Bildkälla: Verbal förlag
Staffan Laestadius var professor på KTH. Efter pensionen har han skrivit flera böcker om klimatkrisen och vad som behöver göras. Det har han gjort alldeles rätt i. Laestadius är kunnig, och böckerna är seriösa och mycket läsvärda.
Större än du nånsin tror: Klimatkrisen och den nödvändiga omställningen (Verbal förlag, 2023) är Laestadius fjärde bok på temat. Det han menar är större än du nånsin tror är just klimatkrisen, och därmed utmaningen vi står inför. Därför duger det inte alls att hålla på som bland annat regeringen och säga att det inte är så farligt: med gradvis elektrifiering och mer biobränsle, och en omställning av industrin, kommer allt att ordna sig och vi andra kan fortsätta i stort sett som vanligt. Det handlar, säger Laestadius, om en allvarlig kris och måste börja behandlas av en sådan. I detta har han givetvis helt rätt.
Laestadius betonar att vi måste minska utsläppen av växthusgaser med 7 % varje år, minst, och förmodligen ännu mer. Han har använt den siffran förut, men ju längre tiden går utan att utsläppen minskar desto snabbare måste de minska – han har också argumenterat för att det viktigaste är att komma igång med en ordentlig och stadig minskning, den precisa siffran kan vi justera allt eftersom. Men redan 7 % är ju något vi ännu inte har sett röken av. Och det inom samtliga sektorer. Det håller inte att räkna bort försvaret, internationella flygresor, biobränsle och konsumtionsbaserade utsläpp (varor som produceras i andra länder och därför inte alls räknas till Sveriges utsläpp). 7 % – minst – för samtliga sektorer, och om någon sektor minskar mindre måste andra minska mer. Efter ett tag kan den procentuella minskningen med fördel ersättas med en minskning räknat i ton – annars skulle ju den faktiska utsläppsminskningen minska i takt med att utsläppen gör det.
Det är denna minskning av utsläppen som måste vara utgångspunkten, konstaterar Laestadius, inte tillväxten, som såväl regeringen som sossarna alltid framhåller. Han är dessutom medveten om att vi inte kommer att kunna ha evig tillväxt, men det viktigaste är att fokus är just på minskningen, inte tillväxten. Under omställningen kommer dessutom vissa sektorer att växa, åtminstone till en början, och andra kommer att krympa, som en konsekvens av minskningen av utsläppen.
Å ena sidan vill han se rejäla satsningar, på vindkraft (Sverige ligger långt efter flera andra EU-länder, som Tyskland, när det gäller vindkraft), på järnvägen, på industriell omställning och på att mera kol lagras i skogen. Till detta behövs en aktiv stat, som ser till att det händer – som när Sveriges grundläggande infrastruktur byggdes – och inte bara halvmesyrer och förhoppningar om marknaden, som vi ser nu.
Å andra sidan måste konsumtionsmönstren styras om. Vi måste flyga (betydligt) mindre, äta mindre nötkött, köra mindre bil – och inte minst minska storleken på alla nya bilar ganska drastiskt – och överhuvudtaget göra mindre av allt som skapar utsläpp av växthusgaser. Detta inte i första hand genom personliga exempel och individuella insatser – även om Laestadius är helt för sådant också – utan främst genom en omläggning så att det som är skadligt för klimatet också kostar mer.
Det finns ett uppenbart problem med att styra bort folks konsumtion genom höjda priser, och det är att de som har mycket pengar kan fortsätta konsumera som de vill, medan vi andra inte kan det. Men samtidigt är det ett faktum att vi måste minska på vissa sorters konsumtion. Flygande och bilåkande kan minskas genom att kollektivtrafik och tåg förbättras, rustas upp, byggs ut och blir billigare. Detta ingår också i Laestadius förslag, men kommer knappast att vara tillräckligt i sig. Ett annat – kompletterande – sätt kan vara att minska möjligheterna att flyga och köra bil på andra sätt än att öka priset, exempelvis genom att göra städer åtminstone delvis bilfria, och lägga ned flyglinjer som ganska lätt kan ersättas med tåg. Laestadius föreslår exempelvis att flyglinjer på mindre än 1 000 km ska avskaffas, i takt med att tågförbindelserna förbättras (något som ska ske snabbt).
Men Laestadius har rätt i att det kommer att behövas ännu mer. Ett möjligt sätt vore genom ransonering: att man, oavsett hur mycket pengar man har, inte får flyga mer än exempelvis en gång varannat eller var tredje år. Det grep jag bara ur luften, frekvensen skulle kunna diskuteras. Och samma sak med hur mycket bil man skulle få köra (men givetvis lite oftare än man skulle få flyga). Detta är förstås ingenting Laestadius föreslår, och det vore ganska svårt att genomföra i nuläget. Men det skulle kunna vara ett sätt att minska på flygning och bilkörning, eller för den delen köttätande. En annan vore just med hjälp av priser. Detta skulle som sagt ha den beklagliga konsekvensen att höginkomsttagare och rika skulle kunna fortsätta som förut. Men samtidigt måste vi minska växthusgasutsläppen, och det rejält och snabbt. Ett sätt är att kompensera med utjämning på andra sätt. I vissa städer som har infört en extra skatt på koldioxid har intäkterna exempelvis delats lika mellan invånarna. Det vore givetvis möjligt att även ge intäkterna specifikt till dem som behöver dem mest. Ett argument emot detta har varit att det är nödvändigt att skapa en bredare acceptans. En kraftfull omfördelningspolitik kommer dock ofrånkomligen att skapa motstånd i vissa kretsar. Här kan man förstås väga att mobilisera så många som möjligt mot att mobilisera arbetare och fattiga mot de rika, som vi som är revolutionära socialister är lite mer benägna att göra än de som inte är det. Andra sorters kompensation för låginkomsttagare som drabbas är givetvis också möjliga.
Laestadius föreslår en rejäl skatteomläggning. Det totala skattetrycket skulle vara oförändrat, men klimatskadliga verksamheter skulle beskattas hårdare. Detta innebär att annat ska beskattas mindre. Förutom att skatten kan minskas på vissa verksamheter som är direkt bra för klimatet föreslår han en minskning av kommunalskatterna. Detta skulle innebära mindre intäkter för kommunerna, som skulle behöva kompenseras, men tanken är som sagt att de totala skatteintäkterna skulle vara oförändrade, så det vore görbart. Totalt skulle alltså skatterna på inkomster minska något, och de på konsumtion – specifikt klimatskadlig konsumtion – öka. Detta skulle gå stick i stäv med en gammal princip hos den revolutionära arbetarrörelsen att vara emot indirekta skatter, eftersom detta, som sagt, drabbar dem med lite pengar hårdare. Men vi bör ändå vara beredda att diskutera olika möjligheter.
Till skillnad från de flesta läsare av Arbetarmakt är Staffan Laestadius ingen revolutionär socialist. Han tycker visserligen att en aktiv omfördelningspolitik är viktig, han betonar nödvändigheten av en aktiv stat i klimatomställningen, och har åtminstone en radikalare syn på denna än Nooshi Dadgostar (vilket dock är att lägga ribban ganska lågt). Samtidigt tror han att det är nödvändigt att alla partier enas bakom denna omställning. Och det skulle man ju kunna tycka – om dessa hade varit seriösa med en snabb klimatomställning. Om det, rent hypotetiskt, hade varit så att alla hade varit det skulle man ha kunnat tänka sig att det viktigaste hade varit att samarbeta kring omställningen (även om det är mycket att svårt att överhuvudtaget föreställa sig att högern skulle kunna vara så seriös på området att vänstern inte åtminstone borde fokusera på att driva på för en ännu snabbare omställning). Så är ju nu emellertid inte fallet, som den radikala vänstern för övrigt har sagt hela tiden.
Regeringen för en politik som har ökat utsläppen av växthusgaser, och det är inte bara i Sverigedemokraterna som det finns mer eller mindre öppna klimatkrisförnekare på viktiga poster.
Visst skulle man kunna tänka på hur bra det vore om alla faktiskt ville driva igenom en snabb omställning, men det är svårt att se hur uppgiften för vänstern, och över huvud taget alla som är verkligt seriösa vad gäller klimatomställningen, inte skulle vara att allra minst driva fram en kamp underifrån för att driva de uppenbart tvekande politikerna framför sig (samt byta ut dem mot företrädare som faktiskt tar frågan på allvar).
Sedan är ju själva det kapitalistiska systemet ett gigantiskt hinder, som visas inte minst genom att oljebolagen fortsätter att öppna nya oljefält – och politiker i Storbritannien, Norge med flera länder tillåter dem. Men vi behöver inte diskutera radikala taktiker i den här recensionen. Dessa får man hämta någon annanstans ifrån än från Laestadius. Här är en artikel, exempelvis. Men detta innebär inte alls att Större än du nånsin tror inte skulle vara värdefull. Det är den. Boken tar upp många viktiga aspekter av klimatomställningen, och är full med fakta som vi behöver känna till för att utforma en verklig klimatpolitik. De mer radikala eller revolutionära slutsatserna får vi lägga till själva – i likhet med de flesta andra böcker om klimatfrågan och omställningen.
Det ska tilläggas att även Laestadius äldre böcker är läsvärda. De utgör inte en uppdatering av de tidigare, utan tar upp olika aspekter. Boken innan Större än du nånsin tror, En strimma hopp: Klimatkrisen och det postfossila samhället (2021) gavs även den ut på Verbal förlag.
Sedan detta skrevs har Laestadius gett ut en till bok, också den på Verbal: Så kunde det gå: Tillbakablick på klimatkrisen och omställningen. Den har jag inte läst än, men är säkerligen även den att rekommendera. Vi återkommer till den. Han har också gett ut en föredömligt tydlig kortversion i form av en (kort) seriebok, tillsammans med Rickard och Helena Fornstedt, som kan rekommenderas till alla som behöver en lätt introduktion, exempelvis till barn.
Jens-Hugo Nyberg