Följande artikel ingår i Arbetarmakts nya broschyr, Hur kan vänstern enas?, som distribuerades vid Solidaritets kongress föregående helg.
Partiet Solidaritet bildades formellt i oktober 2024, efter interna konflikter i Vänsterpartiet som hade Palestinafrågan och Israels förnyade folkmord som mest direkta orsak. Till lanseringsmötet i Stockholm skickades en inbjudan till flera organisationer, däribland Arbetarmakt, och vi fick veta att det nya partiet hade för avsikt att ena den yttre vänstern.
Den grund som detta är tänkt att stå på är så klart partiets program, som inte fanns färdigt vid lanseringen, men som nu föreligger som förslag inför partiets kongress, till vilken Arbetarmakt är inbjudna att delta som observatörer. Vi har läst programutkastet och diskuterade det i maj 2025 på ett internt möte. Nedan följer några kritiska kommentarer till programmet, baserat på den diskussionen och formulerat som frågor till kamraterna i Solidaritet.
Vi hoppas att våra frågor och synpunkter kan stimulera den diskussion som kommer att ske i Solidaritet och den bredare vänsterrörelsen framöver, och att de på vägen klargör några skillnader mellan vår revolutionära inriktning och den som Solidaritet företräder i programutkastet. Artikeln läses därför med fördel tillsammans med Solidaritets programutkast, som finns på partiets hemsida, och sida vid sida med Arbetarmakts handlingsprogram, som finns att tillgå på vår dito.
Hur ska Solidaritet samarbeta med folkrörelserna?
Redan i programmets introduktion fastslås att Solidaritet ”söker ett nära samarbete med folkrörelser och andra radikala organisationer och partier”. Hur detta skulle gå till verkade dock oklart för kamraterna i Solidaritet vid lanseringen; man kunde inte riktigt besvara frågor från mötesdeltagarna om vilken typ av enhet man tänkt sig, annat än att erbjuda alla närvarande att lämna sina befintliga organisationer och gå med i Solidaritet.
Vid lanseringen lyftes som exempel kampanjen ”Motstånd överallt”, som skulle bli Solidaritets sätt att etablera sig nationellt med gräsrotsaktivism. Det är en kampanj som i skrivande stund ännu inte verkar ha lanserats, men däremot har vi fått möjlighet att arbeta sida vid sida med Solidaritet genom kampanjen Nödrop Gaza, som Arbetarmakt och Solidaritet gemensamt, tillsammans med oberoende aktivister i Palestinarörelsen, tog initiativ till, och som tidigare i vår arrangerade en framgångsrik protest i Stockholm för kravet att Sverige ska ta emot vårdbehövande från Gaza.
Strävan efter att bli en del av folkrörelserna och de sociala rörelserna skulle, om den omsätts i praktiken, på ett positivt sätt skilja Solidaritet från Vänsterpartiet, som ju sedan länge lämnat gatorna för att bli ett rakt igenom parlamentariskt, byråkratiserat parti.
Men ”folkrörelserna och de sociala rörelserna” är ingen enhetlig massa som det bara är att bjuda in. Det räcker inte att, som många vänstermänniskor gör, bara vagt hänvisa till ”rörelserna”, som finns där ute och som när som helst står redo att strömma in i vilket initiativ man nu tar. Faktum är att de sociala rörelserna, liksom arbetarrörelsen i allmänhet, i dag är svagare än på många år, med den nymornade Palestinarörelsen som ett undantag.
Att samarbeta med folkrörelser kräver därför också att man, för det första, skaffa sig en tydlig uppfattning om varför rörelserna försvagats till den grad de har i dag. För oss är ett fundament för detta en korrekt förståelse av den roll den reformistiska arbetarrörelsens byråkrati har spelat här. Denna byråkrati, med sina materiella rötter i dess privilegierade ställning som medlare mellan kapital och arbete, har agerat som en förlamande kraft som på alla sätt begränsat och motarbetat kampen, och som måste ersättas genom samordnad kamp underifrån. Det räcker alltså inte bara att, som görs i programutkastet, hylla Hyresgästföreningens aktivism och kampanjer i allmänhet, när vi ju vet hur S-byråkratin i denna folkrörelse agerat mot radikala strömningar, som i Västsverige.
För det andra handlar det om att delta i att återskapa folkrörelserna och ge dem ny energi. En radikal vänsterrörelse får inte bara förtroende i rörelser till skänks; man måste förtjäna det genom praktiska insatser och deltagande i kamp, där man också visar att det program man lägger fram i den enskilda kampfrågan är det som leder till framgång.
En sista anmärkning här är att poängen med ett parti inte kan vara att endast bli en del av de befintliga folkrörelserna. Om sammansmältning med rörelserna som de ser ut i dag är målet har en separat organisation inget eget existensberättigande. I stället måste ett parti vara den organisation som samlar de mest medvetna, aktiva och drivande skikten ur olika rörelser och systematiskt utvecklar och lär sig av deras erfarenheter för att, i ett växelspel, föra tillbaka dessa lärdomar i rörelserna igen och förhöja nivån på kampen. Ett parti som enbart svansar efter rörelsernas nuvarande ledning, med de brister de har, blir snart överflödigt.
Hur ska kapitalismen ersättas?
Det kapitalistiska systemet kan inte reformeras, skriver Solidaritet, utan måste ”ersättas”. Om detta är vi överens, men det som saknas i programmet är en plan för hur detta ersättande av ett system med ett annat ska gå till. Som revolutionära marxister har vi en idé om hur det ska göras – genom att organisera ett parti som kan ställa sig i spetsen för en revolution, där kapitalets borgerliga stat krossas och ersätts med en arbetarstat som exproprierar kapitalisterna och genomför arbetarmakt och en planerad ekonomi i hela samhället. Solidaritet är vaga här – det krävs ett ”internationellt organiserat motstånd”, säger man, men på vilket sätt ska motståndet segra?
Vi är överens med Solidaritet om att de historiska lärdomarna visar att kapitalismen inte kan reformeras bort. Den svenska Socialdemokratins historia är ett tydligt facit på det. Men vi vet också att motstånd mot kapitalism alltid stöter på kapitalets våldsamma motstånd, vilket ett otal exempel genom historien visar. Om man inte har en idé om hur den situationen ska hanteras kommer ersättandet av kapitalismen aldrig att bli verklighet.
Vad är staten, vad är socialism?
Solidaritet kämpar, kan vi läsa i introduktionen, för ”ett rättvist samhälle”, och solidaritet är ”när vi tar gemensamt ansvar för en god välfärd för alla, skola vård och omsorg fördelad efter behov”. Under rubriken socialism utvecklas det system man vill ersätta kapitalismen med mer – socialism är en ”demokratiserad ekonomi” där bankväsende, energi, transport, bostadsbyggande och vård ”tas över av samhället för att bli allmännyttiga”.
Det finns mycket i detta stycke, liksom i programmet i övrigt, som det är lätt att instämma i, men liksom i avsnittet om kapitalism saknas en förståelse för den borgerliga statens roll: hur staten uppstod i samband med klassamhällets tillkomst och hur den alltid fungerar som ett verktyg för att garantera en klass’ herravälde över en annan, i vår tid kapitalistklassens välde över arbetarklassen.
Socialism är inte bara att ett antal större branscher eller områden förstatligas eller drivs i icke-vinstdrivande regi, eller där ”offentlig produktion ersätter marknadsdriven konsumism”, som man skriver på ett annat ställe. Socialism är en total omformning av de ekonomiska lagar samhället opererar efter, ett säkrande av arbetarklassens kontroll över hela ekonomin och att marknadsekonomin avskaffas och ersätts med en planerad ekonomi.
Varje gång Solidaritet i sitt program nämner staten bör man ställa sig frågan – vems stat? För oss måste svaret vara arbetarstaten eller strukturer som inleder byggandet av en sådan, men formuleringarna i programmet antyder snarare att socialism i Solidaritets tappning är en bevarad, men kraftigt kringskuren, marknadsekonomi med en bevarad, starkare och mer demokratiserad men fortfarande borgerlig stat. När man undviker att tydligt analysera frågan om staten blir också beskrivningen av socialismen lidande.
Fler exempel på detta kommer i kraven man ställer i sakfrågor, som i avsnittet om arbetsmarknaden, där man föreslår att staten ska kunna gå in som delägare i företag som får stöd [av samhället], och att facket och de anställda ska ha ”förköpsrätt” vid nedläggningar eller utförsäljningar.
Det förstnämnda är i bästa fall en reformistisk strategi för att smygande och på parlamentarisk väg förstatliga företag, vilken inte skulle vara framgångsrik som generaliserad strategi (på grund av kapitalets motstånd). I värsta fall är det ett sätt att rädda företag som riskerar att kollapsa under kapitalismens ständiga kriser, något som för övrigt redan regelmässigt görs i kapitalistiska ekonomier i dag.
Det sistnämnda förslaget, som ska låta arbetare köpa ut verksamhet som kapitalet överger, blir genom sin försiktighet utopiskt. Hur ska arbetare vid en krisande industri, som exempelvis Northvolt, kunna skrapa ihop pengarna för att köpa företaget av ägarna? Och, viktigare ändå, varför ska arbetarna betala för det, när det är de som skapar allt värde i företaget? Det enda rätta kravet här – ett krav som leder framåt mot en alternativ maktstruktur och inte bara till statliga ingrepp för att undsätta kapitalister i kris i den befintliga marknadsekonomin – är expropriering av företagen under arbetarkontroll.
Kamraterna i Solidaritet säger sig vilja avskaffa kapitalismen. Gott så. Men vilken roll anser man att staten har för kapitalismen, och för socialismen? Är socialism helt enkelt en starkare välfärdsstat, eller något helt annat?
Hur bekämpar vi imperialismen?
Solidaritet profilerar sig som ett antiimperialistiskt parti, och temat återkommer på flera platser i programutkastet. Men vad menar man med imperialism? I avsnittet om fred beskrivs problemen som den militära upprustningen och krigspolitiken orsakar, och att det är ”industrikomplex” (antagligen avses krigsindustrin) som ”genom lobbying och korrumperad politik” driver på den. Men här saknas en grundläggande förklaring. Att Sverige, liksom andra länder i det västimperialistiska blocket, nu rustar upp beror inte främst på snillrik lobbying från krigsindustrin, som lurar/korrumperar politiken, utan på det högst materiella faktum att den svenska, imperialistiska staten har ett konkret intresse av att försvara svenskt (och europeiskt) kapital och geopolitisk makt utomlands. Det förklarar det svenska deltagandet i militära äventyr, som i Afghanistan och Mali, och nu det officiella inlemmandet av Sverige i Nato som en del av den interimperialistiska kapplöpningen och striden om resurser med de kinesiska och ryska imperialistblocken – och möjligen med det amerikanska blocket, om en brytning skulle ske mellan detta Europa.
Ingenstans i programmet sägs heller rakt ut det som till och med en gammal VPK-ledare kunde yttra (men som dagens Vänsterpartiet så klart aldrig skulle säga), att Sverige är och förblir en ”liten, men hungrig” imperialiststat. Imperialismen blir i Solidaritets beskrivning något som påförs Sverige utifrån (Sverige som ”ett redskap för västimperialismen”, snarare än en del av den) och som Sverige måste försvaras mot, och verkar mest vara synonymt med just USA-imperialismen.
”Freden är central” skriver man också i avsnittet om fred, och vi vill svara med Hoola Bandoolas fråga: ”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris?” Vi är självklart eniga med Solidaritets krav på nedrustning av den svenska krigsapparaten, liksom alla imperialistiska sådana, men vi är också marxister, inte pacifister. Återigen kommer här frågan om staten i förgrunden. Som vi ser det är den svenska staten, som är ett verktyg för den härskande klassens makt, i behov av väpnad makt för att slå vakt om sina intressen. Samma sak skulle gälla en arbetarstat, som skulle behöva försvara sig mot kontrarevolutionära kuppförsök mot den nya ordningen, eller för all del mot utländsk invasion, vilket nästan alltid följt på revolutioner eller revolutionsförsök.
För Solidaritet ska denna borgerliga stat bevaras, åtminstone som man beskriver det här, och dessutom fortsatt ha monopol på beväpning, men i vapenmaktens och militärens ställe ska ”diplomati” och förhandling ställas. Så ska den svenska imperialismens ”autonomi” bevaras. Det är en linje som är svår att ta på allvar, och en omaterialistisk analys. Militären existerar inte för att borgarklassen inte förstått nyttan med diplomati, utan för att krig är en nödvändig del av den imperialistiska era vi befinner oss i. Mer naivt blir det när man kräver att staten ska utbilda medborgarna i ”generalstrejk” som ett alternativ till det befintliga fosterlandsförsvaret.
Mot den pacifism som Solidaritet företräder här, eller visionen om ett ”Sverige som en röst för global rättvisa” reser vi i stället den marxistiska arbetarrörelsens traditionella linje, om att omvandla imperialistiska krig till revolutionära inbördeskrig, och om att huvudfienden finns på hemmaplan, även för arbetare i Sverige. Ett imperialistiskt land kommer inte att bli någon global röst för rättvisa, vare sig man använder vapen eller diplomati, så länge det ekonomiska system bevaras som kräver exploatering av arbetarklassen och ständiga krig om resurser och inflytande. Varje krig måste därför av arbetarklassen omvandlas till ett krig mot det systemet.
Samma problem med synen på statens beväpning och repression återkommer senare, där Solidaritet föreslår att polisen, som i grunden finns till för att bevara fåtalets makt, ska ”demokratiseras” och att ”delar av polisbudgeten” ska överföras till sociala insatser.
Avslutande kommentarer
Våra frågor ovan är naturligtvis inte heltäckande, men pekar på några av huvudskillnaderna mellan oss och Solidaritet, och några av de huvudsakliga svagheter vi ser med programutkastet. Vi utgår från att utkastet kommer att byggas ut och förändras ytterligare på Solidaritets kongress – exempelvis innehåller det märkligt lite om migrationspolitik och kampen för flyktingars rättigheter. Utöver programutkastet har Solidaritet också utvecklat punktkrav i exempelvis frågan om kriget mellan Ryssland och Ukraina, där vi också har invändningar, men det får vara tema för en annan artikel.
Rent historiskt tillhör Solidaritets program en kategori socialistiska program av minimi- och maximikaraktär, där socialismen är målet, någonstans i framtiden, men där man för dagen endast reser ett antal strikt reformistiska krav. Mot den metoden har man i vår tradition, den trotskistiska, ställt den metod som utvecklades och kodifierades av Kommunistiska internationalen under bolsjevikerna – övergångsprogrammet, där ett system av krav hela tiden anknyter till dagens stridsfrågor och leder kampen framåt, inte mot en något bättre välfärdsstat, utan mot att ifrågasätta kapitalismens makt och att upprätta en dubbelmakt som kan utmana och till slut ersätta dess stat. Vi förväntar oss naturligtvis inte att kamraterna i Solidaritet genast ska acceptera vårt program och vår metod i stället, men hoppas att denna genomgång kan vara inledningen på en diskussion om den bästa vägen framåt mot det nya arbetarparti som så uppenbart behövs.
Arbetarmakt