Klimatomställningen behöver en planerad ekonomi

Socialister har länge förespråkat en gemensamt ägd, planerad ekonomi (vi kan bortse från de ”socialister” som inte förespråkar ett fundamentalt annorlunda ekonomiskt system). Detta rör själva grunden i vad det innebär att vara socialist. Liberaler och borgare av alla slag beskyller oss gärna för att vara helt fokuserade på en rättvis fördelning och bara vilja dela ut det välstånd som finns och inte inse att detta bara skulle skapa en allmän fattigdom. Och det finns utan tvekan en hel del vänsterpersoner som bara tänker på hur vi ska fördela rikedomen. Nu stämmer det förvisso inte att en jämnare fördelning än Sveriges allt mer ojämlika samhälle, utan fattiga och med välbärgade som är mindre superrika i sig skulle göra att ekonomin fungerade sämre, men grunden i hela den marxistiska traditionen handlar inte bara om fördelning, utan framför allt om hur produktionen ska organiseras.

Kapitalismen – ett irrationellt system
Kapitalismen är nämligen ett irrationellt system. Det har skapat mycket större välstånd än något tidigare system och en utveckling som dessa inte ens kunde drömma om, men det skapar också återkommande förödande kriser, skriande ojämlikhet, orättvisor, förtryck och konkurrerande nationalstater som slår vakt om sina kapitalisters intressen, vilket leder till krig, stöd till auktoritära regimer och diktaturer, rasism, reaktionära rörelser och miljöförstöring. Bland annat. Ett kapitalistiskt system styrs i hög grad av en liten rik minoritets kortsiktiga vinstintressen, och det är helt enkelt inte sant att detta är det som mest gynnar allas våra intressen, välfärd eller ens överlevnad.

Vi skulle istället behöva en planerad ekonomi. Det finns utan tvekan mindre positiva exempel på planekonomier under 1900-talet, som skapade sin egen ojämlikhet, bekämpade frihet och ofta var direkt irrationella, vilket den ofta katastrofala miljöförstöringen visade. Dessa byråkratiska diktaturer är inte våra föredömen – våra sympatier ligger helt hos de oppositionella kommunister som kämpade mot de härskade och för arbetarstyrda planekonomier som styrdes utifrån människors och miljöns behov, vilket skulle vara en förutsättning för friheten, inte en fiende till den.

Den stalinistiska diktaturen kunde segra i Sovjetunionen efter att det redan fattiga och underutvecklade landet hade förötts av ett världskrig, och sedan ett flera års mycket brutalt inbördeskrig med mycket omfattande förstörelse och miljontals dödsoffer. Dess arbetarklass – redan liten i förhållande till landets befolkning och med europeiska mått mätt – krympte till mindre än hälften av sin forna storlek, industriproduktionen var en bråkdel av vad den hade varit några år tidigare och jordbruksproduktionen skadades katastrofalt, vilket ledde till en omfattande svält. Den allt blodigare byråkratiska diktaturen och dess utrensningar och likriktning av den internationella kommunistiska rörelsen höll sedan sin hand över och bidrog, eller såg i många fall direkt till, att inga arbetardemokratier skulle uppstå i de andra länder som avskaffade kapitalismen. Detta innebär inte att de stalinistiska diktaturerna nödvändigtvis var sämre än många kapitalistiska länder, men de är verkligen inte vad vi strävar efter.

En planerad ekonomi
Vår mål med en planerad ekonomi är inte att allt ska bestämmas av ett central organ – den vanliga nidbilden – och verkligen inte att all makt ska tillhöra ett antal privilegierade och överbetalda byråkrater som på intet sätt är demokratiskt valda, och som inte behöver stå till svars inför arbetarklassen. Att förbjuda kritik och fri diskussion är att från början garantera att planen inte utformas utifrån folkmajoritetens behov, och olika beslut tas bäst på olika nivåer.

Vissa grundläggande beslut om grundläggande inriktning och resursanvändning tas bäst på en hög nivå, nationell eller internationell – efter demokratisk diskussion och val. Många andra beslut tas bäst på en regional eller lokal nivå. Möjligheterna för en centraliserad koordinering och planering är mycket bättre idag, med datorer och it-teknik, än de har varit tidigare, men det innebär inte att ett centralt organ kan veta allting. Input från arbetare och konsumenter måste ske på alla nivåer. Inte heller utesluter vi att marknadsmekanismer i någon mån används. Givetvis kommer en planerad ekonomi att ta hänsyn till om det visar sig att vissa produkter är betydligt mer populära än väntat, och andra mindre. Likaså kan detta påverka priser på produkter. En gammal socialistisk vision är att pengar och priser kommer att försvinna i det framtida samhället, men det behöver vi inte diskutera här: under den första perioden av den planerade ekonomins uppbyggnad kommer priser i vilket fall onekligen att existera, och så länge kan de också användas både som indikatorer och styrmedel. Något som däremot inte kommer att existera är att ett fåtals vinstintressen tillåts styra samhällets inriktning, och specifikt vår förmåga att möta akuta hot, som klimatkrisen.

Vi kommer att lämna dessa andra frågor åt sidan i denna artikel och fokusera på just detta: nödvändigheten av att planera ekonomin för att på bästa sätt genomföra den klimatomställning som i stort sett alla seriösa och relevanta experter är eniga om att vi behöver.

Kapitalismen har skapat klimatkrisen
Det är lite ironiskt att höra alla självgoda liberaler och andra av kapitalismens försvarare orera om planekonomiernas totala misslyckande. Kapitalismen har inneburit mängder av allvarliga kriser, krig, att astronomiska summor varje år läggs på vapen, stöd till diktaturer, klassklyftor, skriande fattigdom vid sidan av absurd rikedom och massivt slöseri. Många, många miljoner har svultit ihjäl trots att det har producerats tillräckligt med mat för att föda alla, och många andra miljoner dött i sjukdomar som skulle ha kunnat botats om det hade varit ekonomiskt lönsamt att satsa på det. Liberaler gillar att med något närmast religiöst i blicken prata om hur allt trots allt blir bättre under kapitalismen. Vissa saker har också blivit bättre. Det är färre som svälter ihjäl än det var för några decennier sedan, antibiotika och vacciner är mer tillgängliga för världens fattiga massor – trots att de fortfarande är enormt ojämlikt fördelade – och antalet som dör i krig har minskat.

Detta är dock att lägga ribban väldigt lågt. Efter att kapitalismen har varit det dominerande socioekonomiska systemet i världen i omkring 200 år är det, enligt en uppskattning från FN, fortfarande 25 000 människor som dör av hunger och därtill relaterade sjukdomar varje dag, eller omkring 9 miljoner varje år. Detta samtidigt som det finns enorma rikedomar, ett ofantligt slöseri och det produceras tillräckligt mycket mat för att föda alla. Det är faktiskt obegripligt, och mycket pinsamt, att vissa ser detta som en triumf för kapitalismen – eller ”marknadsekonomin”, som många föredrar att säga – bara för att siffran har varit ännu högre tidigare. Att 25 000 hungrar ihjäl varje dag borde väl snarare ses som en katastrof? Dessa kapitalismens försvarare har uppenbarligen inga visioner, utan är synnerligen billiga apologeter för ett ekonomiskt system med främsta syfte att göra de redan rika ännu rikare.

Dessutom finns det verkligen inga garantier för att denna i vissa avseenden positiva utvecklingen ska fortsätta. Under världskrisen som bröt ut 2008 kastades många miljoner människor åter ned i fattigdom. Vi anses vara på väg in i en kris nu. Ingen kan i nuläget säga hur djup den kommer att bli, och hur den kommer att påverka antalet fattiga och svältande i världen. Ännu mindre kan sägas om den kris som kommer efter den, eller den följande.

Dessutom finns det saker som har gått åt direkt fel håll. De senaste åren har världen sett åtskilliga starka reaktionära rörelser, som i flera fall starka nog att ha tagit över regeringsmakten. Vi kan nämna Trump, Bolsonaro, Sverigedemokraterna, Victor Orbans, Putin och många fler, med enorm potential att förstöra för alla andra. Inte minst har de en stor potential att förstöra allt verkligt klimatarbete.

Det största kvittot på kapitalismens misslyckande är dock den akuta klimatkris som världen befinner sig i. Kapitalismens försvarare framhåller det som naturligt att det tar lite tid, och vill tro att nu går det så bra. Men vetenskapen har i starka ordalag varnat för den globala uppvärmningen i över 40 år. 1982 visste forskarna givetvis inte lika mycket som idag, men det stod redan då klart att faran var överhängande, och att dess kostnader – ekonomiskt, men än mera i människoliv – om varningarna besannades skulle bli ofantligt mycket högre än kostnaderna för att förebygga en kommande klimatkatastrof. I takt med att vetenskapen utvecklades, liksom datorerna och datamodellerna, har samstämmigheten bland forskarna blivit allt större, och har sedan 90-talet varit överväldigande.

Hur har världen svarat på dessa extremt allvarligare varningar av en alltmer helt enad forskarkår? Har utsläppen minskat successivt? Ni vet alla svaret: utsläppen av koldioxid har ökat varje år, med undantag för 2020, då nedstängningen under pandemin minskade dem något. Lika mycket koldioxid har släppts ut sedan 1990 – när varningarna redan var mycket allvarliga – som det hade gjorts från början av industrialismen fram till dess. De senaste åren har klimatlarmen bokstavligen stått som spön i backen. Avsmältningen av glaciärerna går fortare än någon hade räknat med, värmerekord efter värmerekord slås, floder i Europa, Asien och Nordamerika torkar ut, och på andra håll blir orkaner blir värre och översvämningar mer förödande. Och utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Endast genom att ljuga, eller vara rejält förvirrad, går det att hävda att kapitalismen har varit något annat än katastrofal på att bemöta klimatkrisen.

Det finns mycket starka skäl till att inte mer har gjorts. En fundamental drivkraft under kapitalismen är som bekant vinstintresset. Väldigt stora vinster görs på att fossila bränslen billigt eller gratis hämtas upp ur marken och används i industriella processer eller som drivmedel. Allra mest lönsamt har det varit för den fossila industrin, i första hand oljebolagen, men även kol- och gasbolagen. Hur har dessa hanterat klimathotet? På ett tidigt stadium, redan på 1970-talet, började de själva undersöka detta hot, och anlita forskare som kom fram till att fortsatt ohämmad förbränning av fossila bränslen verkligen skulle leda till en global uppvärmning, och att detta skulle få allvarliga konsekvenser. Så vad gjorde de åt saken? Varnade världen? Självfallet inte. De inte bara tystade ned resultatet, de ljög medvetet och satsade miljarder på medvetna lögnkampanjer om att det inte fanns något hot mot klimatet, och att mer koldioxid, ”livets gas”, bara är bra, för växterna behöver det. Det stämmer visserligen att växterna behöver koldioxid, däremot innebär inte en ökning av halten från den vi hade före industrialismen någon stor ökning i växternas tillväxt, och detta motverkas mycket mer än väl av de skadliga effekterna av klimatförändringarna.

Kolindustrin är på tydlig nedgång, men olje- och gasbolagen gör enorma vinster – de tillhör rentav vinnarna på Rysslands krig i Ukraina. De har inte bara i hög grad bidragit till desinformation genom lögnkampanjer, köpta ”experter” och lobbyister, de utgör också en mycket stark del av den internationella borgarklassen. Klimatomställningen kan bara ske mot dessas vinstintressen. Med tanke på den katastrofala, medvetet kriminella roll de har spelat och det hinder de fortsätter att utgöra är det självklart att resa kravet: konfiskera fossilindustrin!

Snabb utbyggnad av förnybar energi
Det finns dock många andra exempel på att en ekonomi som drivs av enskilda bolags och rikas strävan efter vinster får förödande konsekvenser för klimatet, naturen i stort och i förlängningen våra levnadsbetingelser. Förnybar energi, speciellt sol- och vindkraft, har utvecklats mycket och är mångdubbelt mer effektiva än de var för några årtionden sen. Nu är de kommersiellt gångbara och tillverkar nu i allmänhet den billigaste elen. Tidigare under utvecklingen krävde de ett stort statligt stöd – det är inte så att marknaden på egen hand har utvecklat detta. Detta statliga stöd, välbehövligt och nödvändigt som det har varit, borde dock ha varit betydligt mer omfattande och systematiskt. Redan när rapporter om klimathotet började komma – långt innan klimatforskarna blev i stort sett enhälliga om grundproblemet – borde en massiv satsning på utveckling av sol- och vindkraft, liksom vågkraft och andra möjliga alternativ, ha börjat, och sedan en planerad, storskalig utbyggnad. Dessa tekniker utvecklas fortfarande, exempelvis uppnåddes i sommar den bästa verkningsgraden hittills hos solceller, och att tillverka rotorblad till vindkraft av återvinningsbart material är något som håller på att utvecklas nu. En rationell, planerad ekonomi skulle ta tagit itu med detta och ersatt fossila bränslen långt tidigare, så att vi aldrig skulle ha hamnat i denna kris.

Idag behövs fortfarande omfattande och samlad forskning för att förbättra de förnybara energikällorna och utveckla nya, och framför allt en snabb utbyggnad. På global skala har solkraft givetvis en enorm potential, speciellt i soligare länder. Förutom en säker tillgång på el i dessa områden skulle stora mängder el kunna skapas, redo att skickas till mindre soliga länder, med förbättrade och utbyggda metoder för att frakta el längre sträckor. Energin skulle också kunna tas till vara genom att skapa vätgas som sedan kan fraktas och användas till förbränning – avfallet blir vatten – var som helst. Det finns här en potential för att ersätta alla andra typer av drivmedel. Detta skulle kräva internationellt samarbete som har varit svårt att uppnå hittills i en värld av konkurrerande nationalstater med sina egna kapitalister, men tekniskt sett vore det fullt möjligt.

Sverige är, som bekant, ett mindre soligt land än många andra, men även här är det närmast kriminellt att inte solkraften har byggts ut mer, mycket mer. Detta kan ske både i större solkraftsparker och i mindre skala på exempelvis tak. Det finns omåttligt mycket tak, men solceller på en väldigt liten andel av dem. Man kan även att ha solceller på väggar, eller i fönster: de fungerar som vanliga fönster men tar ändå upp solenergi och skapar el. Det behövs ett massivt program för utbygge av solkraft! I väntan på det borde det finnas bidrag för att installera solpaneler (det bidrag som fanns tidigare har ersatts av skattereduktion). Slopa RUT-bidrag till överklassen, ge istället pengar till dem som vill installera solceller men inte har råd! De med tillräckligt höga inkomster eller förmögenheter behöver givetvis inga dylika bidrag utan bör åläggs att genast installera solpaneler på egen bekostnad!

Vindkraften är mer utbyggd, men måste expandera kraftigt. Det finns även mera småskalig vindkraft som kan vara ett alternativ till nya storskaliga vindkraftverk på land, om detta befinns vara en bättre lösning på vetenskaplig grunder – d.v.s. inte beroende på vad någons kortsiktiga vinstintresse säger. Var nya vindkraftverk anläggs måste avgöras utifrån en helhetsbedömning av var det är lämpligast utifrån vindförhållanden, den åverkan på naturen som måste göras, hur människor påverkas, fåglars flygstråk med mera (fåglar dödas av vindkraftverk – om än långt färre årligen än av var för sig bilar, jägare, fönsterrutor och katter – men detta beror i hög grad på var ett vindkraftverk byggs i förhållande till var fåglar flyger). Hänsyn ska tas till lokala opinioner, men det bör inte finnas lokal vetorätt – det är ohållbart att vissa regioner helt vägrar. Rikare områden som vägrar vindkraftverk kan lämpligen få betala mer för sin el. Den mest lämpliga platsen för nya vindkraftverk är mestadels till havs, flera kilometer utanför land. Förutom mindre åverkan på fåglar, insekter och skog och störning av människor blåser det mer, och mer regelbundet där. Med lämpligt utplacerade vindkraftverk runt kusterna, samt bättre kapacitet för att transportera el längre sträckor från platser där det blåser till dem där det inte gör det skulle enbart vindkraft kunna ge oss den el vi behöver de allra flesta dagar. Även andra metoder, som vågkraft, något som redan nu finns i kommersiell användning, bör utvecklas och byggas – kanske i massiv skala, om det visar sig tillräckligt effektivt och med begränsade negativa miljöeffekter.

Allt detta skulle bäst ske genom internationell samarbete, där rikare länder aktivt stödjer utbyggnaden av förnybar el i fattigare länder, samtidigt som dessas skulder helt skrivs av. Samtidigt måste det klargöras att det inte är acceptabelt att bygga kolkraftverk någonstans. Det är utan tvekan så att Indien behöver bygga ut sitt elnät, och det vore oerhört cyniskt att som västerlänning säga att de uppskattningsvis 250 miljoner människor i Indien som inte har tillgång till el inte heller ska få det. Däremot har ju Indien, ett land som i högsta grad drabbas av klimatkrisen, utmärkta förutsättningar för solkraft och även vindkraft. Det behövs stöd till fattigare länder som behöver det att snabbt bygga ut förnybar energi, men också press för att nya satsningar på fossila bränslen inte kan accepteras. Detta är trots allt i allas intresse – en säkrad eltillgång överallt uppnås bäst genom internationellt samarbete.

Genom utbyggda och förbättrade metoder för att lagra energi – genom pumpkraftverk, vätgas och, i viss utsträckning, batterier, samt koordinering med vattenkraften så att kapacitet alltid finns där under vind- och solfria dagar eller perioder – liksom för att transportera el långa sträckor, inklusive mellan norra och södra Sverige, kan vi få en säker tillgång på el. Vi kommer då inte att ha något behov av kärnkraft, som fortfarande inte har löst sina många problem och antagligen aldrig kommer att göra det. Dock är en snabb avveckling av kärnkraften inte det mest prioriterade, det är att stoppa ytterligare utsläpp av växthusgaser. Hela elmarknaden bör genast förstatligas – allt detta bör ske planerat för att på bästa sätt genomföra klimatomställningen och tillfredsställa våra elbehov, inte för någons privata vinst. Samma sak gäller givetvis elexport. Nära internationellt samarbete behövs för att göra detta på ett optimalt sätt, däremot behöver vi inte privata bolag som fattar besluten efter egen, redan tjocka plånbok och som får ännu högre vinster av att elpriset trissas upp till rekordhöjder. Dessutom måste vi hushålla med el och energi bättre och se över och åtgärda källor till slöseri, som otäta hus.

Transporter och trafik
Elbilar, som har börjat ersätta bensin- och dieseldrivna bilar, är som bekant inte heller utan problem – främst kräver batterierna energi och ovanliga metaller, ofta med stor miljöpåverkan i brytningen. Även detta utvecklas: batterierna blir effektivare, och nya metaller testas. Exempelvis görs det försök att byta ut litium mot det mycket mer lättillgängliga natrium. Oavsett vad som är den bästa lösningen skulle den snabbare ha kunnat tas fram genom en samlad forskningsinsats – inte uppsplittrad på olika bolag som håller i sina hemligheter så gott de kan – med syfte att tillverka det mest praktiska och miljövänliga batteriet, till skillnad från det som kan skapa mest privat vinst. Det är för övrigt inte givet att batterier överhuvudtaget är den bästa lösningen. Ett alternativ är vätgas. Den har också sina problem – vätgas finns inte fritt, utan måste framställas, och vätgas är explosiv – men den optimala lösningen skulle, åter, kunna tas fram genom en, planerad och massiv forskningsinsats för att just hitta den bästa lösningen. En infrastruktur för vätgas skulle sedan kunna byggas ut snabbt och planerat, om vätgas skulle befinnas vara den bästa lösningen.

Svaret ligger dock inte bara i att byta ut bensinbilar mot el- eller vätgasdrivna. Vi behöver också ersätta en stor del av privatbilismen med kollektiva lösningar. Ett stort hinder för detta är att kollektivtrafik och tåg ofta fungerar otillfredsställande, och framför allt är för dyrt. Absurt nog är tåg ofta dyrare, rent av betydligt dyrare än både bil (trots alla rubriker om hur dyr bensinen har blivit) och flyg. Både priser, underhåll och funktion har påverkats negativt av avregleringen och av att ha flera olika bolag som alla försöker maximera sina vinster. Det självklara kravet är att kollektivtrafik och all tågtrafik ska förstatligas och släppa alla vinstkrav – de måste istället bli en viktig kugge i klimatomställningen. Bygg ut tågnätet och alla kollektiva transporter, sänk avgifterna kraftigt eller ta bort dem helt. Avgiftsfri, skattefinansierad kollektivtrafik åtminstone inom städer eller kollektivtrafiknätverk (som Stockholms lokaltrafik) borde vara en självklarhet. Vi behöver vidare en koordinering av åtminstone de europeiska järnvägsnäten för att det ska vara enkelt och billigt att boka tågtransport (i vissa fall uppenbarligen inklusive båt) var som helst i Europa. Tåg ska alltid vara betydligt billigare än alternativen! Godstransporter måste i hög grad styras om till tåg. Omfattande satsning på snabbtåg i den lämpligaste formen. En stor mängd flyglinjer kan sedan läggas ner.

Vad gäller flygresor måste de uppenbarligen minskas, i stället för att, som nu, öka. Det är fullständigt ohållbart med alla dessa flygbolag som bjuder under varandra (något som underlättas av att flyget undantas från skatter, och som sker på de anställds bekostnad). Precis hur absurt det är visades under pandemin, när flygandet gick ned drastiskt – men en stor mängd turer fortsatte att gå, med tomma eller nästintill tomma flygplan, för att bolagen inte ville förlora sina förmånliga tider och platser på flygplatserna. Uppenbarligen kan inte heller flygningen överlåtas åt vinstmaximerande företag. Samtliga flygbolag bör förstatligas och samordnas för att kraftigt minska på flygandet. Privatjetplan för de rika ska undan undantag förbjudas! Med utbyggd och förbättrad tågtrafik kan en stor del av flyglinjerna inrikes och inom åtminstone Europa – och givetvis även i andra världsdelar – helt enkelt läggas ner. De rikas vanemässiga flygande i tid och otid måste stävjas. Elflyg, som vissa fantiserar om ska göra att flygandet kan fortsätta som vanligt, är inget realistiskt alternativ. Det är i nuläget bara tekniskt möjligt på kortare sträckor på några tiotals mil, sträckor som med fördel helt kan ersättas med tåg, och ju längre flygsträcka, desto tyngre batteri och därmed energi krävs. Vätgas skulle kunna bli ett alternativt flygbränsle i framtiden, om det visas att det kan göra på ett säkert sätt, och när vätgas framställs i tillräckliga mängder, speciellt när solkraften har byggts ut kraftigt i soligare länder. Detta är dock en fråga just för framtiden, och påverkar inte alls att flygandet just nu måste minska.

Markanvändning
En väldigt viktig faktor som det skrivs alldeles för lite om i klimatomställningen är markanvändningen. Väldiga mängder kol lagras i skogar och grönområden. Att hugga ner skog frigör stora mängder kol, i form av främst koldioxid. Om man kalhugger en skog kommer marken att läcka koldioxid i några årtionden, även om nya träd planteras och även om virket används till exempelvis husbygge. Skogen som ekosystem förstörs också av kalhyggen. Det som växer upp blir snarare trädplantage. Ett nyckelkrav i ett land som Sverige är att bevara all kvarvarande gammelskog och urskog. Skogsägares äganderätt eller vinstintresse kan inte räknas som motargument.

Ett speciellt fall är regnskogar, som kan kollapsa som system om för mycket av skogen huggs ner, då regnskogen i hög utsträckning skapar sitt eget klimat och väder. Om tillräckligt mycket förstörs kommer den inte längre att fungera som regnskog. Amazonas, den största av dem, är allvarligt hotad. Vissa beräkningar pekar på att Amazonas kommer att kollapsa som regnskog och på sikt omvandlas till savann om 20 % av den avverkas. Detta skulle innebära ett väldigt tillskott av koldioxid till atmosfären, en påverkan på jordens väder, med störst effekt på Latinamerika, samt ett katastrofalt slag mot den totala biologiska mångfalden och en högst reell risk för att smittor överförs till människor och kan utlösa nya pandemier. I nuläget har omkring 17 % av Amazonas avverkats eller skadats. Varje ytterligare avverkat träd är därför att leka med jordens framtid. All avverkning av regnskog, var som helst på jorden, måste därför förbjudas, ett förbud som strängt måste upprätthållas. Givetvis är inte syftet att sätta åt fattiga bönder som bara försöker överleva. Dessa måste istället erbjudas alternativ. Profitörerna, direktörerna som är inblandade i besluten – även de som sen säger att de inte visste – och politikerna som låter det ske eller uppmuntrar det ska däremot straffas rejält. Självfallet är det rimligt att rikare länder – speciellt de rika i de rikare länderna – betalar ersättning för att fattigare länder inte ska avverka någon regnskog, och därmed inte får de inkomster de skulle ha kunnat få på att på detta sätt förstöra planeten. Ekonomisk ersättning, men också hot om straff.

Detta kommer att ha påverkan på vad som produceras. Den enskilt viktigaste anledningen till att regnskog huggs ned är boskapsuppfödning, den näst viktigaste är sojaodling. Dock går merparten av den sojan inte till vegetabilisk människoföda, utan till foder för att föda upp boskap. Dagens köttindustri är helt enkelt ohållbar, och vi kan inte tillåta den att avgöra skogsavverkning eller markanvändning, liksom vi inte kan låta andra privatbolag göra det. Med åtta miljarder människor i världen – siffran väntas nå åtta miljarder i år – kan vi helt enkelt inte äta så mycket kött och fisk från djur som vi, eller många av oss vill. Detta gäller även i Sverige, även om djurhållningen här är bättre än i de flesta länder. Att bara förespråka en köttfri kost på individbasis är inte tillräckligt – vissa gör detta flitigt, men med begränsade resultat, som så ofta är fallet med förändrade livsstilsval på individbasis.

Staten bör aktivt gynnar vegetariska eller veganska alternativ, exempelvis genom subventioner – eller varför inte gemensamt ägda företag som tillverkar vegoalternativ? Det finns idag köttfria alternativ som smakar kött. Dessa är dock ofta dyrare än kött, men om de istället blev billigare, subventionerade som en del av kostnaden för klimatomställningen, skulle de utan tvekan öka i popularitet. Att begränsa tillgången på kött från djur – något som är nödvändigt, då jordens tillgångar är begränsade – skulle dock, om marknaden får råda, leda till kraftigt höjda priser, så att bara de rika skulle ha råd. Uppenbarligen vore detta oacceptabelt, och ransonering av kött skulle vara ett mer rättvist alternativ. Detta kanske låter hårt, med den dominerande ställning som kött har i vår kosthållning, men med kött eller fisk några gånger i veckan, och övriga dagar vegetarianska alternativ som smakar kött – för den som så vill – till subventionerat pris, skulle det knappast gå någon nöd på oss.

Ett annat alternativ är emellertid labbodlat kött, köttvävnad som odlas fram utan att ta omvägen över levande djur. Detta är idag möjligt att producera, och några produkter finns redan på marknaden, men än så länge i liten skala. Tekniken behöver utvecklas ytterligare och byggas ut i stor skala. Om detta skedde som en del av en massiv budget för klimatomställningen skulle det kunna göras ganska snabbt, varpå en stor del av djurindustrin snabbt skulle kunna undertryckas.

Matproduktionen i övrigt utgör en central del av markanvändningen, och det är ytterligare ett område där det verkligen inte har fungerat bra att besluten tas av vinstmaximerande privata aktörer, ofta under direkt eller indirekt kontroll av stora, multinationella bolag. Dels gäller det vilka ytor som ska användas åt matproduktion. Att framställa mat är självfallet en helt central uppgift för mänskligheten, men samtidigt finns det trots allt begränsade ytor. Vi behöver samtidigt öka skogsarealerna, liksom annan markanvändning som lagrar kol. Hus kan byggas med mindre, eller rent av positiv klimatpåverkan genom att stort inslag av trä – hur många träd som ska avverkas är samtidigt en avvägning mot hur många som ska stå kvar. Biobränslen är en annan het fråga. De vanliga biobränslena, även kända som första generationens biobränslen – etanol från sockerrör exempelvis – konkurrerar direkt med mat och annat som marken kan användas till, vilket gör det sannolikt att en rationell planering skulle upplåta ganska begränsade ytor till dem. Det finns även andra och tredje generationens biobränslen, där tredje är alger, specialiserade för uppgiften, och som inte odlas på jordbruksmark. Dessa skulle kunna spela en viktig roll och bör därför utvecklas – sedan skulle dess nytta vägas mot de resurser som skulle tas i anspråk och vilka andra sätt dessa skulle kunna användas på. Ett snabbt och enkelt sätt att minska utsläppen vore att återställa de utdikade våtmarker som i Sverige läcker lika mycket koldioxid som persontrafiken släpper ut, vilket är ett självklart krav – och att detta endast har gjort i liten skala är ett kvitto på politikernas fullständiga misslyckande.

Hur jordbruket sker är också av stor betydelse. Storskalig plöjning, sedan länge den dominerande metoden, innebär att kol inte kan lagras i marken i någon större utsträckning. Detta minskar näringsvärdet i jordarna, vilket i sin tur ökar behovet av konstgödsel, som både kräver resurser att tillverka och skapar andra problem, som övergödning vid det sätt som det ofta används på idag. Dessutom skapas det lustgas, som är en ännu kraftigare växthusgas än metan. Med ett regenerativt jordbruk, med mindre omfattande, mer specifika plogningsmetoder, kan kol i högre grad bindas i jorden – vilket direkt innebär mindre koldioxid i atmosfären, samtidigt skulle jordens motståndskraft och näringsvärde, och därmed näringsvärdet i maten, öka. Detta minskar dessutom behovet av konstgödsel, och all konstgödsel bör tillföras med precision.

Stora monokulturer innebär andra problem. Dels är de i sig ett hot mot den biologiska mångfalden av i första hand insekter. Detta är något som forskarna varnar för, och som kan innebära kollapser för ekosystem och försvårad matproduktion, speciellt om pollinerande insekter minskar. Dessutom ökar det riskerna för skadeangrepp, vilket kräver ökad användning av bekämpningsmedel (vilket förstås ytterligare slår mot exempelvis den biologiska mångfalden). Genom metoder som att exempelvis varva områden med olika grödor, och även ha ytor med baljväxter, kan skadeangrepp, och därmed behovet av besprutning, hållas nere på ett hälsosammare sätt. Överhuvudtaget måste vilka bekämpningsmedel som är tillåtna, liksom samtliga skadliga ämnen inom all produktion, regleras hårdare, och undantag göras mindre frikostigt.

Det är möjligt att detta inte kommer att gynna de kortsiktiga vinsterna, men det är just detta som inte kan tillåtas avgöra. Jorden behöver en rationell, hållbar matproduktion, som kan föda alla människor, utan att utarma jorden, överanvända vatten, som inte förvärrar klimatkrisen och som inte urholkar den biologiska mångfalden. Om detta inte är förenligt med största möjliga kortsiktiga vinster betyder detta bara att vinstintresset inte kan tillåtas styra matproduktionen.

Vidare måste utfiskningen av haven stoppas. På många platser, som Östersjön, bör industritrålning stoppas helt och omedelbart. Om det ska tillåtas vid ett senare tillfälle måste bedömas utifrån vad fiskbestånden tål, och i så fall regleras noga. Fiskodling ska bedömas som med all annan matproduktion, d.v.s. miljöpåverkan och resurser som krävs i förhållande till vad vi får ut av det, inte privatvinster. Betydligt mer resurser bör läggas på att odla alger i olika former. Exempelvis musslor och ostron har också framhållits som bra alternativ. Till skillnad från odlad fisk behöver vi inte ge dessa mat, dessutom renar de vattnet. Genetiskt förändrade grödor (GMO) har en stor potential, som vi inte kan avstå från. Speciellt som de kommande utmaningarna kommer att öka i takt med att klimatförändringarna försämrar förutsättningarna för jordbruk på många platser. Däremot finns det en stor fara i att grödorna och fröerna kontrolleras av ett fåtal stora vinstmaximerande bolag. De stora frö- , jordbruks-, kemi-, och läkemedelskonglomeraten måste konfiskeras för att denna produktion ska kunna planeras utifrån våra och klimatets verkliga behov.

Vatten
Rent vatten är den viktigaste resursen vi har, och en bristvara i stor delar av världen. 40 % av alla människor beräknas leva under tillfällig eller permanent av vattenbrist, och den globala uppvärmningen kommer att öka denna siffra rejält. Detta gör det absurt att privatbolag till låg eller ingen kostnad ska kunna slösa på begränsade vattenresurser utan att oroa sig för konsekvenserna. Omkring 70 % av allt sötvatten används i jordbruket, något som självfallet är en nödvändig uppgift, men behovet av en mer planerad vattenanvändning blir alltmer uppenbar. I USA:s kornbod i Mellanvästern sinar exempelvis vattenreservoarerna efter att det har varit fritt fram att slösa på vattnet för länge. Uppfödning av nötboskap kräver också betydligt mer vatten än växter, vilket är ytterligare en anledning till att det inte är möjligt att äta hur mycket kött som helst. Vi behöver hitta en balans, en planerad balans i den globala vattenanvändningen, till skillnad från att de privata företagen ska få använda denna livsnödvändiga resurs hur de vill.

Bomullsproduktion kräver enorma mängder vatten – uppskattningsvis över 7 000 liter vatten för ett par jeans – och var den huvudsakliga anledningen till att Aralsjön, tidigare världens fjärde största insjö, torkade ut. Det är fullständigt ohållbart att konsumera så mycket kläder som de rikare länderna gör – även per capita, inte bara de mer välbärgade delarna. Klädindustrins fast fashion, som bygger på snabb omsättning och ständigt nya modeller, måste stoppas. Alla ska kunna ha ordentligt med kläder – vilket faktiskt inte är fallet idag – av olika modeller, men det måste samtidigt finnas en gräns. Dessutom är det givetvis nödvändigt att drastiskt förbättra villkoren för alla som i företrädesvis fattiga länder tillverkar kläder och skor under fruktansvärda arbetsförhållanden till mycket låga löner. De stora klädbolagen har medvetet låtit detta pågå – deras affärsidé har byggt på detta – samtidigt som de hycklande har låtsas inte veta vad deras underleverantörer har sysslat med. Redan av denna anledning vore det helt befogat att konfiskera kläd- och skobolagen.

Det är möjligt att framställa färskvatten från saltvatten. Detta kräver dock mycket energi, samt att en restprodukt bildas, i form av en höggradigt salt smet. Givetvis ska detta göras där det finns trängande behov, vilket även idag görs, och den kapaciteten måste ökas. Detta kan dock bara vara en del av lösningen och hindrar inte att vi måste hushålla bättre på det sötvatten som finns på ett planerat sätt.

Minska slöseriet inom industrin
Vi kan bara skrapa på ytan bland allt som skulle behöva göras här, men förpackningsindustrin skulle behöva kontrolleras. Onödiga förpackningar ska inte tillåtas, befogade förpackningar ska anpassas efter vad som enkelt kan återvinnas. Med andra ord kan det inte vara upp till de enskilda företagen att använda vilka förpackningar de vill. Vidare är det väl belagt att det inom en stor del av alla elektronikprodukter finns ett planerat åldrande – de är gjorda för att gå sönder snabbare, för att nya produkter ska köpas istället. Detta måste kontrolleras noga, och samtliga fall av planerat åldrande ska straffas på ett kännbart sätt – och självfallet kan de skyldiga inte få fortsätta att leda eller äga företag. Elektronisk utrustning måste också anpassas för att i högre grad kunna lagas, istället för att vara gjorda för att slängas när någon del inte längre fungerar, och lämpliga reservdelar tillverkas.

Överhuvudtaget måste alla industriella tillverkningsprocesser ses över, där omsorg om klimatet måste avgöra, inte affärshemligheter eller vinstintressen. Det pågår nu ombyggnad för att framställa stål genom vätgas och el, istället för att förbränna fossila bränslen. Detta är förstås en bra idé – förutsatt att vi kan framställa tillräckligt med el och vätgas. Det borde absolut gå, även om det är möjligt att det under en övergångsperiod bara kan göras när det finns överskott, d.v.s. inte när det exempelvis är vindstilla, och inte när el används som mest till annat. Men som med allt annat behövs det en avvägning utifrån vad som är bäst för klimatomställningen.

Ett annat av många exempel är konstgödsel, som fortfarande kommer att behövas, även om betydligt mindre skulle behövas med ett regenerativt jordbruk och mindre slösaktiga gödslingsmetoder. Detta kan framställas med hjälp av förbränning av fossilgas (”naturgas) som källa till väte i processen. Det går dock också att framställa utan att använda fossila bränslen, genom att först framställa vätgas. De fossila alternativen är, eller har hittills varit, billigare och är därför de som har använts mest. Men åter kan vi inte låta vinstjakten styra. Vi behöver en granskning av alla industriprocesser, utförd av representanter från klimatrörelsen och arbetare, med hjälp av experter som tar frågan på allvar, för att bedöma vilka processer som kan tillåtas och vilka om måste ändras eller stoppas. Åter kan vi inte låta affärsmöjligheter och vinstintresse diktera den frågan.

All industriell produktion kräver metaller och andra råvaror. Systemet och metoderna för återvinning och återanvändning måste bli mycket bättre, speciellt vad gäller sällsynta metaller. Det kommer dock fortfarande att behöva gruvor, och vi kan inte i allmänhet vara emot att nya byggs. En ny gruva är dock ett stort åtagande, som måste tas om hand länge efter att produktionen är nedlagd. Det är därför helt vansinnigt att riskkapitalistbolag, vars lönsamhetskalkyl kan bygga på för tillfället höga metallpriser och skulle kunna vändas till sin motsats vid en sänkning, står för en stor del av den nya gruvdriften i världen. Beslut om nya gruvor, eller utvinning av andra ämnen, som kalk, måste ske utifrån en helhetsbedömning: behovet av de nya metallerna eller andra ämnena. miljöeffekterna, vilken skog som måste avverkas, hur det påverkar grundvattnet, effekter på det lokala samhället etc. Detta är återigen ingenting som ska tillåtas styras av enskildas vinstintresse. Alla gruvbolag bör snarast förstatligas för att ge möjligheter till långsiktig planering.

Försvara arbetarna, låginkomsttagarna och välfärden!
Många arbetsplatser kommer att behöva omorganiseras – fabriker kan börja tillverka något annat och bra istället, men andra kommer att läggas ner. Vi måste alltid kräva stöd till de arbetare som drabbas: de måste erbjudas nya jobb, med betald omskolning vid behov, stöd till flytt om så krävs och att lönen fortsätter att betalas ut till att en annan lösning finns. En planerad omställning kan motverka att städer eller regioner urholkas och avfolkas för att klimatfarlig verksamhet läggs ned.

Vi måste alltid kräva att välfärden, liksom låginkomsttagares och fattigas trygghet och levnadsförhållanden försvaras och stärks. Klimatomställningen får inte ske på deras bekostnad – det är de rika som har försvarat och tjänat på det system som har fört oss till denna kris, låt dem betala den nödvändiga omställningen!

Krossa imperialismen!
Imperialismen – enkelt uttryck de rikare staternas, bolagens och finansinstitutionernas dominans över de fattigare länderna – är mycket synbar även i klimatfråga. En viktig effekt av de senaste årtiondenas utveckling är att allt mer produktion har flyttats till halvkolonierna – genom att västerländska bolag har flyttat sin produktion dit, inte genom att dessa länder har tagit över den produktionen. De främsta anledningarna till detta har varit billigare arbetskraft och lägre miljökrav. Detta har möjliggjort för länder som Sverige att räkna sina utsläpp av växthusgaser mer kreativt: utsläppen räknas bara i de länder där varor produceras, inte där de konsumeras – vips, så ligger Sverige mycket bättre till i statistiken. Rent bedrägeri förstås (liksom att utsläpp från internationella flygresor absurt nog inte räknas), men skönt för politikerna.

De fattiga ländernas skulder – som de i de flesta fallen har betalat många gånger om genom århundraden av exploatering – måste genast avskrivas. Alla naturresurser som formellt ägs av privata bolag ska nationaliseras. De internationella institutionernas strypgrepp på tredje världen – gång på gång använt till att tvinga igenom högerpolitik, nedskärningar och att produktionen ska anpassas efter de internationella bolagens intressen – måste brytas, liksom all vapenexport till reaktionära regimer. Istället måste kompensation för årtionden av utsugning, miljöförstöring samt stöd till diktaturer och krig börja utbetalas. Denna kompensation bör vara inriktad på utveckling genom klimatomställning, där de fattigas levnadsförhållanden förbättras. Alla storföretag som fortsätter att tjäna pengar på och uppmuntra till klimatvidrig verksamhet i dessa länder måste konfiskeras. Internationellt stöd måste utbetalas till fattigare länder för att de inte ska avverka regnskog, satsa på fossila bränslen etc.

Andra tekniker för att minska koldioxidhalten
Även tekniska lösningar för att direkt minska koldioxidutsläppen, eller rent av koldioxidhalten, behöver finnas med i klimatomställningen. Främst rör det sig om koldioxidavskiljning och lagring – på engelska Carbon Capture and Storage (CCS) och direkt luftavskiljning (Direct Air Capture, DAS). CCS innebär att röken där kol i någon form förbränns filtreras för att fånga upp koldioxiden, som sedan sprutas ned på lämplig plats under jorden för att där förvaras, och med tiden reagera kemiskt med omgivningen för att bli en del av själv berggrunden. Med DAS utvinns koldioxid direkt ur luften, och kan därför användas till att minska koldioxidhalten. Det finns flera möjliga tekniker inom området geoengineering, exempelvis att öka vittringen av silikater, vilket förbrukar koldioxid. Den mest omtalade av dem, att sprida ut små svavelpartiklar i atmosfären för att minska solstrålningen, är dock med största sannolikhet en dålig idé och kan endast övervägas i en så desperat situation att vi med alla medel måste undvika att hamna i den.

Klimatrörelsen har i allmänhet varit emot dessa tekniker. Det finns rimliga anledningar till detta: de kan användas och har använts som argument för att det trots allt inte är så bråttom att minska på koldioxidutsläppen. Detta måste mycket riktigt helt och hållet förkastas. Dessa tekniker kan inte vara den bärande delen av klimatomställningen, vilken måste vara att snabbt minska utsläppen av växthusgaser, framför allt koldioxid. Ingen geoengineering i världen kan kompensera för detta, och att hoppas på att direkt luftavskiljning senare kommer att bli så effektiv att vi inte behöver oroa oss är rent vansinne.

Att minska utsläppen snabbt förblir den viktigaste uppgiften, men med tanke på hur akut situationen är bör vi samtidigt komplettera med vissa av dessa tekniker. Vi kommer att fortsätta behöva tillverka exempelvis cement, till nya hus, utbyggnad av järnvägsnätet och snabbtåg, vindkraftverk m.m. Betong kan återvinnas, och detta måste göras med systematiskt utifrån vad som är mest rationellt för klimatomställningen, inte utifrån högsta privata vinst. Till hus kan trä i hög grad användas, och med ny teknik kan det ändå bli brandsäkert. Däremot kommer det fortfarande att behöva framställas ny cement, även om det med planering kan göras så lite som möjligt. Den tillverkningen kommer att skapa koldioxid. Således bör CCS användas på all produktion av ny cement, liksom annan nödvändig produktion som skapar koldioxid. Tillsammans med biobränslen (se ovan) skulle CCS kunna användas för att minska koldioxidhalten, samtidigt som energi skapas.

Tillräckliga resurser bör läggas på att utveckla direkt luftavskiljning (DAS). Företag kommer inte att använda CCS om de inte tvingas till det, genom direkta lagar – som att alla cementproduktion måste använda CCS – eller tillräckligt höga koldioxidavgifter, och den kommersiella potentialen för DAS är också liten. Koldioxid från DAS används i liten skala för exempelvis kolsyrade drycker, men detta kan uppenbarligen inte minska koldioxidhalten i atmosfären. Det krävs en planerad och medveten utveckling och utbyggnad för att DAS ska kunna ha någon effekt. Marknaden kommer inte att göra det.

Planering är nödvändig
Detta var självfallet långt ifrån någon fullständig genomgång av alla nödvändiga åtgärder för klimatet. Poängen är inte heller att vi vet precis allt som ska göras, utan att klimatomställning måste ske så planerat och rationellt som möjligt, inte för att fortsätta att skapa så stora privatvinster som möjligt för ett fåtal– något som för det mesta har visat sig vara allt annat än rationellt för oss andra. Vilka åtgärder som är de mest lämpliga och brännande måste undersökas av representanter för klimatrörelsen och arbetarrörelsen med hjälp av experter som stödjer målet med en snabb klimatomställning. Vissa punkter kommer utan tvekan att läggas till, och vissa saker kan behöva modifieras. Detta kan dock inte hindra oss från att redan nu kräva att de viktigaste åtgärderna ska genomföras genast.

Nerväxt?
En del klimataktivister förespråkar nerväxt, på engelska down growth. Det stämmer givetvis att jorden inte klarar av en evig tillväxt. Men samtidigt finns det saker som behöver byggas. Förnybar energi måste öka, järnvägen byggas ut, hus tätas för att hålla värmen bättre, liksom skolor, sjukhus och bostadshus måste byggas, speciellt i fattigare länder. Att tro att vi kan lösa krisen bara genom att dra i bromsen på alla områden är fullständigt orealistiskt. Att bygga ut sol-, vind- och vågkraft innebär att vi får mer energi som är fossilfri, tätade hus innebär mindre framtida energislöseri, utbyggda järnvägsnät och kollektivtrafik innebär att trafik kan styras bort från mer miljöfarlig varianter. Det innebär att göra av med resurser nu för att spara desto mer resurser i framtiden. Och att vara emot utveckling av boende och välfärd i fattiga länder eller områden innebär att ta ställning för att dessa ska fortsätta att vara fattiga, vilket är oacceptabelt. Tillväxt eller nerväxt i sig kan helt enkelt inte vara vår måttstock, vilken måste vara att lösa de faktiska problemen.

Däremot finns det absolut områden där vi kan och måste skära ner – eller där vi behöver nerväxt, om den termen föredras. De rikas absurda lyxkonsumtion måste exempelvis minskas kraftigt, liksom världens militärutgifter, reklamindustrins slöseri, klädindustrins slösaktiga fast fashion, flygtrafiken och antalet bilar. Vilka områden som behöver minskas måste avgöras av planerade, rationella överväganden utifrån våra verkliga behov och miljöns – eller med andra ord vår långsiktiga överlevnads – krav. Vissa saker som ingår även i delar av arbetarklassens konsumtion kan behöva minskas – i gengäld kan vi utlova mer fritid och semester, ett tryggare arbetsliv med mindre stress, ingen utslagning, bättre och mer tillgänglig sjukvård och skola och bättre miljö, och därmed bättre hälsa (uppskattningsvis nio miljoner människor dör i förtid varje år på grund av luftföroreningar, exempelvis).

För en kämpande, militant klimatrörelse!
Det finns dock uppenbara problem med att genomföra detta: vi har ingen rationell planekonomi, utan en kapitalistisk ekonomi som i första hand styrs utifrån ett fåtals vinstintresse. Detta är på alla sätt ett hinder för att genomföra klimatomställningen på bästa sätt. Den fossila industrin har starka intressen av att fortsätta ösa ut fossila bränslen, de flesta andra kapitalistiska intressen föredrar att fortsätta göra saker på det billigaste och mest lönsamma sättet, och alla vill de, i den mån de ens inser att en klimatomställning är nödvändig, att någon annan ska betala.

Vi kan inte införa en demokratiskt och rationellt planerad ekonomi på stört, men vi kan kräva all åtgärder som är nödvändiga genomförs, som utbyggd och billig tågtrafik och avgiftsfri kollektivtrafik, statlig och massiv utbyggnad av förnybar energi, återställning av våtmarker, stopp för onödigt slöseri och de rikas lyxkonsumtion, återreglering av elmarknaden, statligt stöd till solpaneler och upprustning och tätning av hus liksom till klimatvänliga alternativ som vegetarisk mat, satsning på odling av kött, regenerativt jordbruk och förnuftigt skogsbruk, stopp för avverkning av gammelskog samt totalstopp för att på något sätt bygga ut den fossila infrastrukturen, all ny fossilbrytning och nya motorvägar (för att ta en långt ifrån komplett lista). Dessutom måste vi kräva att de rika betalar – företag och förmögenheter som bygger på fossil exploatering bör konfiskeras rakt av, och en rejäl förmögenhetsskatt samt återinförda progressiva skatter för höga inkomster måste införas.

Klimatrörelsen måste börja ställa mer konkreta krav – inte bara ”lyssna på vetenskapen” – och kämpa för dem på ett aktivt och militant sätt. Stora demonstrationer, givetvis, men också blockader av exempelvis klimatförstörande företag, banker som investerar i den fossila industrin, politiska institutioner, överklassens lyxkonsumtion, direkt utvinning av fossila bränslen, klimatvidrig skogsavverkning och vägbyggen. Ett trängande behov är att få med arbetarrörelsen på tåget aktivt och på allvar – vi behöver verkligen politiska strejker för dessa mål, och för att sätta press på, och vid behov fälla, regeringar som inte tar klimatkrisen på tillräckligt allvar och därmed hotar vår överlevnad.

Vi kan inte heller avsvära oss materiell förstörelse. Vår och tio- och hundratals miljoners, miljarder människors välfärd och faktiska överlevnad är hotad, det är vår rätt och vår plikt att göra det som krävs för att lösa klimatkrisen så snabbt och smärtfritt som möjligt. Egendom, speciellt klimatförstörande och livshotande egendom, kan inte vara någon helig ko. Ett syfte med aktioner bör vara just att storskalig och onödig användning av fossila ska bli dyrare och därmed mindre lönsam. Det ska kosta att förstöra miljön och vår framtid.

Detta betyder inte att hela klimatrörelsen, eller Fridays For Future, måste börja genomföra aktioner med militanta blockader och ockupationer eller materiell förstörelse. Många kommer att vilja hålla sig till enbart fredliga metoder eller protester. Det är inget konstigt med detta – men vi behöver också en tillräckligt militant del av klimatrörelsen som verkligen visar att det är allvar. Mera om vår syn på detta kan läsas i denna artikel.

En kamp mot kapitalismen är en kamp för överlevnad!
Samtidigt måste vi som inser att kapitalismen måste avskaffas hela tiden påpeka detta och vilket hinder det privata vinstintresset och ägandet är för kampen för vår och världens överlevnad. Vi måste organisera en revolutionär socialistisk rörelse, men inte istället för att driva konkreta klimatkrav, inte genom att säga: ”när kapitalismen är avskaffad ska vi rädda klimatet, men till dess kan inget göras”, utan genom att driva på för dessa krav på de mest effektiva sätten, genom att kräva att regeringen och andra politiska institutioner agerar, och att de gör det så planerat som möjligt. Vi måste förklara att endast en arbetarstyrd planekonomi kan genomföra klimatomställningen på snabbast möjliga sätt, med minst antal offer och med minst risk för att vår framtid hotas samtidigt som vi deltar i kampen – inte istället för att delta i kampen för de konkreta kraven.

I den kampen måste vi ständigt föra fram krav som ökar arbetarklassens positioner, och vår kontroll över produktion och politik. På alla nivåer – arbetsplatserna, skolorna och bostadsområdet, staden, regionen, nationellt och internationellt – behövs organisering av klimatrörelsen, arbetare och alla som på allvar oroar sig för klimatet och vår framtid, för att diskutera hur kampen ska föras, för att sätta stopp för eller ändra klimatfarlig verksamhet och kräva förbättringar. Företag kommer att hävda att de inte har råd att göra vissa nödvändiga ändringar. Vårt svar blir då: bevisa det, öppna era räkenskaper! Låt valda representanter för arbetarna, tillsammans med experter, granska uppgifterna. Vi har inte råd att låta affärshemligheter stå i vägen för en effektiv omställning! Om det visar sig att företaget faktiskt inte har råd är detta ingen anledning till att inte genomföra de nödvändiga åtgärderna. Vårt krav blir då: förstatliga företaget utan kompensation. De gamla ägarna har uppenbarligen misslyckats med att hålla verksamheten inom gränserna för vad klimatet tål – pengarna de vill ha i kompensation måste istället gå till att städa upp det de har ställt till med!

På samma sätt är det nödvändigt att representanter för klimatrörelsen, med hjälp av experter som stödjer eller tillhör den, granskar alla aspekter av klimatomställningen. Vilka är, mer konkret, de bästa metoderna för att bygga ut energiproduktionen, och hur och var ska det ske? Hur snabbt och på vilket sätt ska återstående källor till växthusgasutsläpp strypas? Hur ska de förnödenheter som människor behöver samtidigt säkerställas? Vilka övriga krav måste vi ställa?

Det är sedan nödvändigt att diskutera hur vi bäst tar striden för dessa. Strejker? Blockader? Militanta aktioner för att faktiskt och handgripligen stänga ner en klimatfarlig verksamhet? Denna organisering – vi kan kalla dem aktionsråd eller klimatråd – skulle kunna bli en verklig och nödvändig maktfaktor för att driva på klimatomställningen, och för att denna samtidigt säkrar välfärden och minskar ojämlikhet och klassklyftor.

Här finns också fröet till att utmana kapitalisternas makt och den nuvarande staten, för att bygga ett nytt samhälle, som inte styrs av ett fåtals vinstintresse utan av våra och klimatets behov, kort sagt en socialistisk planerad ekonomi. Vi hävdar att detta är nödvändigt för att genomföra klimatomställningen på bästa sätt och med minst antal katastrofer och dödsoffer, men detta ska inte ställas som något ultimatum till klimataktivister. Dessa klimatråd eller aktionsråd måste omfatta alla som tar klimatomställningen på allvar och är beredda att kämpa för den. Lämplig taktik och strategi får sedan diskuteras öppet i klimatråden. Vi har våra åsikter, andra har sina. Klimatkampen kommer också att visa vad som kan uppnås och hur snabbt genom bara påtryckningar, och hur stora hinder de kapitalistiska företagen och politikerna kommer att vara. Ju större detta hinder visar sig vara – och vi hävdar att det kommer att vara stort – desto större anledning för klimatrörelsen att organisera sig för att verkligen ta itu med detta hinder, avskaffa kapitalismen och dess politiska institutioner och istället bygga upp en demokratisk planerad ekonomi med politiska strukturer som inriktas på detta. Men oavsett om kampen leder till att vi kan uppnå detta är det uppenbart bortom alla tvivel att klimatomställningen inte kommer att ske automatiskt. Det är helt nödvändigt att vi alla kastar oss in i kampen med de metoder som krävs för att säkerställa vår överlevnad.

Jens-Hugo Nyberg