Imperialistisk huggsexa om Mali

– Besegra och driv ut de svenska trupperna!

Demonstration mot den franska närvaron, Bamako, Mali, 2022. Foto: France 24/YouTube

I augusti förra året lämnade amerikanska och allierade styrkor Afghanistan, efter 20 års ockupation. Insatsen i Afghanistan handlade alltid om USA:s och västs geopolitiska intressen, om kontrollen över regionen och över oljan, men presenterades i helt andra termer: som en intervention för ”mänskliga rättigheter” och demokrati. I Sverige var enigheten stor bland etablissemangets politiker för insatsen. Exempelvis röstade även Vänsterpartiet, fyra gånger, för insatsen. Ur båda perspektiven – som ett imperialistiskt plundrartåg och som ett sätt att bygga ”demokrati” – var dock äventyret i Afghanistan ett fiasko. Inte minst för landets civilbefolkning.

Afghanistan är dock inte det enda imperialistiska fälttåg som slutat i katastrof. I skuggan av Afghanistan inledde Frankrike 2013 en insats i sin gamla koloni Mali i Västafrika, under namnet Operation Serval. Det skulle, som det brukar låta, vara en kort intervention för att stabilisera landet och bekämpa separatister och islamistiska rebellgrupper. Att initiativet kom från Frankrike var ingen slump – sedan den formella självständigheten 1960 har Mali varit hårt uppknutet till sin forna kolonialmakt, och franska företag har varit dominerande i landets ekonomi. Det semikoloniala väldet i Mali har tjänat det franska kapitalet väl, men gjort Malis egen befolkning till en av de fattigaste i världen. (För mer bakgrund om den franska insatsen i Mali, se artikeln Mali: Ner med den franska kolonialismen.) Utöver den franska interventionen inleddes 2013 också en FN-insats, MINUSMA, efter en ”inbjudan” från Malis icke-valda interimspresident, som utlovat ”totalt och obevekligt krig” mot folkgrupper som gjort uppror mot centralstyret. Sverige deltar sedan 2014 i MINUSMA, efter stöd från bl.a. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, med omkring 220 soldater, liksom i en EU-insats för att träna den maliska militären, med åtta officerare.

Från MINUSMA till Task Force Takuba
Den franska insatsen slog snabbt tillbaka de islamistiska grupperna, åtminstone för stunden, men fortgick sida vid sida med FN-insatsen, medan Frankrike trappade upp med Operation Barkhane, från 2014. Denna insats saknar FN-stöd, men fortsätter ”kriget mot terrorismen” med 5 000 franska soldater. Efter intensivt lobbyarbete från försvarsminister Peter Hultqvist anslöt också svenska specialstyrkor, i februari 2021 till Operation Barkhane och Task Force Takuba, en specialstyrka inom operationen med tillgång till helikoptrar och flygplan. Initiativet förbereddes med gemensamma övningar med Nato-landet Frankrike i Norrbotten, och Sverige är, med sina 150 man, den viktigaste allierade i styrkan, utöver ett fåtal estniska och tjeckiska styrkor, och, fram till nyligen, danska.

På Försvarsmaktens hemsida1 beskrivs att den svenska insatsen har ett ”långsiktigt engagemang för att främja säkerheten och på sikt nå en fredlig utveckling i landet”. Hur har det, ett år senare, gått med dessa påstådda aspirationer? Jo, under den franska, och sedermera fransk-svenska, interventionens tid har det maliska civilsamhället och den franskt uppbackade statliga makten fortsatt att falla sönder. Som Olle Svenning sammanfattar den franska interventionens tid i Aftonbladet:

Flera tusentals civilpersoner har mördats, 55 franska soldater har sänts hem i trikolordekorerade kistor. FN-soldater, som inte är i Mali för att strida, har dödats mer frekvent än i de flesta liknande uppdrag. I Mali har miliser genomfört massakrer och bränt ner hela byar. I ett område kring staden Mopti dödades förra året 1 500 personer i den sortens attacker. Människorättsorganisationer redovisar hur hundratals personer avrättats utan att någon som helst rättegång genomförts. Fängelserna är ohyggligt överbelagda, omskolningsläger likt Guantánamo finns över hela landet. Fransk militär är ansvarig för mord på civilpersoner, bland annat bombades i början av året 19 bröllopsgäster till döds.2

Flera fredsavtal har undertecknats mellan regimen och tuaregrebellerna, för att sedan bryta samman i ytterligare strider. Det som till en början handlade om att driva tillbaka tuaregrebeller och att bekämpa islamistiska grupper har, allt eftersom att situationen i Mali förvärrats, mer och mer blivit till ett kaotiskt ingrepp i ett rasande inbördeskrig, där de franska (och därmed svenska) styrkorna allierat sig med grupper som ägnar sig åt övergrepp mot civilbefolkningen och utomrättsliga avrättningar av personer som anses ha kopplingar till islamisterna3. Samtidigt har den franska interventionens popularitet, både i Mali och i Frankrike, avtagit i takt med att våldet ökat. Motståndet på plats i Mali har inte bara yttrat sig genom massdemonstrationer – i april 2021 skadades tre svenska soldater av en vägbomb4 och så sent som den 22 januari angreps Task Force Takubas baser i Gao och Menaka för granatattacker där en icke-svensk soldat dödades5. I SR-programmet Konflikt6 berättar en svensk deltagare i FN-insatsen MINUSMA om hur förläggningen först byggdes mitt i staden Gao, men senare flyttades utanför stan till en ny förläggning med höga murar, i takt med att säkerhetsläget försämrades.

När vi skriver 2022 finns ingen fred i sikte i Mali. Samtidigt har den svenska imperialismens band till Frankrike om något stärkts. Regeringen har bl.a. undertecknat en avsiktsförklaring om närmare militärt samarbete med kärnvapenmakten7, och sedan november förra året har Sverige själva tagit över befälet över Task Force Takuba8. I media tillåts Task Force Takubas nye, svenske chef framträda och uttala sig endast med förnamn (”Peter”). Han poserar maskerad på propagandabilder för insatsen på det franska försvarsdepartementets hemsida.

Franska soldater ur Operation Barkhane i Mali. Foto: TM1972, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Kupper och militärjunta
Under de snart tio åren sedan FN- och den franska interventionen i Mali inleddes har de franska ockupationsstyrkorna förlitat sig på samarbete från den maliska regimen, länge ledd av president Ibrahim Boubacar Keïta (som Olle Svenning beskriver som ”en fransk marionett, en kleptokrat som tillsammans med sin familj tömde stora delar av statskassan”). Under 2020 växte dock protesterna mot presidenten, och mot Frankrikes blodiga insats i landet, och Keïta avsattes i en statskupp i augusti. I maj 2021, strax efter att de svenska specialstyrkorna anlänt till landet, följde ytterligare en kupp. Båda gångerna stod olika fraktioner av militären i spetsen. Sedan den senaste kuppen leder överste Assimi Goïta en militärjunta som styr landet.

I en intervju med DN9 ifrågasatte Diana Janse, Sveriges ambassadör i Mali fram till i mars 2021, den fortsatta svenska insatsen med anledning av kupperna och juntaväldet: ”Detta är vårt största militära engagemang utomlands. (..) Efter den första kuppen fanns ändå en slags process mot ett civilt lett övergångsstyre och som skulle leda tillbaka Mali till ett demokratiskt styre i början 2022. Men nu är vi en situation med en juntaledare som president. (..) Det är inte rimligt att svenska specialförband stöttar och utbildar militärjuntans soldater.”

Vid den tiden hade försvarsminister Peter Hultqvist inget att säga om det faktum att svenska soldater alltså bistår och tränar en militärdiktaturs soldater. Riksdagsbeslutet om insatsen i Mali gäller, sa Hultqvist. Detta trots att Frankrike redan här började diskutera ett återtåg från den misslyckade insatsen i Mali.

Sedan dess har två saker hänt, som fått Hultqvist, och Frankrike, att bli mer tveksamma till sin katastrofala insats. För det första har de val juntan lovade att hålla skjutits fem år in i framtiden och för det andra – och viktigast för Frankrike och Sverige – har den nya juntan börjat vända sig bort från Frankrike och mot en annan imperialistisk beskyddare: Ryssland.

Imperialistisk huggsexa
Det ryska inflytandet är särskilt tydligt genom att legosoldatsorganisationen Wagner-gruppen, som anses stå nära Kreml, nu finns på plats i Mali och bistår de maliska regeringsstyrkorna. Att just Ryssland lägger sig i är historiskt inte oväntat, vilket bl.a. SR:s Konflikt rapporterat om10: parallellt med beroendet av Frankrike präglas Malis historia av samarbete med det stalinistiska Sovjetunionen. Delar av Malis elit har också utbildats vid ryska institutioner.

Men närmandet till Moskva, liksom den nya juntans allt hårdare grepp om makten, har inte setts med blida ögon av eliten i Paris och Stockholm. Efter den senaste kuppen vände sig det västafrikanska samarbetsblocket Ecowas, där Frankrike anses ha stort inflytande, mot Mali och röstade i januari om omfattande sanktioner: samtliga gränser till landet stängs, finansiella transaktioner avslutas, ambassadörer kallas hem, osv – sanktioner som, enligt lokalt verksamma experter, framför allt går ut över Malis redan hårt prövade befolkning. Juntan har svarat med liknande motåtgärder, och med att utvisa den franska ambassadören ur landet, efter att Frankrike kallat juntans styre för ”oansvarigt”. Juntans utrikesminister kommenterade, helt korrekt, angående Frankrikes kritik av de uppskjutna valen, att de franska maningarna om demokrati är selektiva: ”Frankrike säger sig försvara demokrati, men har i andra länder satt ledare vid makten som genomfört militärkupper, och applåderat dem”11. Utöver det har regimen i Mali också krävt att Danmark ”omedelbart” drar tillbaka sina specialstyrkor från landet.

Sveriges utrikesminister Ann Linde oroas nu öppet för att de svenska styrkorna står näst på tur. Enligt TT12 pågick i slutet av januari ”intensiva diskussioner” inom Task Force Takuba om framtiden. ”Regeringen har ingen legitim position och att de har tagit dit Wagner, en proxy för ryska regimen, är inte heller acceptabelt”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till TT. Senast 18 februari ska regeringen återkomma till riksdagen om ett eventuellt återtagandet av den svenska insatsen, vilket flera riksdagspartier nu kräver ska ske tidigare än 2024, vilket är planen nu.13

Den plötsliga svensk-franska vändningen mot den senaste militärjuntan i Mali har uppenbarligen inget med ”demokrati” att göra. Som vi sett hade Peter Hultqvist så sent som i somras inget att kommentera om sin egen ambassadörs kritik om att Sverige nu backar upp en militärregim. I september, med samma junta som i dag vid makten, argumenterade han fortfarande för att förlänga insatsen.14 Det vi ser när Hultqvist och hans franska motsvarighet, Florence Parly, vid en gemensam presskonferens rasar över Wagner-gruppens inblandning och juntans bristande ”legitima position” är i stället kolonialmakten Frankrikes ilska över att deras marionetter inte gör som de blir tillsagda. Hyckleriet är fullständigt när Hultqvist går snäppet längre än Frankrike och förklarar att Sverige måste stanna i Mali för att förhindra ”utländsk inblandning” – från Ryssland. Utländsk inblandning av rätt sort, för att förhindra den av fel sort, alltså.

I ljuset av den nuvarande militära upptrappningen mellan Nato och Ryssland, där Sverige tydligt ställt sig på Natos sida, blir Mali bara ännu ett slagfält mellan samma aktörer, i en ny ”kapplöpning om Afrika” där även Kina är inblandat. Det är en imperialistisk huggsexa om Malis naturtillgångar och om den geopolitiska makten i Sahel-regionen, där militärkupper, massakrer på civilbefolkningen och ökad instabilitet är ett pris Malis befolkning får betala. Och Ryssland har givetvis sina egna skäl för att ingripa i Mali. Lika lite som Frankrike eller Sverige har de ryska legosoldaterna några ”demokratiska” anledningar till sina insatser för militärjuntan.

Hur fullständigt det franska tillbakadragandet till sist blir återstår att se, men på Peter Hultqvist låter det som att den svenska regeringen är redo att, åtminstone i två år till, fortsätta Frankrikes kolonialkrig på egen hand. Man kan spekulera i motiven för det. Ett han själv uppgett är, cyniskt nog, att den ljusskygga verksamheten i Mali erbjuder svenska specialförband en möjlighet att träna. Det sönderfallande Mali blir alltså till en skola för svenska imperialistiska styrkor. Ett annat möjligt skäl minns vi från Sveriges skändliga inblandning i ockupationen av Afghanistan: enligt hemliga meddelanden från en högt uppsatt US-amerikansk ambassadtjänsteman i Stockholm, som läcktes av Wikileaks förra året15, var ett av skälen till att det svenska försvaret deltog där att marknadsföra JAS Gripen-plan. På samma sätt skulle insatserna i Mali kunna bli till ett globalt reklamplakat för svenskt försvarsmateriel.

Affischering inför Arbetarmakts öppna möte om Mali. Foto: Arbetarmakt

Sverige ut ur Mali
”Vi benämner dem terrorgrupper, för det är den metod man använder mot civilbefolkningen. Man terroriserar dem”, förklarar Anders Löfberg, chef för Försvarets specialförband, för SR:s Konflikt16 om de personer svenskarna i Mali är satta att jaga. Men det är en misslyckad jakt, som under fransk ledning bevisligen bara lett till att stärka det sönderfall i Mali som islamistiska grupper växer ur. Och om man frågar en person som Hamadoune Dicko, en malisk civil vars vänner var några av de 22 personer som dödades i den franska bombattacken på bröllopet i januari 2021, och som också intervjuats av Sveriges Radio, stämmer nog Anders Löfbergs beskrivning bättre på de franska, och svenska, trupperna. Från franskt håll har man naturligtvis förnekat att de dödade var civila, vilket fått Human Rights Watch, som granskat händelsen och talat med fler vittnen, att ifrågasätta varför Frankrike angriper trovärdigheten hos dem de säger sig vara i Mali för att skydda.

I Mali, liksom i Frankrike, växer nu motståndet mot Operation Barkhane. Flera stora demonstrationer har hållits i Mali, under paroller som ”Frankrike – stick härifrån”. Misstron mot Frankrike förklarar också varför en del malier till och med accepterar de ryska styrkor som nu också finns på plats. ”Jag är redo att sluta en pakt med djävulen för att driva ut Frankrike och dess terroristiska allierade”, som en demonstrant i Bamako sa till Reuters17 vid en massdemonstration i februari i år.

Mali och Frankrike – men Sverige, då? Här är det mest tyst om det svenska bidraget till kriget. Arbetarmakt höll i december 2021 ett öppet möte under rubriken Vad händer i Mali?, för att väcka frågan till liv i Sverige, ta ett första steg mot en internationalistisk rörelse som kan få slut på kriget och diskutera vilka politiska krav som bör ställas nu.

En sådan rörelse måste, som vi diskuterade på det mötet och också observerade i vår tidigare publicerade text om Frankrikes inblandning i Mali, börja med kravet på att alla franska trupper och dess allierade lämnar landet, inklusive ”fredsbevarande” styrkor från EU och FN. Exemplet Afghanistan visar med all önskvärd tydlighet vad imperialisters försök att mäkla ”fred” i sina forna kolonier leder till. Inte för inte kallas också Mali nu för ”Frankrikes Afghanistan”.

De krafter som i dag kämpar mot den imperialistiska ockupationen av Mali är förmodligen till stor del politiskt reaktionära, men det förändrar inte det faktum att attacker mot franska och svenska ”terroristiska” ockupationsstyrkor i Mali, ur kommunisters synpunkt, är rättmätiga, oavsett vem som råkar hålla i geväret. Som socialister vill vi naturligtvis att kampen förs av progressiva krafter, men byggandet av en rörelse i Mali som kan driva ut de franskledda styrkorna och störta juntan måste börja med erkännandet av att den anti-imperialistiska kampen är legitim. För oss trotskister och internationalister som är verksamma i Sverige blir det extra viktigt att visa vår solidaritet speciellt med kampen mot de svenska soldaterna i Mali. Huvudfienden finns på hemmaplan – besegra och driv ut de svenska trupperna i Mali! Men om de franska och svenska styrkorna lämnar landet bara för att ersättas av ryska motsvarigheter, vilket i skrivande stund ser ut att vara en möjlighet, är inget heller vunnet. I det imperialistiska spelet mellan EU och Ryssland om Mali tar vi trotskister inte ställning för en imperialistmakt mot en annan. Ut med alla imperialistiska styrkor ur Mali, inklusive de ryska legosoldaterna! Inte heller om islamisterna tar makten i landet är det ett framsteg – arbetarklassen i Mali måste ta ledningen i kampen!

När kriget i Afghanistan inleddes, liksom kriget mot Irak, tog Arbetarmakt upp anti-imperialistiska paroller liknande de vi beskrivit ovan. Vi ledde block i de stora antikrigsdemonstrationerna under slagord som ”Försvara Irak!” och ”Krossa Sverige-imperialismen!” I dag finns, som sagt, inte den anti-imperialistiska rörelsen på gatorna i Sverige. Snarare har partier som Vänsterpartiet glidit i allt mer pro-imperialistisk riktning under de senaste åren, med stöd till invasionen i Afghanistan, bombningen av Libyen och på sin höjd mycket milda protester mot den upptrappade krigshetsen från Nato mot Ryssland.

En stor antikrigsrörelse i Sverige skulle inte bara behöva begränsa sig till demonstrationer. Genom strejker och aktioner skulle vi fysiskt kunna blockera svenskt krigsmateriel från att nå Mali, eller för den delen Palestina, där det används i bosättarstaten Israels krigföring mot palestinierna. Det är den internationella solidaritet Mali behöver just nu, och som Arbetarmakt kämpar för att lägga grunden för. Vi uppmanar alla krigsmotståndare, antiimperialister och internationalister att komma med oss i den kampen.

Svante Persson

Tidslinje - kriget i Mali
  • januari 2012 – separatistiska grupper från tuaregfolket och islamistgrupper inleder uppror mot Malis regering
  • mars 2012 – militärkupp, president Amadou Toumani Touré avsätts
  • april 2012 – Dioncounda Traoré görs till interimspresident efter internationell uppgörelse
  • oktober 2012 – Traoré bjuder in FN-trupper till landet, MINUSMA
  • januari 2013 – Frankrike inleder Operation Serval för att slå till mot islamisterna
  • juli 2013 – MINUSMA på plats
  • september 2013 – Ibrahim Boubacar Keïta efterträder Traoré som president
  • augusti 2014 – Operation Serval avslutas och ersätts av Operation Barkhane, 5 000 franska soldater till Mali
  • årsskiftet 2014/2015 – 250 svenska soldater skickas till MINUSMA
  • mars 2020 – Task Force Takuba bildas som specialstyrka under Operation Barkhane
  • augusti 2020 – militärkupp, Keïta avsätts
  • februari 2021 – svenska styrkor ansluter till Task Force Takuba
  • maj 2021 – militärkupp, Assimi Goïta tar över makten
  • juni 2021 – Frankrike börjar överväga att ta hem sina trupper
  • oktober 2021 – Sverige meddelar att man lämnar Mali 2024
  • januari 2022 – juntan i Mali utvisar Frankrikes ambassadör; ryska legosoldater synliga i Mali

1Mali – Task Force Takuba, Försvarsmakten
2Varför deltar Sverige i kriget i Mali?, Aftonbladet, 2021-04-26
3Enligt Jonathan Pedneault, Human Rights Watch, intervjuad i Sverige på frontlinjen, Konflikt, Sveriges radio, 2021-01-30
4Tre soldater lindrigt sårade av vägbomb i Mali, Försvarsmakten, 2021-04-22
5Granatattacker i Mali – inga svenskar skadade, Försvarsmakten, 2022-01-23
6Sverige på frontlinjen
7”Frankrike och Sverige ska utöka försvarssamarbetet”, DN Debatt, 2021-09-23
8Sverige tar över befäl för elitstyrka i Mali, SVT, 2021-11-01, och Task Force Takuba nu under svenskt befäl, Försvarsmakten, 2021-11-11
9Svensk militär insats i Mali ifrågasätts, DN, 2021-06-27
10Ryska legosoldater stör Sverige, Konflikt, Sveriges radio, 2021-01-30
11Mali junta expels French ambassador: state TV, AFP, 2022-01-31. Vår översättning.
12Hultqvist: Oacceptabelt med ryska legosoldater, TT, 2022-01-28
13Sverige lämnar Mali 2024, DN, 2021-10-15
14Peter Hultqvist vill förlänga Sveriges farligaste insats, SvD, 2021-09-25
15Ur telegrammet ”Urging Sweden to do more in Afghanistan”, daterat 2009-01-11, Wikileaks
16Sverige på frontlinjen
17Thousands take to the streets of Bamako in anti-French protest, Reuters, 2022-02-05. Vår översättning.