinnor utan slöja förtalades och angreps fysiskt, andra försköts av sina familjer. Det hela utmynnade i mord på hundratals, kanske tusentals kvinnor, inklusive en del Zjenotdelaktivister. Manliga familjemedlemmar vägrade låta sina anhöriga gå till kvinnoklubbarna, som tappade de flesta av sina besökare. De flesta kvinnor som hade slitit sina slöjor tog åter på dem igen innan det var tänkt att kampanjen skulle kulminera, på oktoberrevolutionens tioårsdag i november

Som ett försök att storma konservatismens fästen och öppna upp vägen för kvinnornas frigörelse blev kampanjen ett uppenbart fiasko. McShane ifrågasätter i en artikel att syftet ens var att befria några kvinnor, utan föreslår att det i själva verket handlade om att kuva Centralasien inför den kommande femårsplanen. Här finns det dock luckor i resonemanget. Som hon skriver antogs den första femårsplanen på partikongressen 1927, men dels var detta först i december, och del var det en betydligt mer försiktig version än de uppgraderade versionerna som skulle komma under de kommande åren. Men framför allt var kampen inom Sovjetunionens kommunistiska parti långt ifrån över. McShane ger intrycket av en centralkommitté som redan i slutet av 1926, när kampanjen började planeras, medvetet planerar den med tanke på vad som skulle komma de närmaste åren. Ännu sommaren 1927 fanns dock Den förenade oppositionen – blocket mellan Trotskijs vänsteropposition och Zinovjevs och Kamenevs Leningradopposition – kvar som en faktor i partiet. Och innan Stalin och gruppen kring honom kunde kasta in Sovjetunionen i den forcerade femårsplanen var de tvungna att inte bara besegra Den förenade oppositionen, vilket gjordes inför partikongressen 1927, utan sedan också den så kallade Högeroppositionen, under Bucharin och Rykov. Att Sovjetunionen rörde sig mot industrialisering och planering var en självklarhet, men det rådde oenighet om hur snabbt det skulle gå. Så länge de tilläts vara kvar i partiet var det Den förenade oppositionen som insisterade på omedelbara krafttag för industrialisering.

Att Hujum-kampanjen bara skulle ha varit en cynisk manöver för att mjuka upp Centralasien och inte hade något med kvinnornas frigörelse att göra får sägas vara tveksamt, och i vilket fall obevisat. Däremot stämmer det att kommunistpartiet genomgick en omvandling till att bli mer auktoritärt och byråkratiskt, och allt mer försökte lösa problem – exempelvis religionen, vilket är relevant i detta fall – med rent administrativa medel. Kampanjen var åtminstone ett utslag av sovjetstyrets alltmer byråkratiska karaktär. Vi behöver inte tillskriva kampanjen helt cyniska syften för att slå fast att den var ett misslyckande som aldrig borde ha sjösatts.

Många inom Zjenotdel var kritiska till Hujum-kampanjen redan innan den startade. Kommunistka skrev nästan inte alls om den, vilket knappast kan ha varit annat än ett medvetet sätt att låta bli att stödja den. Zjenotdels uzbekiska tidning Yangi y’ol stödde däremot kampanjen energiskt. I allmänhet tillhörde för övrigt den ganska lilla grupp centralasiatiska kvinnor som rekryterades de mest militanta när det gällde åtgärder mot religiösa och föråldrade sedvänjor.

Frågan om slöjförbud
Ett annat tillvägagångssätt med stort stöd inom Zjenotdel var att helt enkelt förbjuda slöjan. Det givna motargumentet är att sådant ska vara frivilligt, men det kunde i sin tur bemötas med att slöjan, som verkligheten var, faktiskt inte var frivillig. Kvinnor utan slöja löpte stor risk att beskyllas för att vara horor, att bespottas, attackeras fysiskt och att förskjutas av sina familjer. Ett förbud skulle kunna bli ett stöd för obeslöjade kvinnor som då skulle kunna hänvisa till lagen, och tanken var att följden skulle bli att den nya normen blev att kvinnor var obeslöjade.

Legala frågor diskuterades ganska flitigt inom Zjenotdels Centralasienarbete. Det fanns ett stort stöd för att förbjuda slöjan, månggifte och brudpris, men lite större oenighet om i vilken mån det var önskvärt att använda lagen för att fängsla manliga familjemedlemmar, och i vilken mån man kunde förlita sig enbart på lagarnas normerande verkan. Zjenotdelaktivister hjälpte också lokala kvinnor i rättegångar. Det var emellertid väldigt svårt att göra exempelvis rätten till skilsmässa till en realitet, när det för de flesta kvinnor inte fanns någon alternativ försörjning. Det var nödvändigt att utveckla hela ekonomin och samhället innan den lagliga jämlikheten verkligen kunde komma Centralasiens kvinnor till del. 1926 förbjöds i vilket fall brudpris och månggifte, slöjan däremot aldrig.

Zjenotdel – och kampen för kvinnornas frigörelse – läggs ned 1930
Vissa historiker har beskrivit Zjenotdel som bara lojala och lydiga utförare av centralkommitténs politik. McShane visar i sin avhandling tydligt att så inte var fallet. Zjenotdel-aktivisterna var givetvis lojala mot revolutionen, och flera aktivister gav sitt liv för den, men de gjorde mer än att bara mobilisera arbetar- och bondekvinnor för den officiella partilinjen – de försökte också föra fram kvinnofrigörelse som en central del av revolutionen. Många var kritiska mot Hujum-kampanjen, och i Kommunistska förekom en förhållandevis fri debatt om vägen framåt för kvinnofrigörelsen, inklusive kritik mot bristen på stöd från manliga partikamrater, under hela 1928, ett år efter att oppositionen uteslöts ur partiet. Utan tvekan var Kommunistska den av kommunistpartiets tidningar med friast debatt under detta år – ett kvitto både på Krupskajas prestige och hennes starka vilja. Detta kulminerade i Zjenotdels konferens i december 1928.

Efter detta lades dock byråkratins kvävande hand över även den debatten. Krupskaja avlägsnades som redaktör och som skribent, och fick bara framträda i dess spalter i egenskap av Lenins änka till jubileet av oktoberrevolutionen, och i mars 1930 upplöstes Zjenotdel. Enligt den officiella versionen berodde detta på att kvinnorna i Sovjetunionen redan hade kommit så långt i sin väg mot befrielsen, och att resten nu var upp till hela partiet, inte en enskild del av det. Detta var emellertid ett uppenbart svepskäl. Istället blev upplösningen av Zjenotdel inledningen på en tillbakarullning av många av de rättigheter som kvinnorna hade fått efter 1917. Den formella likheten inför lagen fanns kvar, men skilsmässor gjordes mycket svåra att få ut, och aborter förbjöds helt, liksom exempelvis homosexualitet. Och Zjenotdels ambitiösa planer på att socialisera hushållsarbetet, för att därigenom frigöra kvinnorna, lades självklart ned. Istället började kvinnor hyllas som just mödrar, deras traditionella roll, inte som aktivister eller revolutionärer. Som kronan på verket drabbade den stalinistiska terrorn även en del av Zjenotdelaktivisterna, som avrättades eller fängslades.

Zjenotdel och dess ledande aktivister, i första hand Aleksanda Kollontaj berikade det kommunistiska programmet. Tyska SPD hade sin kvinnoavdelning under Clara Zetkin, som utgav sin tidning och även organiserade internationella konferenser. De verkade dock i ett parlamentariskt sammanhang, och även om Zetkin slöt sig till revolutionärerna var hon aldrig lika radikal som Kollontaj i sin syn på kvinnofrigörelsen. Man kan självklart diskutera om Kollontaj och hennes närmaste Zjenotdelkamrater hade rätt i allt, men det är nödvändigt att studera deras försök att hitta vägen till kvinnofrigörelse under revolutionen. Framför allt är deras arbete en lärdom om att det, samtidigt som det är nödvändigt att ena arbetarklassens bakom det revolutionära målet, behövs en särskild organisering från kvinnorna för att till fullo göra dem delaktiga i revolutionen – och en påminnelse om att resten av rörelsen måste stödja dem i detta. Anne McShanes avhandling kastar nytt ljus över detta och är därför mycket välkommen. Den finns tillgänglig att läsa här, och förhoppningsvis kommer det snart i en upplaga som riktar in sig på en lite bredare publik.

Jens-Hugo Nyberg