Den här texten ingick i Arbetarmakts pamflettserie FRKI-dokument som nummer 8. Vi publicerade pamflettserien strax efter att Arbetarmakt bildats som organisation och svensk sektion av FRKI — Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International 1994. Syftet var att sprida ett antal grundläggande texter som definierade FRKI:s politiska program och tradition för att därigenom klargöra hur Arbetarmakt skiljde sig från de reformistiska, stalinistiska och centristiska strömningar som då och nu dominerar vänstern. Deklaration om ömsesidiga förbindelser beskriver både bakgrunden till och själva bildandet av FRKI.

 

Innehåll:
Deklaration om ömsesidiga förbindelser
Trotskistiska manifestet är publicerat
Förbundet är bildat!

Uppdatering: 2003 bytte FRKI namn till F5I — Förbundet för Femte Internationalen. Sedan 2025 ingår FRKI/F5I i Internationella Socialistiska Förbundet efter en omgrupperingsprocess på internationell nivå.

Redaktionen

Åren sedan det andra imperialistiska världskriget har till fullo bekräftat karakteriseringen av 1900-talet som krigens och revolutionernas århundrade. Själva kriget utkämpades för att omfördela världen mellan de imperialistiska roffarstaterna. Förenta Staterna utgick som segrare i kriget och omformade världen efter sina egna intressen, befriad från de förlamande begränsningar som påtvingats av de gamla europeiska imperierna. Tillsammans med den massiva förstörelsen av kapital under kriget, möjliggjorde detta en hittills ojämförlig expansion av produktivkrafterna som varade till slutet av 60-talet.

Expansionen var emellertid först och främst en expansion av kapital och därför av kapitalets sociala förhållanden och de sociala motsättningar som medföljer. Medan kapitalet har utnyttjat oräkneliga miljoners arbetskraft och drivit produktionen till oerhörda höjder, dömer nu den privata äganderätten till produktionsmedlen och underordnandet av deras potential strävan efter profit miljoner till misär och svält. Mänskligheten själv hotas av utplåning nu när imperialisterna förbereder sig att utlösa kärnvapenkrig för att skydda sin globala dominans.

Även om innehållet i kapitalets dominans i världen inte har förändrats ett jota har formen för denna dominans och den klasskamp som den alstrar genomgått betydande förändringar. Följaktligen styrs nu de länder som exploateras av imperialismen genom halvkoloniernas marionettregimer snarare än genom direkt kolonialt styre.

Den existerande kampens begränsningar
Även om det har förekommit många beslutsamma och heroiska strider mot kolonialt styre och halvkolonialt förtryck, har de ägt rum under stalinistiskt eller småborgerligt nationalistiskt ledarskap, dvs ledarskap som i slutpunkten är knutna till att uppnå en kompromiss med imperialismen och inte dess internationella nederlag. Sådana krafter mobiliserade massorna till kamp för att framtvinga eftergifter, men överallt där mobiliseringen hotade att gå utöver deras egen kontroll och ställa upp maktens möjlighet för proletariatets och dess allierades kamp har de avmobiliserat, underminerat och öppet saboterat kampen till förmån för sina uttalade kompromisser. De är både ovilliga och oförmögna att använda de utsugnas och förtrycktas kamp till att upprätta proletariatets diktatur och därigenom öppna vägen till socialismen med den permanenta revolutionens strategi.

I metropolernas centrum bevittnade efterkrigstiden en lång ekonomisk uppgång under amerikansk hegemoni som stärkte reformistiska ideologiers och organisationers grepp. När boomen tog slut och ersattes av ökad instabilitet och kriser visade sig dessa reformistiska partier och fackföreningar, både stalinistiska och socialdemokratiska, förmögna att desorientera, kväva och direkt sabotera arbetarklassens militanta svar.

Ytterligare en uppenbar förändring i klasskampens form har ägt rum i förhållande till stalinismen. Under trettiotalet föreföll det som om klicken kring Stalin, som usurperat den proletära makten i Sovjetunionen, och deras program för socialism i ett land, inte skulle överleva den fortskridande krisen. Oenighet inom det imperialistiska lägret tillät, som det visade sig, inte bara deras överlevnad, utan en ökning av deras makt, prestige och inflytande. Existensen av en arbetarstat, även en degenererad, vägde över styrkeförhållandena mellan klasskrafterna i efterkrigsvärlden och tillät skapandet av lika kontrarevolutionära och degenererade arbetarstater i andra länder. Stalinismen har emellertid inte undgått utmaningar från massorna. Gång efter annan har krafter inom proletariatet och bland bönderna blivit undertryckta med militärt våld för att garantera stalinistiska regimers överlevnad. Stalinismen har ofta fått hjälp av förvirringen kring politisk riktning och strategi inom rebellstyrkorna, vilka ofta har missletts av reformistiska, nationalistiska eller till och med kontrarevolutionära ledare.

Ta itu med den förändrade världen
Liknande dramatiska förändringar i klasskampen har ägt rum tidigare, t. ex. vid utbrottet av det första imperialistiska världskriget och återigen i perioden för den sovjetiska arbetarstatens byråkratiska degeneration. I dessa perioder existerade emellertid, som ett resultat av de politiska och organisatoriska framsteg som gjorts under föregående perioder, en kommunistisk kader förmögen att på nytt analysera de förändrade omständigheterna och ur denna analys härleda en kommunistisk strategi, ett kommunistiskt program och en kommunistisk taktik i nivå med arbetarklassens behov i den nya perioden. Detta var Lenins och senare Trotskijs historiska bidrag i bildandet av tredje och fjärde internationalen.

Idag är revolutionärer världen över i behov av ett liknande återfokuserat kommunistiskt program och det internationella parti som krävs för att genomföra det. Liksom i tidigare perioder är det inte fråga om att helt och hållet avvisa tidigare program, utan om att återanvända deras metoder, principer, strategier och taktik på den nuvarande periodens politiska problem. Idag finns det emellertid inte, till skillnad från tidigare perioder, något redan existerande kommunistiskt ledarskap som är förmöget att till den revolutionära fanan vinna de miljoner som vill utplåna kapitalismens grepp om mänskligheten. Istället måste detta ledarskap smidas just genom det programmatiska, teoretiska och praktiska arbete som är nödvändigt för att återutveckla det kommunistiska programmet. Uppgiften att bygga en ny revolutionär international står idag framför oss som en brådskande nödvändighet. Innan den kan byggas måste emellertid programmatisk klarhet uppnås kring de förändrade förhållandena i klasskampen och de ledningar som den har kastat fram.

Centrismens hinder
Uppgiften att bygga ett revolutionärt parti har alltid försvårats genom förekomsten av centrism inom arbetarrörelsen. Kautskys centrum inom andra internationalen avskilde de flesta medlemspartierna från bolsjevismen. Byråkratisk centrism i det staliniserade Komintern hindrade Vänsteroppositionens kamp för reformering. Centrismen stod också som ett hinder – i form av POUM (Spanien), ILP (Storbritannien), Gauche Revolutionnaire (Frankrike) etc. – för byggandet av Fjärde Internationalen under 1930-talet.

Fjärde Internationalens kris
Leo Trotskijs Fjärde Internationalen, grundad 1938, utgjorde den autentiska kontinuiteten med den bolsjevikiska leninismen, traditionen från Marx, Engels, Lenin och det revolutionära Komintern (de första fyra kongresserna). Efter kriget sönderslets denna organisation av en kris. Oförmögen att förklara stalinismens fortsatta existens och faktiska expansion, stabiliseringen av kapitalismen i väst och de uppenbara segrarna för småborgerlig nationalism, började den i ökad utsträckning släppa grundläggande element i det trotskistiska programmet.

Denna programmatiska degeneration blev kvalitativ under perioden 1948–51. Titos splittring med Stalin 1948 framställdes som bevis på att stalinismen under tryck kunde omvandlas till en centristisk kraft kapabel att störta kapitalismen och skapa arbetarstater som, i likhet med Jugoslavien, enbart var i behov av reformer för att bli friska arbetarstater. På denna grundval övergavs både strategin för politisk revolution mot stalinistiskt byråkratvälde och i slutändan behovet av självständiga (trotskistiska) partier.

Som en följd av detta rörde sig FI under ledning av Pablo, Frank och Mandel, och med godkännande av Cannon och Healy, ännu längre i riktning mot likvidationism. Om stalinismen kunde omvandlas under tryck, så kunde också socialdemokratiska reformister eller, i halvkolonierna, småborgerliga nationalister genomgå samma process. Perspektivet med omedelbart förestående och överhängande krig/revolution användes för att rättfärdiga en ny taktik med ”entrism sui generis” (entrism av ett särskilt slag). Eftersom det inte fanns tillräckligt med tid för att bygga revolutionära partier på ett trotskistiskt program, hävdades det, måste anhängare till FI gå in i och lojalt bygga reformistiska eller småborgerligt nationalistiska partier och därigenom hjälpa till att utveckla det tryck som påstods kunna omvandla dem till vänstercentristiska formationer kapabla att imitera Tito och senare Mao.

Denna period med programmatisk degeneration kulminerade 1951. Världskongressen samma år kodifierade den revisionism som bit för bit antagits under de tre föregående åren. Det faktum att det inte fanns någon revolutionär opposition till det fullständiga övergivandet av trotskismens fundamentala grundsatser, är bevis på att FI vid denna tid hade genomgått en kvalitativ degeneration. FI var inte längre en revolutionär strömning som begått en del centristiska fel, utan en konsoliderad centristisk formation oförmögen att reformera sig själv.

Organisatoriskt sammanbrott följde på den programmatiska kollapsen. Olika tendenser inom ”FI” ville anpassa sig till olika politiskt populära eller dominerande strömningar. Splittringen 1953, som skapade Internationella Sekretariatet (IS) och Internationella Kommittén (IK), ägde rum på rent organisatorisk grund. Ingen sida ifrågasatte de likvidatoriska ståndpunkterna från kongressen 1951, följaktligen kan ingen sägas ha representerat någon kontinuitet med Trotskijs revolutionära program.

Ingen trotskistisk kontinuitet
Det har inte funnits någon sådan kontinuitet inom trotskismen i världsskala sedan 1951. Den international som skapades av Trotskij trots enorma svårigheter, hade 11 år efter hans död misslyckats med att övervinna sin isolering – ett öde som KAN drabba varje revolutionär tendens under långa tidsperioder – och föll samman i centrism – ett öde som KOMMER att drabba varje tendens som tror att massrekrytering eller -inflytande kan uppnås genom att upplösa eller överge det revolutionära, dvs trotskistiska, programmet.

För revolutionärer i dag är Fjärde Internationalens egen centrism, liksom centrismen hos dess avspjälkningar, ett huvudhinder för upprättandet av revolutionära partier och en revolutionär international.

Degenererade fragment
Mer än trettio år har gått sedan Fjärde Internationalens kollaps. Sedan dess har fragmenten av vad som hade varit den världstrotskistiska rörelsen fördjupat sina fel, genomlidit ytterligare splittringar och gett sig in i principlösa fusioner. Av de större tendenser som framträtt antingen ur IS-traditionen (Förenade Sekretariatet och diverse nationella grupper) eller IK-traditionen (IK, Pierre Lamberts Organisationskommittén för Fjärde Internationalens Återuppbyggnad, Nahuel Morenos Internationella Arbetarförbundet, internationella Spartakisttendensen, eller den av det brittiska Workers Socialist League skapade Internationella Trotskistiska Sambandskommittén) har ingen brutit med centrismen. Idag finns det ingen världstrotskistisk rörelse. Det som ännu existerar är de degenererade fragmenten av Fjärde Internationalen. Än en gång konfronteras revolutionärer med uppgiften att besegra centrismen – denna gång en centrism som framträtt ur FI – för att utveckla nationella revolutionära partier och en revolutionär international.

FI:s ”Förenade Sekretariat”
Förenade Sekretariatet står i dag på tröskeln till ännu ett internt uppror. Sedan sitt bildande 1963 har det aldrig överskridit sin existens som en koalition av permanenta fraktioner. Idag står konflikten mellan SWP (USA) och Mandels i Europa baserade tendens. Debattens villkor – ett fullständigt avvisande av Trotskijs teori om den permanenta revolutionen och SWP:s omfamnande av castristisk stalinism gentemot Mandels försvar av det centristiska ”objektiva processtänkandet” genom vilken det revolutionära partiet görs irrelevant i den permanenta revolutionens ”process” – är inte en principiell strid mellan ortodoxi och revisionism.

Förenade Sekretariatet om Iran
FS:s senaste ståndpunkter i revolutionära situationer bekräftar dess kroniska tendens att anpassa sig till främmande klasskrafter. I Iran och Nicaragua rådde FS 1979 sina medlemmar att programmatiskt likvidera sig i den religiöst ledda massrörelsen respektive det småborgerliga FSLN. I Iran vägrade FS-sektionen, trots att Khomeinis regim fängslade dess egna medlemmar, före dess splittring, att kritisera Khomeini och vägrade att samla de krafter och resa det program som var nödvändigt för att bekämpa hans kontrarevolution. Efter en splittring erbjöd det mandelitiska HKS en del kritik av Khomeini, men vägrade fortfarande att resa kravet på hans störtande från den självständigt organiserade arbetarklassens sida. Det SWP-stödda HKE enrollerade sig å andra sidan, hänförda av Khomeinis antiimperialistiska retorik under den amerikanska gisslankrisen, i ”det heliga kriget för återuppbyggnad” – en enhetsfront med Khomeinis krafter som samtidigt slaktade kurderna och det vänsterislamska Mujahedin. De senare fördömdes faktiskt som sekteristiska av HKE för sin vägran att förena sig med sina mördare! Under hela denna period förblev både HKS och HKE – potentiellt på motsatta sidor i en fysisk konflikt – anslutna till FS.

Förenade Sekretariatet om Nicaragua
I Nicaragua följdes en liknande kurs. Under den kamp som störtade Somoza, fördömde och disciplinerade FS sina egna medlemmar för att ha bildat en självständig organisation (Simon Bolívar-brigaden). Man krävde att de skulle upphöra med alla försök att bilda en separat ”trotskistisk” organisation och i stället bli lojala sandinister. Efter Somozadiktaturens fall döpte SWP folkfronten GRN till en arbetar- och bonderegering, ignorerade dess attacker på arbetardemokratin och hyllade den som världsrevolutionens avantgarde. Den splittring som detta ledde till 1979 ägde rum längs bekanta principlösa linjer. Morenos fraktionella oenighet med majoriteten, ledde honom till att bryta sig ur FS med betydande krafter. Hans begränsade kritik beträffande Nicaragua, hans föregående och efterföljande historia, pekade alltsammans på den centristiska karaktären av hans politik.

Vad gäller de fraktioner som står kvar i FS, har SWP börjat teoretisera kring sin kapitulation inför småborgerlig nationalism och stalinism. Mandeliterna iklär sig ”ortodoxins” ytterligt falska mantel och använder ännu den permanenta revolutionens terminologi, som enligt deras åsikt fortfarande kan användas som ett medel för att dölja deras centrism för seriösa revolutionära militanter. Eftersom de fyller de tomma formlerna med ett helt igenom centristiskt innehåll i praktiken, kapitulerar de liksom SWP gång på gång inför den proletära revolutionens dödsfiender.

I de imperialistiska länderna har IS/FS:s sektioner enbart varit konsekventa i sin opportunistiska anpassning till varierande politiska strömningar. Under 1950-talet och början av 1960-talet var det primärt mot vänsterreformisterna i socialdemokratin och/eller fackföreningarna. Mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var det den generellt sett ultravänsteristiska studentrörelsen och den svarta nationalismen. För närvarande förefaller de vara beslutna att bygga en bro mellan reformister, den feministiska rörelsen och fredsaktivister. I varje enskilt fall har metoden väsentligen varit densamma: anpassning till de politiska normerna i vilken som helst rörelse som identifieras som ”vänstergående”, okritiskt stöd till ledningen för denna strömning i tro att detta kommer att hjälpa till att utveckla denna ledning till ledningen för en ”vänsterflygel” inom vilken ”trotskisterna” kommer att utöva ett visst inflytande. Vänsterflygeln blir i sin tur ett substitut för det revolutionära partiet och det revolutionära programmet gör man sig bekvämt av med.

Polen
Slutligen erbjuder FS inget självständigt program för politisk revolution i de degenererade arbetarstaterna. I den politiskt revolutionära krisen i Polen 1980–81 reste inte FS frågan om det revolutionära störtandet av den härskande stalinistiska byråkratin. Byggandet av ett självständigt revolutionärt parti underordnades anpassningen till Walesas och de andras existerande ledning. Uppmaningen till att bilda riktiga råd ersattes med kravet på en andra kammare i det polska parlamentet (sejmen). Detta skulle, sade FS, leda till utvecklingen av dubbelmakt som skulle utvecklas till arbetarmakt. Man nämner inte rådsmakt, uppror, generalstrejken, arbetarnas beväpning etc. I ett stycke evolutionism värdigt Kautsky, reducerade FS politisk revolution till en ”total serie reformer” – den formel som ursprungligen användes av deras ledare Hansen på 1950-talet.

Åter och återigen har FS demonstrerat sin bankrutt, sin centrism. Ändå uppträder den som den riktiga Fjärde Internationalen. Den är antagligen den största grupperingen av så kallade trotskister för ögonblicket, trots att den tycks dömd att splittras inom kort. Dess anspråk på att vara kontinuiteten med Trotskijs FI är ett fullständigt bedrägeri. Vi har här behandlat bara en handfull av dess fel. Den har begått många fler under sin långa historia. Det är inte isolerade misstag. De utgör ett omisskännligt centristiskt mönster. Som sådan är FS i världsskala för ögonblicket det största centristiska hindret för byggandet av en ny international. Den attraherar, duperar och felskolar sedan tusentals militanter som genuint strävar efter ett revolutionärt svar på världskrisen. Vi kommer att kritisera, debattera med och polemisera mot FS – samtidigt som vi enas i handling där det är lämpligt – för att vända oss till och vinna dessa militanter från deras centristiska ledare.

”Internationella Kommitténs” tradition
Splittringen 1953 gav inte bara upphov till FS. Vid sidan av denna centristiska huvudströmning finns en hel rad med sekteristiska och centristiska avspjälkningar runt om i världen. I vissa länder kan en speciell avspjälkning vara viktigare än en FS-sektion. Av denna anledning kan inte vår kamp med centrismen begränsas till polemik mot Mandel och Barnes i FS.

Internationella Kommittén (IK), som ursprungligen bestod av SWP (US), lambertisterna i Frankrike och den grupp i Storbritannien som leddes av Gerry Healy, utgörs nu bara av den senare och dess satelliter. Den var vid sin tillkomst en parodi på ortodoxi och var aldrig förmögen att bryta med Pablos politik, bara med personen Pablo. Den är nu en djupt opportunistisk samling av sekter som har ersatt revolutionär marxism med hegeliansk idealism för att rättfärdiga sin långsiktiga katastrofanalys och sin grova kapitulation inför småborgerlig nationalism. Det brittiska WRP (under Healys ledning) är hejarklack åt Khadaffi, Yasser Arafat och ayatolla Khomeini, och kritiserar aldrig dessa ledare. Till och med under höjdpunkten i Khomeinis blodiga kontrarevolution sjöng healyiterna hans lov.

Lambertisterna har genomgått olika mutationer sedan brytningen med Healy 1971. Olika manövrer och splittringar har lett till en rad namnförändringar som alla koncentrerats till Fjärde Internationalens ”återuppbygge” – ORCFI, Paritetskommittén, FI (IK) och nu FI (IÅC). De har dansat med Guillermo Lora i det bolivianska POR, PO i Argentina, själva FS och nu senast Moreno. I varje dans har de föga samstämmiga parterna oundvikligen trampat varandra på fötterna.

Splittringarna, fusionerna och vidare splittringar har ALLTID undvikit frågan om programmatiska överensstämmelser eller oenighet. Detta beror på att partnerskapet alltid bara har varit för fraktionella skäl eller mål. Som ett resultat har de demoraliserat eller gjort basmilitanterna cyniska. Bra militanter offras för usla manövrer. Lambertisterna karakteriseras av sitt förvandlande av det demokratiska programmet i de halvkoloniala länderna och arbetarstaterna till en fetisch, koncentrerat till en upprepad opportunistisk användning av parollen för en konstituerande församling. I Europa, och särskilt i Frankrike där den största lambertistiska gruppen, PCI, befinner sig, för de en högerkurs med anpassning till socialdemokratin. I detta avseende är de lika Militant-tendensen.

Ett stort antal mindre tendenser har gjort anspråk på den ortodoxa trotskismens mantel och deklarerat sina avsikter att försvara den mot Mandels, Healys och Lamberts revisionism. Den franska organisationen Lutte Ouvrière och dess satellitorganisationer (Combat Ouvrière i Antillerna, Spark i USA och Afrikanska Unionen av Internationella Kommunistiska Arbetare), internationella Spartakisttendensen (iSt), Fjärde Internationalistiska Tendensen (FIT), Internationella Trotskistiska Sambandskommittén (ITSK) och Morenos IAF befinner sig alla i samma läger. Ingen av dessa tendenser har emellertid överskridit centrismen.

Lutte Ouvrière gör, liksom många andra, anspråk på att utgå ifrån 1938 års övergångsprogram, men avvisar behovet av att vidareutveckla detta program. Program blir inte mycket mer än abstrakta principer, inte en vägledning till handling. Deras oförmåga att tillämpa metoden i 1938 års program, återfokusera det på den moderna världen, har lett LO till uppenbart osammanhängande ståndpunkter. De karakteriserar länderna i Östeuropa som kapitalistiska men Sovjetunionen som en degenererad arbetarstat. I den franska klasskampen sönderfaller deras sekteristiska vägran att tillämpa taktiken med KRITISKT valstöd till de reformistiska masspartierna (socialistpartiet och kommunistpartiet) i OPPORTUNISTISKA uppmaningar till stöd för Mitterrand: – ”han kan inte vara värre än Giscard” (1981). Liksom SWP i Storbritannien, med vilka de en gång hade nära förbindelser, är LO i grunden en isolerad nationell variant på den degenererade trotskismen.

iSt är en stalinofil sekt som är beredd att uppmuntra krossandet av Solidarnosc med sovjetiska stridsvagnar. ITSK företrädde, medan den varade, varken politisk klarhet eller någon vilja eller perspektiv att uppnå detta. Till sin kärna var den en uppsättning av politiskt disparata grupper som hölls samman av det brittiska WSL:s anspråk på att vara en huvudfaktor i klasskampen. När detta anspråk exploderade, när den brittiska sektionen vägrade att inta en försvarsståndpunkt i förhållande till Argentina under Malvinaskriget, slogs den effektivt sönder. Sedan dess har den fragmenterats ytterligare och till exempel den italienska sektionen har gett sig iväg i riktning mot FS.

FIT har på samma sätt ingen verklig existens som en internationell tendens. Dess huvudorganisationer, Partido Obrera i Argentina och POR i Bolivia, har båda en historia av opportunism. POR föll igenom i prövningen i två revolutionära kriser (1952 och 1971) genom att kapitulera inför ”antiimperialistiska” nationalister. PO försökte bygga ett valblock, i verkligheten en folkfront, med det borgerliga Intransigente-partiet i valen nyligen i Argentina. Detta var en logisk utvidgning av dess opportunistiska missbruk av den antiimperialistiska enhetsfrontstaktiken. Denna paroll förvandlar de till en strategi i halvkolonierna, med ihållande opportunistiska resultat.

Morenos IAF påstod sig bryta med Lambert på grund av hans kapitulation inför socialdemokratin i Frankrike. Den långvarige opportunisten Moreno ledde emellertid in sin organisation i MAS. Detta var en socialdemokratisk formering utan någon självständig betydelse. Moreno hävdar emellertid nu att ett socialdemokratiskt stadium är oundvikligt i övergången från diktatur till demokrati. För att uppnå masstillväxt hävdar han att det är nödvändigt att sätta upp socialdemokratiska organisationer eller delta i och bygga dem lojalt, utan att resa det revolutionära programmet. ”Processen” kommer att göra resten. Detta är klassisk centrism som skulle göra Mandel stolt. Det pekar verkligen på sannolikheten av ytterligare enhetsmanövrer från dessa centristers sida.

Nyckeln till omgruppering
Det grundläggande problemet med alla dessa grupper, och andra liknande, är att de vägrar erkänna att det fanns ett brott i trotskismens kontinuitet. De erkänner inte att FI 1951 programmatiskt inte var Fjärde Internationalen från 1938. De är oförmögna att i grunden bryta med den del av IS- eller IK-traditionerna som de själva kommer ur och förklarar sin trohet till ”FI”, men detta innebär nödvändigtvis inte bara trohet gentemot bokstaven i programmet från 1938 utan också till andan i revisionerna 1948–51. Således manar de karakteristiskt till ”återuppbygge”, ”återskapande” eller ”återgrundande” av FI utan att programmatiskt specificera vilken grunden för ett sådant återupprättande skulle vara. De är oförmögna att inse att en ny revolutionär international inte kan byggas utan en grundlig bedömning av FI:s degeneration. De är dömda att efterlikna manövrerna och den ohederliga diplomatin hos sina IS- och IK-föregångare. En förståelse av den urartningsprocess som FI genomgick skulle göra det möjligt för dem att se att återskapande utan vidareutveckling av den politiska grunden, programmet, för omgruppering endast skulle leda till återskapandet av den atmosfär av misstroende och nationell isolering som organisatoriskt sönderslet FI.

Det förflutnas ruttna traditioner måste överskridas genom en förbindelse att återutveckla det revolutionära programmet, avslöja och på så sätt korrigera gångna misstag och röja väg för byggandet av en ny international på en principiell grundval. Utgångspunkten för de undertecknade grupperna är att vi anser att programmatiskt återutvecklande är en förutsättning för verklig enhet och skapandet av en frisk international. Vi förbinder oss till att ta itu med denna uppgift och lösa den. För närvarande kan våra uppgifter sammanfattas i följande paroller:

  • Framåt mot bildandet av en leninistisk-trotskistisk international!
  • För ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen!

Vi erkänner att det har funnits och åter kommer att finnas tendenser, fraktioner och hela grupper som framträder ur de så kallade trotskistiska grupperna världen över som är medvetna om sina ledningars fel och som är beredda att kämpa mot dem. Alla de undertecknade grupperna erkänner sitt eget ursprung i vänstercentristiska splittringar från degenererade fragment av den trotskistiska rörelsen. Vår begränsade internationella erfarenhet förhindrar oss att peka ut existensen av andra grupper som oss själva. Vi förblir emellertid övertygade om att sådana grupper, om de inte redan existerar, kommer att uppstå under intryck av den internationella klasskampen när deras moderorganisationers bankrutt blir uppenbarad. Vi kommer att söka upp, hjälpa till att skapa, diskutera med och om möjligt förena oss med sådana tendenser på en principiell grund.

Partiets nödvändighet
Vårt mål är skapandet av nationella revolutionära partier och en revolutionär international. Arbetarklassens ojämnhet, uppdelad som den är av land, ras, industri, religion, kön och ålder, innebär att den inte spontant kan åstadkomma en homogen antikapitalistisk kamp. Behovet av ett väpnat uppror för att gripa statsmakten, för att bygga proletariatets diktatur och övervinna kapitalismens hopplösa nedgång, är alla avgörande uppgifter som inte kan överlämnas åt arbetarklassens spontana kamp. Deras genomförande fordrar att arbetarklassen vinns för ett vetenskapligt socialistiskt program, som förkroppsligas i det revolutionära partiet.

Bourgeoisiens centraliserade makt måste störtas och krossas av en medvetet disciplinerad kraft som vunnit stöd från proletariatets majoritet. Således är ett revolutionärt parti det oundvikliga instrumentet för att erövra och behålla statsmakten. Partikampen inom arbetarrörelsen är det oundgängliga sätt genom vilket proletariatet väljer ut och härdar det rätta partiet. Nederlag och demoralisering väntar arbetarklassen om denna process med partikamp INOM arbetarrörelsen inte vinns av revolutionära kommunister.

Kommunister har vid olika tidpunkter tvingats genomgå på varandra följande stadier i utvecklingen. Från en ideologisk strömning som främst är upptagen med att skaffa sig en grundlig förståelse av den vetenskapliga socialismen, och på denna grund hamra ut huvuddelarna i ett revolutionärt program, till en kämpande propagandagrupp som strävar efter att kombinera kamp för detta program (gentemot de numerärt starkare krafter som representerar ett borgerligt och småborgerligt inflytande inom arbetarrörelsen) med en orientering mot, och ingripande i alla nyckelstrider, till skapandet av ett litet parti som på grund av att det omfattar en försvarlig del av de medvetna arbetarna, den militanta minoriteten, kan kämpa mot andra partier på själva klasskampens område där reformisternas ledning öppet kan ifrågasättas och brytas.

Våra grupper står nära inledningen till denna utvecklingsprocess på grund av Fjärde Internationalens sammanbrott i centrism. Den nya perioden med kris och omfattande instabilitet i den kapitalistiska världen kommer att kasta alla proletariatets existerande ledningar och partier in i kris och förvirring. Det är i dessa omvälvningar som kommunister måste ingripa för att visa för de bästa elementen att Lenins och Trotskijs revolutionära arv, korrekt tillämpat, kan erbjuda en väg framåt. Det är längs denna väg som vi måste gå, vinna och härda en kader av kommunister och därigenom bygga kärnan till det proletära avantgardets revolutionärt kommunistiska parti.

Medan revolutionen kan genomföras i ett land, kan inte socialismen byggas i ett land. Utgångspunkten för marxister är det faktum att kapitalismen har skapat en världsekonomi. Det är ett internationellt system som måste bekämpas internationellt. Byggandet av ett revolutionärt parti är därför oundgängligt sammanbundet med byggandet av ett demokratiskt centralistiskt världsparti för revolutionen, en international.

Byggandet av en international kan inte skjutas upp tills nationella partier har byggts. Inte heller kan den uppstå ur principlösa internationella allianser som inte grundats på programmatiska överenskommelser. Internationalen måste byggas av revolutionärerna samtidigt med byggandet av nationella partier. Den måste bildas på grundval av ett internationellt program, som vägleder och understödjer de nationella sektionernas arbete. På denna grundval kan och måste den organiseras som en demokratiskt centralistisk international.

Internationell tendens
Om byggandet av en demokratiskt centralistisk international fordrar utvecklandet av ett program för att vägleda internationalens arbete och utgöra grunden för dess disciplin, så står det klart att det före dess grundande måste finnas en mer embryonal form av organisation, vars syfte är att utveckla detta program. Vi kallar en sådan organisation för en internationell tendens. En sådan tendens skulle karakteriseras av:

1. erkännande från de ingående parterna av behovet att återutveckla ett världsprogram på grundval av metoden i 1938 års övergångsprogram;
2. bevisad enighet mellan de ingående sektionerna beträffande tolkningen av marxismens grundläggande drag och taktik och därmed överensstämmelse om tillvägagångssättet för det nödvändiga programmatiska arbetet;
3. bevisad överenstämmelse beträffande tillämpningen av den revolutionära kommunismens principer, strategi och taktik i samband med konjunkturella kriser för det proletära ledarskapet både historiskt och nu och uttryckt i resolutioner från de nationella sektionernas internationella konferenser;
4. en etablerad och erkänd demokratiskt centralistisk ledning, grundad på besluten från och valda av en internationell konferens; och de nödvändiga organisatoriska strukturerna för att garantera det disciplinerade genomförandet av den överenskomna politiken.

En internationell tendens som grundats på en sådan överenskommelse skulle vara en helt och hållet principiell gruppering och ett stort steg mot skapandet av en ny revolutionär international.

Ömsesidiga förbindelser
Inte ens en sådan tendens kan emellertid uppstå utan förberedelser. För att undersöka programmatiska ståndpunkter och arbetsmetoder, för att övervinna svagheter av nationell ensidighet och upprätta en erkänd och betrodd ledning och organisation, är det nödvändigt för revolutionära grupper att utveckla en organisatorisk ram inom vilken samarbete och privata diskussioner kan äga rum. Inom en sådan ram kan självständiga grupper av kommunister pröva sin förmåga att skapa programmatiska framsteg, anta gemensamma svar på aktuella politiska problem, skapa en ledande kader och en organisation som är förtjänt av de olika gruppernas förtroende och lojalitet.

En sådan organisatorisk ram kallar vi ”ömsesidiga förbindelser”. Vi baserar upprättandet och deklarerandet av sådana förbindelser mellan våra grupper på en bestyrkt och offentlig förteckning över tidigare överenskommelser om grundläggande politiska och programmatiska frågor. Dessa är sammanfattade i dokumentet ”Vårt programs grundläggande ståndpunkter”, gemensamt antaget av var och en av våra grupper. Medan detta dokument, i sina karakteriseringar av t.ex. reformismens karaktär och den taktik som måste användas mot den, och dess analys av stalinismen sedan andra världskriget, redan betecknar en högre nivå av överenskommelse än vad som finns i många så kallade ”internationaler”, erkänner vi det bara som ett nödvändigt om än viktigt steg framåt. Det är den nödvändiga grunden för vidare och närmare samarbete mellan våra grupper och för deras ömsesidiga understöd och utveckling.

På en annan nivå är överenskommelsen om gemensamma ståndpunkter mellan våra grupper i så skilda frågor som den polska krisen, Nicaragua, Iran, Grenada, Malvinaskriget och nedskjutningen av det sydkoreanska flygplanet över Sovjetunionens territorium, alla ytterligare bevis för den principiella karaktären i övergåendet till närmare samarbete och identifikation.

Från och med nu öppnar var och en av våra grupper sitt inre organisatoriska liv för de andra. Vi ska försöka, överallt där det är möjligt, att presentera internationellt överenskomna ståndpunkter i stora politiska frågor och vi ska samarbeta i programmatiskt arbete. Utifrån skillnaderna i resurser, storlek och omständigheter mellan våra grupper, erkänner vi emellertid gruppernas nuvarande autonomi och respekterar varje grupps rätt att publicera sina egna ståndpunkter.

Som en identifierbar internationell gruppering av nationellt baserade kommunistiska grupper, men inte ännu en internationell tendens, antar vi namnet Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International. Vi uppmanar alla grupper och individer som erkänner behovet av att bygga en ny international, fri från principlösa manövrer och programmatiska kompromisser, att undersöka vår grupperings ståndpunkter och dokument och ansluta sig till oss i det livsavgörande och brådskande arbete som är nödvändigt för att gå utöver det nuvarande utvecklingsstadiet mot byggandet av en ny revolutionär kommunistisk international – en sann och värdig efterföljare till Marx, Engels, Lenins och Trotskijs internationaler.

Groupe Pouvoir Ouvrier – Frankrike
Gruppe Arbeitermacht – Tyskland
Irish Workers Group
Workers Power – Storbritannien
22 april 1984

Permanent Revolution nr 2, sommaren 1984