Stoppa angreppen på las – fäll regeringen

I torsdags nåddes svenska väljare återigen av braskande rubriker om en regeringskris. Januariavtalet, som skulle garantera en stabil minoritetsregering, och som kunde röstas igenom tack vare Vänsterpartiets nedlagda röster, knakar återigen i fogarna. De senaste veckorna har Löfvens S/MP-regering, med parlamentariskt stöd av C och L, stått inför den blåbruna oppositionens allt mer tydliga planer på ett maktövertagande, men den här gången var det Vänsterpartiet som stod för hotet om misstroendeomröstning.

När Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet i januari 2019 tryckte på gul knapp, alltså la ner sin röst, i och därmed släppte fram Stefan Löfven som statsminister med januariavtalet som program, var det också med ett löfte om att fälla regeringen om man gick vidare med lagstiftning för att angripa anställningstryggheten.

Det januariavtalet säger i frågan är att arbetsrätten ska “moderniseras” genom att öka kapitalets “flexibilitet”, och att lagen om anställningsskydd, las, ska “ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”.1 Med andra ord ett tydligt angrepp på arbetarklassens anställningstrygghet och villkor, och en kraftig förskjutning av styrkeförhållandena på arbetsmarknaden till arbetsköparnas fördel, något flera fackliga ledare också påpekade. Detta ska ske genom en utredning i frågan, och därefter lagstiftning, om inte arbetsmarknadens parter kan komma överens på egen hand.

Sedan utredningens förslag lades fram, i juni, inleddes också förhandlingar mellan LO, PTK (som samlar TCO- och Saco-förbund) och Svenskt Näringsliv, men som vem som helst kan räkna ut hade arbetsköparsidan även här en kraftig fördel – i och med lagstiftningshotet förhandlade facken under hot, och om arbetsköparna inte fick som de ville kunde de helt enkelt avbryta förhandlingen och lugnt invänta en lag signerad arbetarhataren Annie Lööf.

Och där är vi i dag – trots att LO-pamparna enligt uppgift var beredda till stora “eftergifter”, det vill säga, förräderier mot sina medlemmar i frågan, har förhandlingarna kraschat, vilket sätter frågan om lagstiftning på agendan, och därmed Vänsterpartiets misstroendehot.

Det är svårt att säga hur ärligt menat V-ledningens misstroendehot är. S-ledningen har uppenbarligen sett det som ett tomt hot, eller åtminstone räknat med att Sjöstedt, ställd inför alternativet att faktiskt på riktigt fälla regeringen, skulle backa. Men sedan den blåbruna oppositionen – först KD, sedan M och SD – sagt sig vara villiga att rösta för en misstroendeförklaring (självklart av sina egna skäl) har Sjöstedts hot, oavsett avsikterna, plötsligt blivit en politisk realitet.

Nu ökar pressen på alla inblandade, i ett slags politiskt chicken race. Ska Sjöstedt dra tillbaka hotet, nu när risken är att regeringen avsätts? Vad händer om Jimmie Åkesson förekommer Vänsterpartiet och lägger en egen misstroendeförklaring? Kan Löfven pressa LO att återgå till förhandlingsbordet? Eller kan han övertala C och L att backa från denna punkt, en av partiernas viktigaste i januariavtalet?

Vänsterpartiet har gjort tydligt vilken lösning de föredrar: låt partnerna förhandla vidare, men utan lagstiftningshotet. Logiken är, enligt lördagens P1-intervju med den blivande partiledaren Nooshi Dadgostar2, att misstroendehotet i sig gör att den delen av januariavtalet har fallit. Därmed ska Löfven få “mer tid” (att tvinga LO tillbaka till förhandlingsbordet) och parterna ska därefter “lösa ut frågan”.

Det Dadgostar och Vänsterpartiet inte besvarar är dock exakt vad parterna ska förhandla om. Vad är det som ska “lösas ut”? Även om vi godtar påståendet om att lagstiftningshotet fallit (vilket inte alls är säkert) är vi bara tillbaka i samma läge som i juni, där facken, för att januariavtalet tvingar dem, ska förhandla om försämringar i sina egna villkor. Varför vill Vänsterpartiet så gärna se några förhandlingar på sådana premisser?

Bakgrunden till det, liksom till den här och alla tidigare kriser under januariavtalets tid, finns i det uppenbara hot som både S, MP, V, C och L säger sig vilja undvika: sett enbart inom parlamentarismens snäva ramar är det logiska alternativet om Löfven avgår en blåbrun M/KD/SD-regering.

Oavsett om januaripartierna och Vänsterpartiet åter lyckas lösa regeringskrisen i elfte timmen kvarstår faktum. För att säkra ett socialdemokratiskt regeringsinnehav i minoritet tvingades Löfven till en pakt med öppet borgerliga krafter, och för att undvika en M/KD/SD-regering såg sig Vänsterpartiet tvingade att godta det.

Som kämpande kommunister har vi ett annat perspektiv. Som vi påpekade redan när januariavtalet slöts:

Det går att tänka sig en annan väg. Ett uppkäftigt, stridbart Vänsterpartiet som inte bara avvisar M och KD:s reaktionära, blåbruna sörja utan som även säger, klart och tydligt, att man inte kommer att ta ansvar för liberalernas (och med dem Socialdemokraternas) bryderier i att bilda regering.

(..)

Med den attityden hade man sedan kunnat gå ut stärkt i en nyvalsrörelse. Inte respekterad av Löfven eller Annie Lööf, men med en appell åt ett helt annat håll än riksdagsledamöternas kontor och lägenheter – åt landets arbetare och fattiga, åt alla de som hotas av borgerlig och rasistisk politik.

Om det sedan hade resulterat i nyval eller i en reaktionär regering med SD-inflytande hade Vänsterpartiet med högt huvud kunnat ta ledningen i kampen, utan att behöva associeras med att i slutändan ha försvarat liberalismens status quo. Det hade varit en stabil grundval inför en valrörelse eller för motstånd mot den reaktionära offensiven.

Så blev, naturligtvis, inte fallet, och vi hade inte heller räknat med det. I stället har Vänsterpartiet, ännu en gång, ställts inför problemen med sitt parlamentariska perspektiv. Om Socialdemokraterna är så mycket större och om fackföreningsrörelsen fortfarande leds av högerinriktade, svekfulla byråkrater har man i slutändan, i den parlamentariska matematiken, inte så mycket att sätta emot. Ur det perspektivet har Löfven trumf på hand: då är alternativet verkligen en regering för överklassens intressen under S och MP, eller under M, KD och SD.3

Januariavtalet var ruttet från början, liksom Vänsterpartiets godkännande av det. Våra lärdomar av vårens tilltagande angrepp på arbetarklassens villkor och framflyttandet av högerns och överklassens positioner, vare sig det gäller avskaffad värnskatt, införandet av marknadshyror eller angreppen på anställningstryggheten är att avtalet, och regeringen Löfven, inte kan besegras i riksdagens korridorer eller genom aldrig så taktiska manövrar mellan dagens partier. Inte heller kommer LO-byråkratin att vara några allierade i den kampen, vilket deras beredvillighet att sälja ut våra rättigheter i förhandlingarna med arbetsköparsidan visar. Och Vänsterpartiet har, trots misstroendehotet, tydligt visat att de antingen inte vill eller kan se längre än positionen som lojal opposition till Löfven (med hoppet om en framtida plats i en S-regering). De har heller inget svar på hur en framtida blåbrun regering kan bekämpas.

I riksdagen har arbetsköparsidan, via sina välbetalda representanter och nickedockor, för närvarande styrkeförhållandena på sin sida. Samma sak gäller i media. I samhället i stort är det dock vi, alla arbetare som skapar överklassens vinster, som har den numerära fördelen. Kampen för att slå tillbaka angreppen på anställningstryggheten, och alla de andra angrepp en allt mer krisande och instabil borgerlighet försöker genomföra eller kommer att genomföra när coronakrisens inverkan på ekonomin slår ut i full blom, måste därför i stället föras ute på arbetsplatser, på gator och torg (med social distans), ofta mot den svekfulla reformistiska ledningens direktiv. I den kampen måste ett nytt arbetarparti svetsas samman, med ett program för att erövra makten.

Vårt svar till besvikna S- och V-väljare, till fackligt aktiva och till alla de aktivister som med besvikelse och rädsla ser på de stundande angreppen på anställningstryggheten blir därför detta: angreppen på las, januariavtalet och den regering som möjliggjorde det kommer inte att falla av sig själv. När den nuvarande fackliga och politiska ledningen för arbetarrörelsen har visat sig vara kraftlös eller bankrutt krävs en ny ledning för att föra kampen vidare. Kampen mot januariavtalet, mot alla regeringens borgerliga förslag och mot en framtida reaktionär M/KD/SD-regering inte bara kan utan måste föras av nya skikt och utanför riksdagens korridorer.

Per Håkansson

Se även artikeln Vilda strejker behövs till försvar för las.

1 Hela avtalet går att läsa på den något anonyma sajten Januarioverenskommelsen.se
2 Ekots lördagsintervju, 2020-01-10
3Vänsterpartiet och vägen till den gula knappen, Arbetarmakt, 2019-04-03