Avvisa politikernas och facktopparnas spel: Las försvaras endast genom kamp

Amerikanska arbetare i politisk strejk, 1 maj 2017. Foto: mollyktadams, Flickr (CC BY 2.0)

I torsdags kväll (15 oktober) kom beskedet om att förhandlingarna mellan fack och arbetsköpare om försämrad arbetsrätt återigen strandat. Uppdraget att förbereda angreppen på arbetsrätten återgår därmed, för stunden, till regeringen Löfven. Den regeringskris som står för dörren och den reformistiska byråkratins hantering av frågan väcker frågan: hur försvarar vi anställningsskyddet och flyttar fram arbetarklassens positioner, mot politikernas angrepp, arbetsköparnas offensiv och facktopparnas svek?

När Löfvens S/MP-regering tillträdde med januariavtalet som regeringsprogram var det en varning till landets arbetarklass om att angrepp på våra rättigheter och villkor stod för dörren. Nu håller den rävsax som Socialdemokraternas försatt sig i på att slå igen. Men insatserna är betydligt högre än bara socialdemokratins fortsatta maktinnehav. Det som står på spel nu är det redan urholkade anställningsskyddet, men på längre sikt gäller det frågan om hur kapitalets allt mer aggressiva angrepp ska besvaras av fackföreningsrörelsen och arbetarklassen i stort: genom att fortsätta backa, eller genom en motoffensiv.

Förhandlingarna mellan parterna (LO, tjänstemannasidans förhandlingsorganisation PTK och kapitalets klassorganisation Svenskt Näringsliv) som i fredags brakade ihop för andra gången har ända sedan starten kantats av den reformistiska LO-byråkratins försök att föra även sina egna förbund bakom ljuset i jakten på en överenskommelse med kapitalet. Redan i december 2019 kunde Kommunalarbetaren rapportera om spelet bakom förhandlingarna, där en liten grupp LO-byråkrater målmedvetet samarbetat med Svenskt Näringsliv för att få en uppgörelse i hamn, och aktivt fört kritiska fackledningar bakom ljuset. I den avsiktsförklaring som då, i hemlighet, togs fram som grund för förhandlingarna framkom att man var redo att ge arbetsköparna fria händer för att göra sig av med vem man vill, oavsett orsak.1 Trots att förhandlingar inleddes under våren 2019 var det således först i december som ledningen i mer kritiska förbund, som Kommunal, fick se avsiktsförklaringen.

Kritiken har hela tiden varit högljudd mot LO-ledningens agerande, som enligt en motion till LO:s kongress ”förbrukat vårt förtroende att förhandla i dessa frågor”, inte minst från kritiska förbund som Kommunal, Byggnads, Fastighets, Målarna och Seko. Men LO-ledningens fulspel och ränksmiderier mot de egna medlemsförbunden har fortsatt.

Så kunde t.ex. Kommunalarbetaren i onsdags avslöja att representanter för LO, sedan den första förhandlingsomgången kraschat, förra helgen i hemlighet träffade Svenskt Näringsliv för överläggningar om att återuppta förhandlingar, och detta trots motståndet från flera förbund mot LO-ledningens beredvillighet att förhandla bort principen om saklig grund för uppsägning av personliga skäl.2 LO-styrelsen fick ingen information om mötet när den träffades i måndags och tisdags, skriver Kommunalarbetaren, förrän en kallelse till ett extra styrelsemöte plötsligt kom på tisdagskvällen, ”som en blixt från klar himmel”, enligt Byggnads ordförande. Byggnads reserverade sig därefter, tillsammans med Målarna, Seko, Fastighets, Pappers och Transport, mot beslutet om att återuppta förhandlingar ”med kniven mot strupen”. Men nya förhandlingar kom till stånd ändå. LO-ledningens mål är uppenbart: ett avtal ska till varje pris sys ihop för att rädda ansiktet på S-regeringen och blidka C och L. ”Det är uppenbart att det har tagits hänsyn till regeringen och Socialdemokraterna”, som en källa säger till Kommunalarbetaren om det en annan källa kallat för ”fulspel av värsta sort”. Det är inte för inte som LO-ordförande Susanna Gideonsson har en plats i Socialdemokraternas ledning.

Nu har förhandlingarna dock, för andra gången, kraschat, och LO:s styrelse var i torsdags enig i sitt nej till avtalet. Men inget garanterar att ett nej blir svaret vid en eventuell tredje förhandlingsrunda. För ett ja till nya förhandlingar, eller en ny uppgörelse om det kommer till det, måste 60 procent av LO:s representantskap, eller 71 av 118 ledamöter, rösta ja. 48 nej-röster räcker alltså för att förslaget ska falla. De sex förbund som sa nej till nya samtal förra gången har tillsammans 34 ledamöter i representantskapet, rapporterar SvD3 – alltså fattas 14 röster. Men Kommunal, som tidigare varit fränt kritiska till förhandlingarna, har ensamt 32 röster, och kan alltså agera vågmästare vid en eventuell tredje runda om de ansluter sig till de kritiska förbunden. All press måste sättas på Kommunal-topparna för att tvinga dem att göra så.

Men medan LO sa nej också den här gången var PTK (med representanter från Unionen, Ledarna, Sveriges Ingenjörer, Saco och TCO) mer positiva. I torsdags framträdde PTK:s förhandlingschef sida vid sida med Svenskt Näringslivs förhandlings vice vd för en gemensam pressträff där de ”beklagade” att LO avvisat arbetsköparsidans bud, eller, som Svenskt Näringslivs vice vd uttryckte det, ”inte orkade ta det i mål”.4 Som om frågan om att ge arbetsgivare carte blanche att säga upp vem som helst handlar om ”ork”! I en skamlig uppvisning av brist på solidaritet sade sig sedan PTK vara villiga att fortsätta med egna förhandlingar om ett avtal med Svenskt Näringsliv. På så sätt vill tjänstemannafackens toppar, vars medlemmar också skulle drabbas hårt av arbetsköparsidans angrepp på anställningstryggheten, nu kasta LO-arbetarna under bussen. Det är ett svek som måste fördömas.

Regeringskrisen
I skrivande stund går en tredje förhandlingsrunda inte att utesluta, men inte heller en regeringskris, om Vänsterpartiet faktiskt skulle se sig tvingade att göra allvar av sitt misstroendehot. Hur allvarligt menat det är förblir dock oklart. Jonas Sjöstedt och hans efterträdare in spe, Nooshi Dadgostar, har snarare gång på gång betonat att de mest av allt vill ”rädda regeringen”.

Ända sedan Vänsterpartiet släppte fram Löfvens regering har man retoriskt framställt sig som en ”vänsteropposition”, men vid det första verkligt stora testet av partiets omtalade ”röda linjer” har, ironiskt nog, en grundmurad lojalitet med S-byråkratins intressen i stället framträtt som det överordnade målet. Det som sades mellan raderna redan i januari 2019 blir nu tydligare, och partiet framträder allt mer öppet som en extern (i praktiken utestängd), men lojal del av regeringsunderlaget, med agenda att rädda Löfven vid makten. Löfven vet å sin sida också om att dagens Vänsterpartiet är ett rakt igenom parlamentariskt parti. Utan något annat än sina parlamentariker att sätta bakom orden, utan en rörelse på arbetsplatser, i facken och på gatorna i ryggen, är ett nyval i slutändan lika farligt för Vänsterpartiet som för Socialdemokraterna. (Mer om regeringskrisen här.)

Utöver ett misstroendevotum skulle man kunna spekulera i några andra lösningar på krisen ur regeringens perspektiv, men ingen av dem ser i dagsläget särskilt troliga ut. C och L har svårt att backa från kravet på att arbetsrätten nedmonteras. Vänsterpartiet kan fälla regeringen, men utan några andra förändringar väntar i så fall troligen en blåbrun M/KD/SD-regering, som också de gärna vill angripa arbetarklassens rättigheter på samma sätt som den nuvarande. Och även om Löfven kör över C och L har de i sin tur svårt att bilda regering med M och KD, som nu gått längre ut i en konservativ, kapitalistisk riktning och har blickarna riktade mot Jimmie Åkessons SD.

Även övriga inblandade – alltså S, MP, C, och L, och kanske även den reaktionära, blåbruna oppositionen – verkar mest av allt hoppas på att parterna ”kommer överens”, det vill säga, att LO (och TCO och Saco) viker sig för Svenskt Näringslivs krav, så att ”ordningen på arbetsmarknaden” och därmed fortsatt stabila förutsättningar för arbetarklassens utsugning kan säkras.

Lösning på vilkas villkor?
Som LO-ledningen helt korrekt har påpekat handlar förhandlingarna, och den 20:e punkt i januariavtalet som gett upphov till dem, egentligen om mer än bara las, turordningsregler och giltiga skäl för uppsägning. LO jämför i stället processen med att ta fram ett nytt Saltsjöbadsavtal, det vill säga, en ny överenskommelse om hur fackets ledning och kapitalets dito ska reglera den ekonomiska klasskampen. Angreppet på arbetsrätten måste därför se som startskottet på en upptrappad nedmontering av alla de rättigheter arbetarklassen i Sverige tillkämpat sig under 1900-talet.

Den ”flexibilitet” januariavtalet omnämner är ett kodord för något som både representerar en återgång till det tidiga 1900-talets arbetsmarknad, med daglöneri och mycket svaga skyddsstrukturer för arbetarklassen, men också något nytt, när det gäller hur it-teknik gör själva den kapitalistiska produktionen mindre beroende av de fasta (och för arbetarklassen ”trygga”) strukturer för lönearbete som präglat 1900-talets arbetsmarknad och därmed den fackliga strategin i den svenska modellen. Svunnen är den tid då ett LO-fack enkelt kunde registrera nyanställda i företaget X som medlemmar på deras första arbetsdag och sedan, i lugn och ro, i 40 års tid förhandla kollektivavtal och inhämta medlemsavgifter.

Inför en sådan förnyelse av arbetsmarknaden, som redan är i full gång, blir alltså frågan inte bara en om försvarskamp, utan också en om en helt annan typ av facklig rörelse, som kan möta nya former av kapitalistisk utsugning och förtryck. Frågan är alltså inte bara om facket och arbetarrörelsens ledning kan försvara redan vunna reformer, utan om man klarar av att se till att denna övergång löses på arbetarklassens, snarare än kapitalets, villkor. Las-striden är ett lackmustest för hur alla inblandade kommer att klara en sådan utmaning.

S-toppens taktiska spel i las-frågan visar, med all önskvärd tydlighet, att de prioriterar regeringsmakten framför ett principfast försvar av arbetarklassens rättigheter. Och V-ledningens handfallenhet (i bästa fall) visar att de är oförmögna eller ovilliga att ta kamp mot regeringen. Av de övriga partierna i riksdagen, de öppet borgerliga, finns naturligtvis inget att hämta annat än fortsatta angrepp för att öka deras uppdragsgivares vinster.

Vidare till LO. LO-ledningens metoder mot de förbundsledningar som än så länge strävat emot visar att inte heller de är något att lita på för ett långsiktigt försvar, och än mindre är villiga att gå på offensiven. Inte heller de som är anslutna till TCO-förbund har något att hämta hos sin förhandlingsdelegation, vilket torsdagskvällens patetiska uppvisning, sida vid sida med arbetsköparna, underströk. Lösningen för alla de arbetare och tjänstemän som nu står inför angrepp på arbetsrätten stavas därför kamp, på våra egna villkor.

Lösningen stavas kamp
Vi har tidigare uppmärksammat den budkavle (PDF) som, sedan i december 2019, cirkulerar till försvar för turordningsreglerna och saklig grund-begreppet i las, på initiativ av fackklubben på Volvo lastvagnar i Umeå. Alla fackligt aktiva bör med förnyad styrka försöka få den antagen i sin klubb. Anta och sprid den fackliga budkavlen!

Men en namninsamling kan bara vara första steget i vår försvarskamp. Byråkraterna i fackets toppskikt har inte sällan fjärmat sig från de villkor deras egna medlemmar lever under, och kommer därför inte att bjuda mer motstånd än vi tvingar dem till. Ledningen för LO-facken, liksom ledningen för alla tjänstemannaorganisationer som ingår i PTK, måste pressas att inte ingå i några nya förhandlingar på de här premisserna, när fredsplikt råder och ett politiskt avtal redan finns skrivet om att anställningstryggheten ska försämras. De enda förhandlingar som bör accepteras är sådana om bättre och starkare villkor, inte om hur mycket sämre vi ska få det. Om LO:s fulspel för att nå en uppgörelse och sälja ut våra rättigheter fortsätter, och inget tyder på motsatsen, måste aktiva i de kritiska förbunden verka för att deras representanter inte bara lämnar förhandlingskommittén, utan även för att de bryter helt med LO. Dra tillbaka förhandlingskommitténs ruttna mandat! Nej till förhandlingar under galgen!

Utöver budkavlen och press inifrån på ett klart nej till nya förhandlingar måste också alla arbetare, oavsett om de är anslutna till ett fackförbund eller ej, påbörja organiseringen för politiska strejker, något vi skrivit mer om här. Det kravet har också lyfts av bl.a. Vänsterpartiets fackliga nätverk och Kommunistiska partiet, men då i betydelsen av en kortvarig protestaktion, som enligt gängse praxis då inte skulle bryta mot fredsplikten. Politiska strejker enligt den modellen vore ett bra steg på vägen, men i det här allvarliga läget har vi inte råd att stanna där. Vi måste organisera oss för vilda strejker och en politisk generalstrejk för att angreppen ska dras tillbaka och för att stärka, inte försvaga, anställningstryggheten. Det oavsett vad fredsplikten säger. Påbörja arbetet för vilda strejker!

Ledningen för LO, TCO, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet visar här och nu vad de går för. När arbetarklassen ställs inför skarpa hot mot våra rättigheter och arbetsköparsidan överallt flyttar fram sina positioner kommer kompromissernas och eftergifternas väg bara att leda oss i fördärvet. Eftersom arbetsköparsidan aldrig upphör med sina ansträngningar att öka utsugningen av oss kan inte heller kampen för att försvara arbetsrätten ta någon hänsyn till reformisternas parlamentariska schackrande, eller till enigheten inom LO om de säljer ut våra rättigheter. En kamp mot angreppen, oavsett om de kommer från ett svekavtal från LO eller via lag, genom politiska strejker blir första steget för att vinna inte bara striden om las, men för att reorganisera arbetarrörelsen under en ny ledning, som står rustad inför framtidens utmaningar och som inte gång på gång förråder arbetarklassen.

Per Håkansson

1Så gick det till när LO fortsatte förhandla om LAS, Kommunalarbetaren, 2019-12-17
2Hemligt möte bakom återupptagna LAS-förhandlingar, Kommunalarbetaren, 2020-10-14
3Las-avtal kunde stoppats även om styrelsen sagt ja, SvD, 2020-10-16
4Svenskt Näringsliv och PTK överens – beredda att gå vidare utan LO, SVT, 2020-10-16