Marek Edelman, som omnämns i debattinläggen – läs vår text om hans liv här; På bilderna Edelman åren 1944, 1960 och 2009; Wikimedia Commons; public domain, Creative Commons Attribution 3.0 Unported license.
Efter det appellmöte och demonstration som vi arrangerade i Flen den 6 juli tillsammans med Solidaritet och Palestinakommittén Folke Bernadotte hölls ett panelsamtal, där representanter för de tre arrangörsorganisationerna samt för Solidaritetsnätverket Sverige-Palestina debatterade Palestinafrågan och -rörelsen. Diskussionen, som inleddes med ett anförande från varje deltagare, rörde sig över en rad ämnen och avslutades med frågor och inlägg från de runt hundra personer i publiken som deltog i mötet.
Debatten angår inte bara de som kunde delta i Flen, och med det i åtanke återger vi här några av de inlägg som Arbetarmakts representant gjorde i den. Se även det tal Arbetarmakt höll vid demonstrationen.
Redaktionen
”För ett fritt Palestina, men också för ett socialistiskt Palestina, ett socialistiskt Sverige och en socialistisk värld”
Inledningsanförande
Jag kommer alltså från Arbetarmakt, som är en marxistisk, revolutionär socialistisk organisation.
Jag tänkte börja med att nämna en person, och det är Marek Edelman. Han var en av ledarna för upproret i Warszawagettot, alltså det judiska gettot i Warszawa i Polen under andra världskriget. Det här var 1942. Då hade nazisternas förintelse av judar börjat ta fart på allvar. Det genomfördes massdeportationer av judar från Polen till förintelselägren. Marek Edelman var en av dem som ledde ett uppror i gettot i Warszawa. Det var en strid på liv och död, mellan den instängda judiska befolkningen i gettot och nazistregimen.
Edelman var också medlem i en organisation som hette Bund, som var en socialistisk, judisk arbetarorganisation som framför allt fanns i Östeuropa. Han lyckades överleva Warszawaupproret och lyckades fly ut ur gettot när upproret slogs ned. Han gömde sig sen i Warszawa och deltog sen i det stora Warszawaupproret, alltså hela stadens uppror mot nazistockupationen. Han överlevde det också, och dog för tiotalet år sedan.
Under hela perioden från den här kampen mot nazistregimen och fram till att han dog var Edelman också en högt profilerad, tydligt uttalad antisionist och fiende till Israel. En judisk ledare för upproret mot nazisterna var alltså också en mycket uttalad fiende till Israel. Under hela efterkrigstiden flyttade han aldrig till Israel och slöt aldrig någon fred med den sionistiska staten. Han kunde se likheten mellan det som han utsattes för i Warszawagettot med det som palestinierna har utsatts för och fortsätter att utsättas för.
Marek Edelman såg tydligt likheterna mellan nazisternas utrotningspolitik och sionisternas utrotningspolitik. Det finns en gemensam nämnare där. Det handlar om en extrem form av rasism, kolonialism och rasism, om utrotning av ett helt folk, i båda fallen. Och precis som i fallet med Warszawagettot har palestinierna också rest sig på samma heroiska vis. Marek Edelman stödde det. Han och arvet från honom är ett tydligt bevis på att antisionism och kamp mot imperialism och sionism inte är antisemitism. Det är något vi aldrig någonsin ska acceptera, att palestiniernas frihetskamp skulle ha någonting att göra med rasism, antisemitism eller nazism. Tvärtom är det just sionismen som har stora likheter med nazismen och andra former av extrem rasism ur historien.
I den sionistiska propagandan vill man gärna argumentera för att just Förintelsen under andra världskriget skulle vara en absolut unik händelse. Detta är fel. Förintelsen är inte en unik händelse. Det är ett i raden av många imperialistiska övergrepp. I Namibia förekom exempelvis, och just under tysk imperialism, massutrotning av ursprungsbefolkningen, liksom i Nya Zeeland, Australien och så vidare. Det finns många exempel på hur imperialisterna har bedrivit massutrotning av ursprungsfolk. Nu är det palestinierna som är utsatta för ett folkmord. Nu är det de som bedriver en motståndskamp, och vår uppgift är att stödja den, på olika sätt. Ett sätt är att avslöja all retorik, alla lögner och all smutskastning som bedrivs mot just själva motståndskampen. Det räcker inte att bara stödja palestinierna som offer. Vi måste också stödja palestinierna som en motståndskraft, som reser sig och står upp mot det förtryck de utsätts för.
Om Palestinarörelsen i Sverige sedan oktober 2023
Vi måste konstatera att det här är en otroligt viktig politisk rörelse. I storleksordningen är den lika viktig som solidaritetsrörelsen med Sydafrika mot apartheid och rörelsen till stöd för Vietnam. Det här är i samma klass som dem. Det är viktigt att vi lär av de tidigare rörelserna.
Det finns två saker man skulle kunna lära av Vietnamrörelsen på 60- och 70-talet och anti-apartheidrörelsen. När det gäller Vietnamrörelsen är det vikten av lokal organisering. De hade lokalgrupper i varenda liten stad i Sverige, och i större städer i olika förorter. Genom lokalgrupperna kunde man nå ut till samhället. Man var inte beroende av massmedia, utan kunde gå ut och prata med folk. Man stod utanför Systembolaget varje lördag och sålde Vietnambulletinen. Där kunde man möta folk direkt, genom den typen av lokala aktiviteter. Vi behöver alltså gå vidare från de otroligt bra, viktiga demonstrationer vi har, över till den lokala organiseringen, där man på kontinuerlig, vardaglig basis bygger upp ett solidaritetsarbete. Det är en lärdom.
Den andra är bojkottfrågan. Det har redan kommit upp tidigare i debatten hur svagt Israel egentligen är. Det är superviktigt att varje person som är medlem i en fackförening tar upp frågan i sin fackförening på någon nivå – på en kongress, årsmöte eller medlemsmöte. Att vi börjar förankra frågan om bojkott av Israel i fackföreningarna. Självklart speciellt i fackföreningar i yrken där man hanterar israeliska varor, men även i andra fackföreningar, eftersom det är en opinionsmässig fråga. Fackföreningarna är starka i Sverige. Där kan vi också runda massmedia och politiker. Man kan gå direkt på arbetsplatser, på lokala fackföreningar och prata med sina arbetskamrater, där det är meningsfullt att göra det, och försöka bygga upp solidariteten underifrån. Det här har lyckats i olika länder. Vi ser att det har gått ganska långt, och att man har kommit igång med konkret, praktisk bojkott av Israel underifrån. Då är man inte bara beroende av vad en regering eller stat gör. Grupper av arbetare börjar ta Palestinafrågan i sina egna händer, och börjar bojkotten underifrån. Så skedde också mot apartheid, och därifrån kan det sprida sig uppåt.
Israel är en orättfärdig stat, de bedriver ett folkmord. Det här börjar komma fram. Vi har tiden på vår sida, och tiden arbetar för oss, men det gäller att vi kommer ut, utanför våra egna kretsar.
Enstatslösning eller tvåstatslösning?
Tvåstatslösningen är reaktionär och idiotisk.
Reaktionär därför att den bygger på att det ska finnas ett Israel, med all sin rasism, kolonialism, förtryck och så vidare, som ska ha en privilegierad relation med de ledande imperialistmakterna, och så ska ett Palestina vara den andra staten, som ska användas som någon form av uppsamlingsplats för billig arbetskraft. Det Palestina de pratar om, inom ramen för tvåstatslösningen, är bara ett sätt att stabilisera herre- och slav-relationen, där det ska finnas en stat som är till för att trampa på och en annan som är järnhälen. Det är till den senare alla pengar ska gå. De som bor där ska leva med luftkonditionering, pengar, pool och alla de sakerna. De andra ska bli gästarbetare i apartheidstaten.
Tvåstatslösningen är en kopia på de bantustaner som fanns i Sydafrika under apartheid. De så kallade ”hemländerna”, där man hade trängt ihop svarta i små hemländer, som sen fick komma in i det vita Sydafrika och vara hembiträden, gruvarbetare och så, för att sen färdas tillbaka till ”hemländerna”. Det är tvåstatslösningen. Den är komplett reaktionär och rasistisk, från början till slut. Det finns inget demokratiskt eller medmänskligt i det.
Och så är den idiotisk – för att det inte kommer att funka. Palestinierna kommer att göra uppror, precis som de svarta gjorde uppror i Sydafrika, och till slut krossa apartheidstaten. Tvåstatslösningen är precis lika dömd att bli offer för en kamp som kommer att besegra den, vid någon tidpunkt. Tvåstatslösningen är något som en sann Palestinavän måste tillbakavisa. Man får inte låta sig lockas in av pratet om att det skulle vara en vettig kompromiss. Den måste tillbakavisas.
Israelproblemet, problemet med imperialism och kolonialism, drivs till syvende och sist av profitjakt och viljan att kontrollera ekonomi och resurser. Därför finns det en tydlig koppling till kapitalism i det här. I förlängningen tror jag att lösningen på det här problemet är egentligen densamma som med många av de andra stora problem vi står inför i vår tid: att bli av med kapitalismen. Det är profitjakten och uppdelningen av samhället i förtryckare och förtryckta som driver fram det här. Nu är det Israel och Palestina, men det har funnits många andra, liknande hierarkier och förtryckande situationer, och det kommer att finnas i framtiden också, så länge vi har ett samhälle som bygger på att en liten grupp människor exploaterar folkmajoriteten. Det är det grundläggande problem som måste lösas. För ett fritt Palestina, men också för ett socialistiskt Palestina, ett socialistiskt Sverige och en socialistisk värld.
Palestinafrågans roll i det politiska Sverige
Jag vill fokusera på rollen framöver. Madeleine Albright var utrikesminister för USA under det första Irakkriget i början av 1990-talet. Det finns ett klipp ur en intervju med henne som cirkulerar i sociala medier, som jag rekommenderar alla som inte har sett det att söka upp. Hon får en fråga av en journalist: ”Hur ser du på att hundratusentals barn i Irak dog under de sanktioner som följde på det första Irakkriget?” När man då inte avsatte Saddam Hussein, utan lät honom sitta kvar, och sedan genomförde mordiska sanktioner mot Irak. ”Hur ser du på att hundratusentals barn dog på grund av de sanktionerna?” Hon säger: ”Det var ett pris värt att betala.” Hon sa det alltså helt kallt. ”Det är lugnt. Vi tar det här.” Att en halv miljon barn dör på grund av de här sanktionerna. Det här är ett klipp på under 60 sekunder, men det är 60 sekunder som sammanfattar den imperialistiska världsordningen. Vad är Palestinafrågans roll i det politiska Sverige? Låt den här rörelsen bli starten på en kamp som vräker omkull det system som låter en ledare stå och säga att det är helt okej att en halv miljon barn dör för att man ska bevara den imperialistiska världsordningen. Det är Palestinarörelsens roll i det politiska Sverige. (Applåder.)
Avslutningsvis är det två grejer som är viktiga. Utbildning och organisering. Vi måste skaffa oss kunskaper – skaffa er kunskaper! – och vi måste sprida dem. Varje klassrum, varje bostadsområde, varje arbetsplats och förening man är med i måste göras till ett forum där man driver det här, och närliggande frågor. Det är absolut viktigast. Att vi går härifrån och börjar organisera underifrån och sen utåt, uppåt.