Militärkupp i Niger

Den 26 juli grep den nigeriska presidentens vaktstyrka, under ledning av brigadgeneral Abdourahmane Tchiani, och avsatte president Mohamed Bazoum. Efter viss tvekan anslöt sig resten av armén till kuppen.

Kuppen välkomnades av demonstranter, varav många organiserats av M62, en allians mellan politiska och sociala rörelser som bildades under förra årets gatuprotester mot höjda bränslepriser. Demonstranterna viftade inte bara med den nigeriska utan också med den ryska flaggan, och med plakat med texten: ”Ut med Frankrike”. Talare uppmanade Wagnergruppen att komma till Niger, som de gjort till Mali. Det tycks som om kuppens utlösande faktor var att president Bazoum planerat att ersätta cheferna för presidentens vaktstyrka och armén.

Det finns en tradition av antikolonial politik bland yngre officerare i västafrikanska arméer, alltifrån gestalter som Thomas Sankara, som styrde i Burkina Faso mellan 1983 och 1987 eller Jerry Rawlings i Ghana. De motiverades båda av panafrikanska ideal och var influerade av den kubanska revolutionen.

Det är osannolikt att dagens kuppmakare motiveras av någon sådan radikalism. Tanken på att Wagner eller Putins Ryssland skulle hjälpa staterna i regionen att uppnå självständighet eller utveckling är en illusion. Men det är också tanken på att Frankrike eller EU/USA representerar demokrati. De senare motsätter sig kuppen eftersom Bazoum var deras man. Det är därför inte förvånande att hans huvudsakliga hopp om att återinsättas kommer från utlandet. Den forna kolonialmakten Frankrike fördömde kuppen omedelbart och ställde in all hjälp till Niger. 40 procent av Nigers budget kommer från utländsk hjälp. Emmanuel Macron meddelade att ”inga angrepp på Frankrike och dess intressen kommer att tolereras”. Macrons fördömanden upprepades av EU och USA.

De västafrikanska staternas ekonomiska samarbetsorganisation, Ecowas, införde sanktioner, inklusive flygförbud och stängda gränser, och dess ledande medlem, Nigeria, som förser Niger med 70 procent av dess elektricitet, stängde av tillförseln.

Försvarsministrarna inom Ecowas träffades i Nigerias huvudstad Abuja och hotade med militärt ingripande om Bazoum inte återfick makten senast den 6 augusti. Datumet är passerat, men än så länge finns inga tecken på något angrepp. Nigers grannländer Mali, Tchad och Burkina Faso lovade, som svar på hoten, att komma till dess hjälp om det invaderades, och därmed hotar ett fullskaligt krig i regionen.

Frankrike har 1 500 soldater i Niger och USA har 1 100. De sägs vara där för att träna och utrusta landets armé i kampen mot islamistiska rebeller. Brigadgeneral Tchiani har sagt upp alla militära avtal med Frankrike. Bakom fientligheten mot Frankrike ligger inte bara landets brutala koloniala förflutna, eller ens de upprepade militära ingripandena i de tidigare kolonierna för att ”upprätthålla ordningen” eller rädda franska civila, utan den ekonomiska utsugningen av regionen och misslyckandet med att åstadkomma någon ordentlig ekonomisk utveckling.

Frankrike har för närvarande omkring 30 företag eller dotterbolag i Niger, inklusive konglomeratet Orano som driver den stora urangruvan Tamgak. Niger är världens sjunde största producent av uran och har länge varit livsviktigt för Frankrikes kärnkraftindustri, som producerar 68 procent av landets energi. Det finns också stora tillgångar av litium, vilket har blivit allt värdefullare på grund av den snabbt expanderande elbilsindustrin. Trots, eller snarare på grund av, dessa oerhörda naturtillgångar, och vilka som exploaterar dem, är Niger fortfarande på plats 189 av 191 länder i FN:s HDI-index för mänsklig utveckling 2022. 40 procent av landets befolkning lever i extrem fattigdom.

Kuppen i Niger är en betydande motgång för Frankrike och USA, Storbritannien och länder som Tyskland och Italien, som hjälpt franska styrkor i Afrika med ”kriget mot terrorn” som förevändning. Sedan de USA-ledda ingripandena i Afghanistan, Irak och Libyen har centrum för islamistiska gerillarörelser flyttat till regionerna runt Sahara. Den västimperialistiska truppnärvaron har återuppväckt ett folkligt missnöje mot Frankrike och dess allierade, både på grund av misslyckandet med att upprätthålla den utlovade säkerheten och franska företags fortsatta utsugning av en region där fattigdomen har ökat och klimatförändringar (ökenspridning) har lett till konflikter mellan jordbrukare och nomader.

Dessa förhållanden har i sin tur gynnat Rysslands inträngande i regionen i form av Wagner-gruppen med ryska legosoldater, vilka redan opererar i grannlandet Mali, liksom Centralafrikanska Republiken, där de också exploaterar landets guldgruvor. Wagner hade uppskattningsvis 5 000 soldater i Afrika innan kriget i Ukraina. Det är anmärkningsvärt att organisationens ledare, Jevgenig Prigosjin, omedelbart välkomnade kuppen, även om Putin mer försiktigt bara yttrade sig mot en militär intervention från Ecowas.

Kuppen i Niger är ett särskilt hårt slag för Macron. Efter att ha tvingats överge de gemensamma operationerna mot ”terrorister” med de fem länderna i Sahel och sedan de franska trupperna under förnedrande former fått lämna Mali, hade han utsett landet till centrum för en nedskalad operation, baserad på västafrikanska ombud med franska ”instruktörer”. Det skulle ersätta den diskrediterade och hatade Operation Barkhane (2014–2022) som vid sin höjdpunkt involverade 3 500 franska soldater. Den starkt pro-franske Bazoum skulle lydigt utföra denna politik.

Hela det system av stater som brukade kallas Françafrique, Frankrikes ”bakgård”, har fallit sönder under de senaste åren. Frankrikes banker och utvinningsföretag dominerar dock fortfarande deras ekonomier. De västafrikanska staterna har, trots upprepade försök, inte kunnat skapa ett gemensamt monetärt system som är oberoende av den franska centralbanken. CFA-francen är fortfarande den gemensamma valutan för de 14 afrikanska länderna, och Frankrike kräver att de alla förvarar sina reserver i Paris.

Kuppen i Niger och i staterna runt omkring visar det halvkoloniala systemet i sin mest nakna och exploaterande form. Men att vända sig till den ryska (eller kinesiska) imperialismen är inte någon lösning på regionens underutveckling och de villkor som driver hundratusentals på en riskfylld flykt genom Sahara och över Medelhavet för att nå Europa. Militärregimer kommer inte heller att kunna stå emot korruption eller en underordning under Västs eller Rysslands imperialism.

Ungdomen och arbetarklasserna i dessa länder måste förena sig över de konstgjorda koloniala gränserna, över uppdelningen mellan fransk- och engelsktalande, och kämpa för att ta kontroll över de enorma resurserna i länderna och planera dem för en omfattande höjning av folkens levnadsstandard. En verklig antiimperialistisk revolution måste också bli socialistisk, men en som baseras på arbetarnas demokrati i städerna och på landsbygden, och de meniga soldaterna, inte deras officerskårer.

Dave Stockton

Översättning ur Workers Power. Foto: Roland Huziaker, Niamey from grand mosque theatre 2006, CC BY-SA 2.0.