Viktig bok om den gröna omställningen

Foto: Spisen, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / pressbild Ord & Visor

Recension av Norrsken: Drömmen om den gröna industrin av Arne Müller (Ord & Visor förlag, 2023).

Observera att det här är en ganska sen recension av en bok som kom ut våren 2023. Vissa saker har ju förändrats, som krisen för Northvolt. Om detta står det därför ingenting i boken, men kan ändå tjäna som en illustration av det vanskliga i att försöka genomföra en grön omställning som styrs av vinstbehov. Oavsett hur bra en produkt skulle kunna vara för en grön omställning kan det falla på spruckna lönsamhetskalkyler, brist på krediter och en ogynnsam ekonomisk situation i övrigt. Detta till skillnad från en rationellt planerad ekonomi som skulle slå fast: det här behövs för omställningen, således tillverkar vi det. Dessutom skulle en rationellt planerad ekonomi se till att ge bra arbetsvillkor för alla som deltar i den gröna omställningen. Detta har ju Northvolt varit lite mindre noga med.

Ett slags kortversion av Arne Müllers bok, med mera personlig touch, finns också i hans utmärkta sommarprat från sommaren 2024.

I norra Sverige pågår flera stora industriprojekt som framhålls som banbrytande inom den gröna omställningen, och lite mer lokalt som ett rejält lyft för Norrland. Nära nog hela etablissemanget hyllar dessa satsningar, och regeringen och de delar av näringslivet som är inblandade har framhållit detta som mer eller mindre det enda som från svenskt håll behöver göras. På SVT Play kan man t.ex. se dokumentären Den gröna kapplöpningen som i stort sett lägger fram de inblandade företagens syn och enbart beskriver det hela som en stor framgångssaga utan några större problem.

Våren 2023 kom det dock en mer kritisk granskning, och för den som har hängt med är det kanske inte så förvånande att det var journalisten Arne Müller – författare till tunga granskningar som Norrlandsparadoxen, Elbilen och jakten på metallerna samt Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida – som skrev den. Boken heter Norrsken: Drömmen om den gröna industrin (Ord & Visor förlag, 2023) och är en alldeles utmärkt reportagebok. Müller går på ett klargörande sätt igenom de olika projekten, och såvitt jag kan bedöma har han gjort sitt bästa för att gå igenom allt tillgängligt relevant material – inklusive många intervjuer med politiker, företrädare för industrin och boende i de olika städerna. Jag ska inte försöka sammanfatta de olika projekten här, men bokens genomgångar är väl värda att läsa.

Mest värdefullt är dock hans kritiska genomgångar. Dels gäller det glädjekalkylerna för hur mycket Skellefteå, Luleå och Piteå med flera städer kommer att växa – utan att någon verklig plan för hur det ska gå till finns – där Müller verkar ha gått igenom de kritiska källor som står att finna. I synnerhet gäller det dock bokens avslutande kapitel: ”Dags att sammanfatta” och ”En annan väg”, där han granskar hela omställningen och hur den genomförs.

Vinstintresse i vägen för omställningen
Det ska sägas att Müller ser flera av de nya teknikerna som projekten ska använda som viktiga och ett steg framåt. Det är bättre att bilar drivs av el än av bensin, och i så fall behövs batterier, som ju Northvolt skulle bygga, som det såg ut 2023 åtminstone. Stålproduktion orsakar 7 % av de globala koldioxidutsläppen, så det är givetvis bättre att producera stål med fossilfria metoder (eller ”fossilfria” – Müller visar att de är en bra bit ifrån att helt bli fossilfria, men i vilket fall ger de betydligt mindre fossila utsläpp) – rent av helt nödvändigt, som han skriver.

Men det finns en baksida här. Det är bättre att bilar drivs av el än av bensin, men om vi bara ersätter alla nuvarande bensinbilar med elbilar kommer det att gå åt astronomiska mängder metaller, och absurda mängder el – speciellt om stålet tillverkas med vätgas istället för med fossila bränslen. Denna el måste också vara fossilfri, men ett annat problem är att all förnybar el kräver stora mängder metaller. Till detta kommer givetvis metaller i batterier. Enligt vad vi vet om jordens metalltillgångar kommer de i flera fall helt enkelt inte att räcka till. Till detta ska tilläggas att fattigare länder i allmänhet har betydligt färre bilar per capita, men kan förväntas skaffa allt fler, åtminstone om inga bra alternativ finns, och de rika västländerna fortsätter med sin nivå av privatbilism.

Här skulle man visserligen kunna invända: å ena sidan kan mer metallfyndigheter upptäckas – och vi kan börja utvinna metaller ur havet! – och å andra sidan kan mer effektiva och metallsnåla batterier utvecklas! Jo visst, det skulle kunna bli så. Men vi vet ändå inte hur mycket det skulle räcka, och när det i så fall kommer att vara klart. Det vore dåraktigt att bygga hela omställningen på att dessa problem kommer att lösas av förbättrad teknik och nya upptäckter, och detta inom en ganska kort tidsperiod. Och i vilket fall kommer ökad resursanvändning att belasta miljön, oavsett hur mycket metallfyndigheter som hittas.

Här kommer vi till en av de stora motsättningarna mellan den gröna omställningens behov och det rådande ekonomiska systemet, det vill säga ett kapitalistiskt system som drivs av vinstmaximerande företag. Olje-, kol- och gasindustrin var det första hindret, som på egen hand lyckades fördröja omställningen åtskilliga år. Dessa kunde inte i slutändan – trots alla satsade miljarder – hindra medvetenheten om klimatkrisen från att sprida sig och att allt mer satsas på förnybar energi. De gör fortfarande stora vinster, men omställningen är givetvis ett mycket stort hot mot dem. Bilindustrin var en stor bromskloss, men de kan på ett annat sätt än den direkta fossila industrin ställa om och göra sina vinster genom att börja tillverka elbilar istället. Däremot är de inte alls intresserade av att minska antalet bilar på vägarna, eller att göra bilarna lättare och billigare. Bilarna har de senaste årtiondena i snitt blivit allt större och tyngre, vilket självfallet kräver mer metaller och resurser för att tillverka, och mer energi för att driva framåt, vilket innebär större batterier. Det finns därför fortfarande en stor motsättning mellan klimatets och även den allra grönaste kapitalistiska industrins behov.

Det som behövs är helt enkelt inte bara den tekniska omställningen, utan också hushållning med resurserna. Inga tekniska hinder finns för detta. Vi skulle absolut kunna sikta på att minska bilåkandet genom stora satsningar på utbyggd, förbättrad och betydligt billigare kollektiv trafik – speciellt spårbunden – som bör vara avgiftsfri åtminstone inom städer och storstadsregioner, och betydligt billigare än nu överallt. Vidare skulle vi kunna satsa på helt eller delvis bilfria stadskärnor, något som pågår i flera europeiska städer – Müller skriver exempelvis om Paris – och en stadsplanering utformad efter att i mesta möjliga mån minska behovet av långa dagliga resor. Regeringen gör som bekant tvärtom, med stora satsningar på att sänka bensinpriset och att slopa flygskatten. Det är absolut så att indirekta skatter proportionerligt drabbar låginkomsttagare mest men i det här fallet vore det uppenbarligen bättre med stöd till dem som är i behov av det, baserat på inkomst eller till vissa glesbygdsområden, och inte satsningar som till betydande del gynnar dem som inte behöver stöd och som dessutom uppmuntrar bilåkande (inte för att någon förnuftig människa tror att regeringen månar om låginkomsttagare, men vi som gör det bör inte se ökade fossila subventioner som vägen dit). Vad gäller bilarnas storlek skulle det gå att lagstifta om hur stora och tunga bilar som får tillverkas eller säljas. Dessa åtgärder skulle dock genast komma i konflikt med vinstintresset hos den privata industrins, grön eller inte.

En del av metallbehovet – som ökas genom andra industriers behov av att sälja så många smartphones eller annat som möjligt, ytterligare exempel på att privat vinstintresse direkt kommer i konflikt med klimatets behov – skulle kunna tillgodoses genom ökad återvinning. Detta kommer sannolikt att ske, men om det fortsätter som nu bara i den mån det är lönsamt för enskilda företag, vilket är något helt annat än vad som är rationellt för vårt behov av att i mesta möjliga mån undvika en klimatkatastrof.

Förutom metaller behöver den gröna industrin mycket el. Däremot finns det ingen plan för utbyggnad av förnybar el. Vi har istället en avreglerad, irrationell elmarknad, som under perioder pressar upp elpriset till absurda höjder, samtidigt som framför allt utbyggnaden av sol- och vindkraft pressar ned priserna en stor del av resten av året så att det för många företag inte upplevs som lönsamt att satsa på detta. Och där ”bidrog” den nuvarande regeringen på sitt sätt, genom att slopa stödet för anslutning av vindkraft till elnätet, vilket gjorde att Vattenfall har pausat sina planer på det havsbaserade vindkraftsprojekt Svenska Kriegers Flak. Och inte bara det – i DN 5 oktober utmålar flera sakkunniga, däribland Anna Krook-Riekkola, biträdande professor i energiteknik, regeringens politik som ett tydligt hinder för utbyggnaden av vindkraft till havs. Därtill kommer att en stor mängd vindkraftsprojekt inte har fått tillstånd på grund av att krigsmakten tycks ha veto, eller lokalt motstånd. Det sistnämnda eldas på av det faktum att trakter med vindkraft oftast får väldigt lite i utbyte. Detta till skillnad från i flera andra länder där kommuner också får något för vindkraften, i stället för nya nedskärningar, som på många håll i Norrland. Istället pratar Tidöpartierna vitt och brett om kärnkraft, som – förutom att det skulle ta många år att bygga och bli väldigt dyrt, samt kräva uranbrytning och lämnar farligt avfall vars hantering ännu inte är löst – det ännu inte ens finns några konkreta planer för.

Den gröna omställningens behov av planering
Om vi behöver fossilfritt stål och elektrifiering – och jag håller med Müller om att så är fallet – behöver vi, precis som han skriver, en plan för utbyggnaden av den förnybara elproduktionen. Den måste bygga på en rationell beräkning av behoven, ställt mot den negativa inverkan som den, som all annan produktion, har, tillgången på de sällsynta metallerna, hur naturen och människor påverkas, och med sikte på att viss konsumtion – exempelvis privatbilism och flygresor – faktiskt måste minska. Detta till skillnad från att drivas av att maximera privata vinstintressen.

Det vi skulle behöva är helt enkelt en ekonomi som planerades rationellt efter våra och miljöns behov, med andra ord socialism. Den nuvarande ekonomin, som i avgörande utsträckning styrs efter ett fåtals storföretags och rikas vinstintressen, det vill säga kapitalismen, är vid varje steg ett hinder för den gröna omställningen.

Slutsatsen vi bör dra av detta är inte att bara säga: socialism, annars kommer vi alla att dö! Vi ska självfallet påpeka att kapitalismen, all form av högerpolitik och speciellt den fossila industrin är ett direkt hot mot vår överlevnad, och även i bästa fall kommer att vara ett stort hinder för att genomföra den gröna omställningen på bästa sätt, och vi ska organisera oss för att ersätta den med ett socialistiskt system. Samtidigt måste vi dock organisera oss för konkreta åtgärder här och nu, ta strid mot klimatskadlig verksamhet – och inte minst konfiskera den fossila industrin – samt för att omställningen i mesta möjliga mån görs på ett rationellt och planerat sätt, helt utan hänsyn till att några privata profitörer kan misstycka. Jag skrev mer om klimatomställningens behov av en planerad ekonomi här.

Men vid sidan av att betona behovet av en rationell planering och av hushållning med knappa resurser är Arne Müller i boken, som jag har nämnt, uttalat positiv till exempelvis elektrifiering av trafiken och tillverkning av fossilfritt stål. En aldrig så grön teknik kommer inte att räcka till om den används till en ständigt ökande produktion av bilar och annat, men det är ändå ett viktigt framsteg att övergå till en så grön teknik som möjligt. Det är viktigt att betona, då en betydande del av den radikala vänstern helst duckar dessa frågor, helt avfärdar den åtminstone grönare tekniken som ”grön kolonialism”, eller nöjer sig med att framhålla att vi behöver ersätta kapitalismen med socialism. Men oavsett kommer vi att behöva elektricitet, transporter, metaller och industriell produktion. Vissa saker skulle vi utan tvekan behöva minska på, men i nuläget bör vi ändå bygga ut den förnybara elproduktionen, ersätta fler bensinbilar med elbilar (och – bäst att jag upprepar det – minska antalet bilar) och tillverka fossilfritt stål. Och som sagt inte på det sätt som det görs på idag.

Jag ska bara ta ett exempel, från Offensiv, Socialistiskt Alternativs (tidigare Rättvisepartiet Socialisternas) tidning – en tidning som Arne Müller tidigare har jobbat för och som alltid brukar framhålla hans böcker. Per Olsson recenserade Norrsken i Offensiv, en ganska utförlig och väldigt positiv recension. Dock framgick det inte överhuvudtaget att Müller faktiskt är uttalat positiv till den nya tekniken han skriver om. Det blir lite märkligt. Givetvis är det viktigaste för en socialistisk tidning att ta fasta på kritiken av kapitalismen och alla hinder för en verkligt grön omställning som denna för med sig, men jag tycker ändå att socialister borde kunna ge lite mera konkreta svar än så.

Som ni redan lär ha förstått är Arne Müllers Norrsken: Drömmen om den gröna industrin viktig bok. Den är välskriven, informativ och innehåller flera resonemang som behöver spridas, och jag rekommenderar alla att läsa den. Om ni verkligen känner att ni inte har tid borde ni åtminstone läsa de avslutande kapitlen. Den finns på bibblan också, så den går att läsa, oavsett hur pank du är.

Jens-Hugo Nyberg