I denna utgåva av vår oregelbundna krönika En annan femma tittar vi närmare på moralism i olika skepnader, synar imperialismens hets mot Nordkorea, och hittar en underlig insändare i Proletären.
★ Narkotikadiskussion och knarkmoralism.
Det är inte ofta det sker – men nu har en välbehövlig debatt om svensk narkotikadebatt återigen blossat upp, om än i litet format. Vi rekommenderar alla intresserade att lyssna på Randi Mossige-Norheims nya dokumentärserie i P1, Narkotikalandet.
Journalisten Magnus Linton, som sägs ha en ny bok på gång i ämnet, har utifrån serien skrivit några inlägg (här och här) med länkar till hans skrifter om mördande svensk narkotikamoralism. Läs Lintons artiklar, och fundera över var det svenska debattklimatet om narkotika, och om ett ”narkotikafritt samhälle”, leder. Ur ett sådant perspektiv finns det ju ingen skillnad på bruk och missbruk av narkotika, på lätta eller tunga droger, och ”knarkaren” blir en från början förlorad individ som det är meningslöst att försöka rädda eller förbättra livet för, så länge han eller hon inte helt slutar med drogerna. Då är det helt logiskt att, till exempel, motsätta sig sprutbyte.
Det är anmärkningsvärt att stora delar av den svenska vänstern än i dag, 2013, krampaktigt håller fast vid en narkotikapolitik som kan spåras tillbaka till, bland annat, den maoistiske puritanen Nils Bejerot. (Bejerot menade för övrigt också att tecknade serier var något som riskerade att förstöra ungdomen.)
I Arbetarmakts handlingsprogram skriver vi om just drogmoralismen, och försöker skissera upp en alternativ väg för en offensiv politik mot missbruk och det samhälle som skapar drogmissbrukare. Vår linje – om legalisering av narkotika – utmålas ofta av våra motståndare som ”extrem”. Kanske är det på tiden att den vänster som istället sluter upp bakom den officiella, hysteriska, ovetenskapliga och bevisat ineffektiva narkotikapolitiken, och som nöjer sig med att be staten jaga missbrukare och förortsungdomar, omprövar den inställningen.
★ Reva #1: Vad händer på Proletärens insändarsida?
Det statliga REVA-projektet, en legaliserad klappjakt på papperslösa, har stått i fokus den senaste tiden. (Vi har rapporterat om vår syn på invandring, öppna gränser och arbetskraftsinvandring flera gånger, bland annat här.)
Dessutom har ”näthat” diskuterats – ett missvisande namn, men debatten har bland annat handlat om det kvinno- och invandrarhat som flödar ut från hemsidor kopplade till Sverigedemokraterna. Hur ska man se på detta bottenlösa hat mot de mest förtryckta skikten i samhället? Varför är det så högljutt just nu? Och hur lyckas SD få så många att rikta sparkarna nedåt, mot just dem som Billström och dem han regerar för också hatar?
Relevanta frågor för alla socialister.
Och just därför höjde vi på ögonbrynen när vi i Proletären nr 10 (7-13 mars), mitt under denna diskussion, hittade ett något överraskande diskussionsinlägg. Längst upp på insändarsidan ställs frågan: ”Varför föredrar så många SD?”
När det gäller SD så tycks de ha analyserat stämningen bland svenska folket. Bland detta hörs nu en viss ilska över den huvudlösa invandring vars syfte är att pressa ner lönerna och försämra anställningsvillkoren som borgarna tillämpar.
Att svenska folket nu reagerar är inte ett tecken på rasism, utan snarare en rädsla om att tävla om jobben och lönedumpning.
Vi har i dag 150 000 hemlösa som först hunsas i det sociala nätverket tills dessa inte har ekonomi att betala sin hyra och andra skulder, därefter vräks de från sin bostad och hamnar i kategorin hemlösa.
Invandring i detta skede, när industrin tillåts fly landet och [att] i detta sammanhang börja tala om arbetskraftsinvandring är oanständigt. Den forna industriskolan och övriga skolor bör vara målet.
Till slut, vad gäller SD, så har det inget emot att vara städgumma åt USA och EU efter deras militära aktioner. Så för deras del är det inte flyktingar i sig, utan varifrån de kommer, vilken status de har och vilken politik de har.
Insändaren, som inte bemöts eller kommenteras av redaktionen, är undertecknad av en person som för några år sedan framträdde i media som representant för Kommunistiska partiet i Västmanland.
Men några förtydliganden hade allt Proletären kunnat be om. Vad syftar skribenten på när han skriver att ”svenska folket reagerar”, och på vilket sätt är denna ”reaktion”, denna ilska, ”inte rasism”? Vad innebär ”huvudlös invandring”? Är det socialisters uppgift att ställa hemlösas värn mot invandrares? Är det okej att, tillsammans med Billström och company, motsätta sig invandring, så länge man är emot alla flyktingar, oavsett varifrån de kommer?
Vi har diskuterat sådana här frågor med Kommunistiska partiet förr. Vi minns hur partiet 2005 ställde sig emot den av Svenska Kyrkan organiserade kampanjen för Flyktingamnesti, då de menade att en sådan generell amnesti kunde leda till att ”oönskade personer” kunde komma in i Sverige. Vi minns en debatt från 2004, där KP:s representant uppmanade polska byggnadsarbetare att ”åka hem till Polen” och ”bekämpa sina kapitalister”. Och vi minns otaliga kampanjer mot ”arbetskraftsinvandring”, där man gång efter annan ställer våra bröder och systrar från andra länder mot svenska arbetare.
Att en sådan här insändare släpps igenom utan kommentar är alltså inget olycksfall i arbetet, utan ett fullt logiskt uttryck för KP:s politik i invandringsfrågan. (Partiets kritik mot Reva handlar för övrigt mest om att utvisningarna som genomförs på det sättet inte är ”rättssäkra”.)
Vad som är ”oanständigt” i den här debatten är i själva verket de socialister som låter sig luras av överklassen att rikta ilskan mot andra arbetare, istället för mot de härskare som försöker splittra oss. Och de som bagatelliserar en växande rasism med ord som att ”svenska folket nu reagerar”. Det är upp till alla de antirasister som vi vet finns i KP och ungdomsförbundet RKU att utmana sådana åsikter – oavsett om de dyker upp på rasistbloggar, eller, som här, i den egna veckotidningen. En hjälp i det kan vara att återigen studera vad marxister som Lenin sagt i frågan.
★ Reva #2: Av barn och dårar…
Av barn och dårar får man höra sanningen, brukar det heta. En annan femma vet inte var Sydsvenskan-skribenten Magnus Jiborn placerar sig politiskt, men med tanke på tidningens politiska inställning i allmänhet (från verkligheten totalt frikopplad nyliberalism, blandat med en till intet förpliktande blödig hipsterhumanism) gissar vi att talesättet ändå är relevant här.
I en artikel från i mars ställer skribenten en rad frågor med relevans för den debatt om Reva vi berörde ovan, och serverar också några kanske obekväma sanningar.
Debatten har snabbt börjat handla om något annat än bara Reva, slår Jiborn fast:
Ska polisen alls ägna sig åt att jaga papperslösa? Vore det inte bättre om man jagade inbrottstjuvar istället? Borde en del av dem som nu gömmer sig få uppehållstillstånd? Borde gränserna rentav öppnas helt?
Problemet för oppositionen, den rödgröna, är att den i grunden ställer upp på reglerad invandring. Utvisningsbeslut ska gälla, sade riksdagsledamot Sara Karlsson (S) i tisdagens interpellationsdebatt med justitieministern: ”Om detta är vi överens.”
Hur det ska gå till hade hon inte mycket att säga om, förutom att polisen inte ska prioritera det.
Också Miljöpartiet duckar. Fler borde få stanna, sade Maria Ferm, migrationspolitisk talesperson (MP), i söndagens Agenda, men undvek att svara då programledaren Anna Hedenmo pressade henne om dem som ändå inte får uppehållstillstånd:
”Hur vill ni att dessa människor ska förmås att lämna Sverige?”
I en värld med så stora klyftor som vår kommer en reglerad invandring alltid att innebära ett visst mått av brutalitet.
Det kan man blunda för så länge man slipper ta ansvar för politiken. Men efter nästa val kan Ferm mycket väl sitta på migrationsminister Tobias Billströms (M) stol.
Till dess bör hon ha tänkt ut ett svar.
Vi känner igen argumenten från MP och S hos en del vänstergrupper, som också kritiserar Reva, men samtidigt vägrar ta tydlig ställning i frågan om invandring. Och det Sydsvenskan skriver stämmer ju: (av den borgerliga staten) reglerad invandring innebär brutalitet. Det håller inte att kritisera enstaka uttryck för denna brutalitet, men att ducka den principiella frågan.
Mer i denna diskussion finns till exempel i vår debatt med Rättvisepartiet Socialisterna från 2010.
★ Porrförbud och statlig censur.
På tal om moralismen som ledstjärna för politiken: en populär åsikt bland svensk vänster är att pornografi, eftersom den är förtryckande mot kvinnor, bör förbjudas av staten. Ung Vänster motsätter sig visserligen ett förbud, men vill att tillgängligheten av pornografi begränsas (Feministiskt program, PDF). RKU vill ”stoppa pornografin”.
På Island har man sedan 1940-talet ett förbud mot pornografi, och när man nyligen valde att försöka utöka den lagen till att gälla även pornografi på Internet var Kommunistiska partiets tidning Proletären en av de vänsterröster som jublade.
Enligt Proletären innebär lagförslaget att ”material som skildrar sex med våldsamt eller förnedrande innehåll” förbjuds. Anledningarna är flera:
- Kvinnor ska inte exploateras
- Barn ska inte utsättas för pornografiskt material
- Våldspornografi leder till sexuellt våld
- Lagen skulle visa att det är möjligt att prioritera människovärde före profitjakt
Ingen kan väl argumentera mot att pornografi ofta är kvinnoförnedrande, och att porr är ett av de mer extrema exemplen på hur negativa kvinno- och mansroller befästs. Men kvinnors underordning genomsyrar ju alla uttryck i samhället. Det räcker att slå på teven, eller att se några reklamannonser eller tidningsillustrationer, för att se exempel på exploatering av kvinnor. (Blachman, som just nu sänds i dansk public service-teve, är ett bisarrt exempel på detta.) Varför förbjuda just porren?
Det svarar inte Proletären på. Man poängterar dock att det inte är erotik eller skildringar av nakenhet i allmänhet som ska förbjudas, utan just ”sex med våldsamt eller förnedrande innehåll”. Vilka ska avgöra vad som är vad, undrar man. Vilka avgör vad som är ”våldsamt” på fel sätt? En statlig smakjury?
Konkret ska förbudet genomföras på ett av två sätt: genom att blockera isländska kreditkort för användning på porrsidor (vilket, alltså, enbart skulle förbjuda betald porr), eller genom att installera ett ”nationellt filter” som ”blockerar vissa webbsidor”.
Journalisten och HBT-aktivisten Paul Canning lyfter i en artikel på sin blogg fram bristerna med sådana lagförslag. Han visar vad det i praktiken innebär att sätta sådana här censureringsverktyg i statens händer. Historiskt sett har redan utsatta grupper drabbats först: när porr skulle filtreras bort i USA följde också webbsidor med information om HBT-frågor med. Ett liknande exempel finns från Kanada, där högsta domstolen 1992 beslutade om ett förbud mot just ”våldsam pornografi”, inspirerat av feministerna Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon. Förbudet slog sedan mot sexuella minoriteter, som homosexuella.
Canning skriver:
Den breda filtrering av ”sexuellt” innehåll som drabbar HBT-ungdomar kan också slå mot tonårstjejer som vill hitta råd om preventivmedel eller gromning. Det har avslöjats att brittiska mobiloperatörer blockerar sådana sidor, och feministiska webbsidor. De hamnade alla i kategorin ”vuxet innehåll”.
I ett öppet brev (PDF) varnar människorätts- och yttrandefrihetsaktivister för den isländska webbfiltreringen:
Internet är inte upphovet till våldet, det är bara ett medium genom vilket våldet visas. Om Islands regering på allvar oroar sig för våldsoffers välbefinnande finns det effektivare metoder. Ett förbud mot pornografiskt material kan skapa en marknad för en underjordisk porrindustri, oreglerad och säkerligen sammankopplad med andra olagliga aktiviteter, som vi har sett vid förbud mot droger eller alkohol. Att gömma problemet är ingen lösning, och kan rentav göra problemet värre.
Om Islands regering oroar sig över att barn får sin sexualupplysning från pornografi på nätet, borde lösningen vara bättre sexualundervisning i hemmet eller skolorna. En sexualupplysning som inte bara tar upp livets uppkomst, preventivmedel och könssjukdomar, men också relationer, kommunikation och respekt.
Att Proletären vill bekämpa kvinnofientliga uttryck i media är bra. Men har de verligen tänkt sig för? Bör vi heja på ytterligare statlig övervakning och censurering av nätet?
★ Nordkorea: Vem är den verkliga krigshetsaren?
Ingen kan väl ha missat de återigen ökade spänningarna på Koreahalvön. När man följer svensk medias rapportering i frågan känns det dock ibland som att befinna sig i upp-och-ned-landet.
I artikel efter artikel tävlar journalister nämligen om att överträffa varandra i hånet mot (den för all del mycket udda) diktatorn Kim Jong-Un. Nordkorea vill ha krig, det är alla överens om, och den fredsälskande omvärlden, med ”vänster”-favoriten Obama i spetsen, kan inte annat än att se på i sorg.
Visst är det rätt att fördöma den nordkoreanska byråkratin. (Vi har tidigare kritiserat svenska stalinister för deras totalt okritiska inställning mot Nordkorea.) Men varför fördöma, och fördöma vad? Alla som har läst en gnutta historia borde inse att Obamas och svenska politikers hat mot Nordkorea inte har något överhuvudtaget med ”mänskliga rättigheter” eller ”demokrati” att göra. Varför skulle då samma politiker undergivet smickra den kinesiska diktaturen, eller bygga vapenfabriker i Saudiarabien?
Tortyrledaren Obama leder världens mest brutala, mäktigaste imperialistmakt, som störtar regimer och dödar civila på löpande band. Obamas amerikanska statsmakt har också gjort det till sin uppgift att fortsätta stötta upp vacklande icke-demokratiska regimer.
Borgarnas hat mot Nordkorea har med något helt annat att göra. Som vi skrev i artikeln från förra året:
Vi får aldrig glömma att det borgare hatar med Nordkorea inte är bristen på demokrati och pressfrihet, inte heller att arbetarklassen är förtryckt och saknar rättigheter. Just så är det ju i massor av länder som har goda relationer med Väst. Nej, det man hatar så är just det att Nordkorea inte står vidöppet för kapitalismen. Se bara på Kina, som nästan helt kommit in i värmen sedan man släppte in amerikanska och europeiska kapitalintressen. Nu skulle ingen borgerlig politiker komma på tanken att driva en bojkott av ett för kapitalismen så viktigt land. Men Nordkorea kritiseras fortfarande – just för att de inte tillåter sweatshops (i alla fall inte i någon större utsträckning). Och då är all ammunition, oavsett hur sann, användbar.
I den nuvarande hetsen mot Nordkorea råder det ingen brist på rena lögner. Allt är ju tillåtet. Så kan till exempel utrikesministern och oljeentrepenören Carl Bildt citeras som sanningsvittne i TT-artiklar:
Carl Bildt pekar på att den nordkoreanska regimen tidigare bland annat sänkt ett sydkoreanskt örlogsfartyg och att de genomfört artilleriattacker mot olika öar.
Inte ett ord om den internationella, oberoende undersökning som starkt betvivlar att det var Nordkorea som sänkte skeppet Cheonan. Inte ett ord om att artilleriattackerna mot Yeonpyeong föregicks av medvetna, sydkoreanska provokationer. När ”neutral” svensk media ska slå på krigstrumman får ingen besvärande balans komma i vägen.
Socialister måste vara på det klara med varför mördarregeringar världen över hatar Nordkorea, och måste – utan att för den delen falla för den stalinistiska propagandan – försvara det som är unikt med Nordkorea, det imperialisterna verkligen hatar – den socialiserade ekonomin. Vi som minns Irak och Afghanistan, och minns hur ”våra” politiker glatt sålde vidare USA:s lögner i de fallen, vet bättre än att okritiskt lyssna på imperialismens betalda propagandister.
★ Städerska talar ut.
Till sist, ett tips som de flesta kanske redan har sett. Städerskan Sara, som efter olyckan på Saltsjöbanan i januari snabbt fick skulden för allt och påstods ha ”stulit tåget”, har gett sin första intervju, med fackförbundet Sekos tidning.