
Ett fortfarande aktuellt budskap. Foto: Arbetarmakt
Resultatet av valet 2022 innebär en tydlig seger för högerkrafterna och det i en vidare mening än vad som brukligt menas med en sådan formulering. Sverige kommer nu att få en regering inriktad på militant klasskamp uppifrån för att sparka nedåt; levnadsstandard och rättigheter för de arbetande kommer att attackeras. Beroendet av ett rasistiskt högerpopulistiskt parti med bakgrund i såväl nynazismen som den klassiska nazismen garanterar att udden kommer vara riktad mot några av de mest förtryckta grupperna i samhället. Den rasistiska hetsen under valrörelsen ger en försmak av vad som väntar.
Vi måste inse att högerkrafternas seger är större än vad massmedias officiella valmatematik ger vid handen. Centerpartiet kan nämligen inte alls räknas till ett vänsterblock i någon mening, eftersom de är ett nyliberalt, kapitalistiskt parti med storskalig slakt av välfärden som sin centrala fråga. Nu, när Lööf är borta, är det inte alls osannolikt att de öppet ansluter sig till de andra borgerliga partierna, där de trots allt hör hemma, vilket ytterligare kommer att förstärka högerkrafternas parlamentariska styrka.
Ytterligare en aspekt av högerkrafternas seger är det sätt de har lyckats dra de reformistiska borgerliga arbetarpartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, högerut. När många socialister och klassmedvetna arbetare tänkte att det inte längre går att vandra längre högerut för S och V lyckades deras eländiga partiledningar ändå göra just det. Socialdemokraterna tog över centrala element i den rasistiska retoriken i den fåfänga förhoppningen att stoppa flödet av röster till SD. Vänsterpartiet i sin tur försökte profilera sig som ”ansvarsfulla” betongsossar och misslyckades kapitalt att genomföra inbrytningar bland bruksorternas arbetare, samtidigt som de tappade en del av sina vänsterväljare.
Utöver detta gick Partiet Nyans framåt och tog två kommunala mandat samtidigt som de lyckades sarga Socialdemokraterna ordentligt i vissa invandrartäta valkretsar. Detta utgör också en del av högerkrafternas framryckning, eftersom Nyans är ett islamiskt, värdekonservativt högerparti, och med största sannolikhet inget annat än en front för islamister.
Som alltid är bilden inte entydig. Vissa sektorer av arbetarklassen, och säkerligen andra skikt också, har korrekt vädrat högerfaran och vänt sig till S och V, eller hållit fast vid dem, som ett sätt att försöka mota bort högern. Därav splittringen av resultaten med vissa områden där S och V trots allt går framåt. Stockholm är ett uppenbart exempel, där majoriteten skiftar i kommunen när S och V tar över.
Att S och V går bakåt är i grunden inte konstigt. Dessa partier vilar på arbetarklassen och bygger ytterst sitt inflytande på att vara partier som förbättrar för arbetarklassen och som står för progressiva målsättningar. När S och V inte gör detta utan tvärtom ofta går till anfall mot arbetarklassen, vilket det främst är S som gör, sågar de av grenen de själva sitter på.
Decennier av högerpolitik från S har försvagat dem och decennier av ömkligt svansande för S och etablissemanget har försvagat V, och dessutom desorienterat stora skikt av arbetarklassen politiskt och ideologiskt. Valresultatet 2022 är en konsekvens av denna process.
Mot bakgrund av detta är det befängt att prata om att Liberalerna skulle ha begått något sorts förräderi i och med omsvängningen till att kunna börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Det argumentet bygger på vanföreställningen om att det finns en anständig borgerlighet, och sen finns SD. Liberalerna är ett aggressivt kapitalistiskt parti som vill förstärka alla tendenser i samhället som rent objektivt gynnar SD. De inom vänstern som säger att ”liberalismen har en stolt historia av att stå emot fascismen” ljuger eller är okunniga. Det viktigaste exemplet är de tyska liberalerna, som i mars 1933 mangrant röstade för de speciallagar som gav Hitler och nazisterna oinskränkt makt. Liberaler var och är en totalt opålitlig kraft mot rasism och högerextremism, vilket de svenska liberalerna tydligt bekräftar. De ”sviker” inget arv när de stödjer SD. De förvaltar sitt arv; sätt alltid borgarklassen och kapitalismens bästa i första rummet, även om det innebär samarbete med den antiliberala högerreaktionen.
Sverigedemokraternas framgångar innebär hur som helst inte att vi får en fascistiskt präglad regim i Sverige. Begreppet fascism bör inte urvattnas, utan reserveras för att beskriva den mest våldsamma formen av borgerlig reaktion, såsom Tredje riket, Mussolinis styre eller Islamiska statens framfart. Som rasistiskt populistparti är SD så klart ytterst reaktionära, men vi står inte inför en snar upplösning av den liberala borgerliga demokratin. Däremot väntar en hård och repressiv högerpolitik inom ramen för den borgerliga demokratin, som också kan komma att omformas i mer icke-liberal riktning.
Samtidigt som vi varnar för högerkrafternas kommande framfart ska vi inte överskatta betydelsen av ett valresultat. Parlamentariska val i en kapitalistisk stat handlar i grund och botten bara om vilken politisk fraktion som ska få förvalta den härskande klassens intressen. Den stora striden nu kommer att stå utanför riksdagen; på gator och arbetsplatser och i bostadsområden.
Den prioriterade uppgiften är att organisera överallt där arbetarklassen finns, med sikte på att kunna mobilisera mot varje kommande attack. Om tillräckligt mycket styrka kan frammanas utanför riksdagen spelar det ingen roll vem som har majoritet; ingen riksdagsmajoritet kan stå emot ett tillräckligt hårt tryck från massdemonstrationer och strejker – och det är sådana metoder som kommer att behövas framöver.
S- och V-ledningarna skyr den utomparlamentariska kampen som pesten. De kan infiltrera en befintlig proteströrelse för att sedan avleda och neutralisera dem, men för båda kommer stöd till en stark utomparlamentarisk kamp i konflikt med deras strategiska mål. Både S och V kommer alltid att vara lojala till kapitalet och deras stat när det verkligen gäller. Detta är reformistiska partier som leds av byråkrater som, i avgörande lägen, har agerat klassförrädare.
Kampen kan därför inte begränsas till vad dessa två partier kan gå med på, för då kommer inte mycket bli gjort. I förlängningen kommer arbetarklassen behöva organisera sig i ett nytt parti, om högerkrafterna ska kunna slås tillbaka på ett mer grundläggande sätt.
Arbetarmakts styrelse
Se även: Inför valet: Vi behöver ett nytt revolutionärt arbetarparti (2022-08-30)