Tillbakablick på klimatkrisen och omställningen, av Staffan Laestadius
Som vi har rapporterat har Staffan Laestadius, pensionerad professor i Industriell ekonomi, skrivit fyra viktiga och mycket läsvärda böcker om klimatkrisen och den nödvändiga omställningen – plus en föredömligt tydlig introduktion till frågan i serieform tillsammans med Rickard och Helena Fornstedt (läs här). Nu har han skrivit en till: Så kunde det gå. Tillbakablick på klimatkrisen och omställningen (Verbal förlag 2025). Dess upplägg avviker från de tidigare, som sakligt redovisar den rådande situationen för klimatet och argumenterar för vad som vore nödvändigt för en grön omställning. Den nya boken skisserar istället hur omställningen genom tänkta rapporter från en nära framtid, från 2026 till 2037. Således skisserar han hur de närmaste 12 åren av omställning kan komma att se ut, men givetvis är det grundat i vetenskapliga rapporter – som av förklarliga skäl dock inte sträcker sig längre än till sommaren 2025.
De mest centrala delarna skulle jag säga är den där Magdalena Andersson redovisar den nya regeringskoalitionens program under allhelgonahelgen 2026 – ”Sveriges strå till stacken, Kirunas nya stadshus” – den där två studenter har skrivit en masteruppsats om industrins omställning 2025-2037 – ”Det stora språnget – den gröna omställningens rekordår” – samt hans egen tillbakablick från december 2037 (glädjande att han har tänkt vara aktiv på området så länge!) – ”Hade det någon betydelse?”
Redan tidigare har Laestadius argumenterat för behovet av en bredare koalitionsregering för att genomföra omställningen. Den första sådana tillträder i boken 2026 och leds av S under Magdalena Andersson och innehåller även MP, C och M. V fick inte vara med på grund av motstånd från M, men vi kan sluta oss till att detta beror på att författaren försökte teckna ett sannolikt scenario snarare än aversion mot V, då partiet förekommer i senare koalitioner i boken. Detsamma kan inte sägas om de andra partierna som utelämnas. Riksdagens mest klimatåtgärdsfientliga parti, SD, har ingen plats, och inte heller KD eller L får vara med. Problemet med de två sistnämnda partierna – vars klimatpolitik Laestadius också sågar – löses enkelt genom att de åkte ur Riksdagen 2026, vilket alla progressiva samt snälla människor givetvis innerligen hoppas. Självfallet vinner inte heller M:s politik på området på hans gillande, men scenariot bygger ju på att en bredare koalition ska bildas. Vi är även fortsättningsvis minst sagt skeptiska till att M skulle börja föra en progressiv politik, inte minst som de har gått allt djupare ned i högerpopulismen i och med Tidösamarbetet, men det är ju inte vårt scenario. Även i boken görs det tydligt att det var de som hade svårast att godta en seriös klimatpolitik, för att inte tala denna också skulle ha en tydlig dimension av social utjämning.
Regeringsprogrammet som presenteras bygger i stort sett på det som Laestadius la fram i sin förra bok, Större än du nånsin tror: en snabb och rejäl utbyggnad av fossilfri el, en ordentlig upprustning och utbyggnad av järnvägen, stöd till omställning av industrin samt en skatteväxling med syfte att styra bort från allt som är skadligt från klimatet (flygresor, bensinbilar, köttätande, slöseri etc.) och gynnar sådant som är bra, och även nu sänks kommunalskatten. Som tidigare gynnas den vars konsumtion bidrar mindre till utsläpp av växthusgaser och straffas den som bidrar till mer. Satsningen på fossilfri el består främst av en stor utbyggnad av havsbaserad vindkraft samt av landbaserad vindkraft och solkraft, de två sistnämnda främst i södra delen av Sverige (den mesta vindkraften har som bekant byggts i Norrland så det är rimligt). Däremot läggs satsningen på kärnkraft (även om kanske ingen faktiskt satsning har kommit igång, trots regeringsmedlemmarnas utfästelser) helt i malpåse, men de existerande reaktorernas livslängder förlängs. Kollagringen sker främst genom att mer lagras i skogen, samt ett ambitiöst program för att stödja skogsplantering i Afrika – men denna gång inte som en ursäkt för att slippa göra något på hemmaplan utan förutom att göra något på hemmaplan. Privategendomen ifrågasätts inte, däremot ger denna ingen rätt att inverka på det planetära systemet och mänsklighetens överlevnad, vilket förstås är en ganska drastisk förändring av begreppet, och skulle kräva att C och andra helt la ner sitt mantra om att stärka äganderätten.
Nytt från förra gången är att den totala skattekvoten höjs något, med omkring en procentenhet eller uppskattningsvis 110 miljarder per år, med andra ord bara en mindre del av vad den har sänkts med de senaste 20 åren. Denna höjning ska dessutom bara vara tillfällig. Satsningen som presenteras i regeringsprogrammet uppgår till 1800 miljarder på tio år, plus en militär upprustning. Här är det inte tydligt om detta är för att Laestadius tycker att det behövs eller om det snarare är ett sätt att måla upp ett mer sannolikt scenario – alla partierna i riksdagen har som bekant hoppat på upprustningståget. Satsningarna skulle finansieras till hälften med de ökade skatteintäkterna, och hälften med lån.
Att en flygskatt skulle införas var föga överraskande – 1000 kr i både start- och landningsavgift blev det – mera oväntat är kanske att även en skatt på vindkraft införs. Poängen med den sistnämnda är att öka acceptansen, då intäkterna skulle delas ut till dem som bor i det berörda området. Också flygskatten delas ut, men till alla medborgare. Tunga och bensindrivna bilar beskattas hårdare, för att både missgynna bensinbilarna och att gynna lättare och mindre resurssnåla bilar (den genomsnittliga bilen har blivit ganska mycket tyngre de senaste årtiondena).
Till stor del är detta program uppenbarligen vad varje regering som faktiskt tar klimatkrisen på allvar skulle försöka genomföra (men som inget parti ändå föreslår). Jag hade gärna sett en utökning och skärpning på flera punkter. Exempelvis en betoning på att stödja fattigare länder att genomföra en klimatomställning, (vilket var en viktig fråga på COP30 i Brasilien nyligen där EU, trots århundraden av kolonial utplundring, var ovilliga att öppna sina plånböcker, och Sveriges regering som bekant inte ens deltog), tydligare gynna köttfri mat, se till att återställa alla våtmarker som borde återställas, gratis kollektivtrafik och satsning på bilfria stadskärnor. Och även om programmet betonade en rättvis omställning och fördelningspolitik saknas en tydlig inriktning på att i första hand låta de rika – och speciellt de som berikat sig på ett sätt som tydligt har bidragit till klimatkrisen – betala. Det är dock tydligt, genom resonemang senare i boken, att Laestadius åtminstone vill se en återinförd förmögenhetsskatt. Här är en längre artikel om Arbetarmakts syn på klimatomställningen.
I den avslutande tillbakablicken från 2037 har omställningen inte alls gått så snabbt som den borde, men Laestadius – det är det kapitel i boken som är skrivet utifrån att det är han själv som gör betraktelsen – betonar att det är helt nödvändigt att fortsätta försöka och att vi måste göra vårt yttersta för att försöka klara 2 gradersmålet.
Förutom detta finns det också flera kapitel där olika tänkta personer reflekterar och försöker göra sitt bästa för att bidra. Hur kan man leva så klimatsmart som vanligt, hur kan man semestra klimatsmart, att bo på landet kontra i stan med mera.
Boken är utan tvekan bra och väl värd att läsa, även om jag ändå föredrar böckerna där Laestadius rakt upp och ned argumenterar för sin sak. Men det är förstås inget fel med att testa nya grepp, dessutom skulle säkert många tycka att Så kunde det gå är lite lättare att läsa. Inte alls så att jag menar att de tidigare är svårlästa, men de är ändå mera faktatunga, och den nya är dessutom kortare. Så om du känner att du – eller någon du ska köpa exempelvis en julklapp till – hellre skulle börja med den mest lättlästa i samlingen kanske Så kunde det gå rent av är att föredra till att börja med. Men sedan är det förstås dags för de andra av hans böcker.
Jens-Hugo Nyberg