Program för Palestinas befrielse

Följande dokument antogs av Förbundet för Femte Internationalen 2008, efter Israels brutala angreppskrig på Gaza, och publicerades ursprungligen på svenska i Revolutionär Marxism nr 5, som hade som tema ”antisemitismen, sionismen, staten Israel, den arabiska nationalismen och palestiniernas befrielsekamp”. Teserna om Palestinas befrielse är aktuella än i dag, och vi återger dem därför här.

Redaktionen


Ett program för Palestinas befrielse

Den palestinska nationella befrielsekampen inleddes med motstånd mot de brittiska kolonialisterna och de sionistiska bosättare de understödde efter 1917. Men Nakba (katastrofen), den etniska rensningen av mer än 900 000 flyktingar under och omedelbart efter skapandet av Israel 1948 gav en omfattande historisk dimension åt denna kamp. Erövringen av Västbanken och Gaza efter sexdagarskriget 1967 ledde till inledningen av en oavbruten motståndskampanj. Det ökade också i stor omfattning antalet palestinier som lever som permanenta flyktingar (nu mer än fem miljoner). Sionisterna har oförtröttligt ”skapat fakta på marken” genom att bebygga den bästa jorden i Palestina som blev tillgänglig för dem efter deras erövringar.

Expansionen pågår idag på Västbanken och i Jerusalem med apartheidmuren och de olagliga bosättningarna. Det illa dolda målet för alla de stora sionistiska partierna är att göra den sionistiska markstölden 1948, tillsammans med stora delar av de områden som togs 1967, permanent och oåterkallelig. De vill göra en självständig, suverän och ekonomiskt livskraftig palestinsk stat omöjlig, även inom gränserna före 1967. Den enda skillnaden bland sionisterna går mellan de som vill skapa ett Bantustan, en avväpnad och inte sammanhängande buffertstat, för att skydda Israel från arabvärlden, och de som är fullt beredda att fortsätta att fördriva palestinierna från deras hemland tills processen är fullbordad.

Vårt mål måste därför vara utplånandet av den rasistiska, sionistiska bosättarstaten och dess ersättande med en gemensam sekulär stat för alla folk i Palestina: araber och israeler, muslimer, judar och kristna.

Sionisternas senaste framstöt är att svälta och bomba Gaza till underkastelse och att tvinga den palestinska nationella myndigheten att underteckna en kapitulation som inbegriper avväpning av alla motståndskämpar, accepterande av nästan alla markstölder efter 1967 och 2000, accepterande av en fragmenterad och avväpnad ”stat” eller ”enhet” som övervakas av israeliska försvarsmakten. De hoppas kunna uppnå en beständig och ”laglig” utestängning av den hälft av det palestinska folket som tvingats bort från det historiska Palestina sedan 1947 – att förhindra rätten att återvända utan vilken de sionistiska bosättarna alltid kommer att förbli en minoritet.

Vi kämpar för alla palestinska flyktingars rätt att återvända, och för direkt kompensation till dem som väljer att inte återvända hem.

Trots de hycklande fraserna i deklarationen från Annapolis fortsätter israelerna med sina markstölder på Västbanken genom att bygga sin ”säkerhetsbarriär”, som internationellt kallats ”apartheidmuren” och som strider mot internationell lag, även om givetvis ingen statsmakt kan eller vill straffa dem för det.

  • Riv apartheidmuren, för rörelsefrihet för alla palestinier på hela Gazaremsan och Västbanken och in i Israel
  • Inget erkännande av den sionistiska bosättarstatens ”rätt att existera” och förtrycka och fördriva palestinier från det historiska Palestina
  • Avskaffa den israeliska armén och alla israeliska säkerhetsstyrkor och säkerhetstjänster
  • Stoppa den folkmordsaktiga belägringen av Gaza och den kollektiva bestraffningen av dess folk.
  • Vi kräver att bosättningarna avvecklas. De är olagliga enligt internationell rätt, och de används av israelerna för att hindra skapandet av varje meningsfull palestinsk stat.

Idag är många palestinska militanter inlåsta på obestämd tid i israeliska fängelser, tillsammans med många fler som inte är stridande och som gripits slumpmässigt och hålls fängslade. Vi kräver frigivning av alla tusentals palestinska politiska fångar som hålls kvar i israeliska fängelser.

Den monstruösa processen med etnisk rensning har bara varit möjlig genom stödet för den sionistiska bosättarprocessen under 90 år från först den brittiska imperialismen och sedan USA-imperialismen. Deras motiv var att först kolonisera och sedan försvaga och splittra de självständiga arabstaterna för att göra det möjligt att utnyttja regionens enorma oljerikedomar. Den rikedomen har flödat till väst och öst för att ge bränsle åt den industriella och kommersiella utvecklingen i Europa, Nordamerika och Japan medan massorna i de arabiska länderna och Iran har levt i fattigdom under generationer.

  • Vi kämpar för nationalisering utan kompensation av alla de imperialistiska multinationella bolagens tillgångar, inklusive oljebolagen och deras tillgångar i hela regionen.
  • Vi kräver att de imperialistiska staterna och oljebolagen betalar omfattande kompensation för deras superexploatering av regionen under det senaste århundradet.

Israel är en kil som slagits in i den splittrade arabiska världen. Miljarder amerikanska dollar har byggt upp en militärt kraftfull agentur som kan uppträda som deras polis.

Befrielsen av hela regionen från imperialistisk utsugning och från de diktatoriska regimer som uppträder som västs marionetter fordrar att alla USA-baser, alla Natotrupper drivs bort och att alla deras baser och marina installationer stängs.

Den palestinska kampen och kampen för demokrati och frihet från utsugning i alla regionens länder är oskiljaktiga från varandra. Israeliska angrepp på Gaza kan motverkas och stoppas av omfattande rörelser på gatorna i Kairo, Amman, Beirut, Damaskus och längre bort. Sympatier för Palestina stärker kampen mot sådana som Mubarak och kung Abdullah. Frihet för de folkliga massorna i alla dessa stater, frihet för irakierna från de amerikanska ockupanterna är oupplösligt förbundet med frihet för Palestina. Uppgiften är emellertid att vända miljoner människors spontana känsla och önskan till en organiserad och gemensam kamp.

Ändå skulle skapandet av staten Israel inte ha varit möjligt utan fasorna i nazisternas Förintelse som skapade ett stort antal judiska flyktingar som de europeiska och nordamerikanska staterna var ovilliga att ta emot. Innan Förintelsen var den stora majoriteten av judar i Europa inte sionister, utan idén spred sig först och främst på grund av den europeiska antisemitismens framgångar och våld. Även om den israeliska staten har använt Förintelsen för att rättfärdiga sin existens, som ett sätt att mobilisera stöd från skyldiga amerikanska och europeiska regeringar, skulle det motverka sitt syfte för de förtryckta palestinierna att anamma antisemitiska paroller eller att förneka Förintelsen.

Palestinierna har idag mycket mer gemensamt med 1940-talets judar än dagens israeliska bosättare. Dessa bosättare har faktiskt mer gemensamt med 1940-talets nazister, vilket visades när vice försvarsministern hotade folket i Gaza med en förintelse. Trots den reaktionära koloniseringspolitiken saknar större delen av den judiska befolkningen – arbetare och jordbrukare – andra drivkrafter än att sträva efter att arbeta och uppfostra sina barn. Till dessa arbetare och jordbrukare har den palestinska rörelsens majoritet upprepade gånger, och trots de fruktans-värda lidanden de tillfogats, sträckt ut en vänskapens hand och inte hotat med att ”driva ut dem i havet”.

Det finns emellertid ett sätt på vilket Palestinas historiska mark kan stöda och bevittna försoningen mellan araber och judar. Det går genom socialiseringen av medlen för produktion, utbyte och distribution. På den grunden kan en demokratisk plan genomföras för att garantera bostäder, service och arbete för alla. Målet för palestiniernas befrielse kan endast komma till stånd genom en strategi för permanent revolution: en omvandling av den demokratiska kampen till en kamp för socialistisk planering och kontroll.

Det är sannolikt bara de förhärdade sionistiska bosättarna, som driver bort palestinier från deras mark, som kommer att visa sig vara inbitna fiender. Men om två folk gör anspråk på samma mark som sin egen privata egendom kommer försoning att vara en politisk och logisk omöjlighet. Om miljontals palestinska flyktingar återvänder skulle det skapa fruktansvärda förhållanden om det överläts åt kapitalisterna och marknaden att erbjuda svaret på problemen. Det finns emellertid ett sätt på vilket det historiska landet Palestina ska kunna stöda och uppleva försoningen mellan araber och judar. Genom socialisering av medlen för produktion, utbyte och distribution. På den grunden kan en demokratisk plan ge-nomföras som kan garantera bostäder, bekvämligheter och arbete åt alla. Målet med palestiniernas befrielse kan bara nås genom den permanenta revolutionens strategi, som kan omvandla den demokratiska kampen till en kamp för socialistisk planering och kontroll.

Därför kämpar vi för en socialistisk lösning baserad på gemensamt ägande av jorden och alla storskaliga produktionsmedel. Det innebär inte expropriering av dem som faktiskt brukar jorden utan kommer tvärtom att göra det möjligt för dem att förbättra och utveckla den för att ge sig själva ett bra liv och livsmedel och andra jordbruksprodukter för byarna, samhällena och städerna och bidra till en demokratiskt beslutad plan. I fabrikerna och på arbetsplatserna kämpar vi för arbetarkontroll och arbetarstyre. Kollektivt ägande kan också bli vägen till att lösa konflikten mellan israeliska arbetare, arbetande jordbrukare och husägare och de återvändande palestinierna. Demokratiskt planerat samhälleligt ägande kan skapa arbetstillfällen och bostäder åt alla. Vi för fram följande ekonomiska krav som ett sätt att skapa en förenad och socialt rättvis stat både för judar och för araber.

  • Jorden åt dem som brukar den! Vi kräver nationalisering av jorden så att de som ursprungligen brukade den, och som vill göra det igen, kan återvända och de israeler som har brukat jorden under många år och önskar fortsätta att göra det kan fortsätta att göra det sida vid sida med sina palestinska bröder och systrar i demokratiska kooperativ och tillhandahålla livsmedel för hela befolkningen
  • Fullständig nationalisering av alla banker och finansinstitutioner under kontroll av deras anställda
  • Nationalisering under arbetarkontroll av alla storskaliga industrier och upprättandet av kommittéer över sektorsgränserna för att inleda arbetet med en plan för produktion och distribution
  • För ett omfattande program med offentliga arbeten för att bygga bostäder, skolor och sjukhus. Skapa integrerade arbetsgrupper som fördelar bostäder i enlighet med behoven
  • För en regional plan för energiproduktionen som övergår från fossila bränslen för produktion av elektricitet till förnyelsebar energi.

Hur kan vi kämpa för att övervinna splittringen mellan judiska och arabiska arbetare? Vi måste bygga en kämpande enhet med varje judisk-israelisk organisation som i praktiken kämpar för palestinska demokratiska rättigheter, organisera gemensamma demonstrationer, protester och strejkvakter. Stöd till den kamp som förs av palestinska medborgare i Israel och varje annan etnisk minoritet inom den sionistiska staten (t.ex. de kinesiska och östeuropeiska migrantarbetarna). Stöd till de judiska arbetarnas och ungdomarnas sociala och ekonomiska kamp överallt där den inte är riktad mot palestinier. Palestinska israeler bör överallt där det är möjligt bilda gemensamma kamporgan med israelisk-judiska arbetare mot regeringen och de israeliska kapitalisterna.

Palestinska israeler har en viktig roll att spela i befrielsen av sina bröder och systrar, eftersom de har större ekonomisk makt och större politisk frihet. En revolutionär organisation skulle använda detta till fördel för det palestinska folket och måste vara en organisation som kan utföra sitt arbete i själva Israel, om det är nödvändigt illegalt.

Att för det ändamålet tydligt slå fast att palestinierna som ett förtryckt folk inte har något intresse av att vända på förtrycket, som sionisterna har gjort, genom att förtrycka judar eller israeler. Vi avvisar med förakt antisemitismen och välkomnar alla de som stöder rätten för alla att stanna i Palestina och bygga upp landet utan några nationella, etniska, religiösa eller språkliga privilegier för någon.

Vilket slags politik behövs?
Revolutionära kommunister föreslår ett nytt aktionsprogram för att befria palestinierna, ett program som baseras på Marx, Lenins och Trotskijs metoder. Därför är ett avgörande första steg skapandet av organisationer – partier – som kan kämpa för programmet, framställa publikationer och organisera möten och demonstrationer. Vi förväntar oss inte att massorna spontant ska anamma den revolutionära taktik och strategi som bara kan följa ur en detaljerad vetenskaplig analys av hela samhället. Vi förstår, som leninister, betydelsen av kommunisters aktiva ingripande i kampen för ett korrekt program.

Vi avvisar den stalinistiska strategin med folkfronter eftersom den underordnar arbetarklassen i förhållande till ledningen för de ”nationella” kapitalisterna och skjuter upp arbetarnas och böndernas maktövertagande under en hel historisk period med påstådd nationell kapitalism och borgerlig demokrati. Vare sig det ena eller det andra är möjligt att uppnå förutom i den ekonomiskt usla och diktatoriska form som är bekant för arbetarna i Jordanien, Egypten med flera länder. Det innebär inte på något vis att arbetarklassen ska vägra att kämpa mot sionismen och imperialismen tillsammans med alla delar av det palestinska samhället – speciellt tillsammans med lantbrukarna, de arbetslösa och småskaliga köpmännen –­ utan att den måste sträva efter att ta ledningen i denna kamp. Det kan den göra genom att visa att den är bäst organiserad, mest effektiv och minst böjd för att kompromissa eller kapitulera inför fienden.

Följaktligen är vi förespråkare för en antiimperialistisk och antisionistisk enhetsfront mot var och en av dessa plundrares angrepp och som i sina led inkluderar socialister, islamiska och sekulära nationalister. Det enda vi kräver av våra medkämpar är ömsesidig respekt för var och ens demokratiska rättigheter och friheten att föra fram våra avvikande åsikter. Vi kommer naturligtvis inte att ge politiskt stöd till våra allierade i enhetsfronten och deras olika slutmål för samhället (en islamisk eller sekulär kapitalistisk republik).

Det är bara ett politiskt program som förenar proletariatet som arbetare och mobiliserar dem för att uppnå sina egna klassmål och som för in de andra förtryckta klasserna bakom denna ledning som kan föra revolutionen till slutseger. Massdemonstrationen, strejken, strejkvakten, folkliga kampkommittéer, fackföreningen och arbetsplatskommittén, generalstrejken, vilken i en djupgående revolutionär situation kulminerar i det väpnade folkliga upproret – det utgör de viktigaste inslagen i en kommunistisk strategi. Pacifismen kan förefalla vara ett attraktivt val i konfrontationerna med den sionistiska arméns kraft, men den spelar i slutändan imperialisterna och Israel i händerna när den förhindrar möjligheten till en verklig socialistisk revolution mot Israel. De landvinningar som uppnås genom pacifistisk kamp kan förloras mycket lätt och Israels historia visar att de är beredda att utföra ohyggliga krigsförbrytelser för att besegra motstånd.

Israel är inte allsmäktigt, som det gärna vill tro. Dess nederlag mot Hizbollah under sommaren 2006 visade att Israel kan besegras, även av en mycket lättare beväpnad gerillarörelse. Även denna begränsade seger, hindrandet av israeliska arméns planer på att rensa hela södra Libanon från motståndskämpar, har kastat in den israeliska härskarklassen i inre konflikter. Bestraffningen av människorna i Gaza i slutet av 2008 och början av 2009 är inte minst en ”hämnd” för de israeliska nederlagen i Libanon.

Israel har genom sina aktioner visat att det inte kan finnas någon livskraftig tvåstatslösning, eftersom ingen livskraftig palestinsk stat någonsin kommer att tillåtas existera vid sidan av Israel. Den israeliska staten har alltid och kommer alltid att vara inriktad på politiskt och socialt folkmord mot det palestinska folket. Alla eftergifter från palestinska ledare har bara varit förelöpare till ytterligare framflyttningar av gränser och bosättningar.

Fatah har tidigare under Yassir Arafat och nu under Mahmoud Abbas blivit en lojal allierad till den sionistiska staten och de imperialistiska makterna och genomför önskningarna från sina herrar i Tel Aviv och Washington. Många har vänt sig mot dem på grund av deras korruption och girighet. Vi kräver en fullständig och oberoende undersökning av den palestinska myndigheten. Öppna räkenskapsböckerna för att se vart alla pengar har gått och ta över undangömda fonder. Vi kräver också demobilisering av de privata palestinska säkerhetstjänsterna, och de av imperialisterna tränade elitenheterna som ”Force 17”, och att de ersätts med en folklig milis, det beväpnade folket.

Interna och externa allianser
En revolutionär kamp mot den sionistiska staten måste föras längs flera parallella utvecklingslinjer. För det första måste den sträva efter att förena sin egen kamp med den nationella, demokratiska och sociala kamp som förs av de bredaste sektorerna av de arabiska massorna, under ledning av hela regionens arbetarrörelse.

Vårt mål är att i varje land föra fram arbetarklassen i spetsen för striderna för nationell befrielse mot kungarna, diktatorerna och prästerna, mot sionismen och deras nordamerikanska och europeiska herrar. Endast genom att föra dessa strider till slutet, visa att enbart arbetarklassen har styrkan och den kompromisslösa beslutsamheten att driva ut imperialisterna och störta alla deras nationella och regionala agenter kan seger uppnås. Men målet för den kampen kan enbart vara arbetarklassens och dess allierades – de fattiga i städerna och på landsbygden – politiska makt. När makten väl är i deras händer kommer deras gemensamma behov av arbetstillfällen, bostäder och utveckling av jordbruket att kräva socialistiska åtgärder, såsom nationalisering, arbetarstyre och planering.

Kampen för palestinsk befrielse kan därför dra nytta av och fungera som en sporre för de arabiska folkens kamp mot sina egna härskare. Den permanenta revolutionens politik kan omvandla kampen för demokrati och verkligt nationellt oberoende i dessa länder till en kamp från arbetarklassens sida för statsmakten. Kampen för demokrati måste hela tiden bli en kamp för verkligt demokratisk makt, för att arbetarklassen och de fattiga – majoriteten av befolkningen i Mellanöstern – ska ta makten i sina egna händer.

På samma sätt måste befrielsekampen vända sig till och dra nytta av arbetarorganisationernas och antikapitalisternas solidaritet över hela världen. I de imperialistiska länderna liksom i halvkolonierna finns det en stark folklig sympati för palestinierna på grund av de historiska och fortsatta orättvisor de utsatts för.

Denna sympati måste översättas till aktivt och praktiskt organiserat stöd. Revolutionärer i de imperialistiska länderna har i det avseendet ett speciellt ansvar att avslöja deras regeringars medbrottslighet i Israels brott och tvinga byråkratierna i arbetarnas massorganisationer – fackföreningarna och arbetarpartierna med sina miljoner medlemmar och anhängare – att gå från ord till handling.

Småskaliga praktiska aktioner kan användas för att sätta press på de officiella arbetarorganisationerna i väst och på andra håll, för att främja handels- och akademiska bojkotter mot Israel, för att blockera vapenförsäljning, militärhjälp och lånegarantier och för att isolera Israel på samma sätt som den sydafrikanska apartheidregimen blev isolerad. Den israeliska staten är en artificiell konstrukti-on, den överlever endast på grund av omfattande finansiering från USA. Antisionister måste använda varje tillfälle för att avbryta imperialisternas ekonomiska och militära hjälp till Israel.

Vi måste internationellt bygga en rörelse som tvingar de imperialistiska länderna att ta bort alla ekonomiska sanktioner som de påtvingat palestinierna. Vi måste samtidigt kämpa världen över för arbetarsanktioner och en akademisk bojkott av apartheidstaten Israel. Varje internationell kampanj måste rikta sig mot USA:s och EU:s regeringar, som har ekonomiska och militära band till Israel, och tvinga dem att bryta banden och sluta finansiera den rasistiska bosättarstaten Israel.

Befrielsekampen måste, slutligen, uppmuntra varje slags utveckling i det israeliska samhället som kan bryta ner blocket mellan det judiska-israeliska proletariatet och den sionistiska bourgeoisien. Med tanke på den reaktionära alliansens starka materiella grund och historiska hållbarhet, skulle det vara ett misstag att göra befrielsekampen strategiskt beroende av att detta inträffar först. Det förblir emellertid vår avsikt att splittra det judisk-israeliska samhället längs klasslinjerna, och att vända de israeliska arbetarna och ungdomarna mot de sionistiska ledarna, använder vi därför varje slags taktik och strategi för att åstadkomma det.

Medan judiska arbetare förblir bundna till Histadrut, en statligt driven organisation, kan det inte erbjuda någon verklig ledning i deras kamp för högre löner och mot avskedanden. Den israeliska staten har också under åratal privatiserat nästan alla sina tillgångar, och höjer nu avgifterna för högre utbildning med 20 procent för att utestänga fattigare studenter. Det bidrar till att tvinga in fler ungdomar i ockupationsarmén, där de kan skickas iväg för att dö på sina chefers befallning.

  • Vi är motståndare till obligatorisk militärtjänst i den israeliska armén för israeliska ungdomar och försvarar alla de som, utifrån internationalistiska motiv, motsätter sig att mobiliseras mot det palestinska folket. Likaså stöder vi israeliska soldater som antingen individuellt, eller ännu bättre kollektivt, vägrar lyda order om att undertrycka deras palestinska bröder och systrar.
  • Israelisk-judiska arbetare måste bilda nya fackföreningar, som är fria från statlig inblandning.
  • Mot alla privatiseringar och angrepp på levnadsstandarden i Israel. Fri utbildning för alla.

Det etniska förtrycket av de etiopiska judarna visar Israels rasistiska karaktär även för många av de judar som lever där. En massomfattande antirasistisk rörelse i Israel skulle bidra till att mobilisera en del av de fattigaste israelerna i kamp sida vid sida med palestinierna. Det får inte förekomma någon diskriminering av religiösa, könsmässiga eller etniska skäl på arbetsplatserna, och fackföreningarna måste ta upp frågan om diskriminering och bekämpa det som en klassfråga.

Kommittéer måste skapas på arbetsplatser och i fabriker i klasskampen mot kapitalisterna i Israel, demokratiska organisationer som kan anta formen av strejkkommittéer eller andra organ för kampen. De är ovärderliga verktyg i kampen mot kapitalisterna och arbetarnas rättigheter.

Vi kämpar för ett nytt antisionistiskt, antiimperialistiskt arbetarparti i Israel, och inget stöd får förekomma för det sionistiska, israeliska Arbetarpartiet, de israeliska kapitalisternas rasistiska krigshetsarparti.

Arabregimerna
De arabiska ledarna – de så kallade ”nationalistiska” eller ”progressiva” likaväl som de ”pragmatiska” och ”konservativa” – uppträder objektivt som imperialismens agenter i regionen. De utgör ett stort hinder för befrielsen av det palestinska folket, liksom av deras egna medborgare. Den brutala repressionen mot arbetare i dessa stater, frånvaron av fria fackföreningar eller politiska partier som inte är underordnade staten tydliggör detta. Grunden för mänskliga rättigheter, för ett anständigt liv för arbetare och fattiga jordbrukare i dessa länder är oupplösligt förbunden med den palestinska kampen och kampen för att driva ut de imperialistiska arméerna och oljebolagen från regionen.

Den arabiska och ”islamiska” regimens roll – för vilken de belönas med hjälp, handel och stöd för fortsatt styre – är att kontrollera och disciplinera sina egna folk, medan de utländska multinationella bolagen suger ut deras länders livsblod, deras naturrikedomar och -resurser. De erbjuder palestinierna sin nedlåtande officiella sympati och donationer för välgörenhet som är miserabla i jämförelse med deras obscena privata rikedomar, utan att erbjuda något meningsfullt stöd för deras kamp.

När gränsmuren som åtskiljer Egypten från Gazaremsan revs i januari 2008, använde de egyptiska myndigheterna vattenkanoner och batonger för att tvinga tillbaka Gazaborna efter några dagars försening för att ta reda på hur deras eget folk reagerade. Deras tvekan var faktiskt delvis beroende av de sympatidemonstrationer som ägde rum i städer och samhällen över hela Egypten. Det faktum att denna sympati finns över hela regionen visar att det finns en kraftfull reserv för befrielse om eller snarare när dessa regimer kan störtas. De demonstrationer som ägde rum i Egypten till stöd för palestinierna utgör ett exempel som måste byggas vidare på i framtiden.

Det står klart att ingen av de existerande arabiska regimerna kan uppträda som effektiva allierade till det palestinska folket. Så länge de sitter vid makten, kommer de att hjälpa Israel att övervaka regionen. De måste störtas och följaktligen måste de som verkligen kämpar för palestinsk frihet knyta band med förkämparna för demokrati, frihet från imperialismen, kvinnors rättigheter, m.m. i dessa länder. Tillsammans kan vi vinna – förblir vi splittrade väntar bara ännu mer lidande.

De libanesiska politikerna från alla sekter vägrar att ge de palestinska flyktingarna ekonomiska rättigheter, eller rätten till medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd, och tvingar dem att leva segregerade liv i flyktingläger som andra klassens medborgare. Den hashemitiska monarkin i Jordanien är en öppen allierad med det amerikanska projektet i regionen och slogs 1970 gladeligen för att utvisa de palestinska kämparna.

Den syriska regimen – med sin officiella panarabiska ideologi – har konsekvent försökt hålla det palestinska motståndet under sin kontroll (tydligast i Libanon) och dränkt det i blod när det hotat bli en självständig kraft. Den iranska regimen påstår sig stöda det palestinska motståndet, ändå bedriver den en dubbeltydig politik med samarbete med amerikanerna och britterna när det gäller Irak. Till och med överste Khadaffi har nu välkomnats i imperialisternas famn som en ”reformerad diktator”, beredd att dra fördel av handelsavtal med USA och Frankrike.

Arabisk nationalism och de arabiska folken
Ett symptom på imperialismens fortsatta dominans i Mellanöstern har varit bevarandet av de omöjliga statsbildningar som skapats av imperialismen under den koloniala perioden. I och med att revolutionens nationella och demokratiska uppgifter med nödvändighet måste anta en statlig och nationell form, har frågan om statliga och nationella former spelat en viktig roll för vänstern och antiimperialister i allmänhet.

Gamal Abdul Nasser, den officer som tog makten i Egypten och inledde ett projekt för att ena det arabiska folket till en ”nation” kom att representera det arabnationalistiska projektet, hans nederlag i sexdagarskriget 1967 beredde vägen för den arabiska nationalismens nedgång och slutliga försvinnande. Den arabiska nationalismens nedgång som masskraft, och urartningen i de regimer som räknade sig till den, markerades av den egyptiska regimens övergivande av Nassers sociala eftergifter till massorna, och hans motstånd mot den sionistiska staten, liksom framväxten av monstruösa militärdiktaturer i Syrien och Irak, vars meritlista beträffande mänskliga rättigheter ofta varit sämre än för deras konservativa och öppet proimperialistiska rivaler.

Den arabiska nationalismen, i sina nasseristiska och baathistiska former, fortsätter att utöva ett definierande inflytande på antiimperialisterna och vänstern i regionen. Vi skiljer oss från den panarabiska traditionens inställning, inte i vår önskan att riva de konstlade gränser som dragits av kolonialismen – vilket vi är helt överens med – utan i vårt erkännande av att den arabiska nationalismen begränsar den enhet som är nödvändig för att driva ut imperialismen ur regionen. Varför skulle den framtida stat vi kämpar för utesluta människor som iranier och även turkarna som lidit av imperialistiska angrepp och vars breda massor sympatiserar med den palestinska kampen. Varför skulle den utesluta betydande nationella minoriteter som kurderna eller berberna i Maghreb?

Om den arabiska nationalismen strävar efter att i sina föreställda statsformer inkludera arabiska folk som ännu inte är beredda att bli inkluderade, utesluter de på ett konstlat och onödigt sätt den nationella och demokratiska kamp som förs av folk som inte är arabiska inom deras kulturella och geografiska sfär från sin kamp.

Kurderna, armenierna, turkmenerna, assyrierna, berberna och andra har alla berättigade nationella, kulturella och språkliga klagomål mot de existerande arabiska regimerna. Dessa klagomål kan inte blidkas – eller adresseras – genom ett nationellt program som bara betonar det gemensamma arabiska språket och kulturen hos en majoritet av de förtryckta klasserna i regionen, och som strävar efter att absorbera dem, oavsett hur välvilligt eller generöst, som minoriteter inom denna kultur.

Deras behandling i händerna på de arabiska regimerna, och den vanliga likgiltigheten från delar av den arabiska vänstern inför deras kamp, har från tid till annan gjort dem mottagliga för imperialismens och dess israeliska ombuds egenintresse och alltid förrädiska ”hjälp”. Det ligger i de arabiska folkens intresse att komma överens med dessa nationer för att bättre kunna bilda en gemensam front mot deras verkliga gemensamma fiende, det imperialistiska kapitalet.

Här vi måste vi utgå från Lenins politik för nationernas rätt till självbestämmande. Om de arabiska folken enbart kan återförenas genom gemensam kamp och ömsesidigt samtycke, så gäller det lika mycket för de folk i regionen som inte är araber. Om de inte kan övertygas, måste den arabiska vänstern vara beredd att försvara deras rätt till territoriellt avskiljande eller självstyre och mot deras egna regimer om det är nödvändigt.

Svaret på den starkaste föreningen av de arabiska folken och de andra folken i regionen ligger i skapandet av Mellanösterns förenade socialistiska stater.

Ledarskapets kris och de islamistiska rörelserna
Den ledarskapskris som har förlamat den av stalinism och nationalism påverkade arabiska vänstern sträcker sig även till den mest radikala av de islamistiska motståndsrörelserna, Hamas. Islamistisk social och kulturell retorik tillsammans med en småborgerlig strategi med kulan och valsedeln (en gerillakamp som kombineras med valkampanjer) har inte lyckats besegra Israel. De har bara ytterligare splittrat palestinierna.

Hamas egen politik i kölvattnet efter uppdelningen av det palestinska territoriet mellan dem själva och Fatah, visar deras egen brist på förtroende för det program och de kampmetoder de valt, och deras begränsningar. De kräver enbart återgång till en ”nationell enhetsregering” med Fatah, vars enda syfte kan vara att återuppta de förhandlingar med Israel som Fatah nu bedriver ensamma. Även om Hamas krav för att gå med på förhandlingar utan tvivel kommer att vara mer robusta än Fatahs, ligger det i gerillakampens natur – den väpnade kamp som förs av en minoritet som är avskuren från samhällsklassernas sociala kraft och masskamp – att de bara kan nå sina mål genom förhandlingar och kompromisser, efter en period med blodiga egna offer.

Den taktik som de föredrar med självmordsbombningar kan inte leda till seger. Hängivna kämpar som offrar sina liv, ofta för att döda oskyldiga civila, är en återvändsgränd. Givetvis är lidandet större och mer utbrett bland palestinska civila och driver följaktligen modiga och självuppoffrande människor, martyrer, till aktioner som de ser som ett sätt att slå tillbaka. Det vi kan säga är att dessa aktioner inte är effektiva och att det måste finnas en bättre väg. Revolutionärer argumenterar mot en sådan taktik och uppmanar istället till massaktioner som överallt där det är nödvändigt också är beväpnade.

  • För en tredje, massomfattande intifada, bilda folkliga kommittéer över hela Gazaremsan och Västbanken som förenar alla krafter som vill bekämpa sionismen.
  • Arbetarorganisationerna och de socialistiska partierna måste skapa sina egna försvarsorgan för att försvara sina medlemmar, sina organisationer, sina resurser och offentliga aktiviteter från yttre hot – oavsett om det kommer från den sionistiska staten eller inre repression från nationalistiska och religiösa partier. Sådana organ kan utgöra kärnan till en framtida arbetarmilis av massomfattning.

Eftersom revolutionärerna bara är en liten del av klassen vid varje given tidpunkt utanför en revolutionär situation, är den korrekta användningen av enhetsfrontstaktiken ett avgörande stadium mot att bli en masskraft. Enhetsfronten låter den revolutionära arbetarklassen förena sig med de krafter som inte är revolutionära och erbjuder ett utrymme för att vinna nya krafter till kommunismens idéer. Därför är frihet för politisk kritik av största vikt, och ingen kraft får ha rätten att tysta den kommunistiska rörelsens röst som priset för en allians.

Arbetarklassen och de fattiga på landsbygden i hela regionen måste ta till sig lärdomarna av stalinismens och den arabiska nationalismens misslyckanden. Allianser mellan alla klasser är i bästa fall instabila, i värsta fall reaktionära. De binder arbetarklassen och de fattiga till mellanskiktens eller borgerliga krafters politiska program. Socialister kämpar för arbetarklassens fullständiga oberoende i strävan efter sina egna krav och sin egen politik vid varje givet tillfälle i kampen.

  • För fackföreningar och arbetarorganisationer som är oberoende av de nationella och religiösa partierna. Palestinska fackföreningar måste organisera arbetare oavsett religiösa och politiska skillnader.

Vi måste organisera mot varje försök att underordna arbetarklassen dess förtryckare eller ideologier som inte är proletära. I enhetsfronten stöder vi emellertid gemensamma aktioner med alla krafter som bekämpar imperialismen och kapitalismen överallt där det är möjligt för att maximera chanserna för kampens framgång, oavsett dessa krafters ideologi. Det gäller från strejker, militära aktioner och ända fram till själva upproret.

Kvinnans frigörelse
Kvinnor är inte bara framträdande bland den sionistiska aggressionens offer, de har också spelat en stor roll i hela den palestinska motståndskampen, i gerillakampen och framför allt i massmobiliseringarna, speciellt i den första intifadan och i mobiliseringarna nyligen i Gaza. Kvinnor har varit mer integrerade i det politiska och sociala livet och inom utbildningen än i många arabstater. Följaktligen är de politiska islamisternas försök att skilja män och kvinnor från varandra inom dessa sfärer, att begränsa deras tillgång till utbildning, arbeten och politiskt ledarskap bokstavligen reaktionärt i sämsta bemärkelse och måste motarbetas. Men även i kretsar som i stort sett är sekulära kvarstår patriarkala sedvänjor, dvs. faderns och makens överhöghet i förhållande till fruar, mödrar och döttrar. Även den mest liberala kapitalistiska stat lastar systematiskt över huvudansvaret för barnomsorg, matlagning och städning på kvinnor som under en stor del av sina liv begränsas till familjens hem. Endast socialiseringen av alla dessa uppgifter, som frigör kvinnor för ett helt och lika deltagande i det offentliga livet med män, kan slutligen fullborda befrielsen av kvinnorna. Det kan bara uppnås i ett socialistiskt samhälle, men vi kan och vi måste kämpa oss fram mot detta mål genom en rad betydelsefulla strider som inleds här och nu.

Det innebär både kvinnors och mäns organiserade kamp för kvinnors rättigheter på alla nivåer: juridiska och medborgerliga rättigheter, arbetstillfällen och social välfärd, barntillsyn och hemarbete, kontroll över deras egna kroppar. Därför kämpar vi för:

  • Lika äktenskapliga rättigheter, inklusive rätten till skilsmässa och en efterföljande roll i vårdnaden av och tillgången till barnen. Ogifta kvinnor, inklusive ogifta mödrar, ska ha lika rättigheter och inte utsättas för diskriminering.
  • Kvinnors rätt att bära vilka kläder hon vill och stränga lagar och straff för allt tvång i detta avseende.
  • Rätten för kvinnor att arbeta i alla yrken och på alla nivåer med lika lön som männen i yrket.
  • Tillhandahållandet av gratis och högkvalitativ barnpassning på arbetet och i bostadsområdet med vårdcentraler och kliniker som kontrolleras av de kvinnor som använder dem och de kvinnor och män som arbetar där.
  • Rätt till lika tillgång till en utbildning av samma kvalitet som männens: med en sekulär kursplan och inget åtskiljande av könen, förutom där det verkligen är frivilligt på båda sidor.
  • För sträng bestraffning av våldtäkt, sexuella trakasserier och våld mot kvinnor, inklusive i familjen: för ett nätverk med kvinnojourer.
  • För kvinnors kontroll över sina egna kroppar: för modern vetenskaplig sexualundervisning i skolorna, för gratis preventivmedel vid behov från puberteten och framåt. För kvinnors rätt att avsluta en graviditet.

Det behöver byggas en massrörelse med kvinnor som kämpar för sina rättigheter och som är rotad i arbetarklassen, bland flyktingar och bland fattigböndernas kvinnor. Den får inte utesluta vare sig sekulära eller islamiska feminister som är överens om kampen för lika juridiska, sociala och ekonomiska rättigheter för alla, inte heller troende eller de som inte tror, muslimer, kristna, judar, agnostiker, ateister m.fl. En sådan rörelse måste vara antisionistisk och antiimperialistisk och avvisa alla försök att använda kvinnors rättigheter för att vinna stöd för dessa ärkereaktionära krafter.

Våra revolutionära mål
Den israeliska staten kan bara besegras och öppna för möjligheten av en socialistisk stat om den krossas av en revolutionär kamp mot den sionistiska härskarklassen, som leds av palestinier och andra progressiva krafter som måste planera och förbereda för den slutliga konfrontationen och lära sig ”upprorets konst”. Endast ett revolutionärt parti kan förbereda de medvetna arbetarna för denna uppgift, varför det är nödvändigt att bygga ett sådant parti. Det revolutionära partiet måste vara öppet för alla medvetna kämpar som stöder detta program, det måste nå ut över gränserna och dra in betydande krafter bland arbetarna, kvinnorna, ungdomarna och de intellektuella. Partiet måste också sträva efter att vinna progressiva israeliska arbetare och ungdomar till sina led. Därför måste partiet organisera sig illegalt överallt där det är nödvändigt, och även vara ett disciplinerat kaderparti, som fungerar i enlighet med demokratisk centralism för att garantera effektivitet och förmåga att överleva repressionen.

Partiet kommer att ställa upp målet med att kämpa för att störta den israeliska regeringen och ersätta den korrumperade Palestinska myndigheten med en konstituerande församling, vars uppgift ska vara att formulera konstitutionen för en binationell, sekulär och demokratisk stat. På den revolutionära kampens höjdpunkt när frågan om socialism eller barbari ställs konkret, för vi fram kravet på att en arbetar- och bonderegering ska gripa makten, placera den i händerna på delegatsråd (sovjeter), beväpna det arbetande folket och krossar den borgerliga staten i den processen.

Vi reser som revolutionärer följande paroller som den allmänna politiska vägledningen för våra principer och som arbetarklassen måste kämpa för internationellt.

  • Ner med de imperialistiska makterna – utsugare och förtryckare av folken i Mellanöstern!
  • Krossa den sionistiska staten – ett verktyg för imperialismen!
  • Seger åt det palestinska folkets nationella befrielse!
  • Kritiskt stöd även till borgerliga arabstater som befinner sig i ekonomisk eller militär konflikt med imperialismen och Israel
  • Ovillkorligt men kritiskt stöd från proletariatet i de imperialistiska länderna för palestiniernas militära kamp mot israelerna eller arabiska kollaboratörer.
  • För permanent revolution i Palestina och Mellanöstern
  • För ett socialistiskt Palestina inom Mellanösterns förenade socialistiska stater
  • För Femte Internationalen – ett revolutionärt verktyg i händerna på alla förtryckta folk och arbetare som kämpar för sin befrielse!

Revolutionär marxism, mars 2009