A Radical Guide to Anti-fascism
av Samara Ali och Lewis Nielsen
SWP, oktober 2024, 42 sidor
Vi återger här en kritisk recension av A Radical Guide to Anti-fascism, en broschyr skriven av Samara Ali och Lewis Nielsen från den brittiska vänstergruppen Socialist Workers Party (SWP). SWP, en tongivande vänstergrupp i Storbritannien, har sina rötter i trotskismen, och har länge varit aktiva inom det antifascistiska arbetet. Så har också våra kamrater i Workers Power, som nedan recenserar SWP:s broschyr och presenterar skillnaderna mellan deras antifascism och vår – en diskussion som i flera avsnitt är relevant också i Sverige.
Mer på svenska om parollen ”Ingen plattform för fascister” finns i Arbetarmakts handlingsprogram.
Redaktionen
SWP:s antifascism anpassar sig efter liberaler och byråkrater
SWP:s senaste publikation är aktuell – det är inte bara en nytryckning av gammalt material, utan innehåller även analyser av de högerextrema kravallerna i juli-augusti, det nya högerpartiet Reform UK och den brittiske högerextremisten Tommy Robinsons nya rörelse.
Författarna inleder broschyren med att understryka att frågan är akut, vilket är välkommet. Det fascistiska hotet, skriver de, ”har inte varit så här stort sedan 1930-talet”. Det är nog en överdrift avseende Storbritannien, eftersom vi ännu inte nått upp till den våldsnivå som rådde då, men internationellt sett växer faran helt klart.
Hur definiera fascism?
Första halvan av broschyren går igenom definitionen av fascism, dess nuvarande form och hur nazismen kunde ha förhindrats från att komma till makten. Författarna går inte med på försöken att beskriva alla reaktionära politiker, som Putin eller Trump, för fascister. Det är helt korrekt; en sådan till synes radikal karakterisering döljer i praktiken det verkliga fascistiska hot som finns bakom sådana figurer.
I stället beskrivs i broschyren fascismen som bestående av tre element: den är kontrarevolutionär, den utgörs av en massrörelse, och den har en förljugen revolutionär framtoning. Denna beskrivning byggs på citat från Trotskij, men författarna använder sig inte av hans karakterisering av fascismen som ”ett kemiskt rent destillat av imperialismens kultur”.
En för fascismen avgörande egenskap är målsättningen att upprätta en väpnad styrka som tar makten på gatorna och som tillintetgör kapitalismens huvudfiende, den organiserade arbetarklassen. För att lyckas med det mobiliserar fascisterna alla som kastats ned i en desperat situation av kapitalismens ofrånkomliga kriser och samlar dem runt paroller som utgår från befintliga reaktionära fördomar bland massorna. Efter att ha definierat sina syndabockar förklarar de fascistiska ledarna att de befintliga politiska partierna inte kommer att kunna hantera dem och att de därför ”måste ta itu med dem själva”.
På detta sätt piskar fascisterna upp det desperata mellanskiktet, de långtidsarbetslösa och arbetarna i ett lands mest eftersatta områden. De framställer sig då som motståndare till ”eliten”. Syftet med fascisternas möten och demonstrationer är från första början att inte bara föra fram deras krav utan också att identifiera potentiella gatukämpar som de kan rekrytera, liksom ett möjligt underlag för ett fascistiskt parti. Det är kopplingen mellan högerextremisten Tommy Robinsons demonstrationer och kravallerna i Southport i England förra sommaren. Det är också detta som gör fascismen kvalitativt annorlunda från andra reaktionära strömningar.
Allt det ovanstående är viktigt att ha med sig när man utvecklar antifascistisk strategi och taktik. Strategin måste ta sin utgångspunkt i behovet av att förhindra fascister från att organisera sig. Samtidigt måste vi kämpa för krav som svarar mot de behov arbetarklassen och de förtryckta har, på ett sätt som fascisternas förment radikala krav inte gör eller kan göra.
Problemen med SWP:s antifascism
Broschyren sägs vara en ”instruktionsbok” i hur man bekämpar fascismen, men präglas av samma brister som SWP:s antifascism har dragits med ända sedan man grundade Anti-Nazi League (ANL) på 1970-talet. Författarna Ali och Nielsen ger också en högst selektiv historik över ANL och dess efterföljare, Unite Against Fascism och Stand Up To Racism.
Det som sticker ut mest här är förändringen i efterhand av hur parollen ”ingen plattform för fascister” ska tolkas, och hur begreppet ”fysisk konfrontation” ska förstås. Författarna kritiserar ”små, konspiratoriska grupper som maskerar sig och jagar nazister”. Det är en gravt felaktig beskrivning av de kampanjer som stoppade den högerextrema 70-talsorganisationen Nationella fronten, kampanjer där också många SWP-medlemmar deltog.
Parollen ”ingen plattform för fascister” kommer direkt ur analysen av hur fascismen växer sig stark. De tidiga mobiliseringarna mot Nationella frontens demonstrationer organiserades av vänstergrupper, men fick snart bredare stöd, i en rörelse som kulminerade i och med ”slaget om Lewisham” i London. Att fascisterna led nederlag där berodde på att tidigare demonstrationer i Bradford och Wood Green väckt lokala ungdomars uppmärksamhet för det fascistiska hotet. Dessa ungdomar var sedan fast beslutna att inte låta rasister marschera på deras gator.
Efter fiaskot i Lewisham utlyste Nationella fronten omedelbart en demonstration i Tameside i Manchester. Polisen, med stöd av Labour-regeringen, förbjöd motdemonstrationen, vilket ställde den antifascistiska rörelsen inför ett val: att godta förbudet eller att mobilisera mot fascisterna trots det.
Det som hade behövts, hävdade Workers Power då, var en kampanj på arbetsplatserna, inom facken och i arbetar- och invandrartäta områden för en massiv motdemonstration och att inom motdemonstrationen organisera självförsvarsgrupper mot fascistgängen.
SWP höll inte med. De bildade i stället ANL tillsammans med liberaler som Labour-politikern Peter Hain och enstaka fackliga ledare, och godtog förbudet mot motdemonstrationen. I stället samlade de till ett separat möte ett antal kilometer bort. Som SWP-ledaren Alex Callinicos skrev ansåg de att ”ingen plattform för fascister” var en ”korrekt paroll i teorin”, men att det skulle ”ta kål på ANL” att omsätta den i praktiken.
SWP prioriterade i stället karnevaler under parollen Rock Against Racism, och ignorerade vid flera tillfällen Nationella frontens demonstrationer genom invandrarområden, även när de skedde samtidigt som konserterna. Det SWP-dominerade nätverket Stand Up To Racism fortsätter på samma spår och begränsar ofta sina aktioner till passiva protester, utan att försöka komma nära fascisterna.
När Tommy Robinsons English Defence League försökte hålla en demonstration i London 2013 höll exempelvis Stand Up To Racism en manifestation en och en halv kilometer bort, i Altab Ali-parken. Som tur var tog sig hundratals oberoende antifascister, bl.a. Workers Power, därifrån för att konfrontera EDL-huliganerna på Tower Bridge. Den gången lyckades polisen skydda fascisterna, men tack vare vår intervention var det sista gången EDL försökte sig på ett sådant projekt.
SWP:s antifascistiska strategi är ett exempel på vad de kallar för en ”enhetsfront av särskilt sort”. Den är ”särskild” i den bemärkelsen att det är raka motsatsen mot den enhetsfrontstaktik som utarbetades av Lenin, Trotskij och den revolutionära Kommunistiska internationalen.
Enhetsfronten handlar om att kämpa inom arbetarorganisationerna för att deras ledare ska enas med vänstern för att kämpa för nödvändiga krav och aktioner, i detta fall för att stoppa fascistiska mobiliseringar och för att upprätta försvarsstyrkor. Om arbetarrörelsens ledare vägrar göra detta måste de kritiseras för det, och gräsrötterna bör fortsätta utan dem, och lära sig av sina ledares svek.
För SWP är enhetsfronten i stället endast ett sätt att stärka ”massrörelsen”, inklusive dess befintliga ledare. Därmed för de enbart fram krav och paroller som är acceptabla för dessa ledare. Det gör ofrånkomligen att de krav som faktiskt är nödvändiga inte blir möjliga att föra fram.
Denna felaktiga metod har visserligen lett till en lång lista av fack som står bakom Stand Up To Racism, men fackens medlemmar har knappt alls mobiliserats till kampanjens aktioner. De påstådda ”vänsterledarna” inom facken tillåts därmed framställa sig själva som antirasistiska förkämpar utan att få så mycket som en gnutta kritik, eller än mindre krav på handling bakom orden.
En revolutionär antifascistisk strategi
Den största bristen med broschyren är dock att den inte knyter samman den antifascistiska kampen med kampen för socialismen. Behovet av ett revolutionärt parti nämns inte, och inte ens behovet av att störta kapitalismen, det system som ger upphov till fascismen.
Detta är ingen oavsiktlig miss. För SWP heter svaret på fascism antifascism, precis som svaret på utsugning är radikal facklig kamp. Partiet är blott den organisation som länkar samman dessa olika kampavsnitt.
Trotskij var tydlig här. Svaret på fascism är inte antifascism, utan socialism. Den reaktionära uppgivenhetens parti måste mötas av det revolutionära hoppets parti. Hur ska vi annars få arbetare att lämna Nigel Farages och Tommy Robinsons falska radikalism? Det kommer i alla fall inte att ske genom att ställa oss främst i ledet för att backa upp Labour och de nuvarande fackliga ledarna.
Uppgiften är dock konkret, och vi måste föra fram krav och utarbeta organisationsformer som för arbetare och ungdomar närmare den socialistiska kampen – som självförsvarsgrupper för svarta, beskattning av de rika och att konfiskera överklassens tillgångar för att bekosta bostäder och välfärd för alla, och framför allt internationell arbetarsolidaritet, inte bara för att välkomna flyktingar utan för att störta den globala kapitalismen.
En del av dessa mål kan verka avlägsna, men om vi inte börjar kämpa för dem nu, med utgångspunkt från dagens situation, kommer de att förbli ouppnåeliga. Antifascism utan antikapitalism är en återvändsgränd. De som är mest utsatta för dagens fascistiska framryckning, som invandrare, muslimer och HBT-personer, har inte tid att vänta på uppgörelsen med de mordiska fascistiska ligorna.
Jeremy Dewar