Hur ska vi stoppa nästa pandemi?

Foto: Nadiya Ploschenko, Unsplash, förlagen

Den pågående pandemin har av uppenbara skäl diskuterats mycket, till exempel hur privatiseringen och urholkningen av vården har gjort oss mera sårbara. Det finns dock en aspekt som inte har uppmärksammats så mycket: vi har ingen anledning att utgå från att den är unik. Covid-19 kommer med stor sannolikhet att följas av nya pandemier, och dessa kan mycket väl bli värre.

Pandemin kanske kom som en blixt från klar himmel för allmänheten och politiker, men inte för de relevanta forskarna. För dem har det bara varit en tidsfråga innan nästa pandemi dyker upp.

Mer specifikt skrev ett forskarteam 2018 att en pandemi som kommer från fladdermöss bara är en tidsfråga. I november 2019 – observera tidpunkten – publicerade en grupp kinesiska och internationella experter en studie som visade att fladdermusburna coronavirus i södra Kina rutinmässigt kommer i kontakt med människor via palmmårdar, grävlingar och kycklingar, med risk för att smittan när som helst överförs till människor. För att begränsa sig till två exempel (båda hämtade ur Andreas Malms bok Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century. Uppgifterna i artikeln är huvudsakligen hämtade från den och från David Quammens Spillover: animal infections and the next human pandemic).

I det här klippet förklarar David Quammen hur forskarna var överens om att det bara var en tidsfråga innan nästa pandemi skulle bryta ut och hur Trump-administrationen (som kanske var värst på detta område, men långt ifrån unik) drastiskt skar ner på beredskapen. Hans bok Spillover, från 2012, och annat han skrev och sa långt före covid-19 vittnar om att det inte är någon efterhandkonstruktion. Se t.ex. detta föredrag, från 2013. Oförmågan till beredskap för att något sådant här skulle kunna hända – trots den vetenskapliga samstämmigheten i frågan – är verkligen en bankruttförklaring från de politiska ledarskapen världen över, liksom de politiska och ekonomiska systemen!

Smittor från djur ökar i takt med skövling av naturen
Liksom en stor del av alla virus och andra patogener som har skadat och dödat människor kommer SARS CoV-2, viruset som orsakar covid-19, från djur. Det är en så kallad zoonos, en smitta som överförs från djur till människor. Likaså pest, tyfus, hiv, ebola, spanska sjukan och alla andra influensor, liksom många andra smittor.

Precis som människor bär djur på virus och andra patogener (jag kommer dock för enkelhets skull att företrädesvis prata om virus, vilka utgör den största risken för epidemier och pandemier). Många av dessa är anpassade för det djur de vanligtvis lever i, och kan inte med lätthet hoppa över till någon annan art, eller bara till ett fåtal arter.

Andra virus kan utan svårigheter smitta ett individer av flera olika arter. Virus förökar sig också snabbt, och utvecklas snabbt, och även om det inte kan smitta en specifik art – människor t.ex. – kan det utveckla en förmåga att göra det. Den risken ökar naturligt nog ju mer kontakt vi har med viruset, det vill säga med djur som är eller kan vara smittade. Om den som smittas har tur är viruset inte farligt, och om vi andra har tur smittar det inte från människa till människa. Men andra gånger kan vi få en dödlig epidemi på halsen. Den förra stora pandemin, aids, har dödat 30 miljoner människor.

Omkring 60 % av människans kända virus är zoonoser, och bland nya virus är den andelen betydligt högre. Flera vetenskapliga studier har slagit fast att utbrotten av infektionssjukdomar har ökat markant på senare årtionden, och det har konstaterats att en stor ökning av överföringen av smittor från djur till människor har skett sedan sent 1980-tal. Under några år på 1990-talet kunde vi se utbrott av hantavirus i USA (1993), hendraviruset i Australien (1994), fågelinfluensan i Hongkong (1997), Nipah-virus i Malaysia (1998), Marburg i Kongo-Kinshasa samma år, West Nile-virus i New York (1999) och flera utbrott av ebola mellan 1995 och 1997.

Några orsaker till detta är ökad folkmängd och ökat resande. Ju tätare människor bor, desto snabbare kan en smitta spridas, och ju mer vi flyger, desto snabbare kan den spridas över världen. Men framför allt har människor i allt högre grad kommit i kontakt med nya smittor genom att tränga djupare in i dittills okända områden – särskilt jordens artrikaste miljöer, de tropiska regnskogarna – och genom att förstöra de befintliga ekosystemen.

Att förstöra ekosystem är en central faktor här. Det handlar inte om naturromantik och en tro på att naturen i sig själv uppnår någon perfekt harmoni, men normalt sett har ändå ekosystem en relativ stabilitet, och när vi rubbar den får det konsekvenser. När rovdjur eller konkurrenter trycks tillbaka kan andra djur lyckas föröka sig obehindrat, vilket kan öka möjligheten för de patogener de bär på att sprida sig. Det kan också vara de djuren som är mest gynnsamma för en patogen. En undersökning i USA visade exempelvis att vitfotade hjortråttor hade ett immunförsvar som var synnerligen dåligt på att undertrycka borreliainfektioner. Samma sak gällde, i lite mindre grad, näbbmöss. Båda var också dåliga på att få bort fästingar, som ju sprider smittan. När deras ekosystem rubbades och rovdjur och konkurrenter minskade var det dessa två sorter som ökade – vilket direkt innebar mer borrelia.

En annan följd av att djurs vanliga levnadsmiljö förstörs blir givetvis att de flyttar på sig, vilket direkt kan medföra att de lättare sprider virus till andra djur, som tidigare inte hade kommit i kontakt med dem, eller människor. Stressade och utsatta djur sprider också virus lättare. Detta är inte så konstigt – utsatta djur blir lättare sjuka, och det är då smittor lättast sprids. Många makakapor bär på hepatit B-virus, som, när det drabbar människor, har en dödlighet på omkring 50 % – om de får lämplig och modern vård, annars högre. Trots ganska omfattande kontakter med människor, speciellt turister vid tempel och andra platser i delar av Asien, finns det inget känt fall av att människor har smittats av vilda apor, eller på zoo. I labbmiljöer, där makakerna givetvis är mer utsatta och stressade, finns det däremot omkring två dussin kända fall, varav ungefär hälften har lett till döden.

En följd av att förstöra djurens levnadsmiljö kan därför bli att stressade djur plötsligt kommer till platser de inte tidigare har varit på, och kanske kommer i kontakt med människor för första gången, eller i större utsträckning än tidigare, med risk för utbrott av nya smittor. Även om det är svårt att helt fastslå händelsekedjorna hade skogen i området där Nipahviruset slog till 1998 avverkats för att ge plats åt grisfarmar. Delar av fladdermuspopulationen tvingades därför ändra sitt beteende och smittade grisar – genom avföring, urin eller saliv från frukter de hade ätit – som i sin tur smittade människor, vilket ledde till 105 dödsfall av 265 smittade. Likaså hade Världsbanken pressat Guinea till att avverka skog för att ge plats åt palmoljeplantage när det hittills största ebolautbrottet kom där 2014. Även när det gäller hendraviruset, som dök upp i Australien 1994, kan man konstatera att skogsavverkningen hade tvingat fladdermössen, som bar på viruset, till nya beteenden. Internationella storföretags huggsexa om skogar, i synnerhet de tropiska, är därför inte bara katastrofal för klimatet, utan innebär också en dödlig fara för nya pandemier.

Här ska också klimatförändringarna nämnas, en viktig anledning till att djurpopulationer kommer att flytta på sig i allt högre utsträckning. Och vi kan också konstatera att Nipahutbrottet i Malaysia hade föregåtts av skogsbränder 1997-98, att en exceptionellt utdragen torrperiod föregick ebolautbrottet 2014, och att sars-utbrottet följde på den värsta torkan i Wuhan på 40 år. Det är svårt att slå fast ett bergsäkert orsakssamband, men torrperioder och skogsbränder utöver det vanliga gör knappast ekosystem mer harmoniska.

En nyckelaktör här är fladdermöss, av mer än en anledning. Dels tycks de bära på fler virus än några andra djur, räknat per individ, och dels kan de med lätthet förflytta sig längre sträckor. Förutom dem som nämndes ovan bär de i hög grad på en numera världsberömd grupp av virus: coronavirus. Vid en undersökning visade sig fladdermöss i genomsnitt bära på nästan tre olika coronavirus, vilket gav en uppskattning om att det sammanlagt finns omkring 3 000 sådana virusstammar. Förutom en del coronavirus som redan hade smittat människor, och som inte är speciellt farliga, har vi hittills under 2000-talet sett utbrott av tre sjukdomar orsakade av olika coronavirus: sars (2003), mers (2012) och covid-19. Sars hade en dödlighet på nästan 10 % – 774 av omkring 8 000 – som dock steg betydligt med åldern på de smittade. Som tur var smittade det viruset inte lika lätt mellan människor, framför allt för att det inte började smitta förrän efter att symptom uppträdde, vilket gjorde det lättare att stoppa epidemin i sin linda. Mers var den minst smittsamma av de tre, med omkring 2 500 fall, men en dödlighet på över 30 %.

Vi kan därför nästan helt säkert säga att fler smittor kommer att överföras till människor. Det kommer, i sin tur, att hända oftare ju mer vi skövlar de återstående ekosystemen. Vi kan också säga att risken är mycket stor för både fler begränsade epidemier och pandemier. De flesta gånger kommer det förmodligen, även i fortsättningen, att röra sig om virus eller andra patogener som inte, eller bara med stora svårigheter, smittas från människa till människa, vilket är en förutsättning för en pandemi. Otur för dem som drabbas, men inget globalt hot. Andra gånger kan smittan bli lindrig. Men det kan också bli en smitta som sprids snabbt, lätt och med en hög dödlighet. Ni kan ju tänka er hur det skulle kunna gå om en sjukdom sprids som covid-19, men med en dödlighet på 10 %, som den närbesläktade sars. Eller 33 %, som t.ex. fågelinfluensan H5N1, 50 %, som hepatit B, ännu högre för ebola. Och då är jag ändå snäll, och nämner inte rabies. Visserligen kommer smittspridningen att kunna bli mindre om alla smittade dör, även om detta beror på hur utdraget sjukdomsförloppet blir, men poängen är att nästa pandemi mycket väl skulle kunna bli värre än covid-19. Ju mer vi kommer i kontakt med dessa samt ännu oupptäckta virus, desto större är risken för ett riktigt skräckscenario.

En åtgärdsplan mot pandemier – och för klimatet
Vad ska vi då göra? Uppenbarligen minska mängden virus vi utsätter oss för. Det händer att folk reagerar med att tro att det vore en bra idé att skjuta av fladdermössen, men det skulle tvärtom vara det sämsta vi kunde göra. Fladdermöss fyller viktiga roller i många ekosystem, och är viktiga för att pollinera växter i delar av världen, hålla tillbaka vissa insekter etc. Kom ihåg vad vi sa om att förstöra ekosystem. Spillror av fladdermuspopulationer som flyr för sina liv till trakter de aldrig har varit i tidigare vore ingen bra lösning. Förutom att det skulle krävas att de som skulle genomföra det måste tränga in i de skogar där fladdermössen bor. Det enda rimliga är istället att göra tvärtom – att sluta tränga in i framför allt de tropiska regnskogarna, som ju som sagt är jordens mest artrika områden, och säkerligen också innehåller mest smittor. Ett totalt stopp för att avverka regnskog, och istället en planerad återplanering – och inte minst avstängning av vägarna genom regnskogarna – vore den bästa åtgärden mot nästa pandemi, och samtidigt alldeles utmärkt för klimatet.

Ett stopp för handel med framför allt tropiska djur vore nästa åtgärd. Det vore givetvis fel att behandla fattiga människor i utkanten av tropiska skogar som bara är ute efter mat som brottslingar – de måste i stället ges möjlighet att försörja sig på andra sätt. Experter på zoonoser bör lämpligen avgöra exakt vilka djur och områden som ska klassas som mest akuta. Därefter bör alla profitörer som jagar eller fångar dessa djur, inte för att de måste äta, utan för att berika sig, undertryckas. Många länder försöker redan göra detta, men oftast med otillräckliga resurser.

Mest krut bör dock läggas på andra änden av kedjan, de vanligtvis förmögna – speciellt nyrika – som vill bekräfta och visa upp sin rikedom med exempelvis konsumtion av utrotningshotade djur. Vi är ju inte i allmänhet för hårdare straff, men för just den kategorin tycker jag gott att vi inte behöver vara blyga med fängelsestraff och bötesbelopp av hittills okända storlekar. Dessutom upplysning mot fördomar och myter om att noshörningshorn och annat funkar som potensmedel, att bland annat myrkottar är något slags mirakelmediciner, o.s.v.

Djurmarknader som dem vi såg på tv i samband med att covid-19 började uppmärksammas, så kallade våtmarknader, bör förbjudas. De innehåller djur av ofta många olika arter på liten yta, ibland i burar utan annat golv än galler – utan något som hindrar kiss, avföring och annat från djuren som kan innehålla smitta att rinna ner på andra djur. Där slaktas dessutom djur ofta på plats, vilket verkligen är att bädda för smittspridning. Överhuvudtaget är djurindustri en riskfaktor. Vi har inte fått så många smittor från nötkreatur – galna ko-sjukan kan nämnas – men att packa ihop många ofta närbesläktade djur på liten yta är att öppna upp möjligheter för patogener.

En annan risk med djur är att de också kan tjäna som förstärkande värdar för smittor som vi inte annars är känsliga för. Hendraviruset i Australien smittade via hästar och Nipahutbrottet i Malaysia via grisar. De flesta smittor via fladdermöss har tagit vägen via andra djur som har infekterats och sedan nått oss. Alla influensor kommer från vilda vattenfåglar, som kan smitta exempelvis via kycklingfarmer. Det virus som smittar fåglar har vanligtvis svårt att infektera människor. Grisar har dock den egenheten att de kan smittas av samma influensavirus som både fåglar och människor, och olika influensasorter har lätt för att byta delar av sitt dna mellan sig. En gris som är smittad av influensor från både människor och fåglar kan därför tjäna som en plats för omgruppering, där en ny influensasort kan skapas – och om det vill sig illa har vi en ny pandemi på halsen. Också svenska kalhyggen kan nämnas. Dessa är bra miljöer för sorkar att snabbt föröka sig i, vilket ökar risken för sorkfeber, som kan drabba människor. Och alla har väl hört talas om de danska minkfarmerna. Minkar smittades med covid-19 av människor och viruset muterades hos minkarna. Detta skulle ha kunnat innebär en ny stam av viruset – kanske värre, möjligheten finns – om människor hade smittats av det, något som mycket väl kunde ha skett. För att förhindra detta avlivades alla minkarna.

Vinstjakten hotar våra liv – behovet av planekonomi
Det kan räcka med den uppräkningen. En central slutsats av det hela är att vi behöver en mer planerad användning av resurserna – och att vi absolut inte kan fortsätta att låta storföretags vinstintressen eller enskilda regeringars strävan efter snabba pengar styra. Ett självklart krav borde vara att all avverkning av tropisk regnskog upphör, och att den börjar återplanteras. I vilken utsträckning detta görs borde underställas vetenskapliga hänsyn – som en del, givetvis, i en internationell plan för klimatet – och inte efter några enskildas vinstbehov, men med odling av mat och annat vi behöver i åtanke. Länder utan tropiska regnskogar bör vara beredda att bidra till att kompensera de länder med betydande regnskogsavverkning, som en förhållandevis billig försäkring mot kommande pandemier.

Det skulle också behövas en översyn av alla former av djurhållning för att bedöma vad som är rimligt och vad som innebär oacceptabla risker, och där det också måste vägas in att uppfödning av nötkreatur är den enskilt största faktorn bakom avverkningen av regnskog. Översynen måste ledas av relevant expertis, med medverkan av representanter för arbetarrörelser och konsumentintressen. Däremot är det ohållbart att fortsätta att låta marknaden styra, eller med andra ord att låta företag göra det de finner mest vinstgivande.

Självfallet behöver vi också skydd mot de smittor som ändå bryter ut och sprids. Där visade högervridningen och marknadsanpassningen sina katastrofala följder för oss som inte blir rika på detta. Sverige hade exempelvis förstört sina beredskapslager och drastiskt minskat antalet intensivvårdsplatser (något det tidvis har rått stor brist på under pandemin), samtidigt som den höga andelen springvikarier inom äldreomsorgen snabbade på smittspridningen, och privatiseringen av delar av sjukvården gjort att det inte går att omfördela dessa från mindre akuta former av vård till att stoppa pandemin. Vi uppmanas också att stanna hemma om vi kan, samtidigt som en stor del av arbetarklassen inte kan jobba hemifrån, och inte har råd att inte jobba. En effektiv åtgärd mot smittspridningen skulle vara att stänga ner icke nödvändiga arbetsplatser som inte kunde övergå till hemarbete och betala ersättning till dem som därmed fick stanna hemma. Mer om vår syn på åtgärder mot pandemin kan ni läsa här.

Självfallet finns det stora hinder för allt detta så länge vi har kvar ett kapitalistiskt system – med en internationell socialistisk planekonomi hade vi redan löst mycket av detta. Då vi i nuläget inte har någon socialistisk planekonomi i nära sikte kan vi dock inte nöja oss med att abstrakt peka på en behovet av en sådan, utan måste också ange vad som måste göras nu. Vänstern, arbetarrörelsen och alla progressiva rörelser måste ta upp frågan om behovet av en omfattande åtgärdsplan mot den nuvarande och kommande pandemier, som en del av en plan för klimatet, och dessutom göra detta på ett sätt som bekämpar andra förtryck och orättvisor. Utifrån detta är det nödvändigt att ta strid för enskilda åtgärder, med sikte på ett ekonomiskt system som utgår från våra behov – inklusive vårt behov av överlevnad – och inte från ett litet fåtals vinstintressen, som uppenbarligen sätter vår överlevnad på spel.

Jens-Hugo Nyberg