I vår artikel inför det franska parlamentsvalet publicerade vi en analys av Macron, Folkfronten och kampen mot extremhögern. I följande artikel, översatt ur våra tyska kamraters nyhetsbrev, analyseras valresultatet och de uppgifter den franska vänstern nu står inför.
Den europeiska och franska bourgeoisien kan andas ut, åtminstone för stunden. Marine Le Pens Nationell samling (Rassemblement National, RN, före detta Nationella fronten) kunde inte omvandla sin relativa majoritet i väljarstöd till en majoritet i nationalförsamlingen, än mindre bilda regering.
Ledarna för Nya folkfronten (Nouveau Front populaire, NFP) utropade sig själva till vinnare på valkvällen och hävdade rätten att bilda regering. Macrons parti kunde begränsa sina förluster något och presenterade sig också som den tvetydige segraren i det valtaktiska upplägg man slutit med NFP: i runt 200 valkretsar hade NFP- eller Macron-kandidater dragit tillbaka till sin kandidatur till förmån för de bättre placerade från den första omgången. På så sätt ser både regeringen och regeringens vänstermotståndare sig nu som segrare eller som segerns strateger.
Valresultatet
Men endast Nya folkfronten, en allians av reformistiska och småborgerliga partier, socialistpartiet, kommunistpartiet, La France insoumise (Det okuvliga Frankrike, LFI), de gröna och några mindre partier, kan med rätta betrakta sig som vinnare av valet. Enligt Neue Zürcher Zeitung1, från vilken vi hämtar följande siffror om inget annat anges, fick NFP totalt 180 platser i andra omgången och kommer därför att vara den starkaste fraktionen. Jämfört med förra valet innebär det en ökning med totalt 49 ledamöter för fyra av de ingående partierna.
Medan NFP:s första plats var något av en överraskning blev Macrons allians, Ensemble (Ensemble pour la République; Tillsammans för republiken), näst starkast, med 159 mandat i parlamentet. De förlorade omkring en tredjedel av sina mandat (–86!), men kom undan med blott en skråma med tanke på katastrofen i första omgången. Även om Ensemble själva, tillsammans med Republikanerna, inte har majoritet, kan omvänt ingen parlamentarisk majoritet bildas utan denna grupp, så Macron har ett kraftfullt medel att utöva påtryckningar med i varje framtida regeringsbildning enbart utifrån den parlamentariska konstellationen. Slutligen vann den franska borgarklassens traditionella parti, Les Républicains, tillsammans med olika andra högerkandidater 66 mandat – 6 fler än 2022, trots att en del av partiet hoppade av till RN. I praktiken utgör de ett stöd för Macrons läger.
Det högerextrema, högerpopulistiska Nationell Samling blev bara tredje starkaste parlamentsfraktion. Även om det redan sedan den första omgången stod klart att de inte skulle få egen majoritet förväntade sig många att RN skulle bli störst i parlamentet. Så blev det nu inte – de landade på 142 mandat, vilket ändå är 53 fler än i valet 2022.
Ett framgångsrikt sätt att stoppa högern på?
I Tyskland firar liberaler, konservativa, socialdemokraterna, de gröna och vänsterpartierna valresultatet i Frankrike som om de själva hade deltagit. ”En tyngd har lyfts från många människors hjärtan”, säger socialdemokratiska SPD:s generalsekreterare Kevin Kühnert glatt. Armin Laschet, tidigare kristdemokratiska CDU:s partiledare, säger till och med: ”Känslan av att Frankrike faktiskt redan är på väg till höger är fel” och rekommenderar en mycket bred tysk folkfront för att hålla Alternativ för Tyskland utanför regeringsmakten i valen i östra Tyskland.
Valresultatet tolkas alltså som en lysande seger för demokratin och ett exempel på hur man framgångsrikt stoppar högervindarna i Europa. Den ”republikanska enheten”, den breda folkfronten från NFP till Macrons Ensemble och den ”antifascistiska flygeln” av Republikanerna utropas som den nya brandväggen mot högern, där den tyska varianten fått namnet ”demokraternas enhet”.
Men en ”enhet” av motsatta klasskrafter kommer inte att utgöra något hinder för högern, utan snarare kratta manegen för dem. Det visar även utfallet i Frankrike, om man bara tittar på antalet absoluta röster, och inte bara på mandatfördelningen i parlamentet. Att Le Pens grupp inte blev starkast beror ytterst inte bara på de överenskommelser som gjordes före andra omröstningen, utan också på ett odemokratiskt majoritetssystem. RN fick 8,7 miljoner röster i andra omgången2, vilket motsvarar 32 %. Tillsammans med deras allierade är andelen hela 36,18 %! Detta följs av NFP med 7 miljoner (25,68%) och Ensemble med 6,3 (37,1%) miljoner. Republikanerna fick endast 1,47 miljoner röster (5,41%).
I EU-valet och i den första och andra omgången av franska valet röstade en tredjedel av väljarna på RN, och partiet var betydligt starkare i mindre tätbefolkade regioner än i storstadsområden som Paris. I andra omgången uppnådde RN och dess allierade 37,1 % – en fördubbling av röstandelen jämfört med 2022! Att prata om att RN och högervridningen med dem har stoppats är inte bara dumt, utan extremt farligt. Mandatfördelningen ger alltså en felaktig bild av extremhögerns konsolidering och den högersväng som Frankrike genomgått de senaste åren.
Det ”republikanska lägrets” enighet, alltså alliansen mellan Macron och vänstern där partierna drog tillbaka kandidater för att slå Le Pen, stärkte dessutom den franska borgerlighetens viktigaste partier, Macrons Ensemble men också Republikanerna. Två tredjedelar av de kandidaturer som drogs tillbaka kom från Nya folkfrontens led. Medan deras partier drog tillbaka sina företrädare till förmån för Ensemble, det vill säga regeringslägret, vägrade det senare i flera fall att göra detsamma till förmån för Det okuvliga Frankrike. I stället fortsätter de att utmåla NFP-ledaren Mélenchon som lika farlig som högern.
Ensembles överraskande goda resultat i andra omgången är alltså framför allt NFP:s förtjänst. Detta återspeglas också i regeringspartiets procentuella ökning i andra omgången jämfört med den första (från 20,04 till 23,14 %), vilket motsvarar en samtidig förlust för NFP (från 28,06 till 25,68 %).
En jämförelse av röstandelarna i valen med andelen mandat i nationalförsamlingen visar att Ensemble och Les Républicains är extremt överrepresenterade. Tillsammans innehar de 229 platser och 39,7 % av alla parlamentsledamöter, även om de bara fick 28,55 % av rösterna i den andra omgången.
Denna förstärkning av de öppet borgerliga partierna gentemot den reformistiska och småborgerliga vänstern visar på folkfrontens politiska essens, det vill säga en klassöverskridande allians mellan partier som förlitar sig på antagonistiska klasser. Det leder med nödvändighet till underordning under den härskande klassen och dess partier – och alliansen kommer i slutändan att leda till någon form av koalitionsregering mellan NFP och Macron.
Regeringsfrågan, Macron och Nya Folkfronten
NFP:s ledare, Mélenchon från LFI och Glucksmann från socialistpartiet, har utropat sig till valets segrare och säger sig vilja bilda nästa regering.
hävdar att de ska bilda nästa regering. Båda de största partierna i NFP gör anspråk på posten som premiärminister. Båda påpekar att de kratsade kastanjerna ur elden för Macron och borgerligheten i valet och anser sig därmed ha moralisk rätt att bilda regering. Men den härskande klassen känner varken osjälviskhet eller tacksamhet mot sina reformistiska och populistiska räddare.
Macron har inte för avsikt att erkänna NFP:s seger eller låta dem bilda regering. Han föredrar att vänta och låta den nuvarande regeringschefen Attal sitta kvar så länge, formellt för att ”bevara stabiliteten” under de närmaste månaderna och, om det inte blir någon ny regering, vilket är fullt möjligt, utse en ”tjänstemannaregering” under en ej definierad ”övergångstid”. Med andra ord kan Macron, efter ett val där han gjorde en allvarlig felbedömning men klarade sig ur faran tack vara Folkfronten, bida sin tid. På så vis kan han diktera villkoren för en ”republikansk regering”, det vill säga en koalition, gentemot NFP i dess helhet eller med enskilda partier som ingår i NFP.
Det tillvägagångssättet kan fungera. För det första har Macron en parlamentarisk bas (Ensemble plus, i nödfall, Republikanerna), vars röster NFP förlitar sig på i nationalförsamlingen. Och Macron förblir president och kommer att fortsätta regera även utan en ny regering. Om han inte kan underordna NFP på parlamentarisk väg kan han använda sina omfattande befogenheter. Presidentämbetets bonapartistiska och auktoritära karaktär kommer därför att bli mer uppenbar om en ny regering inte kan bildas under kommande månader.
Politisk instabilitet
Men en sådan regim skulle inte vara stark, utan snarare representera institutionaliserad instabilitet. Även om Macron skulle ta till allt fler bonapartistiska och auktoritära styrinstrument skiljer sig hans regim väsentligt från klassisk bonapartism. Louis Bonaparte (och andra ”klassiska” bonapartistiska regimer) kom till makten i slutet av en period av klasskamp, när samhällets huvudklasser var utmattade av kampen. På denna grund kunde till exempel Napoleon III stabilisera det borgerliga styret som en allians av finansiell oligarki, statsbyråkrati och småborgerliga bönder.
Macrons sociala bas rör sig dock bort, mot RN och NFP. Den franska småbourgeoisien, medelklassen och arbetarklassen är fientliga mot honom. Det gäller inte bara RN:s anhängare, utan även de reformistiska och vänsterpopulistiska partierna.
Dessutom stagnerar den franska ekonomin. Landets finans- och ekonomiminister Bruno Le Maire varnar för ”ekonomisk nedgång” och en finanskris med tanke på vänsterns krav på omfördelningspolitik. EU planerar ett underskottsförfarande på grund av alltför stor statlig skuldsättning. EU-kommissionen och kreditvärderingsinstitut efterlyser nedskärningar i statens utgifter med 20 till 30 miljarder euro per år, samtidigt som de varnar för att NFP:s program, som de uppskattar kan kosta 120 miljarder, blir för dyrt. ”Frankrike står inför år av stillastående”, sammanfattar Frankfurter Allgemeine Zeitung saken.
Varken den franska eller den europeiska bourgeoisien litar på att Macron löser dessa problem. I grund och botten är folk nöjda om han förhindrar ”värre saker” och inte gör några för dyra sociala eftergifter till NFP.
Folkfrontens logik
Problemet för Macron är att han i slutändan bara kan ge sin regim legitimitet genom en pakt med hela eller delar av NFP. Utan tvekan skulle många i vänsterns ledning – framför allt Glucksmann och socialistpartiet – mer än gärna bilda en ”republikansk regering” med Macron, särskilt om socialistpartiet fick posten som premiärminister. Mélenchon skulle också vara kapabel till en sådan manöver, även om han för stunden häftigt avvisar det och kräver att Macron frivilligt bereder vägen för en NFP-regering. I verkligheten vet förstås alla att presidenten absolut inte kommer att göra det och att Folkfronten bara kan få makten med hans samtycke så länge den håller sig inom de parlamentariska ramarna.
I grund och botten är folkfrontens logik och dess ledarskaps strategi att söka en ”republikansk allians” för att försvara demokratin och ”pacifiera” Frankrike genom sociala reformer. Detta förefaller dem ligga i alla klassers gemensamma intresse; hela nationen, kapitalet, arbetet och småbourgeoisien.
Detta eftersom de själva inte förstår orsakerna till de ekonomiska och sociala krisprocesserna i Frankrike. För dem handlar det om en distributionskris, bristande efterfrågan på grund av låga löner, inkomster och statliga utgifter. De förlitar sig därför på ett jämförelsevis ambitiöst keynesianskt program för att stimulera köpkraft och ekonomi, som främst ska finansieras genom att öka statsskulden och delvis också genom beskattning av de rika. Ett sådant program, resonerar Folkfronten, skulle inte bara gynna massorna och miljön, utan även företag, som skulle kunna sälja fler varor och tjänster och därför göra större vinster.
Folkfrontens reformistiska, populistiska och småborgerliga politiker ser, med andra ord, bara på kapitalismen utifrån cirkulationen. Om utbud och efterfrågan kunde förenas genom statlig intervention, om varje vara kunde hitta köpare till ”skäliga priser”, skulle alla klasser vinna.
Denna småborgerliga idé om att kunna reglera kapitalismen i allas intresse ignorerar dess väsen, liksom den borgerliga staten. Varuförsäljning representerar bara ett, om än oundvikligt, sätt för kapital att förvärva mervärde och omvandla det till vinst. Profit, inte bara mängden vinst, utan profitkvoten, förhållandet mellan investerat kapital och uppnått kapital, är det som räknas. Även om Mélenchon och Glucksmann kan anse att det franska kapitalet är tillräckligt rikt är det som räknas i konkurrensen inte folkfrontsledarnas moraliska bedömning, utan snarare lönsamhet jämfört med tyskt, amerikanskt, brittiskt eller kinesiskt kapital.
Men den utopiska, småborgerliga uppfattningen om kapitalismen förklarar varför folkfrontens ledning inte kan se någon motsättning eller omöjlighet i en klassöverskridande allians med Macron, en ”förnuftig” ekonomisk politik som står över klasserna i ”hela nationens intresse”. De erbjuder sig nästan desperat som läkare, eller snarare kvacksalvare, vid den franska kapitalismens bädd, ja, de anklagar den härskande klassen för att inte inse att deras keynesianska terapi också skulle ligga i deras intresse.
Denna strategi, detta program kommer inte att rädda den franska kapitalismen eller arbetarklassen, men det är den bro med vilken Macron och den franska bourgeoisien kan integrera åtminstone delar av NFP och den fackliga byråkratin, en formell eller informell stor koalition i tysk anda men på franska.
Om detta skulle baseras på Ensemble och hela Folkfronten och därmed indirekt på den fackliga byråkratin, skulle Det okuvliga Frankrike och kommunistpartiet också behöva integreras i denna regering, eftersom enbart LFI har 71 platser3 och kommunistpartiet har 9. Utan dessa finns det inte någon majoritet i nationalförsamlingen.
Men Macron kan också lita på splittringen i Folkfronten. Att integrera socialistpartiet och de gröna skulle säkert vara lättare än att göra samma sak med Det okuvliga Frankrike. Men för en parlamentarisk majoritet, utöver de 61 parlamentsledamöterna från socialistpartiet, de 33 från de gröna och de 168 från Ensemble, skulle han också behöva de från Republikanerna.
Folkfrontens bas
Även om Folkfrontens ledning inte kommer att dra sig för principlösa manövrar och usla kompromisser för nationens bästa – de har redan gjort omfattande eftergifter till Macron i fråga om utrikespolitiken – fruktar de å andra sidan att de kommer att förlora sin egen bas i en sådan regering om de åtminstone inte kan presentera några godtagbara reformer.
Det är precis där problemet ligger. NFP har inte bara drivit på för ”republikansk enhet” mot RN för att hålla dem borta från regeringen, de har också lovat att bryta med Macrons politik. Det skulle innebära att rulla tillbaka stora försämringar under senare år, framför allt pensionsreformen, sänkningen av a-kassan och rasistiska migrationslagar, samt att höja minimilönen till 1 600 euro, beskatta de rika och begränsa energipriserna. Med en koalition med Macron skulle Macrons politik alltså rullas tillbaka i samarbete med Macron. Denna omöjlighet skulle bli NFP:s program i regeringsställning.
En koalition av (delar av) NFP och Ensemble skulle bara vara möjlig om NFP avsade sig en stor del av sina vallöften genom att urvattna dem till oigenkännlighet eller förhala dem i oändliga parlamentariska kommissioner. Men NFP:s väljare – miljontals löntagare, unga människor, socialt och etniskt förtryckta – omfamnade bara högst motvilligt den ”republikanska enheten” i valet. De röstade på NFP inte bara för att stoppa RN, inte bara till stöd för en abstrakt demokrati över klasserna, utan också för att de vill ha en verklig brytning med Macrons politik.
Motsättningarna inom Folkfronten
Folkfrontens ledare fruktar denna inre motsättning mellan det reformistiska och småborgerliga ledarskapet å ena sidan och koalitionens bas å den andra, en motsättning som också återspeglas i fackföreningar och sociala rörelser. I det avseendet är det kanske inte negativt för dem att sommarlovet och OS nu närmar sig – dags att föra hemliga förhandlingar bakom ryggen på den egna basen och att sondera läget med Macron och hans anhängare.
Alla klasskampens krafter och framför allt organisationer som NPA-Révolution, Lutte Ouvirère och Permanent Révolution, som korrekt avvisade deltagande i NFP, måste ingripa i NFP:s interna motsättningar. Gentemot Folkfrontens ledning måste kravet vara: ingen koalition, inga hemliga samtal med Macron eller Ensemble!
NFP:s centrala, progressiva löften som exempelvis att dra tillbaka pensionsreformen måste genomföras, och det kräver massmobilisering från socialistpartiet, LFI, kommunistpartiet och fackföreningarna. Möten bör anordnas på företag, i fackföreningar och stadsdelar för att diskutera och besluta om hur dessa krav nu ska genomföras och för att bilda aktionskommittéer och en nationell samordning.
Arbetarklassens mål måste vara att förbereda en offensiv från arbetarrörelsen mot vilken regering som än bildas.
Allt detta kommer att skärpa klasskampen. Det skulle också försvåra för RN att framställa sig socialdemagogiskt och rasistiskt som den enda oppositionen. Folkfrontens inre motsättningar skulle också kunna förstärkas.
Vägen framåt bör skisseras i ett handlingsprogram som kopplar samman dessa strider med kampen om makten, för en arbetarregering. Ett sådant program utgör strategin för ett revolutionärt parti, som kan kämpa för ledningen bland arbetarklassens och ungdomens mest stridbara delar. Vi uppmanar därför de vänsterkrafter som avvisade NPF i valet att samlas i NPA-Révolution och kämpa för att ge det ett sådant program under de kommande striderna.
Martin Suchanek
Infomail 1259, 10 juni 2024
1Die wichtigsten Grafiken zur Parlamentswahl in Frankreich, Neue Zürcher Zeitung, 2024-07-09. Siffrorna i artikeln kommer, om inte annat anges, ur denna källa. Siffrorna för de olika partiernas fraktioner skiljer sig åt i olika medier, vilket också beror på att ”oberoende” kandidater inte har bestämt sig för vilken fraktion de ska ansluta sig till.
2För de absoluta talen, se franska inrikesministeriets sammanställning.
3Siffrorna enligt Neue Zürcher Zeitung. Le Figaro talar om sammanlagt 184 ledamöter från NPF och 79 från Det okuvliga Frankrike.
Artikelfoto, förstasidan: Kremlin.ru, Emmanuel Macron (2017-05-29, cropped), CC BY 4.0
.jpg){kind=link}