Ur arkivet: Ernest Mandel och stalinismen

Arbetarmakt publicerade den här texten som en pamflett 1995. Det är en kritik av Ernest Mandel som var en förgrundsgestalterna för den internationella trotskismen efter andra världskriget. Vi argumenterar för att Mandel trots sin bakgrund inom trotskismen inte kunde upprätthålla en politisk integritet gentemot stalinismen och att detta var en av faktorerna till Fjärde internationalens sönderfall. Texten är en översättning av några sidor i en omfattande bok, The Degenerated Revolution: The Rise and Fall of the Stalinist states, som vår internationella organisation författade för att analysera stalinismens utveckling efter andra världskriget. Efter ett namnbyte heter vår internationella organisation numera Förbundet för Femte Internationalen men 1995 hette vi fortfarande FRKI – Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International.

Redaktionen

Ernest Mandel och stalinismen

Förord
Ernest Mandel, som dog i juli i år, var den viktigaste och inflytelserikaste företrädaren för de centristiska riktningar som uppstod ur Fjärde Internationalens (FI) sönderfall under åren 1948-51. Han anslöt sig i mycket unga år – under andra världskriget – till FI och tillhörde redan i 20-årsåldern dess ledning.

Många av FI:s ledande kadrer likviderades under krigsåren, antingen av nazister eller stalinister. Ett vakuum uppstod i ledningen, som fylldes av FI:s nya generalsekreterare, Michel Pablo (Raptis), och bland andra Mandel.

Mandels stora begåvning som politisk teoretiker och marxistisk ekonom, gjorde honom snart till den viktigaste ledaren vid sidan av Pablo inom den ena flygeln av FI när organisationen splittrades 1953. (I ett av FRKI:s grundläggande dokument, Fjärde Internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag, finns en utförlig redogörelse för splittringen och dess konsekvenser.)

För att påbörja den nödvändiga summeringen av Mandels roll i efterkrigstidens ”trotskism” återger vi ett avsnitt ur en bok som 1982 publicerades av brittiska Workers Power och Irish Workers Group – The Degenerated Revolution. The Origin and Nature of the Stalinist States. Avsnittet, som har förkortats något, ingår i bokens avslutande kapitel, ”Centrism och stalinism: förfalskandet av Trotskijs analys”, och behandlar FI:s diskussion om Östeuropa och Jugoslavien i slutet av 40-talet och början av 50-talet.

Under ett antal år var Mandel mer känd under namnet Ernest Germain. För enkelhetens skull har vi genomgående använt det nu mer kända Mandel, även där olika dokument publicerats under namnet Germain.

I Socialistiska Partiets tidning Internationalen har en serie okritiska hyllningar till Mandel publicerats. I nr 30 framhåller Göte Kildén att Mandel inte var någon dogmatiker: ”Därför kunde han exempelvis glädjas oerhört med den jugoslaviska revolutionen.” Enligt Kildén spelade Mandel en nyckelroll när det gäller att förstå att ledare som Tito, Mao Zedong, Ho Chi Minh och Fidel Castro ”trots allt brutit med Moskva och stalinismen.” Den sedvanliga brasklappen finns naturligtvis också med: ”om än pragmatiskt och därför på sikt förödande för sina revolutioner”.

Den opportunistiska anpassningen till olika stalinistiska rörelser som utmärkt Mandel, ses av Kildén som en bidragande orsak till att det av Mandel ledda Förenade sekretariatet (FS) ”inte förvandlades till en sekt, till en programmatisk gruppering som vägrade godta någonting som skrivits efter Trotskijs död.”

Vi hoppas att det följande ska bidra till att klargöra hur falska båda alternativen är. FS är ännu så länge en programmatisk gruppering – en centristisk sådan – vars centrala utgångspunkt var just ett dogmatiskt fasthållande vid den prognos som Trotskij formulerade i krigets inledningsskede. Enbart genom en kritisk vidareutveckling av Trotskijs och FI:s analyser från 30- och 40-talet är det, som följande text visar, möjligt att förstå stalinismen.

Hur förhöll sig då Mandel till stalinismens dödskamp i Östeuropa och Sovjetunionen från och med 1989? Mandels felaktiga analys fick honom mot slutet av 80-talet att med en viss entusiasm påtala ytliga likheter mellan Gorbatjovs byråkratiska reformprogram och Vänsteroppositionens ståndpunkter på 20-talet.

Tanken att kapitalismen skulle kunna återupprättas var svår att acceptera för Mandel. Våren 1989 skriver han följande: ”Tvärtemot vad en ytlig blick kan antyda, har den europeiska bourgeoisien… inget hopp om att återvinna Östeuropa för kapitalismen.” (International Viewpoint 160). Och så sent som i oktober samma år betonar han: ”Huvudfrågan i den politiska kamp som är på gång är inte kapitalismens återupprättande.” (International Viewpoint 172).

Ämnet skulle kunna fylla en hel artikel och vi nöjer oss med att hänvisa läsaren till den recension av Mandels sista bok, Trotsky as Alternative, som återfinns i Arbetarmakts nyhetsbrev nr 10/95.

I tidskriften Arbetarmakt-Magasinet nr 3, som publiceras under hösten, återfinns en artikel av Mathieu Roux, medlem i Pouvoir Ouvrier (FRKI:s franska sektion), som ger en överblick av Mandels politiska verksamhet i dess helhet.

Vi vill till sist nämna att en rad böcker har publicerats av Mandel på svenska:

Inledning till marxismens ekonomiska teori (Cavefors/Zenit 1968 och ett antal senare upplagor)
EEC och konkurrensen Europa-USA. Ett marxistiskt svar till J. J. Servan-Schreibers ”Den amerikanska utmaningen” (Partisan 1969)
Trotskijs marxism (debatt med N. Krassó; Cavefors/Zenit 1971)
Dollarkrisen (Coeckelberghs 1973)
Marx ekonomiska tänkande (Rabén & Sjögren/Zenit 1973)
Senkapitalismen, 1-2 (Coeckelberghs 1974)
Från klassamhälle till kommunism (Röda Rummet 1976)
Europas kommunistpartier. Från stalinism till eurokommunism (Röda Rummet 1982)
Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen (Röda bokförlaget 1982)
Förtjusande mord. Kriminalromanens sociala historia (Alfabeta 1985)

Broschyrer:

Om byråkratin. En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara (under pseudonymen Ernest Germain; Partisan 1969; Röda häften nr 1)
Om leninismen (Partisan 1971; Röda häften nr 10)
Övergångssamhället. Senkapitalismen. Två föredrag i Lund 17.5 1972 (RMF-press 1972; Rött forum nr 3)
Världsrevolution eller ”fredlig samexistens” (RMF-press utan årtal; Rött forum nr 5)
samt antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre (Partisan 1971)

Mandel finns också representerad i flera antologier, bl. a:

De nya revolutionärerna (red. Tariq Ali; Aldus/Bonniers 1969)
Planeringsdebatten på Cuba. Värdelag, planering, medvetenhet (Rabén & Sjögren 1972)

I tidskriften Fjärde Internationalen (utges av Socialistiska Partiet) har dessutom åtskilliga artiklar av Mandel publicerats.

Arbetarmakt, september 1995

Fjärde Internationalen efter kriget
Mellan den europeiska konferensen 1944 och tredje världskongressen 1951 utvecklade ingen av Fjärde Internationalens sektioner, eller någon tendens i sektionerna, en riktig bedömning av världsstalinismens roll i Östeuropa. Fram till och med andra världskongressen 1948 förhindrade inte detta FI från att uttrycka en rad betydelsefulla insikter om stalinismens karaktär och roll. Inte heller ledde det till ett övergivande av den trotskistiska analysen av stalinismen som kontrarevolutionär. Felen skulle emellertid komma att förstärkas och utvidgas under inflytande av brytningen mellan Stalin och Tito 1948 till en kvalitativ revision av den trotskistiska uppfattningen om stalinismen.

Resolutionerna från konferenserna 1944 och 1946 begick två sammanhängande fel beträffande stalinismen och Östeuropa. Å ena sidan underskattade de Kremls kontrarevolutionära roll i Östeuropa; å andra sidan överskattade de stalinismens instabilitet och potentialen för dess revolutionära besegrande från arbetarklassens sida. Det perspektiv med stalinismens dödskamp som trotskisterna gick in i kriget med, fortsatte att vara i funktion efter kriget utan att modifieras. I de teser som antogs av konferensen 1944 förklarade Fjärde Internationalen: ”Kriget, som skärper motsättningarna i den ryska ekonomin till outhärdlighet, har låtit dödsklockorna ringa för den bonapartistiska stalinistbyråkratins oundvikliga likvidering. Den senare är avgjort dömd att förgås under världsimperialismens eller den proletära världsrevolutionens slag.” (Fourth International, New York, May 1945, s. 153).

Detta perspektiv motsades av händelser i själva Ryssland, i buffertzonen, i Italien, Grekland och Frankrike. FI vägrade emellertid i sina senare teser att överge eller ens partiellt korrigera sitt ursprungliga perspektiv. Följaktligen antydde denna kamp, även om FI erkände den kontrarevolutionära roll som Röda Armén spelade i demobiliseringen av massornas självständiga kamp, att stalinismen snabbt skulle kastas åt sidan. Trotskijs påstående att ”historiens lagar är starkare än de byråkratiska apparaterna” (sant på ett allmänt plan), användes för att rättfärdiga en prognos för den omedelbara framtiden. Denna prognos utelämnade både massornas subjektiva svagheter (frånvaron av revolutionära partier) och objektiva svårigheter (som den sovjetiska byråkratins väpnade kraft och dess ökade prestige efter nazismens nederlag). Det var kort sagt en felaktig prognos. Dess vägran att erkänna detta ledde FI till att överskatta den ”revolutionära” utveckling som ägde rum i buffertzonen. FI hävdade 1946: ”Den sovjetiska ockupationen och kontrollen har gett en impuls, även om det är i varierande grad, till inbördeskrig och utvecklandet av en regim med dubbelmakt.” (Fourth International, New York, June 1946, s. 172).

Detta var inte sant. Ockupationen avbröt och hejdade utvecklandet av inbördeskrig. Regimen med dubbelmakt bestod dessutom av stalinisterna och bourgeoisien, inte av stalinisterna och självständiga arbetarorganisationer.

Detta prognosfel fick inte några omedelbara programmatiska konsekvenser. Trotskijs programmatiska grundsatser var ännu giltiga för FI. Teserna från 1944 och 1946 uppmanar tydligt och otvetydigt till revolutionärt störtande av stalinisternas regimer och de kapitalistiska ekonomierna i Östeuropa och byggandet av självständiga sektioner av FI för att leda denna kamp. I en resolution från internationella exekutivkommittén, publicerad i juninumret 1946 av Fourth International, klargjorde FI sin vägran att kompromissa med stalinismen: ”Fjärde Internationalen kräver bortdragande av alla utländska arméer, inklusive Röda Armén, från alla ockuperade territorier.” (Ibid, s. 255). Dessutom lade FI fram ett program med övergångskrav för öst och väst som argumenterade för politisk revolution, försvar av Sovjetunionen och kapitalismens störtande i buffertzonen och väst genom arbetarklassens självständiga organisationer under trotskistisk ledning.

Problemet med strukturell assimilering
FI:s ledning, och speciellt den unge europeiske ledaren Mandel, utarbetade en analys av buffertzonen som kapitalistiska stater vilka potentiellt kunde ”strukturellt assimileras” av Sovjetunionen. Mandel menade att staterna i buffertzonen under vissa omständigheter kunde bli geografiskt integrerade i Sovjetunionen och på samma gång omvandlas ekonomiskt – från kapitalistiska stater till degenererade arbetarstater i likhet med Sovjetunionen. Men han insisterade, genom att dogmatiskt hänga fast vid Trotskijs analys av den byråkratiska samhällsomvandlingen i östra Polen före kriget, på att hålla fast vid att villkoret för ”strukturell assimilering” var massornas självständiga ingripande:

”Men för att fullständigt assimilera ett givet territorium, dvs för att expropriera och utplåna jordägarna och kapitalisterna som klass, är byråkratin tvingad – även om det är på ett begränsat sätt, och med målet att alltid kontrollera den, och om nödvändigt krossa den – att uppmana massorna till självständig handling. Det är just av den orsaken bland andra, och just därför att byråkratin fruktar massornas självständiga handlande som pesten, som den inte kommer att kunna genomföra assimilering förutom i relativt begränsad skala.” (International Information Bulletin, New York, March 1947, s. 8).

Samtidigt som ett sådant ingripande från massorna (fritt från stalinistisk kontroll) är ett villkor för skapandet av en sund arbetarstat, är det inte som allmän regel nödvändigt för skapandet av degenererade arbetarstater. Mandel närmade sig emellertid problemet på ett allmänt plan. Han struntade i buffertzonens specifika drag – isoleringen från världsmarknaden, decimeringen av de inhemska kapitalisterna, stalinisternas monopol på kontroll över den repressiva apparaten, en demobiliserad arbetarklass – som alla var avgörande för att underlätta just ett störtande av kapitalismen utan massornas ingripande.

Under omständigheter där, som Mandel riktigt fastslår i sitt dokument, Kremls viktigaste mål i utrikespolitiken var skapandet av en militär buffert för att återuppbygga ”socialismen i ett land”, föreföll hans teser rimliga. När förhållandena efter 1947 dramatiskt förändrades och Moskva tvingades genomföra omvälvningar i buffertzonen för att möta imperialisternas planer, visade emellertid Mandels fasthållande vid förutsättningarna för kapitalismens störtande att hans teori var en rigid och oanvändbar dogm. Detta blev uppenbart 1948 och avväpnade Mandel i den jugoslaviska frågan, vilket ledde honom till att stödja Pablos revision av den trotskistiska ståndpunkten 1951.

Mandels insisterande på att massmobiliseringar åtföljer en omvälvning hade en avgjort opportunistisk kärna. När den knöts till prognosen om stalinismens förestående sammanbrott, fick denna analys FI att oupphörligt leta efter och förutse framväxten av sådana mobiliseringar. Det medgavs dessutom att dessa mobiliseringar kunde leda till en vändning i kommunistpartiernas egen politik: ”Alla dessa länder, inklusive Jugoslavien, kommer emellertid att utsättas för speciellt kraftfulla påtryckningar från imperialismen. Det är inte uteslutet att kommunistpartierna i detta fall, genom att basera sig på massornas revolutionära strävanden, kommer att gå framåt och avskaffa återstoderna av borgerlig makt och egendom.” (Ibid, s. 16).

En sådan utveckling, trodde man, kunde bara vittna om stalinismens kris. När FI tillämpade denna förutsägelse i praktiken på splittringen mellan Tito och Stalin, insisterade de på att Tito hade brutit med stalinismen. När de gjorde detta, trodde de att deras förutsägelser om revolutionära omvälvningar i buffertzonen hade infriats. Denna övertygelse fick allvarliga konsekvenser för FI:s revolutionära integritet. Kongressen 1948 och dess resolution om ”Sovjetunionen och stalinismen” bidrog inte mycket till att skydda FI från dessa konsekvenser. I själva verket kodifierade den bara alla de tidigare perspektivfelen. Teserna beskrev i detalj Kremls kontrarevolutionära roll under de föregående åren, men insisterade ändå på samma artificiella förutsättningar för genomförandet av byråkratiska sociala revolutioner som tidigare (behovet av massmobiliseringar och geografisk assimilering). De vidhöll sitt i grunden felaktiga perspektiv i förhållande till stalinismens kris. Inte någon gång mellan 1944 och 1947 gjorde FI något undantag för Jugoslavien i sin analys av Östeuropa.

Splittringen mellan Tito och Stalin får FI att omvärdera stalinismen
Efter 1948 drev likvideringen av de kapitalistiska ekonomierna i Östeuropa, och splittringen mellan Tito och Stalin, FI-ledningen till en ytterligare omvärdering av stalinismens karaktär. Teserna från 1948 definierade stalinismen snävt som varje kommunistpartis underkastelse inför Kremls intressen och fastslog: ”under stalinistisk ledning har de blivit organisationer vars enda funktion är att tjäna den sovjetiska byråkratins diplomatiska manövrer.” (Vår kurs.) FI drog slutsatsen att splittringen mellan Tito och Stalin betydde att det jugoslaviska kommunistpartiet (JKP) hade upphört att vara stalinistiskt. Oförmögen, eller ovillig, att erkänna att stalinismen förblir sig själv trogen även när den bryts sönder längs nationalistiska, socialpatriotiska linjer, använde FI splittringen till att omtolka händelserna i Jugoslavien från 1943 och framåt. FI såg splittringen som en bekräftelse av sitt perspektiv i förhållande till stalinismens kris. De såg den som den senaste manifestationen av en brytning med stalinismen som i allt väsentligt hade fullbordats när JKP 1945 under massornas tryck sades ha lett massorna i en genuin proletär revolution som framgångsrikt störtade kapitalismen och skapade en ”deformerad arbetarstat”, som inte var i behov av politisk revolution.

Michel Pablo var den viktigaste förespråkaren för denna ståndpunkt. I augusti 1948 började Pablo under tvekan lägga grunden till sina revisioner av trotskismen i den jugoslaviska frågan. I artikeln ”Den jugoslaviska affären” påstod han: ”Till skillnad från de andra kommunistpartierna i ’buffertzonen’, som vann sin makt tack vare det direkta stödet från Kreml och Röda Armén, ledde det jugoslaviska kommunistpartiet (JKP) under kriget en verklig massrörelse med tydliga revolutionära tendenser som förde det till makten.” (Fourth International, New York, december 1948, s. 241) Massornas revolutionära tendenser hade förlänat JKP en speciell karaktär. På detta stadium hävdade inte Pablo ännu att JKP var centristiskt. Han antydde emellertid att oberoende från Moskva gav JKP, som helhet, potentialen att bryta med stalinismen, vilket således gjorde behovet av ett nytt, trotskistiskt parti i Jugoslavien föråldrat. Hans programmatiska slutsats i denna artikel var att Fjärde internationalen skulle sträva efter att med hjälp av påtryckningar få in JKP på självreformens väg.

I september 1949 betecknade Pablo, genom att bygga på sin felaktiga bedömning av potentialen för självreform i JKP, korrekt Jugoslavien som en arbetarstat. Det var hans definition av Jugoslavien som en deformerad arbetarstat som var fundamentalt felaktig. Genom att använda den beteckningen, lät Pablo förstå att den jugoslaviska arbetarstatens byråkratiska deformation bara var kvantitativ, dvs den politiska makten låg i viss utsträckning i arbetarklassens händer: ”Inom dessa ramar för en arbetarstat, definierad på detta sätt, kan ett delvis borgerligt innehåll både i distributionsnormernas sfär, liksom i flera aspekter av den politiska makten, inneslutas under lång tid.” (International Information Bulletin, New York, December 1949, s. 27).

En sådan formulering är lika sann för en frisk arbetarstat. Den kommer också att innehålla borgerliga drag i sin ekonomi och politiska överbyggnad. Men vad som kännetecknar en sund arbetarstat, eller till och med en arbetarstat med byråkratiska deformationer, är att den politiska makten ännu ligger hos arbetarklassen, eller i händerna på ett revolutionärt parti, och inte i händerna på en konsoliderad byråkratisk kast som står mot arbetarklassen med sina egna tydliga intressen. Existensen av en sådan kast, och den existerade tydligt i Jugoslavien, innebar en kvalitativ skillnad mellan en frisk och en degenererad arbetarstat och nödvändiggjorde i det senare fallet en politisk revolution för att ta tillbaka/överföra den politiska makten i arbetarklassens händer.

Misslyckandet med att göra denna distinktion ledde Pablo till att först förfalska frågan om politisk revolution i Jugoslavien och senare till att fullständigt överge uppmaningen till politisk revolution. Istället uppmanade Pablo bara till världsrevolutionens utvidgning som ett medel för att gradvis undergräva den materiella grundvalen (efterblivenheten) för byråkratiska deformationer i länder som Jugoslavien. I februari 1950 hävdade han därför: ”mellan kapitalismen och socialismen kommer det att finnas en hel historisk period och en hel skala med övergångsregimer som, medan de upphör att vara kapitalistiska, kommer att genomgå olika grader av utveckling i förhållande till varandra och i förhållande till socialismen i vilken staten (statsapparaten) kommer att vara mer eller mindre deformerad av byråkratin, i vilken kapitalismens (deformerade) lagar kommer fortsätta att fungera i en eller annan utsträckning, och i vilken alla dessa svårigheter och hinder kommer att övervinnas enbart av revolutionens utbredning på världsarenan.” (International Information Bulletin, New York, May 1950, s. 18). Det var inte bara den politiska revolutionens program som blev irrelevant i denna formel, samma sak drabbade också det marxistiska programmet för kampen mot byråkrati under övergångsperioden.

Pablo sammanfogade dessa fel genom att hävda att stalinismen, utifrån erfarenheterna av Jugoslavien och JKP (ett stalinistiskt parti som omvandlats till ett centristiskt parti genom massornas tryck), i allmänhet kunde omvandlas av ett sådant tryck. Således hävdade han i sin rapport till Fjärde Internationalens kongress 1951: ”Vi har klargjort att kommunistpartierna inte precis är reformistiska partier och att de under vissa exceptionella förhållanden besitter möjligheten att staka ut en revolutionär riktning.” (Fourth International, New York, November/December 1951).

Pablos ståndpunkter beträffande Jugoslavien antogs av FI på dess tredje världskongress 1951. De understöddes av alla FI:s viktiga sektioner och ledande gestalter. Det fanns ingen revolutionär opposition mot Pablos centristiska ståndpunkt: ”I Jugoslavien, det första land där proletariatet tog makten sedan Sovjetunionens degeneration, existerar inte stalinismen längre idag som en verklig faktor i arbetarrörelsen, vilket emellertid inte utesluter dess möjliga återkomst under vissa förutsättningar.” (Class, Party, and State in the Eastern European Revolution, New York 1969, s. 57).

Mandels invändningar mot denna ståndpunkt hade blivit föråldrade inför den jugoslaviska arbetarstatens realitet och oanvändbar för att förklara den kontrarevolutionära karaktären av det parti som skapat denna stat. På samma kongress erkände faktiskt FI resten av Östeuropa som deformerade arbetarstater som var i behov av politiska revolutioner. Men resolutionerna om Östeuropa och Jugoslavien sågs som en kompletterande helhet och denna helhet medförde en högercentristisk revision av den trotskistiska ståndpunkten beträffande stalinismen.

Stalinismens ”dubbla” natur
Denna revision medförde en omdefiniering av stalinismen som i besittning av en ”dubbel natur”. De byråkratiska sociala revolutionerna i buffertzonen betraktades som exempel på stalinismens kontrarevolutionära roll, medan stalinismens progressiva roll ansågs vara några kommunistpartiers förmåga, under massornas tryck, att bryta med Kreml och utstaka en ”revolutionär riktning”. Det var detta som FI hävdade hade ägt rum i Jugoslavien och senare i Kina. Det föll på Mandels lott, och han följde nu alldeles tydligt Pablos linje, att ge denna revision teoretiskt uttryck i sina ”Tio teser” om stalinismen: ”Den sovjetiska byråkratins motsägelsefulla natur återspeglas bara delvis i de stalinistiska partierna. Dessa partiers dubbla natur har ett annat socialt ursprung; den följer inte ur den speciella rollen hos en parasitär byråkrati i en arbetarstat utan ur dessa partiers dubbla funktion, som är proletär på grund av deras massbas i sitt eget land men också som internationella instrument för den sovjetiska byråkratin.” (Towards a History of the Fourth International, New York 1974, del 4, volym 1, s. 17).

Det vara bara det senare kännetecknet som definierade dem som stalinistiska. Det förra kännetecknet kunde under vissa förhållanden tjäna till att negera denna stalinism: ”De jugoslaviska och kinesiska exemplen har demonstrerat att hela kommunistpartier kan modifiera sin politiska linje och leda massorna ända till erövrandet av makten, medan de går utöver Kremls målsättningar. Under sådana förhållanden upphör dessa partier att vara stalinistiska partier i ordets klassiska mening.” (Ibid, s. 18) De blev kort sagt centristiska partier.

Vi avvisar uppfattningen att stalinistiska partier definieras uteslutande på grund av sitt förhållande till Kreml. Detta utgör bara en viktig karaktäristisk del av ett stalinistiskt partis program och övergripande karaktär. Vi avvisar dessutom idén att stalinismen har en dubbel natur och att den kan påverkas i revolutionär riktning utan att först brytas sönder och ersättas av ett revolutionärt parti.

Gentemot denna idé om stalinismen som i besittning av både en progressiv och en kontrarevolutionär sida, som var och en väger lika och är åtskilda i tid och rum, håller vi fast vid den trotskistiska uppfattningen om stalinismen som övervägande kontrarevolutionär men med motsägelsefulla kännetecken. Vi erkänner denna motsättning som intensivt dialektisk: dvs att stalinismen (under exceptionella omständigheter) kan uppnå resultat som tagna isolerat är progressiva (kapitalismens avskaffande). Men stalinismen uppnår dessa resultat med kontrarevolutionära medel. I erkännandet av detta likställer vi inte på något sätt de progressiva och reaktionära elementen. Vi erkänner att den progressiva delen är genomsyrad och dominerad av den kontrarevolutionära helheten. Genom att upplösa denna dialektiska uppfattning om stalinismen till ett par formellt motsatta och åtskiljbara element – progressiva och reaktionära – öppnade FI efter 1951 vägen till en likvidering av det revolutionära programmet till förmån för en inriktning (djup entrism) som strävade efter att utöva tryck på de nationella kommunistpartierna för att de skulle slå in på den progressiva vägen.

Slutligen kan inte FI:s revisionism i fråga om stalinismen helt förstås utan hänvisning till de ståndpunkter som intogs i förhållande till FI:s huvudbekymmer under perioden – imperialismens fortsatta instabilitet. Fram till 1948 uppfattades denna instabilitet i termer av kronisk ekonomisk stagnation. Efter 1948 kom denna instabilitet, enligt FI, att alltmer uttryckas i termer av förberedelser för ett tredje världskrig mot Sovjetunionen och Östeuropa.

Felen i fråga om stalinismen och Östeuropa och imperialismens framtidsutsikter sammanstrålade i resolutionerna från kongressen 1951 om ”Inriktning och perspektiv”. Dessa hävdade att ett nytt världskrig var överhängande, att styrkeförhållandena vägde mot imperialismen till förmån för arbetarstaterna och att stalinismens nyupptäckta potentiellt progressiva karaktär innebar att det nya kriget skulle anta formen av ett internationellt inbördeskrig. Slutresultatet av detta skulle bli en rad revolutioner som åtminstone var lika friska och progressiva som den jugoslaviska.

Under perioden 1948 till 1953 (1953 splittrades FI i Internationella Kommittén – IK – och Internationella Sekretariatet – IS) fanns det ingen revolutionär opposition mot Pablos ståndpunkter i förhållande till stalinismen. Det amerikanska SWP, Healys brittiska grupp och det franska PCI (vilka alla anslöt sig till IK) gav upprepade gånger uttryck för sitt stöd till FI:s ståndpunkter, inklusive kongressdokumenten från 1951 om Jugoslavien. Skenbart innefattade IK:s brytning med Pablo ett avvisande av hans taktiska inriktning mot stalinistiska partier och hans organisatoriska metoder, men inte hans analys och förståelse av stalinismen.

Mandels opposition mot Pablo i den jugoslaviska frågan kunde inte upprätthålla en alternativ ståndpunkt. Dogmatismen visade sig i ökad grad stå i motsättning till verkligheten i Östeuropa. Mandels och hans anhängares omvändelse till Pablos åsikter blev enkel på grund av att de genom hela debatten accepterat alla de premisser ur vilka Pablo drog sina slutsatser – den jugoslaviska revolutionens exceptionella karaktär, JKP:s centristiska karaktär och föreställningen om splittringen mellan Tito och Stalin som en ”proletär revolt mot Kremls antiproletära, kontrarevolutionära politik” (Mandel).

Pablos centristiska ståndpunkt beträffande Jugoslavien godkändes på kongressen 1951 utan att ifrågasättas av någon sektion, eller ens en del av någon sektion, utifrån revolutionära utgångspunkter. Detta fick snabbt programmatiska effekter i den taktik och de paroller som restes av FI (t. ex. vägrade IS under det östtyska upproret 1953 att mana till politisk revolution). Det är därför som vi identifierar kongressen 1951 som den punkt vid vilken FI kodifierade sina fel istället för att rätta till dem och övergav den trotskistiska ståndpunkten i fråga om stalinismen. Därmed fullbordades FI:s sammanbrott i centrism.

Mandels ”ortodoxa” revisioner
I den ”antipablistiska” tradition som grundades av Internationella Kommittén är och förblir Michel Pablo huvudgestalten i dess demonologi. Det är visserligen sant att han inledde den ”teoretiska upprustning” av Fjärde Internationalen som skulle beröva den varje spår av autentisk trotskism, men han förlorade snabbt rollen som FI:s ledande teoretiska revisionist efter splittringen 1953. IK:s ständiga tjatande om ”pablistisk revisionism” var egentligen bara ett vittnesbörd om deras egen teoretiska bankrutt. Det ersatte varje försök att ta itu med och teoretiskt bekämpa den viktigaste talesmannen för IS, Ernest Germain, som senare skulle bli mer känd som Ernest Mandel.

Han var arkitekten till analysen av krisen inom stalinismen efter Stalins död 1953 och var huvudansvarig för att formulera IS:s programmatiska svar på de händelser som omgav stalinismens ”kris” vid IS-kongresserna 1954, 1957 och 1961. Han spelade en ledande roll i diskussionerna om återförening med huvudgrupperingen i IK, det amerikanska Socialist Workers Party (SWP), och nådde en överenskommelse med dess ledare, Joseph Hansen, om analysen av den kubanska revolutionen. Från återföreningen 1963 – när Förenade Sekretariatet upprättades – fram till idag har Mandel bevarat sin ställning som huvudteoretiker i FS ifråga om stalinismen, Sovjetunionen och de degenererade arbetarstaterna.

Efter 1950 tvingades Mandel medge sitt misstag beträffande den jugoslaviska revolutionen. Pablo hade haft rätt när han karaktäriserade Titos Jugoslavien som en ”deformerad arbetarstat”; han hade själv haft fel. Hans nederlag – eller snarare misslyckande – i denna fråga drev honom till att utföra en uppgift som sedan dess blivit varumärket för hans böcker, pamfletter och artiklar. Han tog itu med att dölja FI:s revisioner av trotskismen med glansen från en marxistisk ”ortodoxi”. 1951 bekräftade han den trotskistiska ståndpunkten i fråga om stalinismen i Sovjetunionen, men reviderade den i förhållande till andra stalinistiska partier. I sina ”Tio teser”, hävdade han:

”Den sovjetiska byråkratins motsägelsefulla natur återspeglas bara delvis i de stalinistiska partierna. Dessa partiers dubbla natur har ett annat socialt ursprung; den följer inte ur den speciella rollen hos en parasitär byråkrati i en arbetarstat utan ur dessa partiers dubbla funktion, vilken är proletär på grund av deras massbas i det egna landet, liksom internationella instrument för den sovjetiska byråkratin… För Kreml består användbarheten i denna bas uteslutande i att tjäna dessa diplomatiska planer. Men dessa planer innefattar periodvis en politisk linje som är diatremalt motsatt massornas mest elementära strävanden. Ur detta följer möjligheten att kommunistpartierna överflyglas av sin egen bas, som i handling kan gå utöver de målsättningar som uppsatts av Kreml och undslippa dess kontroll. Denna möjlighet har alltid varit ett av den trotskistiska rörelsens grundläggande perspektiv” (Ibid, s. 17-18). I detta fall, hävdar Mandel, upphör sådana partier att vara stalinistiska.

Denna analys leder till en praktisk kapitulation inför vad som till sin kärna förblir stalinistiska partier. Mandel använder den synbarligen ortodoxa analysen av stalinismen som motsägelsefull för att fördunkla stalinismens verkliga karaktär bakom en falsk ”dubbel natur”: en dålig sida som lyder under Kreml, en god sida under masstryck. När den senare överväger, förvandlas stalinismen till ”centrism’ eller en ”empiriskt revolutionär” tendens.

Varhelst en brytning med Kreml äger rum och de inhemska stalinisterna kastar kapitalismen över ända, som i Jugoslavien och Kina, drivs de av självbevarelsedriften hos de redan upprättade byråkratierna i dessa partier, inte som ett resultat av tryck från deras massbas. Där ett sådant tryck är inblandat, spelar det bara en sekundär, tillfällig roll och är vanligtvis åtföljt av ökad repression mot massorna. Möjligheten av sådana sprickor inom världsstalinismen har alltid varit en del av trotskismens perspektiv, men tron att partier som bryter med Kremls kontroll därigenom upphör att vara stalinistiska har aldrig varit en del av det perspektivet.

Germain tillämpade denna ståndpunkt på den kinesiska revolutionen. Mao blev en andra Tito. De kinesiska trotskisternas ståndpunkt ifråga om revolutionen 1949 (se C.L. Liu, ”China: An Aborted Revolution”, Fourth International, New York January/February 1950), som angrep Maos stalinistiska folkfrontsprojekt, ersattes med Germains analys av den kinesiska koalitionsregeringen som en ”arbetar- och bonderegering”, som slagit in på den jugoslaviska vägen:

”Många anledningar tillåter oss att hoppas på en sådan utveckling [en vänstersväng]. Mer än något annat kommunistparti har det kinesiska tvingats att behålla en mindre byråkratisk och centraliserad struktur, att bevara en ständig ämnesomsättning mellan sina egna strävanden och huvudintressen och massornas. Den objektiva situationen knuffar det längs denna väg.” (Fourth International, New York, January/February 1951, s. 24).

Mandel vidhöll 1977 att det kinesiska kommunistpartiet, som upphört att vara stalinistiskt, verkligen gjorde den eftersökta vänstersvängen: ”Den tredje kinesiska revolutionens seger 1949 var den största framgången för världsrevolutionen efter den socialistiska oktoberrevolutionens seger.” (E. Mandel, Från klassamhälle till kommunism, Röda Rummet 1976, s. 107).

Denna bedömning, som härrör ur hans felaktiga analys av stalinismens dubbla natur, ignorerar det massiva kontrarevolutionära bakslag som denna revolution innebar för den kinesiska arbetarklassen. Sedan 1949 har de kinesiska stalinisterna utestängt massorna från varje verklig politisk makt och har istället använt dem som kanonmat för sina inombyråkratiska fraktionsstrider.

Den programmatiska logiken i denna analys av stalinismen i Kina (och Jugoslavien) var att återvända till Trotskijs ståndpunkt före 1934, som manar till politisk reform av stalinistiska regimer. Kongressresolutionen 1954, som stöddes (om den faktiskt inte skrevs) av Mandel, avvisar uttryckligen politisk revolution för Kina och Jugoslavien tillsammans med perspektivet för ett nytt parti. Istället argumenterar den för skapandet av arbetarråd, som den proletära demokratins form, och fraktioner i de kinesiska och jugoslaviska kommunistpartierna, vars mål skulle vara att ersätta dessa partiers ”centristiska” ledarskap genom en demokratisk reformprocess:

”Eftersom både det kinesiska och i viss utsträckning också det jugoslaviska kommunistpartiet egentligen är byråkratiskt centristiska partier, vilka emellertid fortfarande befinner sig under trycket från revolutionen i sina länder, uppmanar vi inte proletariatet i dessa länder att grunda nya revolutionära partier eller att förbereda en politisk revolution i dessa länder.” (The Development and Desintegration of World Stalinism, New York 1970, s. 20).

Denna ståndpunkt hade fördelen att knyta an till trotskistisk ”ortodoxi” före 1934. Men samtidigt som Mandel lånade termen, var hans syfte att sudda ut den historiska landvinningen i Trotskijs analys av stalinismen efter 1934. Dessutom ignorerade Mandels ståndpunkt realiteten i att arbetarklassen politiskt hade exproprierats av en byråkratisk kast. Den ignorerade det faktum att de härskande partierna i alla grundläggande avseenden praktiserade det stalinistiska programmet för ”socialism i ett land”, ett kvävande av varje självständigt politiskt liv för massorna, planens byråkratiska skötsel, den internationella revolutionens underordnande i förhållande till byråkratins strategiska uppgörelse med imperialismen, etc.

1953 och därefter – utvecklandet av programmatiska revisioner
Sedan 1950-talet har stalinismens brutala verklighet trängt in i Mandels medvetande och lett honom till att ändra sin hållning till dessa länder. Men hans metod förblir exakt densamma och Förenade Sekretariatet har vid olika tillfällen funnit ersättningar för Kina och Jugoslavien som arbetarstater vilka inte är stalinistiska (Vietnam, Kuba).

Beträffande Östeuropa bevittnade 1954 början till ett nytt stadium i FI:s revision av programmet för politisk revolution. Stalinismens kris efter Stalins död och det östtyska arbetarupproret förvirrade den bonapartistiska klicken i Kreml och ledde till ett relativt hävande av byråkratins strupgrepp över massornas politiska liv i Östeuropa. Mandel erkände att de åtgärder som offentliggjordes av Stalins efterföljare i Sovjetunionen och Östeuropa egentligen var åtgärder för självbevarelse, att de var eftergifter utformade för att köpa tid.

Icke desto mindre hävdade han att mullrandet i Östeuropa öppnade ett perspektiv med fragmentering i de nationella kommunistpartierna, med en del (definierad som stående ”närmast massorna”) som ställde sig i spetsen för kampen för politisk revolution. Samtidigt som fragmenteringen har ägt rum, gick Mandel längre och hävdade att programmet skulle koncentreras på att utveckla en sådan splittring som det bästa sättet att uppnå den politiska revolutionen. Med detta som mål förespråkades en entristisk taktik och det prioriterade programmet för politisk revolution reducerades till uppmaningen till en rad reformer som skulle vara acceptabla för en potentiellt revolutionär del av byråkratin:

”1. Frihet för arbetarfångar.
2. Avskaffande av repressiv arbetarfientlig lagstiftning.
3. Demokratisering av arbetarnas partier och organisationer.
4. Legalisering av alla arbetarnas partier och organisationer.
5. Val av och demokratiskt fungerande masskommittéer.
6. Självständighet för fackföreningarna i förhållande till regeringen.
7. Demokratiskt utarbetande av den ekonomiska planen av massorna för massorna.
8. Effektiv rätt till självbestämmande för folken.” (Ibid, s. 23).

Programmet lyckas inte förbinda dessa krav med kampen för att störta byråkratin och upprätta genuin arbetarmakt. Uppgiften reses inte just på grund av IS nya uppfattning om att byråkratin inom sig härbärgerade potentiellt centristiska element.

Mellan 1954 och femte världskongressen 1957 ägde ytterligare omfattande uppror rum i de degenererade arbetarstaterna. Chrustjovs ”hemliga tal” på det sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress och de efterföljande eftergifterna, de revolutionära resningarna mot byråkratin i Ungern och i Polen – allt 1956 – gjorde ett starkt intryck på IS. Mandel gav rapporten till kongressen om krisen inom stalinismen. Det jugoslaviska och kinesiska kommunistpartiets reaktioner på de ungerska händelserna ansågs, även om de var ojämna, vara progressiva och bekräfta reformperspektivet.

Ändå ägde en större förändring rum av inriktningen i förhållande till buffertzonen och Sovjetunionen från Mandels sida. För honom och IS-ledningen hade händelserna i Ungern och Polen visat att en flygel av byråkratin skulle följa samma väg som Tito och Mao: i Ungern – Nagy, i Polen – Gomulka. I Sovjetunionen trängdes Chrustjovs ”centristiska” fraktion från vänster av Malenkov och Mikojan, som visserligen inte var av samma kaliber som Nagy och Gomulka, men förebådade framträdandet av en sådan tendens.

I ett försök att underlätta utvecklandet av sådana tendenser inom byråkratin, reviderades programmet för politisk revolution i Östeuropa och Sovjetunionen fullständigt. Eftersom framtidsutsikterna för politisk revolution sågs som beroende av en del eller flygel av byråkratin, kunde arbetarråd inte vara organ för kamp mot byråkratin. Politisk revolution uppfattades som (dvs ersattes av) en tävling mellan en ”FI-fraktion” och resten av byråkratin för ledningen av arbetarklassen.

Från denna punkt och framåt försvinner idén om arbetarråd som revolutionära kamporgan och ersätts med föreställningen om sovjeter som administrativa organ, för att föra in massorna i ett demokratiskt liv och delta i planen. Den politiska revolutionen reduceras således till den byråkratiska kastens fredliga bortvittrande.

Detta program för politisk ”revolution” framträder från och med femte kongressen som en enhetlig strategi för alla arbetarstaterna. Det var bara en fråga om lättheten och snabbheten med vilken den objektiva krisen inom stalinismen skulle framkalla de nödvändiga tendenserna och splittringarna i byråkratierna.

Den sjätte kongressen 1961 och återföreningskongressen 1963 upprepade i stort sett samma formel och tillfogade inget nytt i fråga om programmet.

Under 70-talet reviderade Mandel ytterligare programmet för politisk revolution. Först reviderade han det genom att avväpna arbetarråden som organ för kamp mot byråkratin. Vid den tiden (1957) var han fortfarande klar över att arbetarråden åtminstone skulle utöva arbetarnas diktatur gentemot de som ville återupprätta kapitalismen. Men på 1970-talet framträdde en socialdemokratisk flygel inom de stalinistiska partierna – ”eurokommunismen” – som identifierade bolsjevism med stalinism och förespråkade större användning av borgerligt parlamentariska institutioner som en garanti mot den ”naturliga tendens” till diktatoriskt/byråkratiskt missbruk som påstås åtfölja arbetarrådens styre.

Samtidigt som Mandel har angripit sådana föreställningar, har han gjort oförsvarliga eftergifter till denna flygel av stalinismen. Han har gjort det genom att acceptera att rådsmakten måste inkludera representanter för bourgeoisien, åtminstone under övergångsperioden, om än inte i kampen för den politiska makten. Mandel avvisar uttryckligen Lenins och Trotskijs rättfärdiganden av att utesluta dem, ett rättfärdigande som han själv godtog tidigare.

Mandel utplånar kort sagt, särskilt i sina Teser om socialistisk demokrati och proletariatets diktatur som antogs av FS världskongress 1979, arbetardiktaturens repressiva karaktär, på ett sätt som liknar Kautskys förnekande av den repressiva karaktären av alla politiska former av bourgeoisiens diktatur. Tillämpat på programmet för politisk revolution, kan detta bara innebära stöd för öppna restauratörer eller kontrarevolutionära stalinistiska byråkrater – proletariatets svurna fiender – att verka i arbetarråden.

Mandels ekonomiska revisioner
Mandels politiska perspektiv är nära förknippat med hans ekonomiska uppfattning om Sovjetunionen och de degenererade arbetarstaterna. Mandel slog fast sin grundinställning i Marxist Economic Theory. Även om han inte är okritisk, presenterar han en bild av den sovjetiska ekonomin som oavbrutet expanderande:

”Detta framåtskridande kan primärt inte förklaras av den enorma efterblivenhet som den hade att övervinna, i jämförelse med industrin i de mest framskridna kapitalistiska länderna. Det har fortsatt efter att denna efterblivenhet redan, i stort sett, har övervunnits. Detta framåtskridande fortskrider snabbt särskilt i riktning mot att öka och modernisera landets maskinpark och strävan att automatisera produktionen.” (E. Mandel, Marxist Economic Theory, London 1968, s. 558).

För Mandel är denna process bevis för överlägsenheten i planering jämfört med kapitalistisk anarki, även om han inser att de styrandes självintresse och byråkratiska kontroll av staten – som leder till hypercentralisering – uppträder som fjättrar på planekonomin, särskilt vad gäller produktion av konsumtionsvaror. Men samtidigt som Mandel accepterar att byråkratin agerar som en fjättra, tror han inte att den undergräver planens funktion och hotar att vända den bakåt och öppna vägen till kapitalistisk restauration.

Planekonomin i Sovjetunionen är inte utan sina motsättningar och huvudmotsättningen för den ”ortodoxe” Mandel är den som Marx utpekade som oundvikligt existerande i övergångsperioden från kapitalism till kommunism:

”I själva verket utmärks den sovjetiska ekonomin av den motsägelsefulla kombinationen av ett produktionssätt som inte är kapitalistiskt och ett ännu i grunden borgerligt distributionssätt. En sådan motsägelsefull kombination pekar på ett ekonomiskt system som redan gått utöver kapitalismen, men som ännu inte nått socialismen, ett system som genomgår en övergångsperiod mellan kapitalism och socialism, under vilken, som redan Lenin visade, ekonomin oundvikligen kombinerar drag av det förflutna med drag av framtiden.” (E. Mandel, Marxist Economic Theory, s. 565).

I en bok från 1979 utvecklade Mandel samma punkt: ”Bara därför att en övergång är mer komplicerad och – för att uttrycka det paradoxalt – mindre dynamisk, eftersom den fortskrider med lägre fart än väntat, är ingen anledning att säga att den inte är en övergång.” (E. Mandel, Revolutionary Marxism Today, London 1979, s. 120) Således är, vid sidan av planering, det andra nyckeldraget i Mandels analys av Sovjetunionen att det är ett övergångssamhälle i den klassiska marxistiska bemärkelsen.

Ytterligare ett element i hans analys som bör noteras är hans ståndpunkt ifråga om den sovjetiska byråkratin. Han betraktar den, som helhet, som objektivt allt svagare, till och med överflödig, när produktivkrafterna växer, eftersom dess sociala roll som medlare i distributionen av bristvaror minskar när produktionen ökar. Den tillväxt av arbetarklassen som åtföljer den är ytterligare en objektiv faktor som verkar mot byråkratin. Han utvecklade kärnan i denna ståndpunkt redan 1952: ”Nivån på produktivkrafternas utveckling har blivit oförenlig med byråkratisk ledning.” (Fourth International, New York, November/December 1952, s. 192).

Återigen har denna ståndpunkt ortodoxins fördel. Den utgår från Trotskijs prognos beträffande stalinismen som en krisregim som objektivt skapar sin egen dödgrävare. Under 1950- och 1960-talet fogade emellertid Mandel sina egna prognoser till denna ortodoxi. Han byggde på den ständiga förutsägelsen om framväxande centristiska/reformflyglar i byråkratin och citerade sedan detta som bevis för hans till sin kärna ”objektivistiska” syn på byråkratins kris.

Sammantagna utgör Mandels ståndpunkter beträffande planering, övergången och byråkratin en helt igenom falsk förståelse, som står i motsättning till den revolutionära marxismen, av Sovjetunionens och de degenererade arbetarstaternas ekonomiska och politiska karaktär. De lägger grunden för hans reduktion av programmet för politisk revolution till en rad strukturella reformer som potentiellt kan genomföras i allians med en flygel av byråkratin.

Mandels förklaring av den sovjetiska ekonomins framåtskridande är grundad på en ensidig bedömning av planekonomin som struntar i själva planens byråkratiska och blinda karaktär. Genom att förse denna byråkratiska plan med kraften i obegränsad tillväxt (visserligen med långsammare takt än vad som skulle vara möjligt med en demokratisk plan) förbiser Mandel existensen av en rad inneboende motsättningar som planekonomierna i Sovjetunionen och de degenererade arbetarstaterna lider av.

Byråkratin undergräver enligt Mandel planens effektivitet men inte dess existens. Enligt hans uppfattning ligger huvudhoten mot planen utanför byråkratin – imperialismen och motsättningen mellan plan och marknad inom arbetarstaterna.

Men dessa hot skulle oundvikligen också existera i förhållande till en frisk arbetarstat. De problem som planerna i de degenererade arbetarstaterna står inför är av ett annat slag. Polen, Jugoslavien, Kina, själva Sovjetunionen och andra arbetarstater har alla lidit av allvarliga ekonomiska kriser som innefattat arbetslöshet, lönesänkningar etc, drag som Mandel antyder har avlägsnats i dessa länder. Naturligtvis döljer byråkratin (och Mandel) sådana kriser med siffror som pekar på en övergripande ekonomisk tillväxt. Icke desto mindre är denna tillväxt alltmer konstgjord därför att den inte är, och inte kan vara, kvalitativ ekonomisk tillväxt utan en politisk revolution. Den byråkratiska planen har visat sig vara oförmögen att överträffa kapitalismens främsta ekonomiska och tekniska prestationer. Den sackar efter världens främsta imperialistiska makt, USA. Detta är en oundviklig produkt av planens inre motsättningar – dess oförmåga att mobilisera massornas kreativitet, dess tendens att öka skillnaderna mellan det ekonomiska livets olika branscher, dess tendens att öka ojämlikheten osv.

Den dynamik i planen som verkligen existerar (och som visades av industrialiseringen i efterblivna länder), är strikt begränsad till uppgiften att hinna ifatt kapitalismen. Perioder med ekonomisk tillväxt i planekonomierna är, som Trotskij påpekade i Den förrådda revolutionen, de perioder när byråkratin bygger upp industrin genom att kopiera de kapitalistiska ländernas industriella prestationer. Samtidigt som detta befriar arbetarstaterna från imperialismens ok och underlättar tillväxtnivåer som är otänkbara i länder som domineras av imperialismen, gör den det inte möjligt för dessa ekonomier att skapa den materiella bas som är nödvändig för socialismen.

Detta beror på att planen inte bara hotas av yttre faktorer. Den hotas också av den kast som kontrollerar den politiskt – byråkratin. Trotskij var tydlig på den punkten i en period när Sovjetunionens ekonomiska tillväxt bländade både medlöpare och fiender: ”Medan industrins tillväxt och införandet av jordbruket i den statliga planeringen i hög grad komplicerar ledarnas uppgifter genom att bringa kvalitetsproblemet i förgrunden, förstör byråkratin det skapande initiativet och ansvarskänslan utan vilka det inte finns och inte kan finnas kvalitativt framåtskridande.” (L. Trotskij, Den förrådda revolutionen, Röda Rummet 1983, s. 198).

Byråkratism är med andra ord inte bara en ineffektiv boja på planekonomins verksamhet, den blockerar och hotar verkligen planekonomins existens.

Mandels oförmåga att se detta, hans godtrogna användning av officiella sovjetiska siffror för att bevisa sin sak, är förknippad med hans ståndpunkt i fråga om ”övergången”. Att acceptera att Sovjetunionen är ett övergångssamhälle är med nödvändighet att acceptera att landet fortfarande rör sig mot socialism. Mandel hävdar att det är så, men att det sker i långsammare takt än vad tidigare marxister förväntat sig. Angelägen om att vara ortodox i denna fråga, rättfärdigar Mandel sin ståndpunkt genom att hävda: ”Först av allt finns det ingen ’marxistisk tradition’ i detta ämne i ordets egentliga mening.” (E. Mandel, Revolutionary Marxism Today, s. 116) Tvärtom! Marx, Engels och bolsjevikerna var klara över de viktigaste aspekterna i ett övergångssamhälle och det program som är nödvändigt för att vägleda övergången till socialism.
Frånsett den ekonomiska exproprieringen av bourgeoisien, existerar dessa aspekter inte i Sovjetunionen eller någon av de degenererade arbetarstaterna. Alla politiska kännetecken på ett övergångssamhälle till socialismen har krossats förutom de som är kvarlevor från det gamla, korrumperade kapitalistiska förflutna. Dessa drag har byråkratin dessutom utvecklat!

Övergången i dessa postkapitalistiska samhällen i marxistisk bemärkelse (från kapitalism till kommunism) har med andra ord blockerats och kastats om av byråkratin. Dessa stater urartar tillbaka till kapitalism, en process som naturligtvis bara kan fullbordas av en verklig social kontrarevolution. För att övergången ska kunna börja på nytt krävs en politisk revolution. Motsättningar kommer att fortsätta att existera efter revolutionens seger, men en härskande byråkrati som underblåser dessa motsättningar och förhindrar att arbetarna löser dem, kommer inte att finnas.

Den evigt uppåtgående rörelse i planekonomin som Mandel beskrivit i detalj i sina verk som bevis på Sovjetunionens fortsatta övergångskaraktär, underlättar hans tolkning av byråkratins överhängande öde. För att rättfärdiga sin gamla ståndpunkt i förhållande till Jugoslavien, tvingades Pablo erbjuda en annan förklaring av byråkratins makt än den som fördes fram av Trotskij. Trotskij var tydlig i fråga om byråkratins funktionella rötter i Sovjetrysslands efterblivenhet och den varubrist som efterblivenheten innebar. Byråkratin uppstod som en polis som övervakade distributionen av bristvaror. Men denna byråkratis karaktär omvandlades kvalitativt när den, från att vara en agent för arbetarråden, usurperade den politiska makten och utövade den för sina egna intressen. Den krossade också arbetarklassens förtrupp, partiets vänsteropposition, i processen.

Pablo ignorerade den politiska karaktär hos byråkratin som blev resultatet av processen (dvs dess kontrarevolutionära karaktär) och analyserade stalinistiska byråkratier enbart från utgångspunkten av deras funktionella rötter. Han övertygades av den koloniala revolutionen om att världsrevolutionen skulle sprida sig från periferin (efterblivna länder) till centrum (framskridna länder). Därför skulle byråkratiska deformationer, menade han, vara ett oundvikligt, faktiskt nödvändigt, drag i övergångssamhällen under en tidsperiod. Men i och med att produktivkrafterna växte, och i och med att världsrevolutionen spreds, skulle dessa byråkratiers materiella bas försvinna liksom byråkratierna själva. Detta utelämnade lägligt nog behovet av politisk revolution mot den kontrarevolutionära byråkrati som härskar över varje existerande postkapitalistiskt samhälle. Pablo förklarade denna revisionistiska ståndpunkt i polemik med ingen annan än Ernest Mandel:

”Således kommer vi i den historiska perioden med övergången från kapitalism till socialism att bevittna uppkomsten inte av normala arbetarstater, utan av mer eller mindre degenererade arbetarstater, dvs stater med starka byråkratiska deformationer som kan nå punkten av fullständig politisk expropriering av proletariatet.” (International Information Bulletin, New York, December 1949, s. 2). Men Pablo förtvivlade inte inför dessa framtidsutsikter eftersom den deformerade revolutionens frammarsch är garanterad av den objektiva situationen, och därmed deformationernas bortvittrande.

Mandels ståndpunkt beträffande byråkratin är tagen direkt från hans tidigare motståndare och långvarige läromästare Pablo. Planen garanterar tillväxt. Tillväxt garanterar att proletariatet kommer att öka i antal och kultur och att byråkratin kommer att försvagas. När den i kristider akut ställs inför denna motsättning, kommer en del av byråkratin att närma sig massorna och bli en ledande kraft i den politiska revolutionens process (Mandels favoritord). Mandel antyder faktiskt ibland att processen redan har tagit kvalitativa språng framåt:

”Kan vi säga att det Sovjetunionen i vilket oppositionella bara återfanns i Gulags läger och Sovjetunionen idag med dess jäsande politiska strömningar, samizdat och diskussioner på alla slags nivåer (inte bara bland intellektuella, utan också i fackföreningarna) är en och samma sak.” (E. Mandel, Revolutionary Marxism Today, s. 136).

Trotskister inser att byråkratins makt på ett avgörande sätt måste krossas av arbetarklassen för att en verklig förändring ska äga rum i Sovjetunionen och de degenererade arbetarstaterna. Därför skulle svaret på Mandels fråga – som följer ur hans grova impressionism – vara JA, till sin kärna är dagens Sovjetunionen samma som Sovjetunionen under Stalin. Det förblir landet med byråkratiskt tyranni över arbetarna.

I sin för länge sedan glömda polemik med Pablo under 1940-talet, hävdade den unge och våghalsige Mandel med eftertryck:

”Varje revision, antingen nu eller retrospektivt, av resultaten av denna analys [av buffertzonen som kapitalistiska stater] innebär både en revision av det kriterium som används och en revision av den marxistiska teorin om staten, och kan bara ha förödande konsekvenser för Fjärde Internationalen.” (International Information Bulletin, New York, December 1949, s. 2).

Den gången hade Mandel fel i sin karaktärisering av Östeuropa, men rätt i sin bedömning av farorna med Pablos ståndpunkt. Efter att ha blivit besegrad 1951, har emellertid Mandel tillbringat över trettio år med att tillhandahålla ett teoretiskt rättfärdigande av dessa ”förödande konsekvenser” med en spetsfundighet och beredvillighet som Pablo var oförmögen till. Hans ansvar för utplånandet av den internationella trotskistiska rörelsen som revolutionär kraft är betydligt större än Pablos. Och det fortsätter ännu idag (dvs 1982). Autentisk trotskism har ingen plats för Mandels ”ortodoxa” hopkok – de är ett hån mot Marx, Engels, Lenins och Trotskijs marxism.

Bildkälla, framsidan; Vänster: Mandel under ett offentligt möte i Holland mars 1982, Höger: Mandel 1970; Wikimedia Commons; public domain