Arbetarmakt svarar Rättvisepartiet Socialisterna: Till försvar för de öppna gränserna

Arbetarmakts debatt med Rättvisepartiet Socialisterna om ”öppna gränser”

RS och SP erbjuder inget revolutionärt alternativ, Arbetarmakt nr. 3/2010

RS svarar Arbetarmakt, 2010-10-14

Arbetarmakt svarar Rättvisepartiet Socialisterna: Till försvar för de öppna gränserna, 2010-10-28

Fortsatt debatt om asylkampen: RS svarar AM, 2010-11-28

För en internationalistisk linje i flyktingfrågan: Öppna gränserna, 2011-04-24


Kristofer Lundberg, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborg, skrev på partiets hemsida den 14 oktober en kritik av Arbetarmakts resande av kravet på öppna gränser. Artikeln gick under rubriken ”RS svarar Arbetarmakt” och kan läsas här. Kritiken syftar på en artikel publicerad i Arbetarmakt nr. 3/2010, som går att läsa här. I inlägget nedan försvarar vi vår uppfattning och utvecklar kritiken av Rättvisepartiets inställning.

Till försvar för de öppna gränserna

Arbetarmakt motsätter sig den självpåtagna rätten för de imperialistiska staternas regeringar och byråkrater att besluta om vilka som ska få bo, arbeta och leva i dessa länder. I sin imperialistiska epok kännetecknas kapitalismen av instabilitet, krig och förfall. Av ekonomiska och politiska skäl har därför miljontals människor varit tvungna att bryta upp för att lösa sina problem på en ny ort eller till och med i ett nytt land. Vi menar att beslutanderätten om uppehållsort ligger hos dessa människor själva och inte hos de krafter – den globala kapitalismen med fästen som London, Washington, Paris och Stockholm – vilka i sista hand är ansvariga för så många katastrofer på vår planet. Därför reser vi parollen ”Öppna gränserna”.

Arbetarmakts hållning är långt ifrån självklar inom vänstern, vilket vi försöker ändra på genom agitation, propaganda och kamp. Vi tog till exempel upp den här frågan i vårt specialnummer om valet (nr 3 2010) inom ramen för en vidare kritik av Rättvisepartiet socialisternas (RS) benägenhet att kombinera politisk opportunism (exempelvis i immigrationsfrågan) med organisatorisk sekterism (att kräva stöd till sitt eget parti på ett ultimativt sätt). Detta har nu lett till ett välkommet svar från en av RS medlemmar i Göteborg – Kristofer Lundberg (KL).

RS och deras internationella organisation CWI (Committe for a Workers International) har i årtionden motsatt sig kravet på öppna gränser. KL:s inlägg återger några av CWI:s argument och kan i korthet sammanfattas så här:

1. Det viktigaste är att kämpa för rätten till asyl i konkreta fall samt att bekämpa reaktionära åtgärder mot invandrare och asylsökande.

2. Kravet på öppna gränser är ”abstrakt”.

3. Att öppna gränserna hör till socialismens värld, kravet kan inte realiseras under kapitalismen (det är troligtvis detta de menar med att parollen är abstrakt).

4. KL:s eget bidrag till CWI/RS argumentation i den här frågan är att lyfta fram RS många aktiviteter i flyktingfrågan samt att hävda att Arbetarmakt aldrig gör något bortsett från att författa texter.

RS försöker undvika den politiska frågan
KL:s text har den egenheten att den gör anspråk på att vara ett politiskt försvar mot Arbetarmakts kritik av CWI:s ställningstagande mot öppna gränser och fri invandring, samtidigt som den mestadels fokuserar på punkt 4 ovan. Det är inte en överdrift att påstå att KL demagogiskt spelar på de bättre möjligheter att mobilisera som en större organisation har jämfört med en liten grupp som Arbetarmakt. Men även om RS ”gör mer” i absoluta termer så kvarstår faktum att ingen grupp på den svenska vänsterscenen gör lika mycket i förhållande till sin storlek som Arbetarmakt. Det må vara så att RS totalt sett uträttar mer, men medlemmarnas genomsnittliga aktivitetsnivå, politiska utbildningsnivå och disciplin ligger under Arbetarmakts genomsnittliga nivå. Alla som har följt oss vet vilken aktiv och pådrivande roll vi har spelat i den antirasistiska kampen i Stockholm och Göteborg.

KL försöker lägga ut dimridåer genom att demagogiskt spela på det faktum att RS är en hyfsat stor organisation, istället för att omsorgsfullt diskutera sakfrågan. För när det kommer till kritan räcker det inte att kunna slåss och springa fort. Det gäller att springa åt rätt håll och ta strid för rätt saker. Frågan gäller alltså kampens politiska innehåll. Vi vet att många RS:are arbetar hårt och seriöst. Men det är dags att ställa sig frågan vilken effekten är med avseende på att driva ut all nationalism ur arbetarleden och att börja sammansvetsa en internationell proletär gemenskap mot borgarklassen i alla länder, framförallt det ”egna” landet. Här menar vi faktiskt att RS inte för fram ett tydligt program för att kapa alla – ALLA – politiska band mellan arbetarklassen å ena sidan och kapitalet och dess nationalstat å andra sidan. Istället försöker man som vanligt att sitta på två stolar samtidigt.

Låt mig först gå igenom punkterna 1–3 ovan för att sedan göra några generella anmärkningar.

Det räcker inte med kamp runt dagskrav
Arbetarmakt och RS är till hundra procent överens om att det gäller att delta i så många konkreta strider som möjligt för flyktingars och invandrares rätt att bosätta sig i till exempel Sverige. Arbetarmakt har deltagit i och kommer att fortsätta delta efter förmåga i blockader mot utvisningar, kampanjer i enskilda fall, demonstrationer och protester mot den generella statliga politiken i den här frågan, och så vidare. Men eftersom vi är revolutionära marxister och inte en humanitär organisation, frågar vi oss vilka åtgärder som skulle kunna lösa den globala flyktingkrisen som sådan, alltså inte bara på en individuell nivå, utan om man så vill kalla det, på en strukturell nivå.

När vi påpekar nödvändigheten av att tänka utöver de konkreta flyktingfallen för att hitta en mer generell lösning, gör vi en särskild poäng av att inte konstruera en motsättning mellan de åtgärder som är möjliga idag i förhållande till de åtgärder som är nödvändiga i en revolutionär och socialistisk framtid. Vi menar tvärtom att dagens politiska linje, den som formuleras av små revolutionära minoritetsgrupper, måste vara en direkt och principfast implementering av exakt den politik som kommer att råda i och med den segrande socialistiska revolutionen. Men – det måste förstås vara en väldigt konkret och väl avvägd implementering som tar hänsyn till de aktuella styrkeförhållandena, den politiska medvetandenivån och så vidare.

Arbetarmakt har till exempel bildandet av arbetarråd som en väsentlig del av vårt revolutionära program och vi förklarar denna programpunkt och dess nödvändighet redan nu när det inte finns några objektiva förutsättningar för arbetarråd. Däremot föreslår vi inte på ett konkret sätt bildandet av sådana råd just nu. Det skulle vara absurt. Istället har vi fört fram förslag på bildandet av kampstrukturer som i sig själva inte är arbetarråd men som i sin förlängning leder vidare till en slutsats om sådana. När den internationella rörelsen för sociala forum fortfarande hade en stor radikal potential, förde vi fram förslaget på att bilda lokala sociala forum och använda dem som en öppen träffpunkt för progressiva och proletära krafter.

Vi är för bildandet av leninistiska kommunistpartier som kan kämpa om makten i samhället. Vi förklarar outtröttligt behovet av sådana partier för att kunna slå tillbaka den imperialistiska aggressionen. Men våra konkreta förslag just nu handlar inte om att proklamera dessa partier, utan om att bilda nya arbetarpartier som förhoppningsvis kan utvecklas till nya kommunistpartier (eller så nöjer vi oss med att föreslå kamp inom de existerande reformistiska masspartierna, det beror på situationen i det givna landet). Vår paroll om öppna gränser fungerar ungefär på samma sätt som de angivna exemplen ovan om öppna kampstrukturer och nya arbetarpartier. Det är en paroll som uttrycker en konkret lösning på ett konkret problem – den globala flyktingkrisen – men som också direkt leder vidare till större slutsatser om gränslös internationell kommunism.

Vid den här punkten i resonemanget är det verkligen dags att vi blir så specifika som det bara är möjligt. Arbetarmakt påstår att parollen om öppna gränser är en del i lösningen på den globala flyktingkrisen och vi påstår att det är ett konkret förslag som kan föras fram här och nu! Låt oss skärskåda detta resonemang. Vi utgår från situationen i USA och Europa. Vi vet inte hur många papperslösa invandrare det finns idag i Europa och USA, men det handlar om miljontals människor som bildar ett förföljt och exploaterat bottenskikt inom arbetarklassen. Vid Europas gränser finns stora koncentrationsläger med flyktingar som deporteras tillbaka eller som hålls kvar i ett ingenmansland. Stora folkmassor har i decennier riskerat sina liv för att korsa gränsen till Europa och USA. I USA vaktas gränserna av samma stat som har attackerat Irak och Afghanistan med stora flyktingtragedier som följd. Denna stat backas upp av halvfascistiska privatmiliser som skjuter skarpt på flyktingar som försöker korsa gränserna. Dessutom finns inga som helst indikationer på att den här situationen kommer att ändras till det bättre inom en överskådlig framtid.

Det är nu det bränns: exakt vad ska göras med dessa koncentrationsläger och de människor som sitter där? Exakt vad ska göras med de polis- och armépatruller som vaktar USA:s och Europas gränser? Exakt vad ska göras med reaktionärt avskum som Minutemen vid USA:s gränser? Exakt vad ska göras med passkontrollenheterna vid flygplatserna? Exakt vad ska göras med de som väntar på sina asylbesked just nu? Exakt vad ska göras med de som gömmer sig undan verkställandet av utvisningsbesked precis i detta nu? Exakt hur ska nästa våg av asylsökande, och nästnästa, och den efter det, behandlas? Exakt vad ska lagtexterna och de politiska besluten säga om dessa frågor? Revolutionär politik har inget att göra med att vara missnöjd, rebellisk och kritisk i största allmänhet. Marxister har positiva lösningar på stora och små problem för samhället.

Generalisera kampens målsättning
Varje marxist, ja varje socialist och klassmedveten arbetare med självaktning, måste vara för att riva alla koncentrationsläger för flyktingar och ge de som sitter inspärrade där uppehållstillstånd. Det är också omöjligt för en marxist att acceptera legitimiteten hos exempelvis den nordamerikanska statens väpnade styrkor att tillfångata, deportera, misshandla och skjuta ner latinamerikanska bönder och arbetare på väg till USA. Finns det ens i teorin något annat krav än att dessa styrkor omedelbart måste dras bort från alla gränser? Minutemen behöver egentligen inte ens kommenteras, de ska behandlas utan någon som helst barmhärtighet. Varför ska passkontrollen göra något annat än att ge service samt filtrera ut grova brottslingar och desperados? Finns det så mycket som ett exempel på en enda kategori av flyktingar eller invandrare som ska klumpas ihop med kriminella och stoppas från att komma i säkerhet? Det borde inte vara passkontrollens uppgift alls.

Man kan också undra vilka asylsökande RS inte vill ge uppehållstillstånd? Vi förutsätter att RS stödjer kravet på allmän amnesti för de som lever gömda och att Sverige ska ställa upp som säker hamn. Men det går inte att göra det som en serie tillfälligheter – det behövs en generell politik för att försvara alla gömda och papperslösa, för att försvara alla förtryckta som kommer hit. Vi menar att det i de exempel som angivits egentligen inte ges någon medelväg. Ska vi be den amerikanska gränspolisen att vara lite artigare? Eller ska man resa det totalt naiva kravet att de ska patrullera utan vapen? Men även om det genomfördes så vore det bara ett sätt att säga att vi delar er målsättning men inte metoderna. Som marxister kan vi dock absolut inte dela den amerikanska statens mål som är att ha suverän beslutanderätt över vilken arbetskraft som är önskvärd i USA. Vårt intresse är säkerhet och överlevnad för de förtryckta massorna, inte att hitta den bästa arbetskraften åt kapitalet.

Om allt detta genomförs, från att dra bort den väpnade bevakningen vid gränserna till att ge generella garantier för invandrare att få komma till Europa och USA – vad finns det då kvar av deras gränser? Det är faktiskt svårt att förstå varför denna paroll, att öppna gränserna, skulle vara så ”abstrakt” som KL påstår. Den är förvisso en generalisering av ett antal ställningstaganden från olika frontavsnitt i kampen för flyktingars intressen. Men parollen är i sig självt egentligen inte mer abstrakt än de komponenter som ingår i den. Och jag tror mig faktiskt om att ha demonstrerat att dessa komponenter är allt annat än abstrakta eller teoretiserande. De kommer ur konkreta valsituationer i klasskampen. Den som väljer rätt i dessa frågor kommer rent logiskt att hamna i en bestämd sammanfattande slutsats, nämligen att de imperialistiska staternas, även det gulliga imperialistiska landet Sveriges, gränser måste öppnas. Den marxist som vill undvika denna slutsats måste börja fundera över vilka flyktingar som ska skickas hem, vilka båtlaster från Afrika som ska stoppas, hur den amerikanska gränspolisen ska ”kontrolleras” eller ”modereras”. Detta är reformismens väg, inte revolutionärernas.

Nu vill ju RS förstås göra gällande att de inte alls är mot att öppna gränserna. De vill bara inte göra det just nu. Det ska göras ”sen”, när socialismen har segrat. KL frågar retoriskt vem som ska genomföra detta krav – borgarna själva? Innan vi svarar på denna väsentliga fråga, bör man omformulera den och kasta tillbaka den mot RS. Eftersom gränserna inte ska öppnas nu, så ska de behållas, eller tänker sig RS att de ska vara både stängda och öppna samtidigt? Den idén om något känns abstrakt och svår att förstå. Det troligaste är att RS alltså just nu vill behålla gränserna. Här kommer då motfrågan; vem ska genomföra den ordningen? Den borgerliga staten med hjälp av miliser? Med andra ord kräver RS i sådana fall att den nuvarande ordningen ska bestå, för det är exakt så det är idag. Resultatet är känt.

Asylrörelsen, arbetarrörelsen och marxismen reduceras här i bästa fall till att vara välmenande påtryckargrupper för en flyktingpolitik med mänskligt ansikte. Röda korset nästa. Men RS kanske tänker sig att arbetarrörelsen på något sätt ska övervaka eller ta hand om gränskontrollen (inom kapitalismen eftersom den grundläggande premissen var att gränsernas avskaffande hör till socialismen)? Men om nu en radikal arbetarrörelse rent hypotetiskt skulle få ett avgörande inflytande över invandrings- och gränspolitiken under den nuvarande borgerliga ordningen, t.ex. genom en serie framgångsrika val i Europa: vilken politik vore det rätt att kräva av sådana regeringar? Om RS inte ska villa bort sig i självmotsägelser så har de inget annat svar på den frågan än att gränserna även under de förhållandena skulle vara stängda och kontrollerade av samma beväpnade styrkor som tidigare. Slutsats; genom att välja bort öppna gränser tvingas RS, antagligen mot sin vilja, in i armarna på den imperialistiska staten och reformismen.

Militant masskamp kan realisera de öppna gränserna
Nu över till frågan om vem som ska genomföra parollen öppna gränserna. Det är egentligen inte märkvärdigt. Den åtgärden kommer att genomföras enligt samma logik och av samma krafter som har varit verksamma i samband med alla andra stora reformer och eftergifter från klassfiendens sida. Vem genomförde den parlamentariska demokratin? Vem genomförde välfärdsreformerna? Vem genomförde alla beslut som förbättrade kvinnans situation? I en viss mening genomfördes allt detta av den borgerliga staten, men under mer eller mindre hårt tryck från arbetarklassen och socialismen. Det trycket måste uppbådas nu också. Mycket tyder på att eran för stora sociala och politiska reformer av kapitalismen är förbi, minst sagt. Ett realpolitiskt genomförande av de öppna gränsernas politik känns tyvärr därför ganska avlägset idag.

Men om det nu genomförs, inte som en konsekvens av en socialistisk revolution utan genom att arbetarklassen flyttar fram sina positioner inom ramarna för en fortsatt existerande kapitalistisk regim, är det självklart att kapitalismens sätt att fungera hela tiden skulle riskera att pervertera en sådan reform och vända den till sin motsats. I marknadsliberalernas tappning så handlar öppna gränser om lönedumpning, svaga fackföreningar och möjligheten att flytta arbetskraften hit och dit efter behag. Klasskampen tar inte paus bara för att stora reformer genomförs, tvärtom skapas nya arenor för klasskampen och det skulle vara helt nödvändigt med en konstant militant bevakning av politiken med öppna gränser så att den verkligen kom de arbetande och förtryckta och inte kapitalet till fördel.

CWI anpassar sig till reaktionära stämningar
Ett av CWI:s vanligaste argument mot parollen om öppna gränser är att arbetarnas politiska medvetenhet är för låg för att de ska kunna förstå ett sådant ”abstrakt” krav. Det gäller att utgå från den aktuella medvetenheten när man formulerar sin politik, brukar det heta. Just det argumentet figurerar bara indirekt i KL:s artikel men formuleras desto tydligare av Hannah Sell i CWI:s brittiska sektion:

We have to steadfastly oppose the scapegoating of asylum seekers and economic migrants, and fight for their rights. However, in doing so we are aiming to convince as many workers as possible of this position. To adopt, as some on the left do, a headline slogan like ”asylum seekers welcome here” is a mistake. It will never gain the ear of the vast majority of working-class people in Britain. Even amongst the most thinking sections of workers, who are aware of how the government uses asylum to deflect attention from its neo-liberal policies, there is a feeling that Britain cannot cope with more than a limited number of asylum seekers. Amongst broader sections of the working class the wave of anti-asylum seeker propaganda has had a marked effect. There is a feeling that their numbers are partly responsible for the dilapidated state of public services. And while racism is clearly a strong element in the most vitriolic anti-asylum feeling, this is not a simple question. It is undoubtedly true that the anti-asylum feeling is stronger in towns with small black and Asian populations, or in predominantly white suburbs on the edges of more mixed towns, than it is in London, where two-thirds of immigrants settle and 28% of the population are from ethnic minorities. (Incidentally, this proves that it is not overcrowding that causes anti-asylum feeling, as London is by far the most densely-populated part of Britain.) Nonetheless, anti-asylum seeker feeling does not only exist among white workers, but also among second and third generation immigrants from the neo-colonial world. Several opinion polls show that, as a result of the deluge of propaganda against them, the broadest hostility is towards Eastern European refugees rather than those from Africa or Asia.

Asylum and immigration in Britain today, Hannah Sell, Socialism Today, nr 79/2003

Sells beskrivning av förekomsten av reaktionära strömningar inom vissa sektorer av arbetarklassen är helt riktig. Hennes och CWI:s slutsatser av denna observation är dock allt annat än korrekta. Sell argumenterar ogenerat för behovet att anpassa sig till en nationellt chauvinistisk trend inom arbetarklassen. Märk väl att Sell inte motsätter sig en paroll om att ”invandrare är välkomna”, utan det handlar om den mycket snävare kategorin ”asylsökande”. Inte ens dessa får vi öppet tillstå att de är välkomna på en generell nivå. KL frågar sig i sin artikel ”vilket reaktionärt tryck RS böjer sig för?”. Hans partikamrat Hannah Sell har redan besvarat den frågan åt honom. CWI/RS kröker rygg inför nationalism och rasism hos de minst medvetna skikten inom arbetarklassen. Dessa skikt har dock inte uppfunnit sina förvirrade och inskränkta idéer själva, utan återspeglar bara en borgerlig idétradition. Därför kan man säga att RS indirekt anpassar sig till den chauvinistiska propagandan från den härskande klassen.

Ytterligare ett exempel på hur CWI/RS delvis viker ner sig inför chauvinismen är den brittiska sektionens agerande i samband med en strejk inom oljesektorn 2009. Strejken riktades inte mot arbetsköparna, utan mot utländsk arbetskraft (mot 100 portugisiska och italienska arbetare). Målet för strejken innebar att brittiska arbetare ställdes mot arbetare som invandrat till Storbritannien och mot arbetare i andra länder överhuvudtaget. Det uttrycktes inledningsvis i den rasistiska parollen ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. I förlängningen uttrycker den fackföreningsbyråkratins och de mest välbeställda arbetarnas önskan om att få bilda en privilegierad aristokrati inom arbetarklassen på bekostnad av invandrade arbetare och arbetare i tredje världen.

Det uppseendeväckande i sammanhanget är att RS brittiska systerorganisation Socialist Party gick ut och försvarade strejken aktivt. SP-medlemmen Keith Gibson, pådrivande medlem i strejkkommittén, lyckades förvisso putsa till strejkens fasad genom att driva igenom krav som att de invandrade arbetarna skulle erhålla samma lönenivåer som brittiska arbetare (vilket de för övrigt redan erhållit genom fackliga förhandlingar, det var inte detta kampen handlade om). Strejkens mål förblev ändå detsamma. SP motsatte sig aldrig heller huvudparollen, som i Sverige vid sidan av extremhögern än så länge bara försvaras av stalinistiska Kommunistiska Partiet. Det enda strejken ledde till var att 102 brittiska arbetare erhöll fortsatt arbete på bekostnad av lika många portugisiska och italienska arbetare. Detta beskrevs av SP skandalöst nog som en seger. Partiets ingripande i strejken framhölls som ”exemplariskt”, när det i själva verket handlade om att man de facto kapitulerat för en rasistisk paroll och anpassat sig till ett chauvinistiskt tryck. Så ser CWI:s alternativ ut till parollen om de öppna gränserna.

RS brukar ofta försvara sig med argumentet att det viktigaste är att få ut arbetarna i kamp. Genom klasskampens erfarenheter av gemensam kamp mellan olika grupper av arbetare kommer sexistiska och rasistiska yttringar att försvinna. Det ligger många korn av sanning i det argumentet. Klasskampen är verkligen en enande faktor, vilket RS tyvärr betonar på ett alltför ensidigt vis. Samtidigt som det är sant att klasskampen river ner barriärer mellan olika arbetarskikt, är det inte sant att detta sker per automatik av sig självt. Det skulle i och för sig ha varit praktiskt om klasskampens utveckling och framväxten av en revolutionär socialistisk medvetenhet hade varit en naturlig och objektiv process – för då hade det inte behövts några marxistiska kadrer som med hjälp av sitt program, organisation och taktik försett rörelsen med hjärna och ryggrad. Behovet av en förtruppsorganisation uppkommer just därför att arbetarna inte spontant kommer att dra alla de rätta slutsatserna. På vissa punkter är det till och med så att det kommer att krävas precis det motsatta till vad CWI håller på med: En outtröttlig politisk offensiv inom arbetarklassen mot några av dess mest skadliga vanföreställningar. Dit hör sexismen, nationalismen och rasismen. Vissa idéer går inte att kompromissa med, eftersom de helt enkelt är för farliga i sina reaktionära implikationer. Får rasismen grepp om arbetarklassen kan den i värsta fall göras delaktig i krig och folkmord. Det är därför en fullständig katastrof att resonera som Hannah Sell och resten av CWI gör. Socialist Partys aktiva roll i de nationalistiska strejkerna 2009 visar också hur fel man kan hamna utifrån ett sådant resonemang.

Impressionistisk metod
Ett av CWI/RS metodologiska fel är att de tar sin principiella och första utgångspunkt i arbetarnas subjektiva medvetenhet när de formulerar sin politik. Förutom i revolutionära situationer kommer den alltid att vara mer eller mindre påverkad av samhällets officiella ideologier. Det finns även andra problem med denna metod. Arbetarklassen är aldrig socialt och politiskt homogen så att det går att prata om klassens medvetenhet som en sammanhållen företeelse. Vilka människor är det vi refererar till när vi pratar om ”arbetarklassens medvetenhet”? Är det de mest exploaterade papperslösa skikten, socialt förtryckta skikt av arbetare som kvinnor eller invandrare, är det de fackligt förtroendevalda, de mest välbeställda industriarbetarna, unga arbetare, vänsterrevolutionära arbetare, sådana som röstar på moderaterna… osv.? Medvetenhet är dessutom inte en statisk företeelse utan skiftar ständigt i innehåll och form.

Grupper som formulerar sin politik med utgångspunkt i ”arbetarklassens medvetenhet” kommer i själva verket aldrig att utgå från den samlade arbetarklassens kollektiva medvetenhet. Det går inte eftersom det finns stora politiska motsättningar inom arbetarklassen och eftersom dess medvetenhet hela tiden rör på sig. Vad CWI/RS egentligen gör är att de utgår från vissa skikt inom arbetarklassen och den medvetenhet som de råkade ha vid en viss tidpunkt. När det gäller CWI:s motvilja gentemot paroller som ”asylsökande är välkomna” eller ”öppna gränserna” är det definitivt inte de mest avancerade skiktens medvetenhet man har valt att basera sig på.

Övergångsprogrammets metod
Som trotskister anser Arbetarmakt att den första och mest principiella utgångspunkten för att formulera en revolutionär linje utgörs av de objektiva politiska uppgifter som arbetarklassens måste lösa och som härrör ur kapitalismens ekonomiska och sociala utveckling samt ur klasskampens dynamik. Huruvida det behövs en världsrevolution är till exempel inte beroende av medvetenheten hos någon grupp i samhället. Behovet av en världsrevolution uppstår ur de kriser och motsättningar som kapitalismen hela tiden kastar in mänskligheten i. Denna slutsats gäller även om det i en hypotetisk situation inte skulle finnas en enda levande människa på plats för att ha medvetenhet om saken. Behovet av en världsrevolution är ett objektivt samhällsvetenskapligt faktum, inte en fråga om improviserat tyckande.

Samma sak gäller för parollen om att öppna gränserna. Just nu finns miljontals immigranter på marsch världen över. Så kommer det att fortsätta så länge det nuvarande idiotiska samhällsystemet tillåts härja. Antingen går vi med på att de imperialistiska nationalstaterna ska ha rätten till sista ordet om vilka invandrare som får bosätta sig inom dess gränser och då reser vi inte parollen om att öppna gränserna. Men den som går med detta är heller inte någon revolutionär (därför att det inte är speciellt revolutionärt att acceptera den borgerliga statens maktmonopol eftersom jobbet som revolutionär från början handlade om att angripa detta maktmonopol). Alternativet är att neka den borgerliga staten beslutanderätt om var människor ska bo någonstans. Men ett sådant förnekande blir en helt tom gest om man inte formulerar paroller som verkligen kringskär borgarklassen och dess stat i deras maktutövning. Rent krasst skulle att öppnande av gränserna rädda situationen för väldigt många utsatta människor.

Inget av det som sagts hittills innebär att Arbetarmakt ignorerar stämningsläget inom arbetarklassen. Jag har heller inte argumenterat för att trotskister inte alls ska utgå från arbetarnas medvetenhet. Det enda som sagts är att revolutionärer inte kan börja där. Precis som Hannah Sell och CWI erkänner vi som sagt problemet med viss chauvinism inom arbetarklassen. Men vårt sätt att utgå från arbetarnas subjektiva medvetenhet är att a) identifiera denna situation b) och försöka förändra den c) genom att argumentera för ett alternativt synsätt, inte genom att avstå från en fundamental del av ett internationalistiskt program.

RS tror att parollen om öppna gränser är ett hinder för att en revolutionär socialistisk medvetenhet ska utvecklas inom arbetarklassen. Men det är tvärtom deras linje som är ett hinder. Det finns mycket lite i det RS argumenterar för i den här frågan som direkt angriper grundvalarna för kapitalismen. Att hindra utvisningar i konkreta fall, att stoppa reaktionära lagförslag, att vara mot EU och Schengen, att vara för att de asylsökande från just den eller den pågående konflikten ska få komma kan förstås vara irriterande för kapitalisterna och staten. Men det angriper inte deras system som sådant. Det gör däremot parollen om att öppna gränserna. Nationalstaten är nämligen den fundamentala politiska enhet som varje kapitalistklass baserar sig på i den internationella konkurrensen och för att hålla den egna arbetarklassen i schack. En nationalstat med öppna gränser är en nationalstat i sönderfall. Det skulle innebära att kapitalistklassen går miste om en del av makten över sitt eget territorium och att den därmed försvagas politiskt. Där borgarklassen retirerar kan arbetarklassen gå fram.

Den nuvarande imperialistiska världsordningen innebär relativt välstånd i de utvecklade metropolerna parallellt med armod i den så kallade tredje världen. Europa och USA behöver sina murar för att behålla detta tillstånd. Alla människor är i praktiken inte lika mycket värda i dagens värld. Vi slåss för att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det innebär att människor ska ha rätt att söka sig sin utkomst överallt där möjligheterna till arbete och utveckling finns. Vi trotskister motsätter oss totalt speciella rättigheter och privilegier för människorna i den rika världen. Därför måste gränserna öppnas samtidigt med en hård kamp för lika löner, kollektivavtal, fackliga rättigheter och massiv omfördelning av samhällets resurser. Arbetarklassen kan bara segra som en global armé och för att skapa den behövs ett program som enar arbetare över nationella gränser, inte ett program som bevarar den nationella splittringen.

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *