En fängslande film. Foto: Arbetarmakt
På fredagskvällen anordnade Arbetarmakt en filmvisning av Kamal El Salims film Viva Palästina: Reasons of Resistance. Filmen (se en trailer här) skildrar Palestinarörelsen i Tyskland och framför allt den Palestinakongress som bl.a. Arbetarmakts tyska kamrater i ArbeiterInnenMacht tog initiativ till i april 2024. Genom längre intervjuer med arrangörerna och bilder från kongressen diskuteras varför den stoppades av tyska myndigheter och vad det säger om Tysklands och västimperialismens ansvar för och medskyldighet till folkmordet i Palestina.
Ett 20-tal personer slöt upp för att se Kamals film, för att botanisera bland bokbordets broschyrer och material och för att, efter filmvisningen, diskutera det vi sett tillsammans med Kamal. Mötesdeltagare dröjde sig kvar för grundliga diskussioner och flera försåg sig också med de pamfletter där vi börjat ge våra svar på några av de frågor som kom upp, som Seger åt det palestinska motståndet och Hur kan vänstern enas?.
I introduktionen till filmvisningen sa en kamrat från Arbetarmakt bland annat följande:
Som kommunister är vi också internationalister och anti-imperialister, och därför var vi redan långt innan den 7 oktober 2023 aktiva i solidariteten med Palestina, för en total bojkott av Israel, ett befriande av Palestina från floden till havet och för ett demokratiskt, sekulärt och socialistiskt Palestina.
När den nuvarande Palestinarörelsen tog sin början i oktober 2023 slöt vi genast upp i demonstrationerna. Vi noterade att inte hela vänstern gjorde det, men vi var där, sida vid sida med de studenter, arbetare och solidariska stockholmare och aktivister i hela Sverige som demonstrerade, ockuperade skolor och universitet och skrev motioner i sina fackförbund för bojkott.
Vårt perspektiv har hela tiden varit att den anti-imperialistiska kampen och internationella solidariteten måste föras samman med den antikapitalistiska kampen. Det här kan vi diskutera mer efter filmen, men så här inledningsvis ska jag ge två korta exempel på varför.
I juni 2026 hördes ett rungande ”ja” på fackförbundet Byggnads kongress, ett ja som nog skrämde slag på sionister, högerfolk och folkmordsförnekare i hela Sverige. Då sa Byggnads kongress ja till att bojkotta Israel och att verka för att LO ska göra samma sak. Liknande motioner har tagits upp på andra LO-förbunds kongresser (som Kommunals och Handels), men då blivit nerröstade.
Vi är helt för demonstrationer, protester, läger på universitet – alla sätt vi kan sätta press på Israel och landets svenska uppbackare genom. Men tänk er vilken verklig skillnad det skulle bli om landets alla arbetare, som fortfarande är i majoritet oavsett vad borgerliga ledarsidor vill inbilla er, skulle gå från ord till handling och själva börja införa en bojkott och blockad mot Israel. Vi skulle kunna se till inte bara att israeliska varor från ockuperad mark inte kan föras in i Sverige, vi skulle också rent konkret kunna blockera alla transporter av material som möjliggör folkmordet – något Hamnarbetarförbundet redan gjort.
Och det bästa av allt är att vi, för att göra det, inte behöver vädja till någon pro-sionistisk regering eller en totalt passiv opposition, som verkar hata oss demonstranter mer än man hatar folkmordet. Allt vi behöver är att förenas på våra arbetsplatser och ta handling. Det visar varför vi ser arbetarklassen som central.
Det andra exemplet är lite mer långtgående. Något annat vi har sagt sedan 2023 och dessförinnan är att USA, Sverige och de andra länderna i det västimperialistiska blocket inte är verktyg i händerna på Israel. Hur mycket Netanyahu än vill tro det eller önskar det är det inte han som bestämmer över Trump. Det är tvärtom, som vi vet att bl.a. den palestinska journalisten Bisan Owda har pekat ut.
Anledningen till att Sveriges, USA:s och EU-ländernas regeringar stöttar folkmordet – eller kanske ska man säga aktivt genomför det, som vi ska se – är inte ”dåligt samvete” över Förintelsen. Det är inte att Israels regering är så sluga och smarta, som en del konspirationsteoretiker vill ha det till. Som materialister ser vi snarare att Väst behöver Israel. Som Joe Biden själv har sagt flera gånger: ”Om Israel inte fanns hade vi behövt uppfinna det”. Israel gör ett jobb åt västimperialismen. Vi ska få se det resonemanget utvecklas i filmen.
Till det andra exemplet på varför antikapitalism och Palestinasolidaritet hänger ihop. Den bästa hjälp vi kan ge folket i Palestina i deras nationella befrielsekamp, menar vi, liksom till folk i andra länder som kämpar mot förtryckande regimer eller imperialism, vore ett socialistiskt Sverige som aktivt kan stödja deras kamp. Alltså att vi störtar ”våra egna” ledare och deras imperialistiska system.
Det var för att föra fram bland annat sådana perspektiv som våra kamrater i Tyskland, Gruppe Arbeiterinnenmacht, anordnade en konferens i Berlin i april 2024, tillsammans med flera andra krafter. Några av dessa kommer vi att höra i Kamal El Salims film nu. Det är en film vi är glada och stolta över att få visa.
Efter filmvisningen fick en annan kamrat från Arbetarmakt först dela med sig av sina reflektioner. Han knöt enhetsfrontsinitiativet vi sett i filmen till de liknande aktiviteter vi initierat eller deltagit i här i Sverige – som kampanjen Nödrop Gaza, enhetsdemonstrationen i Flen och våra aktiviteter i Septemberupproret – liksom till våra internationella insatser, där våra kamrater i Internationella socialistiska förbundet bl.a. deltagit i flotillan till Gaza. Kamraten gick också in på vår syn på enhetsfrontsbegreppet – att en enhetsfront i exempelvis Palestinafrågan bör ses som ett golv, inte ett tak. Med andra ord handlar det om att samla ett antal grupper runt konkreta mål och paroller som man kämpar tillsammans för (till exempel för en bojkott av Israel eller att stoppa vapenleveranser), men utan att begränsa vad de ingående parterna gör eller uttrycker utöver detta mål.
Därefter var det dags för filmskaparen Kamal El Salim själv att dela med sig av sina tankar. Han tog upp begreppet ”democratic backsliding”, som händelserna i filmen är ett exempel på. Alltså den utveckling mot allt mer auktoritära demokratier vi ser i Europa och väst. Som det sägs i filmen är den repression som nu riktas mot Palestinarörelsen i Tyskland något som i nästa stund kan vändas mot andra för staten misshagliga grupper. Det är något vi ser i Sverige också, med Tidöregeringens allt mer aggressiva repressiva lagstiftning (något oppositionen dessutom tvekar inför att vilja riva upp).
Kamal fick sedan motta frågor från publiken, och så följde en givande och frejdig diskussion om en rad frågor: På vilket sätt spelar Tysklands historia in i relationerna med Israel? Vad är en enhetsfront egentligen? Och så det som beskrevs som ”tiotusenkronorsfrågan”: Vad ska vi göra nu, i Palestinarörelsen i Sverige, för att vara effektiva, växa och nå framgång?
Allt det här är frågor som förtjänar att diskuteras brett inom vänstern. Och som vi alla var överens om förhindrar inte sådana debatter att vi också kan förenas i konkret handling. Kamal El Salims film är en utmärkt ingång till dessa nödvändiga diskussioner. Det glädjer oss därför att filmen snart, efter ytterligare några visningar, kommer att finnas tillgänglig på YouTube.
Tack till alla som slöt upp, och vi ses i den fortsatta kampen för Palestinas befrielse och för socialismen.
Redaktionen
Läs alla Arbetarmakts artiklar i Palestinafrågan här.