Vi har översatt ett brev från vår internationella organisation FRKI – Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International, till Socialistiska Arbetarunionen (SAU) i det som numera är före detta Sovjetunionen. Brevet skrevs av FRKI:s internationella sekretariat och publicerades ursprungligen i Trotskyist Bulletin nr 1, maj 1992. Vi har översatt brevet därför att det sammanfattar vår organisations syn på stalinismens sönderfall, program, taktik och vägen framåt för trotskistiska organisationer och arbetarklassen som helhet. På svenska publicerades det första gången i vår skriftserie FRKI – Dokument (nr 3). I samma nummer publicerades också Revolution: den enda utvägen ur krisen. Ett handlingsprogram för arbetarna i OSS, som du kan läsa här.
I brevet tar polemiken mot brittiska Workers Revolutionary Party (WRP) och deras internationella organisation, Arbetarnas International, stor plats. Det beror på att SAU har nära kontakter med dem. För en svensk publik är WRP inte kända och en polemik mot dem kan uppfattas som oväsentlig i ett svenskt sammanhang. Men vi menar att de frågor som avhandlas i texten har principiell betydelse. För den som vill sätta sig in i bakgrunden till WRP och debatterna inom trotskismen rekommenderar vi vår analys av den trotskistiska rörelsens splittring – Fjärde internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag.
Redaktionen
Kära kamrater,
Syftet med detta brev är tvåfaldigt. För det första att i detalj förklara vår kritik av Socialistiska Arbetarunionen (SAU) och den internationella organisation som den utgör en del av. För det andra att förklara våra förslag till SAU för diskussion, gemensamt arbete och omgruppering av vänstern i det tidigare Sovjetunionen.
En revolutionär politik för det tidigare Sovjetunionen
Det mest angelägna området för vår oenighet med Workers Revolutionary Party/Arbetarnas International (WRP/AI) berör den marxistiska analysen av den sönderfallande sovjetiska statens natur, byråkratins karaktär och revolutionärers politik i förhållande till den.
AI:s uttalande efter augustikuppen innehåller, även om det innesluter många formuleringar som vi kan instämma i, en farlig formulering som kan leda till desorientering:
Statsapparaten är inte längre ett instrument för försvar av den nationaliserade egendomen. I denna bemärkelse är dagens stat i Sovjetunionen inte en arbetarstat, degenererad eller i någon annan form. Men samtidigt har denna stat inte ersatts av en kapitalistisk stat och de nationaliserade egendomsförhållandena har inte ersatts av kapitalistiska sociala förhållanden. Här har vi en levande, motsägelsefull process som har nått olika stadier i olika länder i Östeuropa, Men som inte i något fall har fullbordats.
I Sovjetunionen förblir byråkratin vid makten ’det enda kommandoskiktet’ (Trotskij). I några av Östeuropas länder har den stalinistiska byråkratin tvingats dela makten med element ur kapitalistklassen.
Östtyskland är nu en del av den tyska kapitalistiska staten. Men även här återstår det för den tyska staten att upprätta kapitalistiska egendomsförhållanden i östra Tyskland. Det är därför omöjligt att klistra fixerade etiketter på någon av dessa stater: ’arbetarstat’ eller ’kapitalistisk stat’. Den ’normativa sociologins’ metod, som försöker bestämma tingens natur genom referenser till en uppsättning fixerade kriterier, är värdelös.
(The International nr 7, november 1991)
Detta är både en avvikelse från marxismen och en dålig vägledning till att förstå verkligheten. Genom att hävda att Sovjetunionen, och antagligen fortfarande OSS, varken är en arbetarstat eller en borgerlig stat, kan AI bara mena att det är en statlig övergångsform, som förkroppsligar en motsättning stadd i utveckling.
Men är de motsatta elementens relativa styrka okänd eller omöjliga att nå kunskap om? Vilka händelser skulle utgöra den avgörande upplösningen av denna motsättning?
Att fastställa att en form befinner sig i övergång befriar oss inte från behovet att besvara denna fråga, eftersom det är utifrån denna konkreta analys som våra uppgifter som revolutionärer följer. Liksom med alla sådana övergångsformer är det nödvändigt att upptäcka vilka element som dominerar i motsättningen. Vi skulle säga att Sovjetunionen/OSS sedan Jeltsins uppstigande till makten är en arbetarstat i övergång tillbaka till kapitalismen.
Regeringarna i huvuddelen av OSS-staterna försvarar verkligen inte längre de postkapitalistiska egendomsförhållanden, men de har ännu inte lyckats införa kapitalistiska egendomsförhållanden.
När vi bestämmer en stats klasskaraktär utgår marxister emellertid ifrån förståelsen av egendomsförhållandena, inte efter vilken regering som sitter vid makten. I den utsträckning som nationaliserad egendom existerar, i den utsträckning som relationerna mellan de huvudsakliga produktions- och distributionsmedlen och bankväsendet förblir (oavsett hur fragmenterat och oordnat) samordnade a priori snarare än post festum, dvs de opererar i enlighet med principerna i en byråkratisk plan, förblir länderna i det tidigare Sovjetunionen arbetarstater.
Trots de dekret som avskaffat den centraliserade planeringens nyckelagenter fortsätter de mekanismer som undertryckte värdelagens opererande att dominera ekonomin, även om det är i sargat skick. Gosnab (organet för materialförsörjning) fortsätter exempelvis att dominera den storskaliga distributionen av råmaterial till statliga företag i frånvaro av ett kapitalistiskt, marknadsbaserat grossistsystem.
Centralbanken i Ryssland fortsätter att genomföra den gamla politiken med att systematiskt subventionera företag som går med förlust (kanske en tredjedel eller mer av de 44 000 företagen) och förhindrar därmed profitkriteriets dominans i fabrikernas drift och i fördelningen av krediter och investeringsfonder.
Värdelagen, kapitalets cirkulation, dominerar kort sagt ännu inte det ekonomiska livet, och därför har kapitalismen inte återupprättats. Men produktionens sammanbrott, utbytets övergång i byteshandel, antyder att planekonomin befinner sig mitt i en upplösningsprocess som förlängs genom kapitalets svaghet som samhällskraft i det tidigare Sovjetunionen.
En regering som är besluten att göra försöket att skapa institutioner för en (stats-)kapitalistisk marknadsekonomi befinner sig vid makten. Men mellan avsikten och dådet ligger månader om inte år av kamp: kamp mot arbetarklassen, kamp mellan fraktioner i den gamla nomenklaturan, maffian/kooperativen och uppstigande ”legitima” borgare, kamp med de imperialistiska makternas monopol och internationella finansagenturer.
För att uppnå målen för denna restaurationsprocess fordras att det industriella och finansiella systemet helt och hållet (fiskalt och monetärt) rekonstrueras och arbetsprocessen och det sociala trygghets- och välfärdssystemet rycks upp med rötterna.
Den borgerliga regeringen kämpar för att ersätta det gamla döende systemet med ett nytt kapitalistiskt system, men eftersom de inte kan göra detta på en dag eller på en enda gång kan de inte helt enkelt avskaffa det system som de hatar så mycket. Det kapitalistiska systemets triumf har förts mycket närmare som ett resultat av den politiska segern för Jeltsins fraktion efter augustikuppen, men den är ännu inte garanterad.
Vi tror inte att detta är en situation som kan fortsätta i oändlighet. Även om republikerna i OSS övervägande har borgerliga regeringar, som sitter på toppen av en främmande uppsättning sociala relationer som de strävar efter att utplåna, fortsätter vi emellertid att beskriva dessa republiker som degenererade arbetarstater. Är detta en ”fixerad kategori” eller ett stycke ”normativ sociologi”? Trotskij ansåg inte det när han utformade definitionen under 1930-talet som ett sätt att (otillräckligt, som han själv medgav) fånga den motsättning som Sovjetunionen utgjorde.
Idag kan vi naturligtvis utvidga definitionen för att göra den mer konkret, för att fånga mer av komplexiteten i den process som pågår i OSS. Vi kan säga att OSS är en samling degenererade arbetarstater i vilka det pågår en ojämn process av kapitalistisk restauration och (till och med nu) en ojämn triumf för den kapitalistiska restaurationens krafter förkroppsligade i dessa republikers regeringar. (Tadzjikistan har exempelvis fortfarande en gammal konservativ kast vid makten.)
Vi skulle behöva tillägga att graden av dubbelmakt inom den politiska och militära statsapparaten och mellan denna och den ekonomiska apparaten också är ojämn inom och mellan de olika republikerna.
Kanske skulle man kunna dra slutsatsen att OSS-republikerna i sitt nuvarande stadium bäst kan kallas ”döende arbetarstater”, dvs. degenererade till den grad att de befinner sig vid dödspunkten.
Ett normativt tänkande ställer genom själva sin natur en abstrakt form i motsättning till den levande och komplexa verkligheten. Vi anser inte att vi kan beskyllas för normativt tänkande därför att vi fortsätter att karakterisera OSS som en samling degenererade arbetarstater.
När vi vänder oss till AI:s program är det uppenbart att AI, trots alla sina bekymmer med att sätta etiketter på det tidigare Sovjetunionen, handlar som om dessa stater fortfarande var något slags arbetarstater, oavsett vad man tänker.
AI tillstår detta när man manar till ”politiska revolutioner” i dessa stater: ”Vi säger politisk revolution eftersom kapitalismens återupprättande ännu inte har genomförts. De grundläggande erövringarna från Oktober, den nationaliserade egendomen, existerar ännu, även om den är allvarligt hotad.”
Det är precis och endast existensen av de ”grundläggande erövringarna från Oktober” som för trotskister har tjänat till att karakterisera Sovjetunionen som någon som helst form av arbetarstat.
Vägran att ge de tidigare arbetarstaterna en klasskarakterisering, skulle i bästa fall lämna kamraterna i AI blinda inför avgörande ögonblick. I värsta fall kan det bli en ursäkt för principlösa politiska allianser med de som anser att Sovjetunionen aldrig var en arbetarstat.
Det står klart av våra diskussioner att det finns kamrater i SAU som inte är överens med hela Trotskijs analys av Sovjetunionen och som föredrar någon form av ”statskapitalistisk” eller ”byråkratisk kollektivistisk” analys. Kanske dessa formuleringar är avsedda att dölja skillnaderna. Vi hoppas att det inte är så. Därför att klasskarakteriseringen, trots det faktum att de postkapitalistiska egendomsförhållandena ligger på dödsbädden i det tidigare Sovjetunionen, fortfarande är nyckeln till handling.
Här måste vi åter upprepa den kritik vi riktade mot SAU:s flygblad, som framställdes till svar på augustikuppen. Som ni vet, anser vi att ni gjorde rätt i att motsätta er kuppen och erbjuda enhet i handling för att försvara Vita huset, vilket andra så kallade ”trotskister” var oförmögna till.
Vår huvudkritik mot era flygblad under och efter kuppen är att de ingenstans innehöll en tydlig uppmaning att försvara de postkapitalistiska egendomsförhållandena. Vad gäller de krav som riktades mot kuppens nederlag och förhindrandet av Jeltsins motkupp, hade ni i stort sett rätt.
Men vi anser att det var nödvändigt att klargöra arbetarklassens alternativ till jeltsinanhängarnas politik, som ni korrekt beskriver som: ”omfattande privatisering, antifackliga lagar… massarbetslöshet, hyperinflation och i slutändan en ny diktatur.”
För det första är detta vitalt eftersom vi stod tillsammans med de som försvarade landvinningarna från den föregående perioden inom områdena för politiska rättigheter mot kuppmakarna, vi kämpade bland de massor som svarade på Jeltsins uppmaningar till strejker och demonstrationer.
För det andra för att klargöra vår oenighet med byråkratins båda flyglar, som bara skiljer sig åt i den metod och det tempo de valt för kapitalistisk restauration, måste vi förklara vårt strategiska mål för massorna. Detta skulle ha kunnat vara och kan fortfarande vara försvaret av sociala landvinningar, arbetarnas återinförande av planering etc.
Om vi kan uttala vårt motstånd mot värnpliktsarmén och vårt alternativ till den (som ni gjorde i ert flygblad), måste vi också kunna stå inför massorna och säga: ”Nej till den byråkratiska planen, nej till marknaden. Försvara landvinningarna och förnya dem genom en krisplan under arbetarkontroll.”
Om det finns kamrater som inte är överens med att Sovjetunionen var en arbetarstat, att OSS för ögonblicket förblir en arbetarstat med en borgerlig regering, så är det ändå inte någon anledning att vägra att tydligt resa försvaret av de existerande landvinningarna.
Tvärtom. Det är möjligt för trotskister, givet brådskan och vikten av revolutionär handling i denna stund, att förenas i samma parti med de som alltid har varit oense med vår analys av Sovjetunionen, så länge det finns ett gemensamt handlingsprogram för att försvara landvinningarna och återinföra planeringen.
Ett sådant program behöver inte nödvändigtvis vara oförenligt med en ”statskapitalists” deklarerade mål.
I allmänhet har emellertid de flesta grupper med denna analys avvisat uppmaningen till försvar av landvinningarna och införandet av en arbetarplan just därför att de fortsätter att betrakta den stalinistiska ”härskande klassen” som huvudfienden och huvudaktören i övergången till en marknadsekonomi.
Detta är en ståndpunkt som hela WRP:s analys av byråkratin försvagar deras möjligheter att bekämpa. Vi fruktar att om SAU anammar denna metod, kommer ni att finna er avväpnade inför händelserna, liksom utelämnandet av försvaret av de sociala landvinningarna delvis avväpnade er i augusti.
Vi anser att AI tillåter sitt program att bestämmas av vilka krav som spontant redan är populära. Ytterligare avancerade krav som AI privat anser nödvändiga, lämnas till att ”automatiskt” resas av arbetarna under kampens gång. Båda dessa ståndpunkter följer av en felaktig uppfattning om naturen av krisen i det proletära ledarskapet, och hur den ska lösas.
Erfarenheterna av en byråkratisk, administrativ kommandoekonomi har otvivelaktigt orsakat omätlig skada för idén om en medvetet planerad ekonomi som ett mål att sträva efter. Arbetet med att övertyga arbetarna i OSS om att det finns ett rationellt, demokratiskt alternativ till stalinistiska diktat och äventyrligheter inom ekonomins område är för närvarande ett arbete i motvind; det innebär att simma mot strömmen, något som trotskister vid det här laget borde vara vana vid. Under den kommande perioden, under månaderna och åren av sönderfall och ekonomisk nedgång, kommer ”marknadskrafternas” uppenbara misslyckande med att tillhandahålla de utlovade varorna, servicen och den sociala tryggheten, som till och med det gamla systemet tillhandahöll, att börja förändra detta medvetande.
Det kommer att äga rum – vilket redan sker i Polen – ett återupplivande av arbetarnas beredskap att kämpa för en kollektivistisk, statsägd men demokratiskt planerad ekonomi.
Den verkliga frågan är, kommer de polska arbetarna och arbetarna i OSS att finna ett ledarskap förmöget att möta och utveckla dessa strävanden med ett vetenskapligt och konkret program? Inte om ”avantgardet” har övergett sina principer eller hållit tyst om dem.
Det faktum att trotskisterna öppet tog sig an planekonomins impopulära sak kommer då att stärka dem mot de gamla stalinistiska krafter som strävar efter att återvinna massinflytande på grundval av växande missnöje med de dagliga erfarenheterna av den ”reellt existerande kapitalismens” införande.
Byråkratins karaktär
WRP har konsekvent hållit fast vid Internationella Kommitténs gamla doktrin att den stalinistiska byråkratin var ”kontrarevolutionär alltigenom”. I granskandet av vår oenighet med denna formel är det nödvändigt att nagla fast vad den exakt innebär.
Är byråkratin en agent inom arbetarstaten för bourgeoisien? Otvivelaktigt är den det. De trotskister som trodde att byråkratin hade en dubbel natur, kapabel att ibland handla i arbetarnas intresse (Mandels ”trubbiga instrument”), och ibland i bourgeoisiens intresse, hade fel.
Det finns emellertid andra agenter för bourgeoisien, andra privilegierade kaster som tjänar kapitalisterna men påstår sig representera arbetarna: den reformistiska fackföreningsbyråkratin, ledarna för Labourpartier och socialdemokratiska partier. Så nära är parallellen mellan den sovjetiska byråkratin och fackföreningsledarna i väst som fenomen, att Trotskij hela tiden använde den senare för att förklara den förra.
Kärnan är att var och en av dessa kaster, samtidigt som de tjänar bourgeoisien, är en levande motsättning. Alltigenom borgerliga i politiken, vilar de på arbetarklassens sociala former – arbetarnas stat, arbetarnas parti, arbetarnas fackföreningar.
Om termen ”alltigenom kontrarevolutionär” således betecknar att byråkratins politik är kontrarevolutionär så finns det inga problem för vår del. ”Alltigenom kontrarevolutionär” har emellertid alltid för WRP:s och Internationella Kommitténs tradition betecknat frånvaron av en motsättning mellan den sovjetiska byråkratins politik och dess sociala grund. Byråkratin var helt enkelt destinerad att bli agenten för social kontrarevolution.
För oss förefaller det som om WRP-traditionen ur Trotskijs analys av stalinismens cancerlika och syfilitiska karaktär i arbetarrörelsen och Sovjetunionen har dragit den felaktiga slutsatsen att stalinismen enbart är en främmande utväxt, en inympning av en främmande kraft som utförts av den imperialistiska bourgeoisien.
Men detta var inte Trotskijs analys. Den står närmare Max Shachtmans och James Burnhams analys, som åtminstone konsekvent insåg att om stalinismen var fullständigt främmande så måste den utgöra en separat klass.
Den stalinistiska byråkratkasten är en cancer, en monstruös cancer frambringad av efterblivenheten och isoleringen i världens första arbetarstat. Trotskij var väl medveten om att den var en utväxt som skulle försvaga och i slutändan utplåna arbetarstatens organism. Den är verkligen främmande för arbetarrörelsens historiska intressen och mål.
Den är varken bättre eller sämre i detta avseende än sin äldre broder, den socialdemokratiska och fackliga byråkratin. Liksom dem är den rotad i den levande, världsomspännande rörelsen med de arbetandes kamp för sin egen befrielse. Vi har stått och kommer att stå inför många av dess kadrer som arbetarledare, givetvis förrädiska, men ledare som vi måste diskreditera och ersätta under kampen.
Det är ett litet steg från WRP:s uppfattning till påståendet att stalinistiska partier inte är en organisk del av den internationella arbetarrörelsen. Detta misstag leder vanligen till bagatellisering av socialdemokratin och systematisk politisk anpassning till den i de imperialistiska länderna och till och med att ta parti för den i dess sammandrabbningar med stalinismen i arbetarrörelsen.
Gerry Healy lade grunden till denna tradition i Storbritannien med sin grova opportunism i förhållande till Labourpartiets vänster i slutet av 1940- och under 1950-talet, en anpassning som han bara bröt med pragmatiskt under den andra hälften av 1950-talet med bannlysningen av hans krafter inom Labourpartiet efter 1954 och framväxten av ett skikt oppositionella medlemmar i kommunistpartiet, som stötts bort av den ungerska revolutionens krossande 1956. Men den politiska metod som förkroppsligades i denna analys av stalinismen blev kvar för att vägleda WRP-grupperingarnas övergripande politik.
Denna ensidiga uppfattning av byråkratin var givetvis en avvikelse från Trotskij. Trotskij sade att byråkratin spelade en ”dubbel roll”. Den försvarade Oktobers egendomsförhållanden i den utsträckning som dess privilegier var grundade på dessa, men hotade oavbrutet att undergräva dem genom sin oförmåga att använda egendomsförhållandena för att bygga socialismen.
I dag erkänner AI byråkratins dubbla roll i Trotskijs analys. Men först när det inte längre har några konsekvenser för handlandet:
I dag existerar inte denna dubbla roll längre. Byråkratin försvarar inte längre sin makt och sina privilegier på grundval av nationaliserad egendom. Den tar nu itu med att använda statsmakten för att bryta upp denna egendom och omvandla sig själv till en beståndsdel av världsbourgeoisien och den sovjetiska staten till en kapitalistisk stat.
Vi ifrågasätter inte att detta är de nuvarande härskarnas projekt i OSS. Men detta löser inte problemet med att karakterisera den sovjetiska byråkratin som historiskt fenomen. Om byråkratin brukade spela en dubbel roll men i det avgörande ögonblicket upphörde att spela denna roll, så måste Trotskijs karakterisering av den ”dubbla rollen” ha varit felaktig eftersom den bara omfattade en sida av byråkratin som fenomen. Detta är implikationen i AI:s uttalande.
Vi håller tvärtom fast vid Trotskijs karakterisering. Trotskij insisterade alltid på att den av motsättningar sönderslitna byråkratin skulle fragmenteras inför möjligheten av restauration. Om den är ”alltigenom” kontrarevolutionär, om dess samhällsmission helt enkelt är att öppna dörren för kapitalismen, varför behöver den då fragmenteras i detta ögonblick?
Möjligheten av dess fragmentering under intryck av trycket från mer substantiella klasskrafter (dvs. imperialismen och arbetarklassen) innebär i sig att byråkratin utgörs av fraktioner som korresponderar med olika skikt i byråkratin. Denna skiktning är komplicerad och skikten överlappar varandra.
Det militärindustriella komplexet i motsättning till konsumtionsvaruföretag eller ministerier, de väpnade styrkorna gentemot civila politiker, den allunionella byråkratin i motsats till republikernas byråkrati, diplomaterna och byråkraterna med de närmaste banden till imperialistiska politiker och bankirer i motsättning till isolationisterna: alla dessa och många fler fraktioner medför under regimen med byråkratiskt förvärvade privilegier osämja och till och med öppna konflikter som enbart kan undertryckas på allvar inför arbetarklassens utmaning av dess makt som kast.
Trotskij erkände också att majoriteten av byråkratin under intryck av överväldigande kapitalistiskt tryck skulle ansluta sig till restauratörerna. Men inte ens då kan alla byråkrater bli nya kapitalister.
AI:s påstående att byråkratin en gång hade en dubbel roll, men att den i och med genomförandet av restaurationsprocessen har negerat denna roll, gör ett åtlöje av Trotskijs dialektiska förståelse av motsättningen inom byråkratin.
Jeltsins och de andras förmåga att bli pionjärer för restaurationen är inneslutet i den dubbla roll som Trotskij tillskrev byråkratin. Så var också Stalins förmåga att utvidga de postkapitalistiska egendomsförhållandena i Östeuropa mellan 1947 och 1951.
Men i genomförandet av restaurationsprocessen kan byråkratin inte bara omvandla sig till en kapitalistklass och omvandla staten till en kapitalistisk stat. Den genomför en utrensning i själva staten och byråkratin och utplånar hela nomenklaturasystemet med en kombination av administrativa åtgärder och repression.
Om vi tittar på exemplet Polen, långt mer framskridet längs restaurationens väg än OSS, så är det inte fallet att byråkratin helt enkelt omvandlat sig till en kapitalistklass. En ledande del av byråkratin deltog i utplånandet och utrensningen av hela det byråkratiska härskarsystemet.
Men efter att ha spelat denna ovärderliga roll har den själv rensats ut och pensionerats som ett sammanhängande socialt skikt. I det tidigare DDR har den före detta byråkratin uppenbart misslyckats med att bli en del av den tyska imperialistiska härskande klassen.
Föreställningen om att byråkratin i sin helhet helt enkelt omvandlar sig till en kapitalistklass har långt mer gemensamt med den statskapitalistiska uppfattningen av restaurationsprocessen. Det innebär det som statskapitalisterna klart uttalar: att Trotskijs uppfattning om byråkratin var nonsens.
Ännu värre är att det lämnar SAU avväpnat inför möjliga utvecklingsvägar. Efter Jeltsins seger i augusti löstes den dubbelmakt upp som existerade mellan de ”konservativa” och ”radikala” fraktionerna i byråkratin i Jeltsins och de snabba restauratörernas favör.
Det slutliga momentet i denna upplösning av den inombyråkratiska konflikten kan ha förefallit vara utropandet av OSS och utplånandet av de centralistiska, långsamma restauratörernas grepp om den centrala makten. Det står emellertid nu klart att ett avgörande element i den centraliserade byråkratin – militären och industrier relaterade till den – förblir i konflikt med härskarna i OSS-republikerna. Den georgiska konflikten var en återspegling av detta.
Det är inte uteslutet att den centrala militärbyråkratin i en omedelbar framtid kommer att ingripa än en gång om ett massomfattande missnöje med restauratörernas ”chockterapi” visar sig på gatorna och i fabrikerna.
De kommer inte att försöka rädda oktoberrevolutionens landvinningar, och inte heller har de utsikter till en stabil seger, utan deras mål är att bevara vad de kan av sin gamla parasitära roll.
De drivs till sådana handlingar av vissheten om att utplånandet av den gamla centraliserade Sovjetunionen och dess väpnade styrkor och deras ersättande med de nya republikernas arméer markerar slutet för existensen av deras kast.
Vi anklagar inte kamraterna i SAU för att vara blinda inför realiteten i detta hot. Det är ett hot som är uppenbart för varje seriös analytiker av OSS. Men hur ska hotet förklaras teoretiskt om byråkratin analyseras som att helt enkelt ha ”övergett” sin dubbla roll?
Även nu försöker det militärindustriella segmentet i den tidigare sovjetiska byråkratin försvara sina privilegier, som vilade på Sovjetunionens tidigare karaktär som degenererad arbetarstat, förstklassig militärmakt och stalinistiskt fängelse för nationerna.
Dubbelmakten finner ännu ett eko i konflikten mellan det ryska proletariatet och de institutioner som tidigare var underordnade, som centralbanken och exekutivgruppen under Jeltsins presidentämbete. Denna konflikt om riktningen och hastigheten i restaurationsåtgärderna efter den 2 januari är en annan indikation på att den byråkrati som ärvts från Sovjetunionen inte är enad.
Viktiga politiska konsekvenser följer av detta. Ska vi ge politiskt stöd till en ny kupp om massorna eller substantiella delar av dem denna gång såg armén som frälsare från chockterapins helvete?
Nej. Vi kan inte vara för återupprättandet av en militärstalinistisk diktatur även om detta fördröjer eller stoppar många av restaurationsåtgärderna. Detta kan mycket väl bli fallet, eftersom de för att bevara sina sönderfallande privilegier kan bli tvungna att göra just detta och tråckla ihop element av den byråkratiska kommandoekonomin. Men som händelserna i Kina efter Himmelska fridens torg visade, skulle detta i bästa fall vara en temporär åtgärd.
Det åtföljande priset skulle verkligen bli fruktansvärt för arbetarklassen och dess historiska mål. Först och främst skulle generalernas och marskalkarnas mål vara ordningens återställande i republikerna, dvs. störtandet av de icke-ryska nationalistiska regeringarna. Detta skulle med säkerhet leda till krig.
Militärregimen skulle otvivelaktigt krossa de oberoende arbetarorganisationerna, förbjuda strejker och demonstrationer, sätta munkorg på pressen och arrestera alla sina politiska motståndare inklusive de trotskistiska. Det kan inte komma ifråga att stöda arméns maktövertagande.
Men följer det därav att vi ska försvara Jeltsins, Kravtjuks och de andras regeringar?
Nej! De är inte ett ”mindre ont” i förhållande till generalerna. De genomför kapitalismens återupprättande och vi vill se deras fall, men i händerna på arbetarnas massaktioner och ersättandet av dem med en arbetarregering baserad på sovjeter av 1917 års modell.
Är då detta en neutral politik som avstår från att ingripa? Inte för ett ögonblick. Vi skulle försvara arbetarnas och nationaliteternas demokratiska rättigheter. I fallet med de stater som har avskilt sig från den gamla unionen, så skulle vi stödja deras motstånd mot varje återinförande av arméns centrala dominans. Vi skulle stöda försvaret av rätten för de oberoende arbetarorganisationerna att organisera, och motsätta oss stalinisternas förbud mot alla politiska masspartier och rörelser med undantag för fascisternas och pogrommakarnas organisationer.
Å andra sidan skulle vi kritiskt stödja varje åtgärd som återtar eller stoppar privatiseringarna, inflationen, utplånandet av planeringsapparaten eller som försvarar nationella minoriteter mot angrepp. Men vi har inget politiskt förtroende för och kommer inte att ge något politiskt stöd till militären och de hårdföra stalinisterna (Andrejeva etc.).
De står bra mycket närmare ”Butenkos fraktion” än ”Reiss fraktion”, vad än de felbenämnda spartakisterna påstår. Deras långsiktiga konspirerande med, understöd till och nuvarande block med Pamjat visar detta.
Trotskisterna måste, samtidigt som de är villiga att bilda en kämpande enhetsfront för varje mål som hjälper arbetarna i deras övergripande strategi för genomförandet av en politisk revolution, bevara organisatorisk självständighet och måste sträva efter att vinna arbetarna både från de ”demokratiska” restauratörerna och de stalinistiska motståndarna till restauration.
Endast verkligt klassoberoende från både stalinisterna och de nyliberala borgerliga krafterna, representerat av ett antikapitalistiskt och antibyråkratiskt program, utgör en grund för krisens lösning.
Har kapitalismen återupprättats i Tyskland?
Det finns ett ännu mer potentiellt vilseledande misstag i AI:s resolution, nämligen påståendet att kapitalismen inte har återupprättats i det tidigare DDR. Om det kriterium som antagits för att påstå detta vidhålls av kamraterna i SAU, kommer de bokstavligen att vara blinda för det ögonblick när kapitalismen återupprättas i OSS.
Det är inte det enkla ”inkorporerandet” av det tidigare DDR inom gränserna för en utvidgad tysk imperialism som dikterar att de postkapitalistiska egendomsförhållandena har utplånats. Inte heller var det valet av en proborgerlig regering i valet i mars 1990.
FRKI daterar störtandet av den degenererade arbetarstaten från ögonblicket för valutaunionen den 2 juli 1990, som avskaffade varje aspekt av planreglering i ekonomin. Det upphävde varje lag som stod i motsättning till lagar som garanterade värdelagen i Förbundsrepubliken. Det införde en gemensam valuta under kontroll av den tyska imperialismens centralbank.
Även om det inte omedelbart avnationaliserade kommandohöjderna i ekonomin, konsoliderade fördraget den 2 juli avgjort värdelagen som den grundläggande regulatorn för ekonomisk aktivitet.
Detta uppnåddes i Tyskland på grund av de extraordinära förhållandena med existensen av en tysk imperialistisk bourgeoisie som tillät det tidigare DDR att inkorporeras i ett fungerande kapitalistiskt system, och den tyska imperialismens villighet att låta miljarder D-mark flyta in i restaurationsprocessen.
Frånvaron av dessa förhållanden i det tidigare Sovjetunionen, och faktiskt i hela Östeuropa, har än så länge förhindrat att någon av de tidigare stalinistiska staterna företar en kvalitativ omvandling tillbaka till kapitalismen. Men en sådan omvandling är inte omöjlig. Kampen mot denna omvandling är nyckeluppgiften för proletariatet i de tidigare stalinistiska staterna. Det är därför som vi gjort försvaret av de återstående landvinningarna och återinförandet av centraliserad planering under arbetarkontroll till nyckeln i vårt handlingsprogram för arbetarna i OSS.
Och härnäst?
Vi håller inte upp vårt handlingsprogram som det sista ordet i marxismens bidrag till arbetarklassens lösning på den nuvarande krisen. Vi är angelägna att korrigera och utveckla det i diskussioner med SAU och alla andra grupper och individer som är beredda att acceptera dess grundhållning: arbetarklassens motstånd mot restauration, strategiskt oberoende av byråkratins återstoder, genom övergångskrav som syftar till erövring av makten.
Vi är övertygade om att verkligheten och arbetarnas egna erfarenheter, liksom med alla marxistiska program, på ett omätbart sätt kommer att skärpa vårt program. Vi presenterar det för SAU som grund för en diskussion om den mest brådskande uppgiften: att bygga ett revolutionärt arbetarparti som en del av en leninistisk-trotskistisk international. Vi eftersträvar verkligen en principiell enhet på grundval av ett gemensamt program med bredast möjliga krafter.
Vi uppmanar alla genuina arbetarrevolutionärer att inte låta manövrer, eller konservatismen hos de olika konkurrerande trotskistiska strömningarnas apparater, förhindra det revolutionära avantgardet att klargöra sina mål och att ena sig för handling.
En sovjetisk sektion av Fjärde Internationalen?
Den paroll på vilken er organisation är grundad, antyder att ert mål är att bygga en ”sovjetisk sektion av Fjärde Internationalen”. Vi är, som vi redan förklarat, avgjort för att kämpa för ett trotskistiskt parti i det tidigare Sovjetunionen. Vi avvisar metoden hos Ernest Mandels förenade sekretariat som låter sig nöja med att följa efter existerande fragment av byråkratin eller svansa efter medvetet socialdemokratiska restauratörer. Men vi anser att parollen ”för en sovjetisk sektion av FI”, av en enkel anledning, är ren metafysik: FI existerar inte.
Enligt vår uppfattning ledde Fjärde Internationalens politiska kapitulation inför titoismen 1951, följt av den principlösa organisatoriska splittringen 1953, till dess utplåning. I dess ställe existerar olika fragment; internationella tendenser och nationellt centrerade grupperingar. De är alla politiskt sett centristiska – vacklande mellan revolutionära fraser och en opportunistisk praktik.
Innan vi kan tala om en ”sovjetisk sektion” av den trotskistiska internationalen måste det först av allt finnas en sådan international, grundad på ett gemensamt program och en gemensam analys som övervinner decennierna av desorientering och politisk kapitulation inför främmande klasskrafter, som karakteriserat FI-fragmentens historia.
Vi anser att hela logiken bakom WRP/AI:s uppmaning att ”bygga FI” demonstrerar att de inte har brutit med detta centristiska arv och är oförmögna att tillhandahålla en lösning på det.
Revolutionär kontinuitet?
Kamraterna i WRP talar om FI som om den fortfarande existerade, inte därför att de erkänner någon av de existerande pretendenterna till titeln som revolutionär, utan på grund av att de anser att en politisk kontinuitet funnits inom vissa specifika organisationer som framträdde ur FI:s sönderfall.
WRP anser att den sjukdom som undergrävde FI:s hälsa var något som kallas för ”pablistisk revisionism”. Kamraterna kritiserar korrekt det centrala fel som begicks av Pablo/Mandels ledning i FI mot slutet av 40-talet/början av 50-talet: strategisk kapitulation inför stalinismen. För Pablo var stalinismen det ”trubbiga instrument” som arbetarklassen var tvungen att använda för att störta kapitalismen, på grund av det revolutionära avantgardets svaghet.
Pablo och Mandel nöjde sig med att varje revolution oundvikligt genomgår en period av byråkratiskt välde – mänskligheten kan till och med behöva se fram emot ”århundraden av deformerade arbetarstater”.
De kom att betrakta revolution som en huvudsakligen objektiv process som svepte med sig sådana ”omedvetna” trotskister som Tito, Mao, Castro och Ho Chi Minh och tvingade dem att genomföra revolutionära uppgifter. Som en konsekvens vägrade de att kämpa för trotskistiska partier i länder där sådana ledare framträdde.
WRP identifierar Internationella Kommittén och dess olika avspjälkningar som representanter för FI:s ”revolutionära kontinuitet”. För oss består problemet i att IK och dess avläggare begick fel av jämförbar storlek med ”pablisterna”.
Ingen sektion av IK tog någonsin avstånd från deklarationerna 1948 från internationella sekretariatet och internationella exekutivkommittén, som betecknade Titos brytning med Stalin som en antibyråkratisk brytning.
Ingen av dem gjorde en ärlig bedömning av tredje världskongressen 1951, som systematiserade och generaliserade dessa kapitulationer till en hel metod. Denna metod absorberades och accepterades av alla ledarna för de efterföljande splittringarna och inte bara av Pablo och Mandel.
Bleibtreu, en av IK:s ledare, läxade upp FI:s kinesiska sektion för dess vägran att böja sig för Mao och ansluta sig till hans stalinistiska parti. Splittringen i FI 1953 ägde huvudsakligen rum därför att Pablo försökte tvinga de amerikanska, brittiska och franska sektionerna till en organisatorisk kapitulation inför stalinismen, medan de själva var inbegripna i en organisatorisk kapitulation till andra reformistiska partier.
Det förekom ingen brytning med den falska metoden i entrism sui generis utan endast med idén att den var tillämplig i de länder där stalinismen var en svag eller sekundär kraft eller där FI-sektioner var djupt nedgrävda i vänstersocialdemokratins stalinofobiska flygel.
Det bästa exemplet på detta är Gerry Healys grupp, som WRP framträdde ur. Långt innan dess fördömande av pablismens kapitulation till stalinismen, var Healys grupp inbegripen i sin egen kapitulation inför den brittiska Labourtraditionen. Den genomförde ett djupt entrismarbete i Labourpartiet och uppträdde enbart som lojala vänsteranhängare. Under 1950-talet producerade Healys grupp en gemensam tidning med Labourvänstern, som förblev en proimperialistisk vänster.
Till och med kamraterna i WRP erkände senkommet djupet i IK-ledarnas kapitulation inför socialdemokratin och småborgerlig nationalism. De skrev 1988: ”Det var samma främmande klasskrafter som huvudledarna och organisationerna i Internationella Kommittén (Healy och Lambert) själva också dukade under för.”
Kamraterna i WRP är till och med beredda att kalla Healys och Lamberts misstag för ”pablistisk revisionism”. Ändå insisterar de på att IK på något sätt representerade en kontinuitet med trotskismen. Hur ska detta förklaras?
Är det därför att det inom Healys och Lamberts grupper fanns kamrater som förde en principiell kamp mot de ”pablistiska felen”? Nej. Under åratal var de nuvarande ledarna för WRP slaviska anhängare till Gerry Healy och hans försvarare inom arbetarrörelsen.
Är det därför att kapitulationerna till främmande krafter ägde rum mycket senare? Som vi har visat ägde de rum till och med före splittringen 1953. Försöket från de nuvarande ledarna i WRP (Workers Press) att framställa historien om WRP:s degeneration som ett verk av ”Healys klick” under 1970- och 1980-talet kommer helt enkelt inte att fungera.
Om vi med ”klick” ska förstå de ledande organ eller till och med den heltidsanställda apparat som dag för dag skötte WRP från dess centrum, så var många av de som nu leder WRP:s arbete en integrerad del av denna tidiga fas i dess degeneration, bidrog till den och har aldrig företagit en medveten politisk brytning med den utöver att distansera sig från healyismens avskyvärda kränkningar av individer.
Kort sagt, det finns ingen rationell, materialistisk förklaring till uttalandet att ”brytningen med pablismen 1952–53, grundandet av och sedan den kamp som fördes av Internationella Kommittén var avgörande, därför att den bevarade FI:s kontinuitet mot revisionismen, trots svagheten, inkonsekvenserna och de egna pablistiska felen hos de krafter som utgjorde IK.” (Utökade tio punkter, 1989)
Idén om en Fjärde Internationalen som existerar gömd någonstans bakom den föga tilltalande verkligheten i Gerry Healys politiska praktik är irrationell och metafysisk. Vi anser att den är utformad för att lugna de som inte kan acceptera det faktum att den revolutionära kontinuiteten bröts av generationen av trotskistiska ledare efter andra världskriget.
Övergångsprogrammet – giltigt idag?
Det följer ur WRP:s försäkran att FI på något vis fortsatte att existera, att de betraktar Trotskijs övergångsprogram från 1938 som den adekvata grunden för att ”bygga” FI och förmodligen också dess sovjetiska sektion: ”Förenandet av alla trotskistiska krafter på detta program är vårt mål.” (Utökade tio punkter)
Förhoppningsvis kommer händelseutvecklingen att övertyga kamraterna i SAU om otillräckligheten i denna grund.
Först och främst har WRP:s rigida anslutning till bokstaven och inte metoden i Övergångsprogrammet, gjort dem blinda för realiteten i ett av den mänskliga historiens grundläggande faktum. Efter 1945 återhämtade sig kapitalismen på grundval av omfattande nederlag för arbetarklassen, USA-imperialisternas temporära överhöghet och lojaliteten hos den sovjetiska byråkratin och dess agenter.
Den var förmögen att sätta igång en oerhörd utveckling av produktivkrafterna. Denna utveckling var så omfattande att den, trots kapitalismens sönderfall i en utdragen period med långsam tillväxt och recession efter 1973, fortfarande var förmögen att ekonomiskt överflygla och undergräva de tidigare stalinistiska staternas ekonomier.
Vi har behandlat detta argument i detalj på annan plats (Workers Power nr 150, januari 1992). Huvudpunkten är att erkänna att det leder till grundläggande misstag av analytisk natur – försäkrandet om att mänsklighetens produktivkrafter har ”stagnerat” sedan 1938. Detta leder i sin tur till politiska fel, nämligen WRP:s differentierade fientlighet mot stalinismen och dess uppfattning om stalinismens roll i kapitalismens återupprättande.
För om kapitalismen har förblivit döende och dess ofantliga tillväxt irrelevant eller illusorisk, vad ska då den relativa frånvaron av revolutionära strider i väst skyllas på? På vad ska kapitalismens seger i kalla kriget skyllas? Det kan bara vara stalinismen. Vi har ovan spårat ursprunget till denna ståndpunkt.
Först är det emellertid nödvändigt att peka ut ett annat fel som kamraterna i WRP har begått i sin kamp för att omorientera sig och bygga en internationell tendens: principlöst manövrerande.
Manövrerandets fara
När WRP framträdde ur splittringen med Healy välkomnade och uppmuntrade Workers Power och FRKI den process av omvärdering som ägde rum. Vi strävade hela tiden efter att engagera WRP:s medlemmar och ledare i ömsesidiga diskussioner. När WRP tillkännagav att man skulle sätta upp en ”förberedelsekommitté” för en internationell konferens bad vi om att få delta.
WRP introducerade emellertid, i allians med det morenistiska IAF, ”tio punkter” som ett villkor för deltagande, vilka inkluderade ett accepterande av att IK, tillsammans med Moreno och hans organisation, hade representerat en ”kontinuitet” med bolsjevismen och FI. Efter att ha lyckats utesluta många organisationer, inklusive FRKI, som verkligen önskade delta i den öppna konferensen, bröt WRP förutsägbart med IAF, vars lovsång man sjungit. Sedan dess har vi inte hört någonting om Moreno som representant för trotskismens ”kontinuitet”. Hela episoden visade sig vara en principlös manöver avsedd att förhindra en kritisk omvärdering av efterkrigstrotskismen.
Förberedelsekommittén omvandlade sig till Arbetarinternationalen för Fjärde Internationalens återuppbyggnad. Den var också grundad vid en konferens som kallades ”öppen” av WRP. I verkligheten var det en exklusiv konferens.
Arbetarinternationalen grundades med krafter som tydligt avvisade trotskismen. WRP medgav själva:
På en punkt har Workers Power rätt: vi inskränkte inte deltagande vid konferensen till de som uppfattade sig som trotskister. Det fanns grupper och individer närvarande i Budapest som nödvändigtvis inte är överens med oss om att kampen för kontinuiteten i kampen för FI är den centrala uppgift som arbetarklassen står inför. (The International juli 1990)
Emellertid uteslöts FRKI, tillsammans med andra grupper som uttryckt sin beredskap att ansluta sig till förberedelsekommittén på ett tidigare stadium. WRP:s förklaring till detta var att vi hävdade att FI:s kontinuitet har utplånats. Således är de som inte är trotskister välkomna i AI, men trotskister som inte är överens med WRP:s egen, hela tiden föränderliga, version av historien utesluts!
Anledningen till detta är att WRP är rädda för en verklig politisk konfrontation mellan olika idéer och tendenser. I Storbritannien spelar WRP praktiskt taget ingen aktiv roll i klasskampen. Dess militanter utvecklar aktiviteter i enlighet med sin egen entusiasm, är fria att bli lägre fackbyråkrater och till och med redaktörer för byråkratins fackliga tidningar, utan att vara tvungna att kämpa för sitt program. WRP visar inget intresse för kampen med att övertyga de tusentals ungdomar som missleds av centrism och anarkism, utan koncentrerar sina polemiska argument nästan uteslutande på den åldrande stalinistiska miljön och grupperna med exhealyiter, som inte är något att räkna med.
Detta motverkar alldeles särskilt sitt syfte med tanke på den uppgift som var och en som gör anspråk på att företräda Leo Trotskijs revolutionära marxism står inför. Inför världsomskakande händelser har vi alla plikten att i praktiken ta reda på huruvida organisatorisk enhet kring ett gemensamt program är möjlig. Vi varnar kamraterna i SAU för att WRP:s hela metod sedan splittringen med Healy är oförenlig med detta mål. Den ersätter ärlig debatt med diplomati och principlöst manövrerande.
Vilket slags omgruppering?
Konkret uppmanar vi SAU att göra gemensam sak med oss i uppmaningen till en trotskistisk konferens i OSS, öppen för alla som gör anspråk på att vara trotskister, med syftet att skapa en gemensam organisation grundad på ett gemensamt program och demokratisk centralism. Det förblir en möjlighet, men knappast troligt att även de krafter som attraherats av de stagnerande, förstelnade trotskistiska ”internationalerna” kan vinnas. Vi förväntar oss att grupper som spartakisterna, med deras strategiska allians med de stalinistiska byråkraterna, inte kommer att delta i ett sådant projekt. Likaså kommer inte Förenade Sekretariatets anhängare, som fortfarande håller fast vid en variant av samma allians, vara intresserade av kampen för ett trotskistiskt parti.
Många av de subjektivt revolutionära och socialistiska militanterna i OSS är ännu inte skolade i sina internationella mentorers cyniska metoder. Dessutom finns det krafter att vinna från den revolutionära anarkosyndikalismen och viktigast av allt från den stora massan av passiva och oorganiserade arbetare, soldater och ungdomar.
FRKI är beredda att sätta in sina resurser i denna kamp. Vi uppmanar SAU:s medlemmar att ansluta sig till gemensam handling med oss och att inte delta i att utesluta oss från den omgrupperingsprocess som krävs i OSS och internationellt.
Internationella sekretariatet, 10 februari 1992
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Moskva i augusti 1991 under kuppförsöket från en grupp i den stalinistiska regimen som ville behålla sin egen makt och ett antidemokratiskt styre; Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license