Vilda strejker behövs till försvar för las

Kapitalets offensiv mot arbetarklassen fortsätter. Sedan länge har siktet varit inställt på att få bort eller försämra de lagar som ger anställda ett visst skydd mot att arbetsgivaren ska styra och ställa helt efter eget huvud. Den turbulens som mynnade ut i det så kallade januariavtalet visade sig vara ett utmärkt tillfälle att skrida till verket för att fortsätta trasa sönder de landvinningar arbetarklassen i Sverige uppnådde efter andra världskriget.

Lagen om anställningsskydd – las – är en fortsättning på en tidigare, liknande lag som infördes som ett direkt resultat av de vilda strejkerna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Det var en eftergift från socialdemokratins sida för att lugna ner stämningarna på arbetsplatserna.

Las innebär bl.a. att arbetsgivaren inte får säga upp folk utan “sakliga skäl” som t.ex. arbetsbrist eller grov vanskötsel av arbetsuppgifterna. Vid uppsägning av personliga skäl måste olika alternativ ha prövats först: omplaceringsutredning och kanske även omplaceringsförsök samt rehabilitering. Den säger också att tillsvidareanställning (fast anställning) ska vara det normala, att uppsägningstiden ska vara minst en månad och att turordningsregler ska gälla vid uppsägning (sist in, först ut).

För att Centerpartiet och Liberalerna skulle gå med på att stödja en S-regering skrevs det in i januariavtalet att las måste förändras. I juni kom så utredningens förslag, som helt går på arbetsgivarens linje och därmed föreslår en rad försämringar:

  • Alla arbetsgivare ska ha rätt att göra undantag för fem personer från turordningsreglerna. Framför allt på små arbetsplatser kommer regeln sist in, först ut inte längre gälla. Detta kommer framför allt att drabba äldre, kanske lite slitna, anställda samt de som ofta säger emot och är obekväma.
  • Förslaget om att arbetsgivaren får ensamrätt på att bestämma vem som får gå vid exakt lika lång anställningstid leder till samma sak som förslaget om undantag för fem personer; att den som slitits ut mer eller som har egna åsikter kommer straffas.
  • Det ska inte längre gå att slå samman driftsenheter vid uppsägningar. I nuläget kan olika arbetsenheter formellt betraktas som en större enhet för att göra omplacering till ett alternativ istället för uppsägning.
  • Det ska inte längre vara möjligt för en anställd att ta stöd i las och ogiltigförklara en uppsägning i företag med upp till 15 anställda, d.v.s. i småföretag. I nuläget går det alltså använda sig av formuleringen att uppsägningar måste ha saklig grund för att ifrågasätta en uppsägning, det vill säga hävda att den inte har saklig grund. Denna möjlighet ska alltså försvinna om man jobbar på ett litet ställe.

Svenskt Näringsliv och deras politiska representanter försöker nu ta oss med på en resa vars slutdestination är cirka 100 år tillbaka i tiden. De här försämringarna, som är allvarliga nog, kommer bara vara början. Målet är att arbetande människor ska stå med mössan i handen och krökt nacke inför bossarna som ska kunna styra och ställa för kapitalets bästa.

Nu finns bara två alternativ: antingen kastar vi in handduken och accepterar liberalernas och borgarnas kommande diktatur på arbetsplatserna – eller så samlar vi oss och går till motangrepp. Som kommunister kommer vi arbeta för motangreppet.

Sedan i december 2019 cirkulerar en budkavle (PDF) till försvar för turordningsreglerna i las, på initiativ av fackklubben på Volvo lastvagnar i Umeå. Vi uppmanar alla att sprida denna budkavle och att se till att klubbar och avdelningar inom fackföreningarna ställer sig bakom.

Budkavlen är ett utmärkt sätt att börja bygga upp en opinion i denna för arbetarklassen ytterst viktiga fråga. Men hur framgångsrik den än blir kommer den i sig självt inte räcka för att rädda kvar las. På varje arbetsplats och i varje lokal fackförening måste nu kravet på politisk generalstrejk resas. Arbetsgivarna och borgerligheten har segervittring. Det enda sätt de kan fås att nyktra till är genom att lägga ner arbetet. Genom att stoppa produktionen och slå mot vinsterna kan arbetarklassen visa sin makt och tvinga Svenskt Näringsliv att dra sig undan med svansen mellan benen.

Problemet är att LO-toppen aldrig frivilligt kommer slå in på den verkliga klasskampens väg. Deras förfall har idag gått så långt att patetiska vädjanden är den enda kampmetod de klarar av, om de får bestämma själva. Det måste också understrykas att vi inte skulle befinna oss i dagens situation om det inte vore för det rena förräderiet från den högsta fackledningen och från socialdemokratins ledning. Det är de som har skapat den här situationen genom att använda arbetarnas rättigheter som valuta i en uppgörelse om makten med de nyliberala fanatikerna i Centerpartiet. Vi måste ändå kräva handling från deras sida samtidigt som vi måste förstå att facktopparna skyr verklig handling som pesten. Parallellt med att kräva handling från LO och TCO krävs det att steg omedelbart tas för oberoende organisering underifrån.

Las infördes som ett resultat av vilda, det vill säga olagliga, strejker utanför fackföreningsbyråkratins kontroll, och det är så las måste försvaras i dag. Det är dags att återuppväcka den rebelliska andan från gruvarbetarstrejken, hamnarbetarstrejken, skogsarbetarstrejken, städerskornas strejk m.fl. under 1960- och 70-talen. Givetvis är det inte realistiskt att vilda strejker ska bryta ut från ingenstans över en natt. Men allvaret i situationen i kombination med det öppna förräderiet från arbetarrörelsens så kallade ledning gör detta nödvändigt. Det är nu upp till varje radikal arbetare och vänstermilitant att arbeta för att det också blir realistiskt. För en sak kan vi slå fast: inget är mer orealistiskt än att vädja till fack- och S-pamparnas förnuft. Men precis som för 40 år sedan kommer vilda strejker som leds av kommittéer som sätts upp underifrån på arbetsplatserna att förändra spelplanen. Vi kommer antingen kämpa eller förlora i det här läget. Påbörja arbetet för vilda strejker!

Eduardo Montero

Läs mer om det politiska spelet runt las här. Se även våra tidigare artiklar om vilda strejker: