Debatten om ”våldsbejakande extremism”: Deras extremism och vår

Inte våldsbejakande

Inte våldsbejakande

Den nya statliga utredningskommittén Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, och särskilt dess sajt Samtalskompassen, mötte mycket kritik under våren. Kommittén, som leds av Mona Sahlin, ska bekämpa vad staten betraktar som ”våldsbejakande extremism”, något som man, till synes utan urskiljning, finner hos vänsterautonoma, islamistiska, nazistiska och högerextrema grupper.

Framför allt var det myndighetens analys av vänstern, och då speciellt utpekandet av den frihetliga vänstergruppen Förbundet Allt åt Alla (FAÅA) som ”våldsbejakande”, som väckte kritik från vänsterhåll.

Debatten väckte en rad frågor. Kan en statlig kampanj mot islamistisk och fascistisk extremism vara framgångsrik? Och hur bör den revolutionära vänstern besvara anklagelser om ”politiskt våld”?

Det var 2013 som dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) efter flera rapporter om extremistmiljöer som ”agerar mot det demokratiska systemets grundläggande funktioner” började undersöka statens former för arbetet mot sådana miljöer. Utredningen ”En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism” tillsattes sommaren 2014, och Mona Sahlin utsågs till nationell samordnare.1

Utredningen väckte dock omedelbart kritik. Tre i utredningen förordnade experter på högerextremism – Helene Lööw, docent i historia, Daniel Poohl från Stiftelsen Expo och Christer Mattsson, socialtjänstchef – gick redan innan resultatet presenterades ut med sina farhågor.2

Experterna beskrev ”avideologiseringen” som utredningens akilleshäl. Myndigheterna verkade se de tre formerna av extremism som i grunden lika: ”Risken är uppenbar att sökandet efter likheter mellan de olika formerna av extremism gör samordnaren blind för det som karaktäriserar de specifika extremismtyperna.” Vidare menade man att utbildningsmaterialet ”bygger på förlegade stereotyper”, och att det ter sig verklighetsfrånvänt att, som utredningen gjorde, tro att våldsam extremism endast uppträder bland ungdomar.

Några månader senare, i april 2014, gick fem akademiker inom sociologi och statsvetenskap ut med ytterligare hård kritik mot utredningen:

Utredningen föreslår en rad metoder för att förebygga ”våldsbejakande extremism”. Det sker dock utan substantiell förankring i forskning på området. Ett exempel är att polis, skolpersonal och socialtjänst ska övertala ungdomar ”i riskzonen” att undvika sammanhang där ”våldsbejakande extremism” anses förekomma. I utredningen definieras dessa sammanhang som ”högerextrema miljöer, vänsterextrema eller autonoma rörelser och religiöst motiverad extremism i form av politisk islam eller islamism”. På så vis ska ”radikalisering” förebyggas.3

Återigen pekades också på problemen med att sammanblanda sådant som stöd till islamistisk extremism och nazism med autonom vänsteraktivism. Forskarna menade att utredningen nästan uteslutande använt sig av ”forskning om islamistisk terrorism för att försöka förstå det de kallar politisk ‘radikalisering’. Trots att detta slags politiskt våld varit oerhört sällsynt i Sverige.” Den typ av ”profilering” av potentiella terrorister som använts mot islamistisk extremism i Europa har dessutom inte visat sig vara effektiv, skrev man. Framför allt handlade kritiken om just synen på den autonoma rörelsen:

[Den autonoma vänsterns] ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extremisthot?4

Slutsatsen blev att befintliga lagar, t.ex. om högmålsbrott eller hets mot folkgrupp, bör användas mot politiska våldshandlingar, istället för den ovetenskapliga och förmodligen ur statens perspektiv ineffektiva samordnarfunktion som föreslagits.

Arbetet mot våldsam extremism: islamism och fascism
Så långt, alltså, forskarnas kritik mot utredningen och kommittén. Men har arbetarrörelsen, och arbetarklassen i vidare bemärkelse, något intresse av statlig repression mot ”extremister”?

Ren och skär terrorism, som den islamistiska aktivister utövar eller strävar efter att utöva, drabbar så klart i första hand den arbetarklass som bor i samma områden som radikala islamister, de familjer vars barn lockas att resa utomlands för att strida med de reaktionära mördarbanden i Syrien och Irak, vanliga storstadsbor som kanske drabbas av ett självmordsattentat, och så vidare. Då det i nuläget är den borgerliga staten som innehar våldsmonopolet i Sverige kommer det, under en överskådlig framtid, att vara just Säkerhetspolisen eller statens övriga repressiva funktioner som slår till mot dessa terrorister. Och att faktiska terrorister utsätts för repression är knappast något kommunister, eller arbetarrörelsen i stort, kan begråta.

Men i kritiken som riktats mot utredningen, och i den senaste tidens utveckling när det gäller islamistisk extremism och den lockelse den fortsätter att utöva på ett antal unga med muslimsk bakgrund i förorterna, kan vi se att detta rent repressiva arbete inte är, och aldrig kommer att vara, helt effektivt för att stävja islamismen.

Det dels med tanke på de problem experterna pekade på – utökad repression kan rentav påskynda ”radikaliseringen”, och de åtgärder som föreslås saknar stöd i forskningen. Dels vet vi, som kommunister, att islamisternas propaganda, ett slags ”dårarnas anti-imperialism”, kommer att fortsätta få bränsle så länge väst fortsätter sina interventioner och sitt undertryckande av arabvärlden. Oavsett om det sägs öppet eller inte är det ett faktum att den svenska staten står sida vid sida med USA-imperialismen i ”kriget mot terrorismen”. Till det kommer utarmningen av och den sociala utslagenheten i förorterna, som verkligen kan ge skjuts åt rekryteringen till islamistisk extremism.

Alla som tror på mer repression som ett effektivt vapen mot islamismen bör dessutom minnas att ett stort antal oskyldiga riskerar att råka illa ut när man låter staten avskaffa ytterligare en bit rättssäkerhet med argument om att ”öka allas vår säkerhet”. Exempel som Ahmed Agiza och Mohammed Alzery – de två egyptiensvenska män som på USA:s order och med Anna Lindhs godkännande kidnappades och fördes till Egypten, där de fängslades och torterades i diktaturens fängelsehålor efter just (osubstantierade) ”terrormisstankar”5 bör ge en fingervisning om hur statens ”terrorbekämpning” kan se ut. Eller de tre svensksomalier som 2001, utan att få bemöta anklagelserna eller ens få veta varför, fick sina tillgångar frysta och blev terrorstämplade, den här gången på begäran av EU, på grund av sin inblandning i det somaliska banksystemet al-Barakat6. Ett tredje exempel är värt att nämna: de så kallade terror-razziorna i Göteborg i oktober 2010. Efter tips om ett bombhot mot ett köpcentrum, och ännu ett tips om en man som sades ha pratat om en bomb i sin mobiltelefon, genomfördes en så kallad ”masttömning”, där information från mobiltelefontrafik insamlades. Det fanns visserligen inget lagligt stöd för åtgärden, men det gjordes ändå. Snart stormades tre helt oskyldiga familjers hem under mycket brutala former. Föräldrarna tvingades under vapenhot och inför sina barns ögon ner på golvet av maskerade poliser, och släpades med till arresten. Flera av barnen behövde efteråt stöd av psykolog. Även en person som inte var misstänkt, utan bara skulle förhöras, fick sin dörr nedbruten. Det visade sig så småningom att de som utsatts för detta var helt oskyldiga till alla anklagelser. Deras enda brott, verkar det som i efterhand, var att de råkade ha bakgrund i Mellanöstern. Polisens agerande utreddes av en överåklagare, som föga överraskande snabbt lade ner förundersökningen om tjänstefel, då ”ingen enskild polisman” kunde lastas för räderna.7

Så till kampen mot ”vit makt-miljön”, eller fascismen, som också klumpats ihop med det övriga ”anti-extremist-arbetet”. Fascisterna i Sverige har under senare år synts mer än tidigare, och gjort sig skyldiga till flera vida uppmärksammade attentat – som anfallet på en fredlig antirasistisk demonstration i Kärrtorp 2013, och knivattacken mot feminister och antirasister i Malmö 2014. I Kärrtorps-fallet hade Säpo och ordningspolisen förhandsinformation om att en attack planerades, men lyckades inte, eller ville inte, mobilisera för att förhindra det. I Malmö fick polisen tag i gärningsmannen strax efter knivanfallet, men släppte honom och hans kumpaner efter ett kort förhör. Han befinner sig nu i Ukraina8. Intresset för ”anti-extremism” verkar helt enkelt vara betydligt lägre när de misstänkta är blåögda etniska svenskar, snarare än svarthåriga personer med arabiskklingande namn. Till det kommer det faktum att borgarklassen historiskt har kunnat använda sig av fascister som en sista utväg mot en arbetarrörelse på offensiven. Så skedde i Tyskland på 30-talet, så kan fortfarande ske i dagens Grekland. Säkert är Birgitta Ohlssons och Mona Sahlins vilja att bekämpa fascismen helt genuin, men de inser inte, eller vill inte inse, att det rasistiska hat som fascistmiljön bygger på får sin näring just av det ekonomiska system även FP och S försvarar. Sveriges små fascistsekter är avskydda och utstötta i dagsläget, men en sådan sak kan snabbt förändras vid en intensifierad klasskonflikt i samhället. Då kan fasciststyrkorna bli användbara för att just upprätthålla ”ordningen” i samhället. Det vore därför oklokt att, likt det stalinistiska tyska kommunistpartiet på 30-talet, förlita sig på att polisen ska hålla fascisterna stångna.

De ”autonoma vänstergrupperna”
Trots experternas larm om ovetenskapliga och rentav demokratifientliga metoder började alltså samordnaren sitt arbete, och gjorde tidigt i våras sitt första offentliga avtryck, med lanseringen av sajten och materialet Samtalskompassen9. På vissa ställen i materialet framkommer att det ändå finns skillnader mellan de tre miljöer – islamism, vit makt-miljön och den autonoma vänstern – man vill bekämpa. Man erkänner till exempel att våldsam islamism i nuläget är det största hotet mot säkerheten i landet. Men tyngdpunkten ligger, precis som forskarna befarade, på att betona miljöernas likheter: ”Samtliga former av uttryck för våldsbejakande extremism är farliga företeelser.”

Låt oss så se vad man skriver om ”våldsbejakande vänsterextremism” – den vänsterautonoma rörelsen. Den beskrivs som en rörelse som ser det nuvarande statsskicket, den borgerliga demokratin och kapitalismen, som förtryckande och illegitimt: ”På sikt förespråkar den autonoma miljön väpnad revolution för att förändra samhället.” Som grupper som ingår i denna rörelse nämns Antifascistisk Aktion, Revolutionära Fronten, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och – vilket väckt störst uppmärksamhet i media – Förbundet Allt åt Alla (FAÅA).

Det ter sig minst sagt bisarrt när grupper som enligt Samtalskompassens egen presentation ”driver sakfrågor som generellt tilltalar många människor (..) mot rasism, nazism, sexism, homofobi, för en bättre miljö och djurens rättigheter” nämns i samma sammanhang som anhängare av Islamiska staten eller morddömda nazister. Det är tydligt att detta, mer än något verkligt hot mot ordningen i samhället eller mot statens legitimitet, handlar om en politisk kampanj för att dra undan benen för den utomparlamentariska vänstern, signerad kommunist-fobiska Folkpartiet och förd vidare av SAP-ledningen, som ju alltid varit ivrig att hålla rent bland konkurrenter till vänster. Det är inget mindre än ett subtilt försök att terrorstämpla vänstern.

Allt åt alla i svaromål
I februari fick två Allt åt alla-aktivister möjlighet att besvara extremist-listningen på Aftonbladets kultursidor10. I debattartikeln uttryckte de förvåning över att den borgerliga staten, genom en av sina repressiva funktioner, skulle varna för eller motarbeta FAÅA. De ”kunde aldrig ana” att deras verksamhet skulle utmålas som ”samhällsfarlig”. Med stöd i forskarkritiken skrev de att regeringens arbete mot extremism ”hamnar fel”, att insatser inte bara riktas mot ungdomar som bryter mot den borgerliga statens lagar utan även mot dem som ”råkar tycka fel” – på så vis ”lär Mona Sahlins myndighet inte förhindra några våldsdåd”. Retoriskt undrade FAÅA-aktivisterna om det inte vore bättre för staten och ”demokratin” om ungdomar ”organiserar sig för att förbättra sina livsbetingelser”. FAÅA-medlemmarna tillbakavisade till sist påståendet om att de använder sig av våld i sitt antifascistiska arbete, och menade att de begränsar sig till (fredlig?) civil olydnad, ett sätt att ”konkretisera yttrandefriheten”.

Så var tonen anslagen. I en uppföljande artikel, också den i Aftonbladet11, betecknade Petter Larsson FAÅA och SUF som kort och gott ”fredliga”. Larsson instämde i FAÅA:s kritik om att Sahlins arbete är ett ineffektivt bruk av statens repressiva resurser: ”Att säkerhetspolisen intresserar sig för miljöer där framtida politiska brott skulle kunna begås är en sak. Det är deras jobb”, men att inrikta sig på vem som är våldsbejakande öppnar för ”oändligt många misstag”. Även Aftonbladet-skribenten Oisín Cantwell stämde in i kritiken12, och skrev att Allt åt alla är ”humoristiska vänsteraktivister”, ”vänsternissar” och ”pr-snillen” – men långt ifrån subversiva.

I en intervju med ytterligare två FAÅA-medlemmar, i ETC13, underströks återigen organisationens ofarlighet. Medlemmarna beskrev påståendet om att organisationen är våldsbejakande som ”absurt” och ”oseriöst”: ”Vi står inte för någonting våldsamt”. De erkände att FAÅA gjort saker som ”kanske inte är helt lagliga (..) men vi har hela tiden använt humor som vapen – det är så långt man kan beskylla oss för att gå.” När reportern frågade hur förbundet ställer sig till politiskt våld förklarade man att man kan tänka sig att försvara sig ”vid extrema lägen”, men att det är en irrelevant fråga.

I ytterligare ett inlägg i Aftonbladet14 skrev två FAÅA-medlemmar för första gången att man ”inte reservationslöst tar avstånd från våld”, och medgav att man samlat in pengar till stöd för den kurdiska kampen mot Islamiska staten. Däremot tillbakavisades påståenden om att FAÅA samlat in pengar till Revolutionära Fronten när de utsattes för statlig repression – man sade sig enbart ha samlat in pengar till personer som inte dömdes för några brott.15 De hänvisade avslutningsvis till Helene Lööw, som inte ser FAÅA som ”våldsbejakande extremister”, och uppmanade Sahlin att i kampen mot terrorism lyssna på expertisen.

Den 22 mars fick FAÅA-debattörerna stöd av femton akademiker, flera med kopplingar till vänstern, på DN Debatt16. De skrev att Revolutionära frontens och Antifascistisk Aktions ”våldsbejakande” belagts med citat, men däremot inte Förbundet Allt åt Allas och Syndikalistiska ungdomsförbundets. FAÅA, skrev man, är ”inte kända för att ha genomfört några våldsamma aktioner” och det ”enda stöd till politiskt våld man givit uttryck för är insamlingen till de kurdiska styrkornas försvar mot IS”. Att FAÅA hamnat på extremistlistan har att göra med att de förespråkar ”konfrontativa aktioner”, trodde forskarna – något som man såg som synonymt med ”en mängd olika utomparlamentariska (ej att likställa med anti-parlamentariska) politiska handlingar”.

Frågan om våld
Så här såg alltså debatten ut i våras. En nyinrättad statlig myndighet, med Mona Sahlin i spetsen, hävdade att Allt åt alla är våldsamma eller åtminstone i teorin stödjer politiskt våld som metod, vilket FAÅA, med stöd av akademiker och Aftonbladet-journalister, med emfas förnekade.

Givetvis hade FAÅA och de akademiker och experter som kritiserade utredningen rätt i mycket. Utredarens uppdrag, där tre väldigt olika former av ”extremism” sammanblandats, är oseriöst och bäddar förmodligen för ett ineffektivt resursslöseri – en propagandashow mot vänstern. Försöken att kleta ”våldsam” på stora delar av den frihetliga vänstern, och att jämföra rörelsens aktiviteter med våldsbrott som begåtts av Islamiska staten eller Anders Behring Breivik, stämmer inte överens med verkligheten och är något de flesta enkelt ser igenom. Och Sahlins och den borgerliga statens syn på vad som är ”stöd till politiskt våld” är mycket selektiv. Till exempel verkar inte israelisk statsterrorism rymmas inom det begreppet. Eller de bombliberaler som bedrivit frenetiska kampanjer för terrorbombningar i ”kriget mot terrorismen”.

Men när en vänster som angrips av en statlig kampanj – än så länge bara i ord – bör också, även om det är svårt, ta tillfället i akt att förklara hur vi ser på ”politiskt våld” i en vidare mening.

Klassamhället innebär socialt förtryck och sociala motsättningar, och en kapitalism som krisar innebär att motsättningarna kan skärpas. Det kan ta sig olika uttryck: islamister som rekryterar ungdomar mot vad man uppfattar som ”nya korsfarare” i Mellanöstern, fascistsekter som trakasserar eller terroriserar arbetarrörelsen och vänstern, och andra former av kriminalitet och antisocialt beteende som går ut över arbetarklassen. Så länge klassamhället existerar kommer sociala problem att finnas, och då ligger det även i arbetarklassens intresse att upprätthålla en form av ordning. Ingen arbetarrörelse vinner på ett kaos där (verkliga) terrorister och allehanda dårar får löpa amok.

Men klassamhället föder också sin egen dödgrävare: den organiserade arbetarklassen, som även den kan ta sig ett för borgarna stökigt, eller ”våldsamt”, uttryck. Kriminaliteten och det antisociala beteendet som går ut över arbetarklassen är framför allt produkter av klassamhället. Därför är inte klassamhällets beskyddare – polisen, domstolarna osv. – vare sig praktiskt eller i ett objektivt, historiskt perspektiv, lämpade att skydda arbetarklassen från denna oordning. Med det sagt menar vi inte att revolutionärer alltid borde förespråka ett aktivt motstånd mot polisen. Motståndet måste vara politiskt befogat. Vad vi menar är att revolutionärer borde vara för att arbetarklassens egna organisationer tar på sig ordningsfunktioner på bekostnad av den borgerliga statens ordningsapparat, och att en utveckling åt det hållet bör stödjas i varje steg. Det kan låta som en abstrakt och överdrivet radikal hållning, och givet det sömniga tillståndet i svensk politik och klasskamp är det på sätt och vis det i dag. Men i situationer av tilltagande klasskonflikter och öppet klasskrig, som i t.ex. Grekland idag eller för Black Panther Party i USA på 60- och 70-talen, framstår frågan i ett klarare ljus.

Den borgerliga staten, vars grunduppgift är att upprätthålla just detta kaotiska klassamhälle, har också ett intresse av att minimera alla former av samhällsstörande verksamhet – inte minst för att upprätthålla en legitimitet för sitt styre. Men staten bekämpar inte bara hot mot ordningen i betydelsen verkligt antisociala brott, utan även hot mot dess klassherravälde. Alltså: en samordnare mot extremism har inte bara att se till att fascister, islamister eller vänsteraktiva inte begår konventionella brott mot andra i samhället, utan även se till att själva detta samhälles fundament – klassystemet och den borgerliga statens makt – inte hotas. Det är vad man i materialet menar med hot mot ”en demokratisk samhällsordning”: hot mot ett system där överklassen ohotat kontrollerar ekonomin, och därigenom styr samhället. Staten är ju, enligt den marxistiska analysen, en våldsapparat för de härskande klasserna och försvarar deras ekonomiska makt i samhället. Den uppkom i och med utvecklingen av klasser och uppdelningen i utsugare och utsugna, som ett instrument som garanterade utsugarens rikedomar och skyddade dem mot de utsugnas uppror:

Trots skenet av neutralitet, av att vara opartisk och stå över samhället, utgör staten i själva verket garanten för utsugarens rättigheter. Statens väsentligaste kännetecken – och detta förblir till våra dagar avgörande för alla statsformer i klassamhället – är dess kontroll över krigsmakten, poliskåren och andra repressiva instrument. Under kapitalismen är staten ett vapen i bourgeoisins händer mot arbetarklassen. Dess uppgift är att försvara de borgerliga egendomsförhållandena, bourgeoisins rätt till produktionsmedlen och rätten att utsuga arbetarklassen.17

Den stat som gett samordnaren sitt uppdrag vilar alltså själv på organiserat, politiskt våld. Det är de poliser som skickas ut för att bryta upp strejker, för att avvisa flyktingar till en säker död eller för att angripa våra demonstrationer. Det är de soldater som skickas ut för att delta i imperialistiska ockupationer. Det är hela den repressiva apparat som inte bara förhindrar antisociala brott mot och inom arbetarklassen, utan som – främst, och med vapen i hand om så nödvändigt – har att se till att produktionen fortgår, att vd:ar som ingen någonsin röstat fram får fortsätta styra över samhällets ekonomi och att kapitalismens hjul fortsätter att rulla obehindrat.

Arbetarrörelsen har, så länge den funnits och oavsett om den verkar i en parlamentarisk demokrati eller inte, alltid i slutändan ställts mot detta organiserade, politiska våld. Frågan har varit: fortsätta kampen för rättvisa även om man i självförsvar måste använda våld mot kapitalets beväpnade försvarare (och de fascistgäng som ofta stått vid deras sida), eller ge upp? I dag ser vi detta i det lilla, när strejkvakter attackeras av polis eller snutar stormar våra demonstrationer och oskyldiga familjers lägenheter. I morgon, när en konfrontativ (”extrem”) arbetarrörelse på allvar utmanar statens makt, kommer samma sak att utspela sig som i många andra länder och vid många andra tillfällen förut. Arbetarrörelsens demokratiskt organiserade våld kommer att ställas mot statsapparatens våld.

Detta är en historisk erfarenhet som marxister bär med sig genom studier av arbetarrörelsens historia. I varje land och varje situation där arbetarklassen på allvar hotat kapitalisternas makt har de använt sig av våld mot oss. Att försvara oss med våld är inget vi önskar, men något vi måste vara förberedda på. Och vi måste, även om det kan vara pedagogiskt svårt, även ”säga som det är” och öppet förklara detta för dem som lyssnar på oss. Ingen annan kommer att göra det åt oss – som Trotskij uttryckte det i Övergångsprogrammet ”inpräntar reformisterna systematiskt den idén hos arbetarna, att den heliga demokratin bäst bevaras om bourgeoisien står beväpnad till tänderna och arbetarna förblir obeväpnade.”18 Det är därför vi kallar oss för revolutionärer, och det är därför vi, i ett långsiktigt perspektiv, inser att pacifism är att kapitulera på förväg. På det sättet är vi stolta över att vara extremister.

Deras extremism och vår
Det är alltså inte bara hysterisk hetspropaganda och demagogi när ett av statens repressiva organ identifierar Allt åt alla som ”extremister” – alltså som en revolutionär rörelse som ser det nödvändigt att förändra samhället genom att krossa den borgerliga staten. Det är ju bland annat vad det innebär att ”på sikt förespråka en väpnad revolution för att förändra samhället”. Frågan om ”våld” är laddad och svår att diskutera på ett kort, citatvänligt sätt, men det är synd att FAÅA under debatten så grundligt missade chansen att förklara något av det vi tagit upp här. Uttalandena om vad som i praktiken måste förstås som en pacifistisk strategi i antifascismen förvånar också.

Många frågor uppkommer när man läser FAÅA:s svar på statens hysteriska kampanj mot dem och mot den revolutionära vänstern. Förespråkar FAÅA ”på sikt en väpnad revolution för att förändra samhället”, eller tror man att så kan ske genom uteslutande fredliga eller civila olydnads-medel? Är det en irrelevant fråga? Vill FAÅA krossa den borgerliga staten, och är det i så fall ”absurt” eller ”förvånande” att staten i sin tur motarbetar dem? Ställer FAÅA upp på att den borgerliga staten är ”demokratisk”? Menar FAÅA att Revolutionära Fronten eller organisationer som stött RF ekonomiskt efter den statliga repressionen mot dem är ”våldsbejakande extremister”? Hur menar FAÅA i så fall att statens repressiva organ ska hantera dessa för att ”hamna rätt”? Menar FAÅA att den antifascistiska rörelsen ska begränsa sig till att använda ”humor” eller civil olydnad?

Att FAÅA ifrågasätter och kritiserar amatörmässigheten och det statliga hyckleriet kring vad som är ”politiskt våld” är utmärkt. Alla inom vänstern och arbetarrörelsen borde stödja FAÅA, AFA, SUF och RF mot repressionsförsök som dessa, vilka i slutändan riktar sig mot alla former av offensiv vänster- och arbetarrörelseorganisering. Men det är olyckligt att Allt åt alla när de gått till svaromål mot staten inte ens lyckas börja förklara vad det innebär att vara revolutionär, ”extremist” eller ”samhällsfientlig”.

Svante Persson

1Kommittédirektiv 2014:103: En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, Riksdagen
2Olika slag av extremism kräver olika slags åtgärder, DN, 2013-12-15
3Förslag mot extremism hotar demokratisk grund, DN, 2014-04-05
4a.a., DN, 2014-04-05
5Se t.ex. Agiza och Alzery berättar om tortyren, SvD, 2011-10-05
6Se t.ex. Al-Barakaat får rätt mot EU, DN, 2008-09-03
7Se t.ex. Bombhotet i Göteborg – Undersökning mot polisen läggs ner, SVT, 2011-04-07
8För mer om borgarnas hycklande ”anti-extremism”, se Borgarnas anti-terror utspel i Almedalen: Intressanta och ointressanta terrorister, Arbetarmakt, 2015-07-06
9Samtliga citat här hämtade från sajten Samtalskompassen, Samordnaren mot extremism
10Farligt, Mona Sahlin, Aftonbladet, 2015-02-27
11Staten klumpar ihop nazister och fredliga, Aftonbladet, 2015-03-03
12Arbetet mot extremism är ett dåligt skämt, Aftonbladet, 2015-03-03
13Aktivistgrupp hängs ut som våldsbejakande (ej längre online), ETC, 2015-02-25
14Mona Sahlin – lyssna på experterna, Aftonbladet, 2015-03-04
15Se, jämförelsevis, Arbetarmakts styrelses stöduttalande med Revolutionära fronten, Frige de gripna! Ingen repression mot Revolutionära fronten!, 2013-11-20
16”Civil olydnad inte lika med våldsbejakande extremism”, DN, 2015-03-22
17Ur Arbetarmakts principiella ståndpunkter
18Ur kapitlet ”Strejkvakter, stridsgrupper, arbetarmilis och proletariatets beväpning”, Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter (Övergångsprogrammet), redigerat av Leo Trotskij, 1938

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *