Ur arkivet: Aldrig mera Auschwitz

Den här texten publicerades ursprungligen som en pamflett från Arbetarmakt 1996. Temat – kampen mot fascismen – är tyvärr mer aktuellt än på länge på grund av utvecklingen i världen.

Vi återpublicerar vår pamflett på årsdagen av novemberpogromen 1938 i Hitlertyskland. Mellan 7 och 13 november 1938 arrangerade nazistregimen omfattande attacker mot Tysklands judar. Cirka 400 dödades och uppemot 30 000 fördes till koncentrationsläger. Över 7000 butiker slogs sönder. Natten mellan den 9 och 10 november var pogromerna som värst vilket har gjort att den 9 november har gått till historien som novemberpogromen eller kristallnatten. Begreppet kristallnatten syftar på allt det krossade glaset från de över 7000 vandaliserade butikerna. Det har diskuterats att begreppet kristallnatten möjligen myntades av nazistregimen själva, varför det är bäst att använda uttrycket novemberpogromen om denna händelse.

Nazistregimen använde ett attentat med dödlig utgång i Paris mot tredjesekreteraren vid den tyska ambassaden som ursäkt för att sätta igång novemberpogromerna. Dessa hade dock i verkligheten planerats sedan länge. Attentatet genomfördes av en ung 17-årig jude, Herschel Grynszpan, vars familj deporterats från Tyskland till Polen. Trotskij kommenterade Grynszpans aktion i en text som vi har översatt här.

Redaktionen

---

 

 

Till läsaren

Detta häfte är tänkt som en introduktion till en av de mest omskakande och brutala erfarenheter som Europas arbetande människor genomlevt, nämligen 30-och 40-talets fascistiska rörelser. Vi tar främst upp den italienska fascismen och den tyska nazismen och visar hur arbetarrörelsens förlamning och splittring gjorde det möjligt för dessa rörelser att gripa makten. Vi tar också upp arbetarklassens framgångsrika kamp mot den fascistiska rörelsen i Storbritannien.

Även om fasciströrelserna i Norden hade ett förhållandevis svagt stöd, med undantag för Finland, är det ändå betydelsefullt för oss i de nordiska länderna att känna till deras historia. Därför har vi också kortfattat tagit upp dessa rörelser med undantag för den isländska, från 1934 samlad i Nationalistpartiet, vilket som mest hade några hundratal aktiva medlemmar.

Samtliga avsnitt med undantag för ”Kunde Hitler ha stoppats?” är skrivna av Anders Hagström, det sistnämnda är skrivet av Per-Olof Mattsson.

Som avslutning publicerar vi en text av Leo Trotskij om vad fascismen egentligen är för slags rörelse. Trotskijs analys av nazismens seger i Tyskland utgör en av de mest briljanta marxistiska analyserna av en konkret politisk process. Den har tidigare publicerats i Den permanenta revolutionens epok (Partisan 1969), men återges här i en ny översättning av Per-Olof Mattsson (i den här återpubliceringen av pamfletten på vår hemsida ingår inte texten av Trotskij, den kan däremot läsas här/red.).

Om detta häfte vill förmedla någon lärdom så är det nödvändigheten av att kämpa mot fascistiska rörelser varhelst de dyker upp; att passivitet och sekteristisk enögdhet aldrig lönar sig.

Juli 1996 Arbetarmakt

 

Den italienska fascismen

I slutet av oktober 1922 utsågs den italienske fascistledaren Benito Mussolini till ny premiärminister av den italienske kungen. Månaden efter gav det italienska parlamentet obegränsade maktbefogenheter till Mussolini. Det var början på mer än tjugo år av fasciststyre i Italien.

Den italienska fascismen hade lyfts till makten av den italienska borgarklassen, som blivit rejält uppskrämd av den revolutionära kris landet genomlidit i kölvattnet på första världskriget.

I motsats till de övriga krigförande makterna hade Italiens inträde i första världskriget saknat folkligt stöd. Det hade iscensatts av en liten klick politiker och militärer runt kungen Victor Emmanuel III, som hoppats att uppslutning på Englands och Frankrikes sida i kriget skulle visa sig lönsam.

Men kriget blev ingen lättköpt segerparad trots att huvudmotståndaren var den föga imponerande österrikisk-ungerska krigsmakten. De italienska förlusterna antog snabbt gigantiska proportioner. Bara under det första halvåret stupade 66 000 man. När kriget var över hade mer än en halv miljon stupat och ytterligare en och en halv miljon skadats och lemlästats.

Revoltstämning
Krigets enorma påfrestningar kunde inte annat än underblåsa klassmotsättningarna i det italienska samhället. Ett samhälle som i hög grad påminde om det ryska samhället med sin kombination av en liten industrialiserad sektor, koncentrerad till triangeln Turin-Milano-Genua i norr, och en stor, ofta extremt efterbliven, jordbrukssektor i söder.

Samma revoltstämningar som störtade de ryska, tyska och österrikiska monarkierna och gjort slut på kriget, kom även att sätta sin prägel på Italien. Underblåst av massarbetslöshet och dyrtid, och inte minst inspirerad av de hårda klasstriderna i övriga Europa, grep radikaliseringen omkring sig i hela samhäl1et. De demobiliserade soldaterna krävde arbete, arbetarna slogs mot avsked och dyrtid, och fattigbönderna och lantarbetarna krävde högljutt jord.

Sensommaren 1920 kulminerade den djupa politiska krisen i en våg av fabriksockupationer som fick eko över hela Italien. Omkring en halv miljon arbetare ockuperade sina arbetsplatser i september. De slängde ut företagsledningarna, hissade den röda flaggan och började ta över produktionen i egen regi. På många håll bildade arbetarna röda garden för att försvara de ockuperade fabrikerna. Stora delar av arbetarklassen talade öppet om att följa det ryska exemplet. Det som hade börjat som en lönedispyt hade i ett slag omvandlats till en fråga om samhällsmakten.

Revolten rann ut i sanden
Men arbetarnas mäktiga revolt kulminerade utan att leda till en revolutionär resning. Efter lite mer än två veckor evakuerades de ockuperade fabrikerna och återlämnades till sina gamla ägare. Det avgörande skälet var att arbetarnas ledare inte vågade gripa makten, trots att den praktiskt taget låg i deras händer.

På den största och socialistiskt ledda landsorganisationen CGL:s extrainkallade kongress den 11 september beslöts att kampen skulle inskränkas till att handla om facklig kontroll över produktionen i stället för kamp för ”det socialistiska programmets maximala lösning”.

Det senare förslaget hade faktiskt lagts fram av socialistpartiets – PSI – ledning! Men ledningen för vad som nu var landets största parti hade inte menat allvar med förslaget, trots att de anslutit sitt parti till den nybildade Kommunistiska internationalen och manat till bildande av arbetarråd av rysk modell över hela landet. Kort före CGL-kongressens ödesdigra beslut hade den ”maximalistiska” majoriteten i PSI-ledningen vägrat att följa de fackliga ledarnas uppmaning att ta det politiska ansvaret för den revolutionära retorik de fyllt sin press med.

”Alla vet att ingen annan organisation till den grad förlorade huvudet och blev så paralyserad av rädsla under septemberhändelserna som PSI, som själv banat väg för dessa händelser”, var den ryske revolutionsledaren Leo Trotskijs fräna kritik av PSI­ledarnas hållning i detta avgörande ögonblick. Trotskij hade intembara varit en av bolsjevikernas centrala ledare under Oktoberrevolutionen, han var också en av Kommunistiska internationalens ledande strateger under dess första år.

PSI hade likt många andra radikala arbetarpartier anslutit sig till Kommunistiska internationalen under inflytande av den entusiasm som mött bolsjevikrevolutionen inom arbetarleden. Men i likhet med exempelvis det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet, som till och med varit med om att grunda Kommunistiska internationalen, var PSI ett mycket heterogent och instabilt parti, där radikala fraser mer än ofta ersatte behovet av målmedveten handling.

I ett dokument som antogs av partiets Turinavdelning och som författats av Antonio Gramsci, den av de italienska ledarna som antagligen bäst förstod de tankegångar som låg till grund för Kommunistiska internationalen, gavs följande mycket träffsäkra karaktäristik av PSI:

”Socialistpartiet förhåller sig till händelseutvecklingen som en åskådare, det ger inte ens uttryck för sin uppfattning om den, det föreslår aldrig förhållningssätt som massorna kan förstå och acceptera, gör aldrig bruk av marxismens och Kommunistiska internationalens revolutionära idéer, försöker aldrig genomdriva en huvudlinje som kan ena och koncentrera revolutionär handling. Som arbetarklassens politiskt organiserade förtrupp borde dess uppgift vara att utveckla sådan gemensam handling som gör arbetarna förmögna att vinna revolutionen och vinna den för gott.”

Men PSI visade sig oförmöget att leva upp till denna uppgift.

I stället förvärrades de interna stridigheterna i partiet.

Några månader senare, i januari 1921, sprängdes partiet och en betydande minoritet grundade det italienska kommunistpartiet, PCI. Men PCI utgjorde inte bara en minoritet, utan präglades av den centrala ledargestalten Amadeo Bordigas sekteristiska politik.

Mussolini gör comeback
I sitt dokument hade Gramsci varnat för vad som skulle hända om inte PSI lyckades samla sig själv och arbetarklassen kring perspektivet på ett revolutionärt maktövertagande: ”Den nuvarande fasen av klasskampen i Italien är en som föregår det revolutionära proletariatets makterövrande… eller en fruktansvärd reaktion från den egendomsägande klassen och den regerande kasten. Ingen form av våld kommer att sparas i deras ansträngningar att kuva det industriella och agrara proletariatet…”. Han skulle verkligen bli sannspådd.

De uppskrämda industriherrarna och jordägarna, som hittills tvingats till den ena eftergiften efter den andra, tog socialisternas rädsla för att ställa frågan om makten som intäkt för att gå till motangrepp. Ur bakfickan plockade de fram det kort som PSI:s huvudorgan Avanti avfärdat efter valet 1919 med orden: ”Man hade i stadens avlopp funnit en självmördares sönderfallande kvarlevor… Det var Benito Mussolinis lik.”

Mannen som i november 1919 bara hade fått knappt femtusen röster mot socialisternas 155 mandat var ledare för en rörelse som kallade sig fascister.

Benito Mussolini hade tidigare varit en av den socialistiska vänsterflygelns ledande gestalter och chefredaktör för Avanti. Han hade gjort sig känd som en av de oförsonligaste och radikalaste av socialistledarna, och hade till och med varit föremål för en formlig kult bland de socialistiska ungdomarna. Men i grund och botten var Mussolini en mycket instabil politiker och äventyrare.

Efter att ha ställt sig bakom partiets antikrigs-manifest några dagar före krigsutbrottet i augusti 1914, slöt han inom loppet av två månader upp på krigsanhängarnas sida och uteslöts ur PSI. Med hjälp av hemligt finansiellt stöd från den franska regeringen gav han ut en egen tidning som agiterade för italienskt deltagande i kriget. Pengarna lär bland annat ha kanaliserats via det franska socialistpartiet som i motsats till det italienska stödde sin regerings krigsansträngningar.

Till att börja med fortsatte Mussolini att beteckna sig som ”revolutionär socialist”, men gradvis försköts hans positioner högerut. När kriget var över grundade han Fascio de Combattimento, en rörelse som bottnade mer i en känslomässigt baserad militant nationalism och antisocialism än i ett genomtänkt program. Till att börja med såg denna rörelse av rastlösa krigsveteraner, lägre officerare, politiserande studenter, kort sagt ett hoprafs av malplacerade småborgare, ut att vara en rörelse utan framtid.

De styrande satsar på fascisterna
Uppbackad av pengar från jordägarna och storindustrin, och hållna under armarna av staten, kom dock fascisterna snabbt att få luft under vingarna som den socialistiska arbetarrörelsens mest aggressiva motståndare. Fascisterna fick också stadga genom att nationalistpartiet uppmanade sina medlemmar att ansluta sig till fascisterna. Nationalistpartiet försåg inte bara fascisterna med en politisk ideologi utan också med viktiga kontakter. Inte minst bidrog det till att öka fascisternas stöd inom officerskåren, som kanske var lojal mot monarkin men knappast mot den sittande regeringen Facta, som saknade såväl auktoritet som starkt stöd.

I ett cirkulärbrev från generalstaben i september 1920 sägs att fascistorganisationerna ”hädanefter kan betraktas som levande krafter som eventuellt skulle kunna användas mot antinationella och omstörtande element” och cirkulärets mottagare uppmanas att ”upprätthålla kontakter med dem och på nära håll följa deras verksamhet.” Månaden efter meddelade krigsminister Bonomi att de demobiliserade officerare som anslöt sig till fascisterna skulle få ut 4/5 av sin tidigare lön.

Fasciströrelsen kunde också påräkna sympati från Vatikanen, i synnerhet som Mussolini ställde sig välvillig till tanken på att ge handräckning åt den praktiskt taget bankrutta Vatikanstaten.

Systematiskt attackerade de fascistiska terrorbanden, som gradvis svällde ut till en välorganiserad armé, arbetarrörelsens organisationer och slog sönder dem. Oförberedda och lamslagna av brutaliteten i de fascistiska attackerna blev de ett lätt byte.

Fascistisk terror
Fascisternas angrepp organiserades dessutom med militär precision. Det vanligaste tillvägagångssättet var att tusentals fascister mobiliserades och skickades med bil eller järnväg till en socialistiskt dominerad ort. När de väl besatt den, plundrades och förstördes alla lokaler tillhöriga arbetarrörelsens organisationer och den valde borgmästaren och fullmäktige tvingades att avgå under hot om att de annars $kulle bli mördade. När de avgått eller jagats bort, tillsatte regeringens representanter ofta en fascist som administratör. De som vågade göra motstånd misshandlades eller dödades.

I stället för att organisera arbetarnas eget motstånd, vädjade och krävde arbetarrörelsens ledare att staten skulle upprätthålla de demokratiska rättigheterna och skydda arbetarnas organisationer mot fascisterna. Till och med när de erbjöds tillgång till vapen via sina kontakter i statsapparaten, avvisade de erbjudandena och förklarade att det var statens plikt att skydda dem.

”Stanna hemma: svara inte på provokationer. Tystnad, till och med feghet, är ibland heroisk”, var den uppmaning arbetarna fick av sina socialistiska ledare i Rovigo-provinsen. Socialistledarna gick till och med så långt att de undertecknade en ”freds­pakt” med Mussolini – en pakt som fascisterna inte dröjde länge med att sätta ur spel, trots att Mussolini avgick i ilska över de lokala fascistledarnas egenmäktiga agerande. Men det var typiskt för Il Duce – Ledaren – att han snabbt föll in i ledet igen och lät sig ledas av sina mer beslutsamma underhuggare.

I augusti utlyste socialisterna en generalstrejk, som dock snabbt kollapsade till följd av den demoralisering deras passivitet gett upphov till. I ett sista desperat försök att avvärja ett fascistiskt maktövertagande bröt sig PSI:s högerflygel ur partiet och bildade ett nytt parti på hösten 1922. Det nya partiet som fick stöd av majoriteten av de socialistiska parlamentsledamöterna, försökte nå en överenskommelse med det stora katolska folkpartiet och andra borgerliga riktningar i det fåfänga hoppet om att kunna skapa parlamentariskt underlag för en koalitionsregering förmögen att sätta stopp för svartskjortornas terror.

Kommunistpartiets sekterism
De socialistiska ledarnas handlingsförlamning och splittring fick ett tragiskt komplement i kommunistpartiets hållning. På ett slående sätt påminner den italienska arbetarrörelsens agerande inför den fascistiska uppmarschen om den tyska arbetarrörelsens agerande drygt tio år senare. In i det sista vägrade det italienska kommunistpartiet, likt sin tyska motpart, att ta det fascistiska hotet på allvar. På partiets kongress samma år som fascisterna grep makten förklarade Bordiga att något sådant var uteslutet!

Gramsci som knappast delade Bordigas kategoriska hållning, men som kommit under hans inflytande, var borta från scenen. Han befann sig i Moskva som PCI:s representant i Kommunistiska internationalens ledning, och skulle inte återkomma till Italien förrän 1924. (Se not)

Det var bara på några få platser som den lokala arbetarrörelsen bjöd motstånd. I Parma slog den lokala arbetarrörelsen tillbaka ett angrepp, trots att flera tusen fascister samlats för att delta i angreppet. Men segern i Parma berodde enbart på att arbetarna hade en ledning som var beredd att kämpa, och lät Arditi del Popolo organisera försvaret.

Arditi del Popolo var en antifascistisk kamporganisation, som kunde ha blivit en språngbräda för skapandet av en antifascistisk massorganisation beredd att möta fascisternas våld med kraftfulla försvarsåtgärder. Men både socialistpartiets och kommunistpartiets ledare vägrade att stödja Arditi del Popolo. Bordiga var till och med beredd att utesluta alla partimedlemmar som anslöt sig till arditi-grupperna.

Mussolini tar över
Ställd inför hotet om en fascistisk ”marsch mot Rom”, och utsatta för intensiva påtryckningar från högre officerare som överdrev fascisternas styrka och förklarade att krigsmakten inte skulle slåss·mot fascisterna, beslöt kungen att offra regeringschefen Facta, som vanmäktigt krävde införande av undantagstillstånd, och utse Benito Mussolini till ny regeringschef den 29 oktober 1922. Mussolinis regering godkändes med stor majoritet av parlamentet. Inte ens alla socialister röstade mot hans regering.

Den fascistiska statens konsolidering gick dock inte lika snabbt som det skulle göra i Tyskland. I Mussolinis första regering återfanns bara tre fascister och i själva parlamentet fanns bara 35 fascistiska ledamöter, som valts med den föregående regeringens benägna bistånd.

Med stöd av de härskande kretsarna kunde dock Mussolini driva igenom en ”valreform” som gav två tredjedelar av platserna i parlamentet till det parti eller den koalition som fick största antalet röster.

Mot en splittrad och terroriserad opposition var det en smal sak för Mussolini att skapa en svartskjortad majoritet i parlamentet. I synnerhet som denna majoritet fylldes på av politiska karriärister som inte ville hamna bland förlorarna.

Han höll dock nästan på att falla på grund av den storm av protester som det brutala mordet på den socialistiske deputeranden Matteotti utlöste, men till följd av sina motståndares passivitet överlevde han och kunde återta initiativet.

Alla oppositionspartier upplöstes formellt i november 1926, i januari 1927 avskaffades CGL och året därpå förvandlades Italien till en enda stor valkrets som fick ta ställning till de 400 kandidater som nominerades av det fascistiska stora rådet.

Il Duce satt nu säkert i sadeln.

I skuggan av Hitler
Till att börja med var Mussolini misstänksam gentemot Hitlers diktatur och förklarade att han ansåg att den tyske diktatorns åsikter var ”banala”, trots att Hitler öppet gav uttryck för sin beundran för honom.

När nazisterna 1934 iscensatte ett misslyckat kuppförsök i Österrike och mördade den österrikiske kanslern Dollfuss, utlovade Mussolini stöd till den österrikiska regeringen och lät den regeringskontrollerade italienska pressen ge skall mot Tyskland. En rad händelser förmådde honom dock att gradvis länka sin regims öde till tredje riket. Och när han väl tagit steget dröjde det inte länge förrän den alltid lika vankelmodige ducen föll under Hitlers trollspö.

Omedelbart efter Frankrikes militära sammanbrott sommaren 1940 gick han öppet med i kriget på Hitlers sida. Men den dåligt utrustade och ledda italienska krigsmakten blev i praktiken en belastning för führern. Inte minst bidrog Mussolinis misslyckade militära äventyr på Balkan – iscensatt för att Mussolini inte fullständigt skulle hamna i skuggan av Hitler – till att tyskarnas invasion av Sovjetunionen försenades till ett mycket högt pris. Bättre blev det inte när tyska styrkor fick överföras till Nordafrika för att försvara Italiens sönderfallande kolonialvälde.

Efter en lång rad bakslag och ett hotande militärt nederlag var Mussolinis ställning fullständigt undergrävd 1943. Utan större ceremonier avsattes han i en oblodig palatskupp.

Mussolini ersattes av en ”teknisk” regering under samme Badoglio – numera marskalk – som en gång spelat en nyckelroll för att organisera arméns stöd för honom. Regeringen upplöste alla fascistiska institutioner och inlemmade fascistmilisen i armén – utan så mycket som ett ord till protest från fascistledarna, av vilka många deltagit i kuppen mot Mussolini. Fascisterna var alltför splittrade och demoraliserade för att orka bjuda något verkligt motstånd.

Efter att ha fritagits från sitt fängelse genom en djärv räd av ett SS-kommando som agerade på Hitlers direkta order, framlevde Mussolini sina sista dagar som ledare för den så kallade Salorepubliken i det av tyskarna ockuperade norra Italien.

När återstoden av tredje riket bröt ihop på våren 1945 föll Salorepubliken ihop som det korthus den var. I april 1945 greps ex­diktatorn och hans älskarinna när de försökte fly till Schweiz och avrättades av partisaner – två dagar före Hitlers självmord i det inneslutna Berlin. Mussolinis lik hängdes upp till allmänt beskådande i Milano innan det begravdes.

Efter kriget reorganiserades den italienska fasciströrelsen i Movimento Sociale Italiano (MSI), som på senare år framträtt som en av landets mest inflytelserika partier efter det gamla partisystemets kollaps. MSI:s omvandling under Finis ledning till Nationella alliansen, resulterade dock i en utbrytning som ville bevara MSI-traditionen. Följaktligen finns MSI ännu kvar, men nu som ett betydligt mindre parti under Pino Rautis ledning.

Not: I november 1926 greps Gramsci av Mussolinis polis och dömdes ett halvår senare till mer än 20 års fängelse. Han avled 1937. Då hade han inte längre något som helst inflytande över sitt parti som förvandlats till en agentur åt Stalin.

 

Nazismens väg till makten

Det var den djupa politiska och ekonomiska krisen i början av 30-talet som gav den tyska nazismen makten. Det skulle krävas miljoner döda för att bli av med den.

Nazismen hade ursprungligen framträtt som en liten nationalistisk rörelse bland många i den tyska delstaten Bayern. Efter Tysklands nederlag i första världskriget hade Bayern blivit ett centrum för nationalistiska och revanschistiska krafter, som inte var beredda att acceptera Tysklands nederlag i kriget. De hävdade att den tyska krigsmakten inte besegrats i fält utan förråtts av ”novemberförbrytarna”, dvs politikerna, arbetarrörelsen, judar och andra som kunde lämpa sig som syndabockar.

Den sanning de vägrade erkänna var att den tyska krigsmakten hade befunnit sig på randen till ett sammanbrott när vapenstillestånd ingicks i november 1918. Det militära överkommandot, som utövat nästan diktatorisk makt över landet under kriget, lyckades dock lasta över ansvaret för dess avslutning och det hårda fredsfördrag som blev följden på de civila politikerna.

Officerskåren som inte kunde förlika sig med nederlaget och den parlamentariska republik som fötts ur kejsardömets sammanbrott såg de nationalistiska partierna som en värdefull allierad. Hitler själv hade kommit i kontakt med nazistpartiet, eller Tyska arbetarpartiet som det då hette, som politisk utbildningsofficer i armén, och nazistpartiets första stapplande steg hade diskret understötts med pengar från armén.

Adolf Hitler
Hitlers biografi fram till dess han gör sitt inträde på den politiska scenen är intressant i mer än individuell bemärkelse. I själva verket var den ganska typisk för de män som kommer att samlas kring den blivande diktatorn och det är den som gör det möjligt för dem att identifiera sig med honom.

Adolf Hitler var son till en österrikisk tulltjänsteman. Från det han lämnade hemmet fram till första världskrigets utbrott förde han en marginell och rotlös tillvaro i Wien och München. Det var under denna tid som hans politiska och sociala åsikter började formas. De var ett hopkok på antisemitism, pangermansk nationalism och förakt för demokrati. Alltihop ideologiska stapelvaror i Hitlers omgivning.

Första världskriget blev Hitlers förlösning ur en otrygg existens. Mannen som tidigare odugligförklarats för militärtjänst av de österrikiska myndigheterna accepterades som frivillig i ett bayerskt regemente. Han var uppenbarligen ingen dålig soldat eftersom han tilldelades en eftertraktad militär utmärkelse för sina insatser. Samtidigt är det anmärkningsvärt att Hitler, som ju lyckades överleva fyra blodiga krigsår som krävde miljontals offer, inte befordrades till mer än korpral trots det faktum att krigsmakten led brist på lägre officerare. Han var och förblev en enstöring, även om kriget och frontgemenskapen gav honom en identitet och en respekterad plats som soldat.

Krigsslutet blev en chock för Hitler som fått sina ögon skadade under en av de sista desperata offensiverna på västfronten och befann sig på ett militärsjukhus. Hela hans värld rasade samman.

I München, Hitlers självvalda hemstad, utropades en rådsrepublik efter rysk förebild av vänstersocialister och anarkister. Det var ett dödsdömt företag. Trots ett desperat försök av kommunistpartiet, som varit motståndare till utropandet av rådsrepubliken, att avveckla den på ett ordnat sätt ockuperade frikårerna München och släppte loss en våg av terror. De banade också väg för en av de mest reaktionära regimerna i hela Tyskland och gjorde Bayern till ett fäste för olika reaktionära och nationalistiska grupper.

Det var i denna miljö som Hitler, som utnämnts till undervisningsofficer med uppgift att ge soldaterna ”politisk” vägledning, kom i kontakt med Tyska arbetarpartiet, en av de många nationalistiska smågrupperna. Han gjorde ett starkt intryck på partiets ledning och utsågs snabbt till medlem av dess ledning.

Hitler gjorde sig snart oumbärlig för partiet. I juli 1921 lyckades han dessutom göra sig till nazistpartiets obestridde ledare genom att säga upp sitt medlemskap och ställa krav på obegränsad kontroll över partiet som villkor för sitt återinträde. Genom att låna idéer och agitationsmetoder från en rad håll, inte minst arbetarrörelsen, kunde han snabbt göra nazistpartiet till ett tongivande parti bland de nationalistiska kretsarna i Bayern. Draghjälp hade han också av de uniformerade slagskämpar som sedermera skulle bli kända under förkortningen SA, Sturmabteilungen. Dessa stormtrupper hade organiserats med frikårerna som förebild. Det var ursprungligen en benämning på de militära förband som organiserats av krigsmaktens ledning efter den gamla arméns kollaps under revolutionen 1918–19, och som använts till att slå ner arbetaruppror runt om i Tyskland. Frikårerna fortsatte dock att bestå även sedan en ny yrkesarmé skapats och blev en av samlingspunkterna för de nationalistiska krafterna.

Steget från att utgöra en regional rörelse till det rikspolitiska planet kunde dock tas först sedan nazistpartiet hade gjort sig bemärkt genom ett kuppförsök på hösten 1923.

Det heta året
I mitten av januari 1923 ockuperade franska och belgiska trupper Ruhrområdet. Den direkta anledningen till ockupationen var att Tyskland inte uppfyllt de skadeståndskrav det påtvingats till följd av nederlaget i första världskriget. Genom ockupationen tänkte Frankrike sätta tumskruvar på Tyskland.

Även om den nytillträdda regeringen Cuno demagogiskt förklarade att den satte brödet framför skadestånden var det inte befolkningens levnadsstandard den ömmat för, utan den tyska borgarklassens. Wilhelm Cunos regering var nämligen den mest högerorienterade som Weimarrepubliken dittills upplevt.

Ockupationen möttes av våldsamma protester och regeringens uppmaning till passivt motstånd mötte starkt gensvar. Den enda politiska kraft som entydigt vägrade ge Cuno något stöd var det tyska kommunistpartiet, KPD. I stället uppmanade det till kamp mot både ockupationen och Cunos regering. Samtidigt som KPD vägrade att sluta upp bakom Cuno organiserade det franska kommunistpartiet med stöd av Kommunistiska internationalen en energisk kampanj mot ockupationen.

Denna kampanj tillsammans med de tyska industriherrarnas spel under täcket med ockupationsstyrkorna, och slutligen, viktigast av allt, ekonomins fullständiga kollaps, bröt upp stödet för Cunos politik. Under försommaren och sommaren svepte stora strejkvågor fram över landet i protest mot de drastiskt stigande levnadskostnaderna och hyperinflationen som ledde till att pengarna blev fullständigt värdelösa trots att lönerna nominellt uppgick till astronomiska belopp.

I det glödheta politiska klimatet ryckte KPD fram med stormsteg och vann allt starkare gehör för sitt krav på att Cuno skulle avgå och ersättas av en arbetarregering. Under en kort period verkade KPD ha gått om SPD som det parti som hade störst stöd inom arbetarleden.

I augusti föll Cuno efter en generalstrejk som lamslagit hela Berlin. Han ersattes av Gustav Stresemann. Den nye regeringschefen, som tillhörde samma parti som Cuno, lyckades få till stånd en ”stor koalition” mellan alla de större borgerliga partierna och socialdemokratin. Den nya regeringens första åtgärd blev att avbryta det passiva motståndet i Ruhr.

Allt detta var knappast något som väckte entusiasm i Bayern. Droppen kom när den lokale stabschefen general von Lossow avskedades av riksregeringen i Berlin efter att vägrat förbjuda nazisttidningen Völkischer Beobachter, som gått till hårt angrepp på riksregeringen. Den bayerske regeringschefen von Kahr vägrade helt sonika att acceptera beslutet och krävde att riksregeringen skulle avgå, samtidigt som han gav order om att de bayerska stridskrafterna skulle koncentreras vid gränserna.

Uppmuntrade av det öppna grälet mellan riksregeringen och de bayerska myndigheterna började nationalisterna öppet tala om att iscensätta en marsch mot Berlin för att störta Stresemanns regering och de verkade få stöd från delstatsregeringen. Men trots alla morska ord var inte Kahr och Lossow beredda att störta sig ut i ett öppet uppror mot riksregeringen. I synnerhet som den senare verkade sitta allt säkrare i sadeln.

Hitler beslöt sig för att försöka tvinga von Kahr att handla. I början av november lät han SA omringa ett möte där von Kahr skulle tala. Mitt under den kalabalik som uppstod när SA-män trängde in i salen hoppade Hitler upp på en stol och sköt ett skott i taket. ”Den nationella revolutionen har börjat”, förklarade han för den förbluffade församlingen. ”Bayerns och rikets regeringar har avsatts och en provisorisk nationalregering har skapats.” Det senare var inte sant, men Hitler valde medvetet att spela ett högt spel.

Kahr och Lossow, som också var närvarande, verkade först ha övertalats att ansluta sig till Hitlers vilda planer: Proklamerandet av en ”nationell regering” under Hitler med den i nationalistiska kretsar populäre Ludendorff som befälhavare för en kommande nationell armé – Ludendorff hade varit en av den tyska krigsmaktens ledare under första världskriget.

Så fort de kommit utom räckhåll för SA, tog dock Kahr och Lossow öppet avstånd från kuppförsöket, som slutade i ett fiasko. Hitler greps och ställdes inför rätta anklagad för högförräderi. Han lyckades dock förvandla rättegången till en propagandaseger. Det är betecknande att han dömdes till mildast möjliga straff, fem år, samtidigt som det gjordes klart att han snart skulle friges.

Inom loppet av bara några månader var Hitler på fri fot. Under fängelsevistelsen hann han dock med att diktera manuskriptet till boken Mein Kampf där han förbluffande öppet lade fram sina åsikter.

Under resten av 20-talet förde dock nazisterna en stagnerande tillvaro. Efter en krisdrabbad start och flera kuppförsök, lyckades den republik som följt på det tyska kejsardömets sammanbrott att vinna stabilitet.

Nazismens genombrott
I slutet av 20-talet bröt dock stabiliteten samman under trycket från den ekonomiska världskrisen. Krisen drabbade Tyskland med fruktansvärd kraft och inom loppet av något år från dess utbrott stod miljontals människor utan arbete. 1928 var drygt två miljoner anmälda som arbetslösa, 1932 översteg antalet fem miljoner. I början av 1933 nådde arbetslösheten sin kulmen med 6 miljoner registrerade som arbetslösa. Den verkliga arbetslösheten var betydligt större. Till detta kom de miljontals arbetare som tvingats acceptera reducerad arbetstid. I början av 1933 beräknades en fjärdedel av arbetskraften ha deltidsarbete.

Medelklassen, som för andra gången på mindre än tio år hotades av ruin, vände sig i masskala från de partier som utgjort republikens stöttepelare och flydde rakt i famnen på Hitler. Inte för att Hitler hade något genomtänkt program för att lösa krisen, utan därför att han framstod, och medvetet framställdes i nazistpropagandan, som den frälsare landet behövde.

I själva verket var det nazistiska programmet ytterst vagt. Partiets formella program, de 25 punkterna, var en vag och motsägelsefull samling krav, som inga nazistledare tog på allvar, allra minst Hitler. I stället lovade man runt: ”Nationalsocialismen är motsatsen till det som gäller idag”, förklarade den dåvarande nazistledaren Gregor Strasser inför ett massmöte i Berlin.

Naziströrelsen växte explosionsartat. I valet i september 1930 vann nazisterna 107 mandat, en mångdubbling jämfört med de 12 de haft tidigare. Det var nu det näst största partiet i den tyska riksdagen. I det nästföljande valet i juli 1932 blev nazisterna riksdagens största parti med 230 mandat.

Men hellre än att släppa in Hitlers rörelse i regeringen, valde de styrande kretsarna att utnyttja grundlagens möjlighet att regera via presidentdekret. En rad presidentstödda minoritetsregeringar under i tur och ordning Brüning, von Papen och slutligen general von Schleicher försökte förgäves skapa en stabil regim.

Först i det läget försökte sig en liten klick av aristokrater och politiserande officerare, som hade den senile presidenten Hindenburg helt i sina händer, på att ta med Hitler i spelet. Efter naziströrelsens tillbakagång i riksdagsvalet i november 1932 – den förlorade 34 mandat – trodde de att Hitler skulle vara lättare att handskas med. I början av januari inledde von Papen, Hindenburgs gunstling, bakom ryggen på von Schleicher de förhandlingar som ledde fram till Hitlers utnämning till ny regeringschef den 30 januari 1933.

Hitler ställde sig i spetsen för en koalitionsregering där nazisterna utgjorde en minoritet. Bland de första åtgärder Hitler vidtog var att övertala Hindenburg att suspendera riksdagen och utlysa nyval, och inskränka pressfriheten och andra demokratiska rättigheter.

Den splittrade arbetarrörelsen
Den enda kraft som hade kunnat stoppa Hitler i det läget var den tyska arbetarrörelsen, västvärldens största och på papperet bäst organiserade. Men den var modstulen och förlamad inför Hitlers kolonner av ärrade slagskämpar.

Socialdemokratin, som hade stöd av majoriteten av de fackligt organiserade arbetarna, förlitade sig helt på grundlagen och det parlamentariska systemet. Inte ens när von Papens minoritetsregering 1932 illegalt undertryckte den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen i Preussen satte de hårt mot hårt. I stället hängav den sig åt maktlösa protester och rent önsketänkande. Efter nazisternas tillbakagång i valet i november 1932 förklarade en av dess ledare, Schiffrin: ”Fascismen är definitivt död, den kommer aldrig mer att resa sig”.

Kommunistpartiet, som hade störst inflytande bland de arbetslösa arbetarna, vägrade att möta socialdemokratins passivitet genom en kraftfull agitation för enad front mot Hitler. I stället jämställde det i sekteristisk nit socialdemokratin med Hitler, och vägrade, berusade av sina egna framgångar, att ta det nazistiska hotet på allvar. Partiet gick förvisso fram i valen, men dess framryckning kunde inte på något sätt mäta sig med nazisternas framgångar.

Ett av de värsta exemplen på dess oförmåga att förstå situationens allvar var när de 1931 stödde en nazistinitierad folkomröstning i syfte att jaga bort den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen.

Det enda deras politik lyckades med var att utså splittring, förvirring och demoralisering. När de samma dag som Hitler utnämndes till regeringschef manade till generalstrejk var det inte förvånande att gensvaret blev mycket svagt. Den socialdemokratiska ledningen svarade typiskt nog att Hitler var tillsatt enligt konstens alla regler och att det därför var fel att strejka mot honom.

På många orter möttes Hitlers maktövertagande ändå med proteststrejker. Men det var protester som var dömda på förhand till följd av de stora arbetarpartiernas självmordspolitik.

Ställd inför ett nästan obefintligt motstånd utmanövrerade Hitler snabbt sina koalitionspartner och krossade sina motståndare.

Kommunistpartiet blev det första målet för Hitlers angrepp. Det anklagades för att ligga bakom en brand i riksdagshuset och att planera ett kuppförsök. Undantagstillstånd infördes. Av valtaktiska skäl förbjöds kommunistpartiet inte ännu eftersom splittringen mellan kommunister och socialdemokrater antogs gynna nazisterna i det stundande valet.

Men detta hindrade inte nazisterna från att kasta sig över kommunistpartiet. Dess ledare, riksdagsledamöter och vanliga medlemmar greps. I slutet av 1933 hade redan 2 500 partimedlemmar mördats och 130 000 gripits och placerats i de nyinrättade koncentrationslägren där SA utövade en oerhört brutal regim. Majoriteten av kommunistpartiets medlemmar försjönk i passivitet under de brutala slagen från den nazistiska diktaturen. Bara en liten minoritet försökte hålla liv i motståndet. Partiets ledare Ernst Thälmann, som beskrevs som fullständigt handlingsförlamad efter nazisternas seger, fängslades. Han avrättades först 1944.

I mars 1933 hölls det sista riksdagsvalet under mellankrigstiden. Trots en massiv och statsunderstödd kampanj erövrade Hitler bara 43.9 procent av rösterna, och kunde bara hävda att han fått majoritet genom att räkna sina koalitionspartners röster. Arbetarpartierna fick mer än en tredjedel av rösterna trots förföljelser och fängslanden av deras kandidater. I många arbetarfästen, liksom flera katolska fästen, lyckades inte nazisterna göra några som helst inbrytningar utan fick se sig slagna. Nazisterna lyckades inte heller få majoritet i en rad delstater.

Stödd på valresultatet och SA drev Hitler igenom en undantagslag, fullmaktslagen, i en riksdag som omringats av vrålande stormtrupper som hotade med våld om inte ledamöterna stödde Hitlers krav: ”Vi vill ha lagen i vår hand – annars mord och brand!” Bara socialdemokraternas ledamöter röstade emot. Kommunistpartiets ledamöter befann sig antingen bakom lås och bom eller hade gått under jorden.

Lagen gav Hitler diktatorisk makt under fyra år. Denna illegala lag som regelmässigt förlängdes under hela den tid som tredje riket existerade utgjorde den juridiska grunden till Hitlers diktatur. I de delstater där nazisterna inte lyckats få makten på laglig väg mobiliserades SA för att göra jobbet.

Under de nästföljande månaderna krossades den redan hårt sargade arbetarrörelsen.

Socialdemokratin föll ihop som ett korthus. Många av dess ledare och förtroendevalda fängslades, andra flydde utomlands. De miljoner arbetare som in i det sista slutit upp bakom sitt parti lämnades likt kommunistpartiets medlemmar vind för våg av sin handlingsförlamade och demoraliserade ledning.

I mitten av maj besattes socialdemokraternas partilokaler och tidningar. Kort därefter beslagtogs formellt kommunistpartiets egendom.

Den fackliga rörelsen inordnades under den nybildade Arbetsfronten, trots desperata försök från den fackliga byråkratin att klippa av banden till socialdemokratin och hoppa på det nazistiska tåget.

Hitler konsoliderar sin diktatur
Även de borgerliga partierna, som i huvudsak varit parlamentariska röstmaskiner, försvann från scenen det ena efter det andra. Många av deras medlemmar anslöt sig till nazistpartiet. I juli satte nazisterna punkt för det gamla partiväsendet genom att göra nazistpartiet till det enda tillåtna partiet.

Även Hitlers egna anhängare drabbades av terrorn. SA-ledningen under Ernst Röhm, som var missnöjd med att inte fått mera att säga till om, krävde en ”andra revolution” i vilken SA bland annat skulle överta krigsmaktens plats. Men Hitler, som hade föga till övers för SA:s krav, ville försäkra sig om de gamla makthavarnas, främst krigsmaktens, stöd för sin diktatur. I slutet av juni 1934 rensades SA-ledningen därför ut i en blodig vendetta, tillsammans med en rad andra personer som på mer eller mindre goda grunder ådragit sig nazistledningens missnöje,

Röhm och hans anhängare greps mitt i natten och avrättades. SA som spelat en sådan nyckelroll för att säkra Hitlers diktatur, sköts åt sidan till förmån för rivalen SS under ledning av den förre hönsuppfödaren Heinrich Himmler.

Hitlers diktatur var nu säkrad. Det skulle krävas ett krig och miljontals döda för att bli av med den.

Förintelsen
Sex miljoner judar mördades av nazisterna. Hur var det egentligen möjligt?

Förklaringen ligger inte bara i nazisternas dödliga antisemitism och det faktum att de lyckades skapa en negativ inställning till judarna bland den tyska befolkningen. En viktig bit av förklaringen ligger också i de svaga protesterna från omvärlden. Även de styrande i Sverige har en del av ansvaret för att nazisternas massutrotningskampanj kunde ta sig så fasansfulla proportioner.

Omedelbart efter det nazistiska maktövertagandet i januari 1933 organiserade SA en bojkott av alla affärer som ägdes av judar och av alla judiska jurister och läkare. Kort därefter avskedades alla judiska statstjänstemän. Samtidigt greps en rad judar och skickades till de nyinrättade koncentrationslägren tillsammans med andra grupper – kommunister, socialdemokrater, homosexuella och zigenare – som regimen föresatt sig att tysta.

I september 1935 antogs de rasistiska Nürnberglagarna, som berövade alla judar deras medborgarskap. Dessa lagar utökades undan för undan. Från 1937 började ”ariseringen” av näringslivet. Från mitten av 1938 tvingades judarna bära legitimation och pass och lägga till namnen ”Israel” eller ”Sarah” till sina förnamn.

I början av november 1938 sköts en tysk ambassadtjänsteman ner av en ung jude, Herschel Grynszpan, i Paris. Denna händelse togs som förevändning för att släppa loss en terrorvåg över hela Tyskland. Natten den 9 november brändes hundratals judiska synagogor och mer än 7 000 affärer som ägdes av judar sattes i brand eller förstördes. Denna natt av terror blev känd som Kristallnatten eller Reichskristallnacht efter alla sönderslagna rutor. Ett nittiotal judar dödades och nära 30 000 spärrades in i olika koncentrationsläger. Judarna tvingades att betala en kollektiv bötessumma på över en miljard mark och dessutom betala för all den förstörelse som nazisterna ställt till med under Kristallnatten.

Vid krigsutbrottet i september 1939 upphörde alla möjligheter för judarna att emigrera. Då hade dock drygt hälften av judarna i Tyskland lyckats emigrera. Av de återstående skulle bara några tusen överleva den alltmer upptrappade terrorn.

Tre veckor efter världskrigets utbrott lade säkerhetspolisens chef Reinhard Heydrich fram riktlinjer för SS-enheterna i Polen. Judarna skulle samlas ihop i stora ghetton som förberedelse för den slutliga lösningen. I oktober 1939 deporterades de första judarna från Österrike till ghetton i det ockuperade Polen. Det är i samband med upprättandet av ghettona som det görs obligatoriskt för judar att bära den gula Davidsstjärnan.

Parallellt med deportationerna trappades terrorn upp. Redan i samband med invasionen av Polen iscensatte SS-förband pogromer mot judiska bosättningar. Från och med invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941 brast alla återstående fördämningar. Kriget mot den ”judiska bolsjevismen” skulle vara ett utrotningskrig. I invasionens kölvatten iscensattes jättelika massakrer. I månadsskiftet september-oktober avrättade SS 34 000 judar enbart i Kiev.

Den 20 januari 1942 samlades en rad högt uppsatta ämbetsmän från de viktigaste statliga myndigheterna i den exklusiva Berlinförorten Wannsee för att lägga sista handen vid de tekniska detaljerna för den slutliga lösningen.

Inom några veckor började ghettona i Polen att tömmas. I juni samma år inleds gasning i masskala i Auschwitz. Det var början på förintelselägren som med mördande effektivitet skulle utplåna miljontals judar. Enligt Auschwitz kommendant, Rudolf Höss, skall minst 2,5 miljoner ha gasats bara i detta lägerkomplex fram till och med slutet av 1943. Till detta kom enligt honom ytterligare en halv miljon som dog på grund av svält och sjukdomar. Detta utgjorde mellan 70 och 80 procent av alla som skickades till Auschwitz, resten användes till slavarbete i de industrier som fanns inom lägret.

Inför det annalkande nederlaget försökte nazisterna frenetiskt sopa igen alla spår av förintelselägren och avrätta de återstående fångarna eller tvångsförflytta de överlevande längre in i det sönderfallande tredje riket.

När de sista resterna av det nazistiska väldet kapitulerade på våren 1945 hade 6 miljoner judar mördats eller en tredjedel av alla judar som funnits i världen före kriget.

Hur blev massförintelsen möjlig?
Antisemitismen var inget nazistiskt påfund eller speciellt särdrag för Tyskland. Den fanns latent i hela Europa och gick långt tillbaka i historien. Inte minst underblåstes den av den kristna kyrkan, som betraktade judendomen med fientliga ögon och sällan missade ett tillfälle att påpeka att Jesus korsfästs av judarna. Att Jesus själv i rimlighetens namn borde räknas till judarna talade den inte lika högt om.

Den fientliga inställningen späddes på av den sociala position judarna under lång tid intog i samhället som köpmän och penningutlånare. En position i vilken de antingen kunde utmålas som utsugare eller rivaler. Mer än en massaker iscensattes för att få en förevändning att plundra de judiska köpmännen och bankirerna.

Hitlers egen version av antisemitism grundlades i förkrigstidens Wien. Antisemitismen hade ett starkt fäste i det katolska Österrike. I samband med Österrikes införlivande med tredje riket 1938 upptäckte de österikiska judarna till sin chock att de inhemska antisemiterna var minst lika våldsamma som de tyska. Men våldsamheten i den nazistiska antisemitismen kan inte förklaras med en mans vanvettiga fantasier eller de antisemitiska föreställningar som var i allmänt svang. I själva verket var det ett uttryck för en rörelse vars normer formats av ett ytterst blodigt krig och de våldsamma klasstrider som följt på det. Förföljelser av verkliga och inbillade meningsmotståndare var vardagsmat långt innan nazisterna ens kommit i närheten av makten.

Det innebar också att nazisterna drog till sig all sorts depraverade personligheter. Ta till exempel Julius Streicher. Hans antisemitiska, sadistiska och halvpornografiska Der Stürmer gjorde till och med den nazistiska moralens väktare generade. Men Streicher beskyddades av Hitler som läste varje nummer av Der Stürmer från första till sista sidan.

Vid makten kunde denna rörelse använda en modern industristats resurser för att krossa och förfölja sina offer.

Men, och det är viktigt att komma ihåg, det var inte främst antisemitismen som gav Hitler makten – utan det faktum att han och hans rörelse framträdde som den desperata medelklassens ”lösning” på den akuta politiska kris Tyskland befann sig i till följd av depressionen.

När de styrande kretsarna beslöt att släppa in nazisterna i regeringsställning, efter att ha misslyckats med att styra landet med hjälp av minoritetsregeringar, fick de den dödliga nazistiska antisemitismen på köpet.

Genom att krossa allt organiserat motstånd blev det möjligt för naziregimen att göra antisemitismen till statlig politik. Gradvis kom också den oupphörliga antisemitiska propagandan att påverka stora delar, om inte majoriteten, av den tyska befolkningens inställning till judarna i negativ riktning. Detta i synnerhet som ingen kunde säga emot och regimen medvetet gick in för att avskärma befolkningen från omvärlden.

Den demoralisering och förvirring som drabbat större delen av nazisternas motståndare till följd av deras förkrossande nederlag spelade också in. Det gjorde att det inte fanns någon grogrund för något starkt motstånd mot nazisterna, vare sig i denna fråga eller någon annan.

Inte så få tyskar gynnades dessutom av förföljelserna och rationaliserade sina nyvunna fördelar genom att stämma in i den antisemitiska kören. Förföljelserna, utrensningarna och deportationerna gjorde det möjligt för många att ta ytterligare några steg på karriärstegen, eller komma över bostäder och företag för en billig summa. Det finns åtskilliga vittnesmål om hur folk lagt beslag på kläder och inventarier som tillhörde deporterade judiska grannar.

Även de styrande i Sverige bidrog
Starkt bidragande var också omvärldens reaktion. Regimens öppna och brutala antisemitism mötte enbart svaga protester från de tongivande kretsarna i resten av västvärlden. I själva verket drog de sitt strå till stacken för att demoralisera och isolera judarna, inte minst genom att försvåra möjligheterna att fly undan den nazistiska terrorn. Även de styrande i Sverige bidrog till denna situation.

De svenska myndigheterna var inte bara bidragande till att judarnas pass kom att stämplas med ett stort rött ”J” av de nazistiska myndigheterna för att underlätta för passkontrollen att sålla ut och avvisa judiska flyktingar från Sverige. De vägrade i en del fall judiska flyktingar att ens resa genom Sverige till de länder de fått asyl i.

Allt som allt fick cirka 3 000 judar tillstånd att slå sig ner i Sverige före krigsutbrottet. Proportionellt räknat innebar det ett mindre antal än vad som fick uppehållstillstånd i länder som Holland och Frankrike.

Tidigare än någon annan fick de svenska myndigheterna information om massgasningarna av judarna. Bland annat genom att en SS-officer, Kurt Gerstein, tog kontakt med en svensk diplomat, Göran von Otter, och berättade om de kusligheter han upptäckt. Gerstein hade sökt sig till SS för att ta reda på vad nazisternas elitkår egentligen höll på med. Skakad berättade han för von Otter om sina hemska erfarenheter. Gerstein, som ansvarade för gifttransporterna till förintelselägren, ville att de svenska myndigheterna öppet skulle avslöja judeutrotningen.

Men när von Otter vidarebefordrade de kusliga uppgifter han fått av Gerstein möttes han av ointresse. Nu var Gerstein inte den enda informationskällan, sakta men säkert hopades rapporterna om Förintelsen hos de svenska myndigheterna, främst utrikesdepartementet. Men regeringen fortsatte att hålla tyst.

Det var först mot senare delen av kriget när det är uppenbart att tredje riket är på väg att förlora kriget som regeringskretsarna började att reagera. Inte minst därför att de såg en möjlighet att förbättra sin trovärdighet gentemot de allierade. Första steget blev att i all tysthet via Röda korset erbjuda de norska judar som ännu inte deporterats av nazisterna, en fristad i Sverige. Detta initiativ följdes sedan av andra initiativ i samma riktning, bland annat lyckades man rädda merparten av de 8 000 judar som fanns i Danmark. Det mest kända initiativet var dock Bernadotte-expeditionen som ledde till att cirka 21 000 fångar från olika nazistiska koncentrationsläger transporterades till Sverige. Av dessa uppskattas cirka 6 500 ha varit judar.

Det totala antalet judar som fick hjälp från Sverige under kriget beräknas ha uppgått till cirka 45 000. Jämfört med de sex miljoner som mördades är det en ganska blygsam insats, även om många enskilda gjorde storartade insatser. De svenska insatserna härrör dessutom från senare delen av kriget, när det stod klart att tredje rikets dagar var räknade. Då först vågade de svenska myndigheterna ge klartecken för humanitära insatser. Men till och med då agerade man på tredje rikets villkor, eftersom ingen av dessa insatser varit genomförbara om nazisterna satt sig emot dem. Och inte protesterade man så det hördes heller.

Faktum är, konstaterar den amerikanske historikern Steven Koblik som speciellt studerat Sveriges inställning till judarna 1933–1945, att det ”officiella Sverige höll tyst, totalt tyst” under hela kriget för att inte störa relationerna med Nazityskland. I boken Om vi teg skulle stenarna ropa är hans dom över de svenska myndigheternas inställning mycket hård: ”Regeringens politik hindrade inte bara den svenska allmänheten från att helt förstå judarnas belägenhet, utan den bidrog också till den allmänna internationella förtegenhet vars verkningar förmodligen var avgörande för den slutliga lösningens framgång.”

Till allt detta kommer att de långvariga och avsiktligt nedbrytande förföljelserna och omvärldens likgiltighet gjorde att det var få judar som orkade kämpa mot sina nazistiska förtryckare. Trots detta fanns det ändå judar som gjorde motstånd, och det ända in i förintelsemaskineriets hjärta. I både Treblinka och Sobibor revolterade de fångar som nazisterna valt ut för att bemanna lägren, och flera av dem som deltog i upproren lyckades fly.

Samtidigt säger det en hel del om hur utbredd och djupt rotad antisemitismen var nazisterna förutan, att de judiska partisangrupper som opererade i det Polen där förintelselägren var belägna, var tvungna att försvara sig med vapen i hand mot polska partisangrupper. Ironiskt nog betraktades polackerna också som untermenschen av nazisterna.

 

Den engelska fascismen

I början av 30-talet fanns en växande och inflytelserik fascistisk rörelse i England. I motsats till Italien och Tyskland möttes den av hårt motstånd från den engelska arbetarrörelsen.

I motsats till Hitler och Mussolini kom 30-talets ledande fascistledare i England, Oswald Mosley, ur aristokratin. Han tillhörde en välbeställd familj av godsägare vars förmögenhet grundlagts redan på 1500-talet.

Mosley hade ursprungligen valts in i det engelska parlamentet som en ung och lovande konservativ. Det är betecknande att när han gifte sig med den dåvarande engelske utrikesministern Lord Curzons dotter Cynthia gästades bröllopet av såväl kung Georg V och drottning Mary som det belgiska kungaparet, vilka var gamla vänner till lord Curzon.

Men Mosley kom snart på kant med de konservativa. 1926 anslöt han sig till Labour efter en kort tid som oberoende. Labourledningen tog emot honom med öppna armar. Mosley utsågs till minister utan portfölj i Ramsay MacDonalds regering 1929, och var en av dem som försökte utforma en fungerande arbetslöshetspolitik i den ekonomiska depressionens kölvatten.

Efter att ha misslyckats med att få gehör för sina idéer, som låg partivänstern nära, lämnade han dock regeringen i maj 1930. Under ett kort tag var han en av de högljuddaste kritikerna inom Labour av regeringens arbetslöshetspolitik och betraktades med stigande sympati av Labourvänstern.

Efter att ha kommit fram till att han inte skulle kunna få mer än en handfull av Labours parlamentsledamöter att stödja honom fullt ut, tog han i början 1931 initiativ till New Party. Det nya partiet fick bara stöd av fem parlamentsledamöter, varav en hoppade av efter bara några veckor.

Ironiskt nog drabbades Labour av en av sina djupaste kriser kort efter Mosleys avhopp. I slutet av augusti samma år bröt Ramsay MacDonald med sitt eget parti genom att upplösa regeringen och gå i koalition med de konservativa och liberala och ställa sig bakom en hårdför åtstramningspolitik. Bara en handfull av Labours parlamentsledamöter stödde honom, men i det val som ägde rum i oktober förlorade Labour nästan två miljoner röster jämfört med föregående val. Valdeltagandet var lågt, så en stor del av Labours förlust berodde troligtvis på att dess väljare valt att rösta med fötterna.

I juli året därpå beslöt Independent Labour Party, en av de äldsta och viktigaste vänstergrupperingarna inom Labour att lämna det och stå på egna ben.

Denna snabba och dramatiska utveckling gjorde att Mosleys parti hamnade helt vid sidan av. Samtidigt hade Mosley dragit sina egna slutsatser av händelseutvecklingen. 1932 ombildades New Party därför till British Union of Fascists.

Mosley fick stöd av inflytelserika personer, bl a Lord Rothmere som ägde dagstidningen Daily Mail med en upplaga på en och en halv miljon. När BUF bildades utropade tidningen ett ”’hurra för svartskjortorna”.

Mosley visar tänderna
Den 7 juni 1934 höll Mosley ett jättemöte i Olympia i London med över tiotusentalet deltagare, varav inte så få var prominenta personer.

Att mötet skulle mötas av motdemonstrationer hade nog alla räknat med, och det lär ha gått ett rykte om att kommunistpartiet förfalskat hundratals biljetter till mötet för att kunna ta sig in på själva mötet och häckla talaren. Men att talare utsattes för häcklande kommentarer var ju normalt till och med i det brittiska parlamentet.

Många av mötesdeltagarna blev därför chockade när de ställdes inför Mosleys motdrag. Varje gång någon i publiken gjorde en ansats att häckla Mosley ingrep hans svartskjortklädda mötesvakter brutalt. De gjorde ingen skillnad på män och kvinnor, alla släpades lika hårdhänt ut från mötet. De åhörare som inte kunde låta bli att protestera mot den brutala behandlingen av häcklarna utsattes för samma behandling.

Svartskjortorna fick också ofrivillig draghjälp av massmedia. I sin iver att inte gå miste om några dramatiska detaljer riktade de sina strålkastare mot häcklarna, vilket gjorde det lätt för de drygt tusentalet man starka svartskjortevakterna att lokalisera sina offer. (Efteråt spreds historier om att det var Mosley som låg bakom strålkastarna, vilket naturligtvis förstärkte intrycket av en medvetet iscensatt brutalitet.)

Slaget om Cable Street
Olympia-mötet skrämde bort en del av de mer moderata krafter som dittills betraktat Mosley med sympati, inklusive lord Rothmere. Mosley gjorde inte saken bättre genom att bara några veckor efter mötet försvara Hitlers blodiga uppgörelse med SA­ledningen och andra, i borgerliga kretsar respekterade, politiker och ämbetsmän.

Men Mosleys sjunkande aktier i högre kretsar bottnade framför allt i att den politiska och ekonomiska situationen började att stabiliseras. Behovet av en stark och hårdför massrörelse för att hålla en alltmer rastlös arbetarrörelse i schack minskade, samtidigt som Hitlers brutala diktatur också stämde till eftertanke. I sina försök att finansiera sin nu sönderfallshotade rörelse fick Mosley i största hemlighet finansiell hjälp av Mussolini. Han blev också alltmer öppet antisemitisk i ett försök att hitta ett nytt fotfäste för sin rörelse. BUF arrangerade regelbundet provokativa demonstrationståg genom Londons East End, där omkring hälften av alla judar som fanns i Storbritannien var bosatta.

På sensommaren 1936 kallade partiet till demonstration söndagen den 4 oktober i hjärtat av de judiska kvarteren i östra London. Svartskjortor över hela landet mobiliserades för demonstrationen som uppenbarligen var tänkt att utformas som en kraftfull styrkeuppvisning.

Borgmästarna i området försökte förgäves få demonstrationen förbjuden. Inte heller lyckades Jewish People’s Council Against Fascism, som samlat in hundratusentals namnunderskrifter från befolkningen i East End bakom kravet på att demonstrationen skulle förbjudas, få myndigheterna att ta reson.

I detta läge gick London-avdelningen av det brittiska kommunistpartiet och Independent Labour Party ut med en gemensam uppmaning till Londons arbetare att sluta upp för att stoppa demonstrationen. De fick stöd av en judisk organisation av krigsveteraner, Jewish Ex-Servicemen’s Association.

Uppmaningen fick omedelbart gensvar. Mosleys möten och andra arrangemang hade redan mötts av kraftfulla motdemonstrationer från arbetarrörelsens sida – trots att Labourledningen var motståndare till dessa motdemonstrationer, som den ansåg bara gav Mosley publicitet. Men gensvaret denna gång var större än någon räknat med. Mosley hade helt enkelt gått för långt.

Flera timmar före den utsatta demonstrationstiden var gatorna fulla av folk. En tidning uppskattade folkmassans storlek till trehundratusen, men det vara bara en gissning bland många andra. Klart var att det var den största folksamlingen i mannaminne.

Polisen hade mobiliserat hela sin beridna styrka och ytterligare sextusen poliser för att skydda BUF-demonstrationen. Hela polisstyrkan sattes in för att driva undan motdemonstranter och bana väg för fascistdemonstrationen.

Sakta men säkert lyckades den pressa sig fram längs den planerade marschvägen. En vägspärr av övergivna fordon tvingade dock polisen att ändra sina planer och försöka föra demonstrationen vidare via Cable Street, ett område som hade dåligt rykte i myndigheternas ögon. Nu gjorde den sitt bästa för att befästa detta.

Gatan hade spärrats av med en barrikad gjord av byggnadsmaterial. När polisen till slut lyckats forcera barrikaden under ett regn av stenar och flaskor upptäckte de att de stod inför ytterligare en barrikad, och att en tredje höll på att byggas bakom den. I det läget valde polisen att slå till reträtt. När Mosley väl dök upp för att inspektera sina styrkor meddelade den polis som förde befälet att marschen genom East End måste ställas in. BUF-demonstrationen eskorterades bort från demonstranterna.

Mosley gav uttryck för sin besvikelse dagen efter när han i ett uttalande hävdade att detta ”var det första tillfälle den brittiska regeringen gett vika för den röda terrorn”.

Fiaskot vid Cable Street fick fasciströrelsen att falla ihop på nytt. På hösten året därpå gjorde Mosley ett nytt försök att återta initiativet genom att utlysa en ny demonstration genom Bermondsey, där Labour hade en stark ställning. Men även denna gång misslyckades de tusentals utkommenderade poliserna bana väg för fascisterna, som tvingades välja en annan väg.

Slutet för Mosleys rörelse
Under senare delen av 30-talet var Mosley en aktiv förespråkare för fred och samarbete med Hitler och Mussolini i syfte att skapa ett stormaktsblock mellan Storbritannien, Tyskland och Italien. Denna inställning kom honom att argumentera för en uppgörelse med Tyskland, och när faran för krig blev allt överhängande, agitera för fred. Det var en agitation som hade ett visst gehör eftersom få var entusiastiska över att bli indragna i ett nytt storkrig.

Det var först i och med det franska sammanbrottet i juni 1940 och det överhängande hotet om en tysk invasion, som den breda opinionens syn på kriget förändrades. Detta ledde också till att de brittiska fascisterna allmänt kom att betraktas som en potentiell femtekolonn och landsförrädare – trots att Mosley såg sig själv som en brittisk patriot som med sin politik ville skapa ett starkt brittiskt imperium.

På sommaren 1940 internerades Mosley och flera hundra andra fascister. Några hade dock lämnat landet och sökt sig en tryggare tillvaro. En av dem var William Joyce, som skulle vinna ryktbarhet som Lord Haw-Haw, det öknamn han fick för sina prestationer i de tyska radioutsändningarna till England.

Kriget och interneringarna gjorde i praktiken slut på den engelska fasciströrelsen. Det skulle inte uppstå någon betydelsefull fascistisk rörelse i Storbritannien förrän i slutet av 60-talet, då National Front framträdde.

 

Fascism på svenska

Även Sverige hade sin beskärda del av nazistiska och fascistiska rörelser under 30- och 40-talet. Enligt en beräkning lär det ha funnits ett 90-tal olika sammanslutningar från den första gruppens tillkomst i början av 20-talet fram till och med andra världskrigets slut. Något som i sig är en indikation på de svenska fascist- och naziströrelsernas oförmåga att bli en politisk kraft i landets politiska liv. Men det som fanns var mycket nog.

Den första öppet nazistiska rörelsen bildades redan 1924. Det var bröderna Sigurd, Gunnar och Birger Furugårds Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet (SNFf). Det var också den första rörelse som använde hakkorset eller swastikan som partisymbol.

Furugårds grupp hade hämtat mönstret från Tyskland, och krav ställdes på rasmässig renhet för medlemskap.

I början av 30-talet gick gruppen samman med ett antal andra grupper och bildade Nysvenska nationalsocialistiska partiet (NSNP) med Birger Furugård som ”riksledare”. NSNP bytte dock snabbt namn till Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP). Vid valet 1931fick partiet drygt 15 000 röster. Bäst gick det i Göteborg där det fick 5,7 procent av rösterna. I sitt valprogram krävde partiet bl a bevarande av den svenska kulturen och den kristna tron, och sterilisering av alla ”rasförsämrande element”.

Under andra hälften av 20-talet kom Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) att utvecklas i högerextremistisk riktning och kom gradvis att identifiera sig alltmer öppet med dessa idéer. Det hade grundats 1915, som ett ungdomsförbund till Högerpartiet. 1934 bröt det definitivt med Högerpartiet och döpte om sig till Sveriges nationella förbund och kom att få stöd av två högerriksdagsmän.

I skuggan av Mussolini och Hitler
Alldeles innan Hitler utsågs till tysk regeringschef i januari 1933 splittrades SNSP. Furugård uteslöt sin rival den f d furiren Sven Olof Lindholm och hans anhängare. Lindholms grupp bildade Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP). Lindholm hade börjat sin karriär som ledande medlem av Sveriges fascistiska kamporganisation, en annan fascistgrupp som bildats 1926.

Vid riksdagsvalet 1936 hade Lindholms grupp klart distanserat Furugårdsgruppens anspråk på att vara de ledande fascisterna och fick 17 000 röster mot cirka 3 000 för den senare, något som fick till konsekvens att den senare lades ned.

SNF å sin sida fick mer än 30 000 röster, men förlorade sina båda riksdagsmandat.

Men trots förlusten av SNF:s båda riksdagsmandat var mitten av 30-talet de svenska högerextremisternas elektorala höjdpunkt. I de kommunala val som hölls under 1934 och 1935 erövrades drygt 200 mandat.

Troligtvis var den till synes dynamiska utvecklingen i det nazistiska Tyskland en starkt bidragande orsak. Men tredje riket skulle snart visa sig utgöra en belastning, eller som Lindholm formulerade det i ett brev till en annan partimedlem i september 1938: ”Men Tyskland ligger oss i fatet så förbannat, så det går inte [att höja partiets röstetal]. Folk är galna, och vad som sker i dessa dagar kommer man aldrig att glömma. Hitler-Nazismen-Krig, mord och elände!”

Kort därefter döptes NSAP om till Svensk socialistisk samling (SSS) och hakkorset samt Hitlerhälsningen med utsträckt arm ersattes med Wasakärven och en mer diskret hälsning. Lindholm försäkrade oroliga partimedlemmar att ’”Vi kämpar alltjämt för nationalsocialismen, fastän det sker under namnet folksocialismen”.

Men denna ansiktslyftning innebar inte att partiets antisemitiska hetspropaganda upphörde. I sitt partiprogram från 1933 hade det krävt att ”det judiska inflytandet över svenskt samhällsliv” skulle brytas och att judarna skulle ställas under ”främlingslag”. I 1940 års program förklarades på nytt att judarna skulle utestängas från landets politiska och ekonomiska liv.

I själva verket var antisemitismen alltför djupt rotad för att kunna ges en kosmetisk ansiktslyftning. Det var därför inte speciellt förvånande att höra en av partiets talare kläcka ur sig följande på ett offentligt möte i Göteborg: ”Vi skall inte mörda och terrorisera judarna om de sköter sig ordentligt utan är solidariska med vårt eget folk”. (Helge Söderström i ett tal på Kapellplatsen i Göteborg den 19 juni 1936).

Under kriget
I april 1940 ockuperades Danmark och Norge, där dock striderna upphörde först i och med att den allierade expeditionskåren utskeppades i juni.

Trots att rädslan för ett tyskt angrepp kom att spela en viktig roll för att bestämma den svenska politiken dröjde det faktiskt ända till 1943 innan det tyska överkommandot i största hemlighet började att planera för en eventuell ockupation av Sverige. Den svenska samlingsregeringen visade sig nämligen mycket medgörlig. Åtminstone så länge det gick bra för den tyska krigsmakten. Det var först efter den övertygande sovjetiska segern vid Stalingrad 1943 som regeringen började göra försök att komma ur tredje rikets grepp.

Regeringen gick inte bara med på att låta mer än två miljoner tyska soldater passera genom landet till och från det ockuperade Norge. Omedelbart efter invasionen av Sovjetunionen 1941 gick den även med på att låta en hel stridsutrustad tysk division förflyttas från Norge via Sverige. Som om inte allt detta vore nog tillät den tyskarna att upprätta stora livsmedelsförråd i Luleå, anläggningar som försörjde tyska trupper i i Norge och Finland.

Ända fram till slutet av 1944 och tredje rikets ofrånkomliga sammanbrott var dessutom Tyskland landets viktigaste handelspartner. Sverige hade ju, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen förklarade redan i april 1939, ”för avsikt att föra en neutral politik även på det handelspolitiska området”. Den strategiskt viktiga järnmalmen fortsatte därför att exporteras i stor skala till Tyskland.

Samtidigt som de etablerade partierna blev allt hovsammare i tonen, förstärkte krigsutbrottet SSS ambivalens gentemot tredje rikets herrar. Å ena sidan väckte Hitlers militära triumfer beundran, å andra sidan förstärkte det partiets svårigheter att framstå som en självständig kraft. När Norge och Danmark ockuperades såg sig SSS tvunget att ta avstånd för att inte framstå som en ”Hitlerlakej”. Man avbröt också samarbetet med de norska nazisterna. Detta säger naturligtvis inget om hur SSS eller någon av de övriga högerextremistiska grupperna skulle ha agerat om Sverige blivit ockuperat av Hitler.

Krigsutbrottet fick mer än en fascistgrupp att försöka värva frivilliga till den nazityska krigsmakten, i synnerhet Waffen SS, den militära grenen av den svartklädda nazistiska eliten som leddes av den före detta hönsfarmaren Heinrich Himmler.

En av dem som deltog i värvarverksamheten var Carl Göran Edquist. Han hade gjort sig bemärkt redan som tonåring. I början av februari 1931 störtade den då 16-årige Edquist in på SKP-organet Ny Dags redaktion med dragen revolver. Han stoppades dock och avväpnades.

Under kriget blev han angivare åt Gestapo och lär ha tagit sig till Norge för att i krigets slutskede själv ta värvning i Waffen SS. I januari 1946 dömdes han till två års straffarbete för sin ljusskygga verksamhet.

Under kriget utökades också leden av nazistsympatisörer med resterna av Socialistiska partiet under ledning av Nils Flyg. Socialistiska partiet hade haft sina rötter i den kommunistiska rörelsen och grundats av den majoritet som 1929 uteslutits ur den svenska Komintern-sektionen. Under större delen 30-talet hade det varit det största partiet till vänster om socialdemokratin, men hamnat i kris och fallit sönder. I likhet med SNF:s tidning Dagsposten kom SP:s tidning Folkets Dagblad att finansieras med stöd från Tyskland.

Efter kriget
Tredje rikets sammanbrott var ett förödande slag för den svenska högerextremismen Mängder av medlemmar och sympatisörer sökte sig diskret bort från de nazistiska och fascistiska grupperna och hoppades att ingen skulle komma ihåg vad de en gång tyckt.

Men de högerextrema grupperna försvann inte helt, även om SSS lade ner verksamheten 1950 och ombildade sig till en ”kam­ratförening’” för de närmast sörjande. Så sent som vid årsskiftet 1947/48 hade SNF:s Dagsposten en upplaga på 8 000 exemplar och dess tidskrift Nationell Tidning gavs ut i 13 000 exemplar, något som är anmärkningsvärt även om man på ganska goda grunder kan anta att antalet läsare var betydligt mindre än den uppgivna upplagan.

Man gav även sina hårt åtgångna partifränder i resten av Europa en hjälpande hand. På hösten 1945 startade Per Engdahl arbetsförmedling i Malmö för de danska och norska nazister som flytt till Sverige. Han var också behjälplig med att smuggla efterspanade krigsförbrytare till Sydamerika. Även Engdahl, som avled för något år sedan, hade varit högerextremist sedan tonåren, och en stor beundrare av Mussolini.

Hjälpverksamheten kom snart att kompletteras med försök att reorganisera den fascistiska rörelsen. I maj 1951 grundades på det italienska MSI:s initiativ en international – Europeiska sociala rörelsen – för Europas högerextremister i Malmö, med Per Engdahl som sekreterare.

All denna aktivitet kunde ändå inte motverka det faktum att högerextremismen i Sverige befann sig på stadig tillbakagång i den långa boomens epok, en period präglad av snabb ekonomisk tillväxt och bred politisk uppslutning bakom det samförstånd som kom att kallas för ”Harpsundsandan”.

Not: Citaten från NSAP/SSS är hämtade från Helene Lööw: Hakkorset och Wasakärven En studie av nationalsocialismen i Sverige 1924–1950. Munkedal 1990.

 

Fascism i Finland

Den finska fascismen var den mest betydelsefulla i Norden. Den släpptes till och med in i regeringsställning och kom att samregera med bl a de finska socialdemokraterna. Först i och med Finlands fredsuppgörelse med Sovjetunionen 1944 förbjöds den.

Krossandet av den finska arbetarrepubliken 1918 gav upphov till starka och bestående spänningar mellan segrarna och de besegrade.

I slutet av 20-talet uppstod den så kallade Lapporörelsen. Den fick sitt namn efter byn Lappo i Österbotten, där lokala antikommunister med våld stoppat ett ungkommunistiskt möte i slutet av november 1929 och tvingat deltagarna att lämna orten. Ur reaktionerna på denna händelse växte det fram en landsomfattande organisation som kallade sig Suomen Lukko (Finlands lås).

Genom att organisera en ”marsch mot Helsingfors” i juli 1930 med cirka 12 000 deltagare lyckades den få till stånd en konservativ regering under P E Svinhufud som dock misslyckades att få tillräcklig majoritet för lagar som skulle omöjliggöra kommunistisk verksamhet i landet. Svinhufud utlyste då nyval och lyckades då med hjälp av Lapporörelsen få fram den nödvändiga majoriteten.

Men Suomen Lukko, som från starten deklarerat att det stödde den finska samhällsordningen, och som fick stöd från de konservativa och bondehögern i Koalitionspartiet och Agrarförbundet, framstod snart som alltför tamt för många av Lappoaktivisterna som förespråkade militanta aktioner.

Under sommaren 1930 genomförde dessa aktivister en rad ”skjutsningar”, vilket innebar att de kidnappade, misshandlade och forslade i väg folk som de fann misshagliga till den sovjetiska gränsen. Det handlade inte bara om kommunister, till och med riksdagens socialdemokratiske talman Väinö Hakkila och landets förre president, den liberale KJ Ståhlberg utsattes för dessa skjutsningar. I mars 1930 förstördes dessutom den kommunistiska Vasatidningen Työn Äänis tryckeri av Lappoaktivisterna.

På det femte ”Lappoparlamentet” i november 1930 fick aktivisterna övertaget och grundade Lapporörelsen, som alltmer skulle komma att hämta inspiration från de italienska fascisterna och de tyska nazisterna.

I presidentvalet 1931 spelade Lapporörelsen på nytt en nyckelroll, och deras påtryckningar resulterade i att Svinhufud utsågs till ny president.

Men framgångarna fick rörelsen att gå för långt. Efter att ha hamnat på direkt kollisionskurs med myndigheterna i början av 1932 – det så kallade Mäntsälaupproret – upplöstes Lapporörelsen av de senare och flera av dess ledare fängslades.

Nationella folkrörelsen
Några månader senare grundades IKL – Insänmaalinen kansanliike eller Nationella folkrörelsen – på ett program som hade hämtat inspiration från fascismen.

IKL:s organisation byggdes upp efter nazitysk modell, inklusive partiuniform i form av en svart skjorta med blå slips. I motsats till Lapporörelsen, men i likhet med de tyska nazisterna före maktövertagandet, betonade partiet dessutom att det strävade efter den politiska makten på laglig väg.

IKL, som betraktade sig som Lapporörelsens arvtagare, lyckades dock aldrig återta den maktställning som Lapporörelsen haft i början av 30-talet.

I valet 1936 fick dock IKL 8,3 procent av rösterna och lyckades behålla de 14 mandat som Lapporörelsen vunnit i valförbund med Samlingspartiet 1930 – dessa riksdagsledamöter bildade sedermera en särskild IKL-grupp i den finska riksdagen.

Trots att dess röstsiffror föll till 6,6 procent 1939, var det ändå Nordens i särklass största fascistparti med som mest 80 000 medlemmar.

I januari 1941 togs partiet in i den nationella samlingsregeringen, där även socialdemokratin ingick. Partiets representant i regeringen var dr Vilho Armala.

Samlingsregeringen tog initiativ till det så kallade fortsättningskriget mot Sovjetunionen, där den finska krigsmakten kämpade på nazitysk sida.

I och med vapenstilleståndsavtalet mellan Sovjetunionen och Finland 1944 förbjöds IKL, som redan lämnat regeringen 1943 i protest mot att socialdemokraten Fagerholm skulle tas in i samband med en regeringsombildning.

 

Fascism i Norge

Den norska fascismen är intimt förknippad med Vidkun Quisling, vars namn gått till eftervärlden som liktydigt med landsförrädare.

Prästsonen Vidkun Quisling hade börjat sin bana som lovande karriärofficer. Under 20-talet deltog han i Fridtjof Nansens hjälpverksamhet i Ukraina och kom att gifta sig med en ryska. Under dessa år utvecklade han en egen filosofi, ”universismen”, som syftade till att ge en ”enhetlig förklaring av tillvaron” och putsade på planerna till ett nytt parti.

Efter ett misslyckat försök att bilda en ny politisk rörelse, Nordisk Folkereisning, som bl a ville krossa marxismen och förbättra den nordiska rasen, utsågs Quisling till försvarsminister i Bondepartiets minoritetsregering – i huvudsak till följd av en mycket uppmärksammad artikelserie om Sovjetunionen, som sedermera gavs ut i bokform.

Väl etablerad som stridslysten antikommunistisk politiker, grundade Quisling så Nasjonal Samling i maj 1933. Trots att det var uppenbart att partiet hämtat inspiration från det tyska nazistpartiets framgångar, hävdade Quisling att partiet inte var fascistiskt utan var djupt rotat i norska traditioner och att dess symboler och riter var av fornnordisk härkomst. NS var förvisso vid sin tillkomst ingen osjälvständig efterapning, men det skulle snabbt komma att orientera sig i nazitysk riktning.

I valet till Folketinget samma år fick partiet 2,2 procent eller 27 850 röster, vilket allmänt tolkades som en lovande start med tanke på att partiet bara hade några månader på nacken. Valresultatet i folketingsvalet 1936 blev därför en kalldusch. Partiet fick bara 1,8 procent eller 26 577 röster. Luften gick ur NS som tappade en rad medlemmar. I det sista fredstidsvalet 1937 ställde inte partiet upp i alla kommuner och vann bara 0,06 procent eller 1 422 röster.

”Allmänt avskydd”
Den nazityska invasionen av Norge i april 1940 väckte nytt liv i Quisling. Han gjorde ett försök att kuppa i genom en NS-regering, men fick kalla handen av ockupantema som istället valde att försöka satsa på det så kallade Administrasjonsrådet som bildats av höga tjänstemän och storföretagare sedan regeringen och kungen flytt till England.

Men efter att ha misslyckats att skapa en stortingsbaserad regering, upplöste den nazityske rikskommissarien för Norge, Joseph Terboven, alla politiska partier utom NS och utsåg en rad norska nazister till ”kommissariska statsråd”. I februari 1942 utsågs Quisling, som Terboven först avfärdat som dum i kubik och tänkt byta ut som NS-ledare, till ”ministerpresident”. I motsats till Terboven uppskattade nämligen Hitler, som normalt föraktade de fascistiska ledarna i de ockuperade länderna, Quisling.

Quisling och hans parti kom dock snabbt att göra sig allmänt avskydda i sin roll som nazityska marionetter. Än mer så som Quisling försökte ”nyordna” landet efter nazitysk modell. Lite mer än ett halvår efter hans utnämning konstaterade en utredare från SS-chefen Himmlers nationella säkerhetsbyrå nyktert att ”95 procent av det norska folket är emot Quisling”.

Det hindrade dock inte NS från att växa. Som mest hade NS mer än 40 000 medlemmar, varav många anslutit sig av rent opportunistiska skäl.

I och med det tyska sammanbrottet föll också Quislingregimen samman som ett korthus. Quisling ställdes inför rätta och dömdes till döden. Han avrättades den 23 oktober 1945.

 

Fascism i Danmark

I november 1930 grundades Danmarks Nationalsocialistiske Arbejder Parti (DNSAP) av ryttmästaren och före detta scoutledaren Cay Lembcke med uttrycklig hänvisning till de tyska nazisternas stora valframgångar. DNSAP skulle bli den mest framgångsrika av de nära 30-talet fascistiska organisationer som framträdde på dansk mark under 30- och 40-talet – och konkurrerade om samma, begränsade, publik.

Den excentriske Lembcke som bl a förklarat att han ville införa obligatorisk gymnastik för alla danskar, gjorde sig dock snabbt impopulär inom partiet. Efter valfiaskot 1932, när partiet fick drygt tusentalet röster, var hans dagar definitivt räknade och han avsattes under kuppartade former. Trots att Lembcke upprört hävdade att den i partistadgarna inskrivna ledarprincipen gjorde honom oavsättlig, vände partiet honom ryggen.

Från 1933 leddes partiet i stället av läkaren Fritz Clausen i Bovrup. I likhet med andra unga män i det av Tyskland annekterade södra Jylland, hade han inkallats i tysk krigstjänst under första världskriget. 1915 hade han blivit krigsfånge i Ryssland och på nära håll upplevt den ryska revolutionen. Först 1918 hade han kunnat ta sig till Danmark där han kommit att ansluta sig till Det konservative Folkeparti. Han hade anslutit sig till DNSAP i början av 1931 och blivit en av partiets distriktsledare och redaktör för partiets tidning Nationalsocialisten.

I folketingsvalet 1935 fick DNSAP 1 procent eller 16 257 röster. Några år senare, 1939, lyckades dock partiet ta sig in i den danska riksdagen, Folketinget, med 1,8 procent av rösterna, något som gav tre mandat. Då hade det cirka 5 000 medlemmar.

Den 9 april 1940 ockuperades Danmark av nazityska trupper. Clausen, som några år före den nazityska inmarschen hävdat att han skulle motsätta sig en eventuell tysk invasion och kämpa mot Hitler ”til den bitre ende”, började genast drömma om en dansk nazistregering och fördela regeringsposterna. Men ockupanterna hade andra planer. Av taktiska hänsyn föredrog de en annan lösning. I motsats till Norge kom därför Danmark till att börja med att förvaltas av en dansk koalitionsregering under ledning av socialdemokraten Stauning, och efter hans död av partikollegan Buhl. Den senare ersattes dock efter nazityska påtryckningar med den protyske utrikesministern Scavenius.

Därmed hamnade de danska nazisterna i skymundan. I valet i mars 1943 fick de bara 2,1 procent av rösterna trots finansiellt stöd av ockupationsmakten, och fick nöja sig med att behålla de tre mandat det vunnit 1939. Samma år kulminerade antalet medlemmar i DNSAP (21 000).

I augusti 1943 upplöste den tyske befälhavaren von Hannnecken den danska riksdagen, avväpnade den danska krigsmakten och ställde landet under krigslagar.

Fritz Clausen som efter valet, i likhet med ockupationsmakten, gett upp alla förhoppningar om att DNSAP skulle kunna bli en politisk maktfaktor, anmälde sig som frivillig i Waffen-SS.

Han avgick som ”F0rer” för DNSAP 1944 och efterträddes av C O Jørgensen som desperat försökte ge partiet en självständigare profil i hopp om att det skulle överleva det nazityska nederlaget. Men Nazitysklands sammanbrott och kapitulation blev också slutet på DNSAP.

En sociologisk undersökning, gjord kort efter kriget med hjälp av DNSAP:s beslagtagna arkiv, det så kallade Bovruparkivet, visade att de största medlemskategorierna kom från lägre medelklass och arbetarklass. Den antydde också att medlemstillväxten, som ju var störst under den nazityska ockupationen, främst kunde förklaras av rent opportunistiska motiv.

 

Kunde Hitler ha stoppats?

En av de största mobiliseringarna mot nazismen ägde rum 1930 efter att en musikkår från Berlins rödfrontkämpar, RFB, överfallits och misshandlats i samband med en tågresa. Två extravagnar med SA-medlemmar, på hemväg från övningar, kastade sig över de 26 musikerna och slog dem sönder och samman.

Nästa dag sammankallade kommunistpartiet en protestdemonstration vid slottet i Berlinförorten Charlottenburg. 300 000 slöt upp, talare var KPD-ordföranden Ernst Thälmann.

Knappt hade Thälmann börjat tala innan en beriden polisbataljon krävde att mötet skulle avslutas. Utan att invänta svar, red den rakt in i folkmassorna. Polisbefälet slog Thälmann i ansiktet med svärdsflatan så att blodet sprutade. Inom två minuter fanns inga poliser kvar på hästarna och demonstranternas vrede kokade.

Den tyske trotskisten Oskar Hippe ger i sina memoarer en ögonvittnesskildring av händelserna:

”Nu fanns det inget som kunde hålla tillbaka demonstranterna: på mindre än två minuter fanns inte en enda polisman kvar på hästarna. Det fanns kamrater i RFB som visste hur man handskades med hästar; frambenen särades så att djuren snubblade. Det var omöjligt att säga vad som hände med poliserna. Demonstranterna spred sig sedan ut över hela Bismarck Straße och marscherade vidare. En liten polistrupp kom ut från Berliner Straße. Den avväpnades av kvinnorna och gavs stryk. Tre stora bestyckade bilar stod utanför Deutsches Oper.

Eftersom demonstrationen hade vuxit sig stor, med fler och fler som anslöt sig, var polisen maktlös. De tre bestyckade bilarna vältes omkull, poliserna avväpnades och deras gevär slogs sönder mot trottoarkanterna.

Denna dag fick Marx uttalande att ’När idén griper massorna, blir den en materiell kraft’ sin fulla betydelse. Det fanns inga fler poliser kvar på gatorna. På Wilmesdorfer Straße, dit demonstrationen svängt av, försökte en ensam SA-medlem provocera oss, men han flydde mycket fort in i en spårvagn. En polis på spårvagnen försökte skydda provokatören och båda fick en omgång. Demonstrationen marscherade vidare upp på Pestalozzi Straße, Lietzensee Straße och Danckelmann Straße till slottet. I början på Danckelmann Straße fanns en trafikpolis i tjänst. Eftersom hans politiska tillhörighet inte fanns skriven i pannan, fick han också stryk; det visade sig senare att han var medlem i kommunistpartiet.

När jag kom fram till slottet, fanns det redan många talare som vände sig till folksamlingarna. Det fanns inga poliser där heller, eftersom de hade dragit sig tillbaka till polisbarrackerna på Schloss Straße. RFB-avdelningarna från Charlottenburg- och Zoo­distrikten hade instruerats att upprätthålla ordningen. Vi var de sista som lämnade torget efter mötets avslutning. Vi hade kommit ända till Lohmeyer Straße när en bataljon poliser beväpnade med gevär körde upp och formerade två led på Kaiser Friedrich Straße – ett på knä, det andra stående – och sköt över våra huvuden. Vi lät oss inte provoceras, utan svängde in på Brauhof Straße och marscherade till puben Werner på Wall Straße.”

Kommunisterna lyckades dock aldrig mer samla stora arbetarmassor på detta sätt. Sekterismen, som bl a uttrycktes i vägran att försöka förena hela arbetarrörelsen mot nazismen, blockerade möjligheterna till större mobiliseringar. Därmed kunde Hitlers nationalsocialister marschera fram över sina förlamade motståndare.

Ödesdiger politik
Ledningarna för båda de partier som dominerade den tyska arbetarrörelsen, socialdemokratin och kommunisterna, förde en ödesdiger politik. Det förkrossande nederlaget för arbetarna var det direkta resultatet dels av socialdemokraternas (SPD) stöd till den borgerliga Weimarrepubliken, dels av kommunisternas (KPD) vägran att upprätta en enhetsfront mellan de två partierna.

KPD:s taktik mot den allt aggressivare nazistiska aktiviteten, som inleddes redan 1923, var en katastrof från början till slut. Socialdemokratin utnämndes till den borgerliga ordningens främsta stöttepelare och likställdes med fascisterna. Socialdemokratin skälldes för att vara ”socialfascistisk” och inget samarbete var tillåtet.

Det var onekligen sant att socialdemokratin upprätthöll den borgerliga ordningen. Redan 1918–19 spelade SPD en nyckelroll för att hindra de tyska arbetarnas maktövertagande. I början av 30-talet stödde SPD den regering som leddes av Brüning som det ”mindre onda”. Brüning tillhörde den katolska centern och styrde som kansler genom dekret under perioden juli 1930 till maj 1932. Brünings regim inskränkte yttrande- och församlingsfriheten, bl.a. förbjöds KPD:s försvarsorganisation Röda frontkämparnas förbund (RFB) 1929, och förde en ytterst fackföreningsfientlig politik.

Det var naturligtvis helt förödande för motståndet mot nazisterna att det största arbetarpartiet stöttade upp en sönderfallande borgerlig regim.

SPD nedtonade in i det sista det nazistiska hotet. Deras slag­ord löd: ”Berlin är inte Rom”. Men den tyska fascismen utgjorde ett hot mot arbetarrörelsen ända från 1923 och när nazistpartiet fick 6,5 miljoner röster i valet i september 1930 skärptes polariseringen mellan höger och vänster ytterligare.

I november 1932, två månader innan Hitlers maktövertagande, hade de två arbetarpartiernas röstetal stigit till 13 250 000. Men deras ledare saboterade på ett kriminellt sätt allt seriöst motstånd mot nazisternas framfart. KPD-ledarna, med Ernst Thälmann i spetsen, och med Stalins välsignelse, var övertygade om att deras eget parti obevekligt skulle gå framåt. De talade om att det skulle bli deras tur efter Hitler. De insåg, kort sagt, inte alls vad fascismen var för något.

Nazisternas mål var att krossa hela arbetarrörelsen, inklusive socialdemokraterna och de av dem ledda fackföreningarna. Detta kunde bara uppnås genom att sätta hela den borgerliga demokratin ur spel. Därför låg det även i de socialdemokratiska ledarnas intresse att försvara sig mot fascismen. Både KPD och SPD förfogade över egna försvarsorganisationer (RFB och Reichsbanner). Detta kunde ha utgjort grunden för en enhetsfront mellan alla arbetarorganisationer för att krossa nazisterna.

Tyvärr fanns det i stort sett bara en gruppering som förordade en sådan politik: Vänsteroppositionen inom KPD.

Oppositionen
På några platser i Tyskland fanns det starka grupper av trotskister organiserade i Vänsteroppositionen. Fram till våren 1933 betraktade sig Vänsteroppositionen som en fraktion av det tyska kommunistpartiet. En av dess viktigaste uppgifter var att förändra KPD:s politik för kampen mot fascismen. Oppositionen hade stor hjälp av den rad med pamfletter som Leo Trotskij skrev om situationen i Tyskland och behovet av en enhetsfront mellan arbetarpartierna.

Allt större delar av arbetarklassen började 1931–32 känna behovet av en enhetsfront. Trotskisterna försökte med alla tillgängliga medel sprida sin propaganda. Utanför de stora fabrikerna i Berlin målades slagord: ”Trotskij kräver: arbetarnas enhetsfront mellan SPD och KPD”.

En av de orter där trotskisterna lyckades upprätta en enhetsfront mellan arbetarorganisationerna mot nazismen var staden Bruchsal i Baden. KPD:s ledare hade i stort sett inget inflytande utan partiet företräddes av Vänsteroppositionen under ledning av den lokalt kände Paul Spech. Trotskisterna spelade en ledande roll inom ortens fackliga rörelse och även inom idrottsrörelsen. I de lokala valen för Baden i slutet av 1930 fick Vänsteroppositionen i Bruchsal 889 röster och nio platser i fullmäktige. På dess initiativ upprättades en aktionskommitté som, trots mot­ stånd från den lokala SPD-ledningen, omfattade Vänsteroppositionen, SPD, fackföreningar och andra arbetarorganisationer. Alla deltagande organisationer hade ett likvärdigt inflytande. Kommittén mobiliserade till möten mot lönesänkningar och nazism, som vid olika tillfällen omfattade så många som 1 000 deltagare.

Vapenförråd
Det exempel som aktionskommittén i Bruchsal utgjorde, kom också att sprida idéerna till närliggande områden. 1932 lämnade dock SPD enhetskommittén, på order av högre instanser inom partiet. Men socialdemokraterna förlorade i stöd på grund av sin politik och i riksdagsvalen den 31 juli 1932 fick Vänsteroppositionen 1 000 röster mot SPD:s 500.

Den lilla staden Oranienburg utanför Berlin utgjorde också ett undantag från den allmänna passivitet som spred sig på grund av arbetarledarnas vägran att organisera ett gemensamt motstånd. Den 8 januari 1932 uteslöt KPD Helmut Schneeweiss, den lokale ledaren i Oranienburg för Kampförbundet mot fascismen.

Framför allt låg oenighet kring frågan om enhetsfronten bakom de politiska motsättningarna. Tillsammans med Schneeweiss uteslöts 56 andra KPD-medlemmar i Oranienburg.

Gruppen anslöt sig till Vänsteroppositionen och organiserade även uteslutna medlemmar från RFB, vars lokalgrupp nu kallades för Oranienburgs proletära självförsvar. Med sina omkring 100 medlemmar och sympatisörer utgjorde Vänsteroppositionen en stark politisk kraft i staden.

Gruppens egna försök att organisera en arbetarnas enhetsfront inleddes redan med 1 majdemonstrationen 1932, gemensamt organiserad av Vänsteroppositionen, Proletärt självförsvar och SPD. Snart tvingades också KPD att ansluta sig till kommittén, som nu döptes till Arbetarnas kampkommitté.

Nazisterna·var tvungna att visa stor försiktighet i Oranienburg eftersom Proletärt självförsvar hade tillgång till vapenförråd som ursprungligen varit avsedda för revolutionen 1923.

Sturm33
På samma sätt som i Bruchsal, spred sig Oranienburgkommitténs exempel till närliggande områden. Även andra försök gjordes att organisera proletära enhetsfronter, men misslyckades som regel på grund av trotskisternas svaghet.

Den tyske trotskisten Oskar Hippe berättar i sina memoarer om hur de sista åren innan Hitlers maktövertagande tedde sig. SA:s stormtrupper rekryterades, enligt Hippe, bland arbetslösa, trasproletärer och deklasserade element och de hölls samman med soppkök och snaps! Överallt där de vågade, gav de sig på arbetarmöten och samlingslokaler för att sätta skräck i arbetarna. De flesta attackerna i Berlin utfördes av den ökända SA-gruppen Sturm 33.

Hippe deltog själv vid flera tillfällen i nedkämpandet av försök från Sturm 33 att storma en pub, Werner, på Wall Straße, som var en känd mötesplats för radikala arbetare. Puben låg i ett rent arbetardistrikt och SA vågade som regel inte visa sig där.

Det första försöket från Sturm 33 ägde rum 1930 och anfallet skedde från två håll. Arbetare från husen runt omkring anslöt sig till försvararna och ett skrotupplag i närheten fick tjäna som vapenförråd. Angriparna slogs tillbaka och de skadade togs om hand av Arbetarnas samaritförbund.

Samma kväll som Hitler utnämnts till rikskansler återvände Sturm 33 till puben, segerrusiga av nazisternas framgångar. Men även denna gång fick SA:s slagskämpar slå till reträtt. Nederlaget späddes ytterligare på genom att ledaren för Sturm 33 stupade vid angreppet.

Sista appellen
I oktober 1932 riktade Vänsteroppositionen sin sista appell till KPD:s ledning och föreslog att partiet omedelbart skulle genomföra ett program i fyra punkter för att undvika den hotande katastrofen. KPD måste, enligt oppositionens förslag, vända sig till alla politiska grupperingar, fackföreningar och arbetarorganisationer som förklarar sig beredda att kämpa mot fascismen genom en appell för gemensam kamp. De fyra punkterna var:

1. Skapa aktionskommittéer över hela landet med representanter från fabriker, fackföreningar, politiska grupper och andra arbetarorganisationer.

2. Sammankalla en nationell konstituerande kongress för aktionskommittéerna.

3. Kongressen ska från början organiseras som ett proletärt parlament i opposition till ett fascistiskt dominerat parlament eller en fascistisk regering.

4. Kongressen måste lösa tre omedelbara uppgifter: förbereda en generalstrejk för att hindra Hitler från att ta makten; bilda en gemensam arbetarmilis; och fastställa ett gemensamt program för aktionskommittéernas nästa steg.

En avgörande punkt i utvecklingen kom när rikskanslern von Papen i juli 1932 avsatte den preussiska regeringen, som dominerades helt av SPD. Socialdemokraterna kapitulerade fullständigt och bjöd inget motstånd, trots legitimiteten i sitt regeringsinnehav. När SPD-ledarna gav upp utan kamp, förstod Vänsteroppositionen, enligt Oskar Hippe, att fascismens seger var oundviklig.

Den sista stora mönstringen av arbetarnas kampvilja ägde rum den 5 januari 1933. Nazisterna demonstrerade på Bülowplatsen, mitt emot KPD:s högkvarter – Karl Liebknecht-huset. Tiotusentals arbetare ställde upp för att försvara huset och vägrade ge efter för polisens försök att bereda vägen för nazisterna. Polisbefälen satte till och med in bestyckade bilar, men arbetarna stod fast.

Arbetarorganisationernas verksamhet fortsatte även efter Hitlers makttillträde den 30 januari 1933, men de jagades ständigt av SA, SS (nazisternas säkerhetstjänst) och polisen. Under våren 1933 förbjöds de flesta organisationer och bröts sönder av den nazistiska terrorn. Inte ens ledarna för de socialdemokratiska fack­ föreningarna, som i ett desperat försök att rädda sina positioner erbjöd sig att samarbeta med naziregimen, skonades.

Deras öde blev detsamma: koncentrationsläger och i de flesta fall döden.

Lärdomar
Det finns en rad mycket värdefulla lärdomar att dra av kampen mot nazismen i Tyskland på 20- och 30-talet. Fascisterna står idag ingenstans i Europa inför något maktövertagande, men de utgör ett hot mot invandrare, homosexuella, handikappade, socialister och i ökad utsträckning även arbetarrörelsen.

Ingen arbetare eller socialist bör hysa några illusioner om de fascistiska och nazistiska gruppernas mål. Deras mål är att krossa hela arbetarrörelsen, avskaffa alla demokratiska fri- och rättigheter, terrorisera och utvisa invandrare, likvidera handikappade och andra ”mindervärdiga”, för att nu bara nämna några av deras ”mål”.

Det är en illusion att tro att små grupper av vänsteraktivister kan stoppa fascismen om den åter skulle utvecklas till en massrörelse. Det är en uppgift som endast kan genomföras av arbetarrörelsen. Men då måste arbetarrörelsen få en annan ledning. Kampen mot den framväxande fascismen måste därför bli en del av kampen för en ny politik och en ny ledning inom arbetarrörelsen.

Not: Oskar Hippes memoarer finns i engelsk översättning, …and Red is the Colour of Our Flag (London 1991: Index Books).