Den 21 september hade Folkkampanjen för gemensam välfärd utlyst en protestdag, men demonstrationer i ett flertal städer i landet. Huvudparollerna var:
- Nej till vinst i välfärden!
- Stoppa nedskärningarna!
- Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!
Det är uppenbart att välfärden är en fråga där folkmajoritetens vilja har föga inverkan på politiken – en majoritet även av Allians-väljarna är emot vinster i välfärden, ändå säljs verksamhet efter verksamhet ut till riskkapitalister till reapriser. Det är därför en viktig fråga att ta strid om.
På protestdagen samlades demonstrationer med åtminstone flera hundra deltagare i ett tiotal städer. Arbetarmakt fokuserade i första hand på Stockholm och Malmö. Rapporterna från detta finns nedan.
Lästips:
Arbetarmakts flygblad: Arbetarkamp och direkt aktion mot nedskärningar och privatiseringar!
Uttalande från Arbetarmakt: Arbetarkamp och direkt aktion mot nedskärningar och privatiseringar! Kämpa för en framgångsrik protestdag 21/9 mot försämringarna i offentliga sektorn!
Ur Arbetarmakt nr 3, 2013: Folkkampanjen för gemensam välfärd: hur för vi kampen till seger?
Ur Arbetarmakt nr 3, 2013: Rädda Vården i Skåne: för kampen framåt!
YouTube: Demonstration för gemensam välfärd
Stockholm: 2 000 i demonstrationen – hög tid för facken att ta strid
I Stockholm samlades omkring 2 000 personer på Medborgarplatsen, lyssnade på kanske lite väl många tal, och tågade sedan till Mynttorget. Arbetarmakt delade ut ett flygblad, sålde senaste numret av vår tidning samt hade en nygjord banderoll med texten ”Arbetarkamp och direkt aktion mot nedskärningar och privatiseringar”.
Det är givetvis glädjande att tusentals människor gick ut och demonstrerade, och målet är nu att bygga en kraftfull rörelse kring dessa frågor. Vi har dock en bit kvar – det kommer att krävas betydligt mer folklig vrede och massmobiliseringar för att förändra något. Som erfarenheten tydligt visar kommer det inte heller att räcka med demonstrationer och protester – det som kommer att krävas är en mer direkt kamp.
Mycket glädjande var ju att flera fackföreningar – SEKO Stockholm och i flera delar av landet, LO-distriktet i Stockholm med flera – hade slutit upp. Detta ger en grund för att utveckla rörelsen till något mer än missnöjesyttringar. Facken har medlemmarna och organisationen för att verkligen åstadkomma något.
Tyvärr har de också en bromskloss som hindrar dem från att ta ordentlig strid för sina medlemmars intressen – dess ledningar och deras argument om att det vore ”odemokratiskt” om facken på bred front ingrep i politiken. Det är hög tid att arbetarna, alla fackens basmedlemmar, förkastar de argumenten.
När den förda politiken angriper våra intressen borde det vara en självklarhet för facken, arbetarnas försvarsorganisationer, att ta strid mot denna politik, oavsett valresultatet. Alternativet till att göra facken till kamporganisationer – ekonomiskt som politiskt – är att fortsätta vara passiva och skylla på formella regler. Det är precis så vi har kommit till dagens situation, med rekordhöga klassklyftor, utslagning, en allt mer urholkad välfärd samt Sverigedemokrater i riksdagen. Uppfattningen att det vore ”odemokratiskt” att angripa en regering som attackerar våra intressen lämnar vi åt byråkraterna – uppgiften är nu att se till så att dessa byråkrater inte tillåts hindra arbetarklassen från att ta strid.
Skåne: 700 i Malmö för gemensam välfärd – nu måste kampen tas vidare
Malmö-delen av Folkkampanjen för Gemensam Välfärd samlade på lördagen cirka 700 deltagare i ett demonstrationståg som gick från Gustaf Adolfs torg till Jesusparken.
I tåget syntes gamla som unga, vårdarbetare som brukare och anhöriga, och skåningar från olika bakgrunder och platser. Banderollerna kom från Folkkampanjens olika organisationer, och krav från socialarbetare, sjuksköterskor och socialistiska läkare samsades med egenhändigt tillverkade skyltar. Folkkampanjens paroller fanns så klart representerade i olika former, och kraven togs också upp i slagord: ingen som rörde sig i stan kunde undgå att här fanns en kraftig folkrörelse mot privatiseringar och nedskärningar.
Väl framme i parken bjöds det på tal, diktläsning och musikunderhållning. Saima Jönsson Fahoum, läkare, påpekade i sitt tal att det är tillit som gör att folk mår bättre, men att idén om det gemensamma har gått förlorad. Två representanter från KAOSA, Kritiska organiserade socialarbetare, berättade att de blivit socialarbetare just för att de inte accepterar klyftorna i samhället: ”Vi vill inte bara tillbaka till tiden innan nedskärningarna, vi vill ha det bättre än förut.”
Även om mycket viktigt så klart sades i demonstrationen, och alla inblandade i Folkkampanjen har gjort ett stort jobb med förberedelserna, var demonstrationen påtagligt mindre än tidigare vårdprotester i Skåne (då under Rädda Vårdens namn), som dessutom gick i flera städer. De som tågade verkade dessutom i högre grad än vid tidigare demonstrationer redan vara organiserade.
Dessvärre hade Folkkampanjens Malmö-del beslutat att förbjuda utdelning av flygblad under demonstrationen. Vi i Arbetarmakt menar att tendensfrihet i våra demonstrationer snarare än att skrämma bort någon visar på en rörelses bredd och mångfald.
Även om demonstrationer som denna är ett bra sätt att lyfta fram en fråga och utöva press på politiker, är det i sig inte nog. Kampen för vården, och välfärden, i Skåne och i hela Sverige handlar inte om att ”informera” politiker så att de fattar ”bättre” beslut – det handlar om att tvinga borgarna på reträtt. Därför menar vi i Arbetarmakt att demonstrationerna måste följas upp av gräsrotsaktiviteter av olika slag, som genom direkt aktion slår mot politikerna där det gör ont – i plånboken. Facken måste uppmanas att agera för sina medlemmars väl, och om nödvändigt gå ut i strejk mot nedskärningarna. Patienter och anhöriga måste tillsammans med vårdarbetare dras in i massaktioner för att på olika sätt med direkt aktion stoppa politikerna från att sälja ut eller försämra den vård arbetarklassens skattepengar bekostar.
Vi kommer att fortsätta vara aktiva i Folkkampanjen för Gemensam Välfärd, och vi kommer att fortsätta argumentera för att politikerna ställs till svars och tvingas på reträtt – oavsett de styrandes politiska färg.