Efter kyrkovalet i september stoltserar högerextrema Alternativ för Sverige (AfS) för första gången med valda ledamöter i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande församling. Drygt 11 000 röster gav 1,26 % och tre mandat. Dessutom vann man mandat i stifts- och kyrkofullmäktige. Var står AfS inför riksdagsvalet nästa år, var kommer de ifrån, och hur bekämpar vi dem?
Grunden för AfS lades när Sverigedemokraterna uteslöt de ledande ungdomsförbundarna Gustav Kasselstrand och William Hahne, 2015. Duon tog då med sig ungdomsförbundet SDU, med 3 500 medlemmar på papperet, och delar av moderpartiet, liksom två riksdagsledamöter (ett antal som sedan, genom avhopp och uteslutningar, växte till fyra).
Efter starten som parti var målsättningen hög och siktet inställt på riksdagen. Anhängarna utlovades ”den största jordbävningen i modern tid”, och hela 10 miljoner valsedlar beställdes. På sociala medier och forum som Flashback var peppen hög, men det slutade i vad som inte kan kallas annat än ett fiasko – 20 290 röster, eller 0,31 procent.
Sedan 2018 har Alternativ för Sverige gått igenom ett antal metamorfoser och – som sig bör när det gäller rasistpartier – flera skandaler och en del personalomsättning i ledningen. En av de mest uppmärksammade var när William Hahne, vice partiledare, fick avgå ur styrelsen efter att ha uppmärksammats för att, under brinnande pandemi, sålt ansiktsskydd för 249 kr styck, hela 759 % dyrare än vad de kostade i vanliga butiker. (Vi kommenterade den affären här.)
Sverigedemokraternas långa marsch mot etablissemanget
Det går inte att tala om Alternativ för Sverige utan att tala om Sverigedemokraterna, och, mer specifikt, om SD:s vandring från vit makt-rörelsens utkanter till riksdagens korridorer och mot regeringsmakten, under de senaste 20 åren.
Grundstoffet har varit detsamma, men på vägen har frågan, gång på gång, ställts om hur man transformerar vit makt-ideologins, eller rasismens, politiska credo till ett gångbart parlamentariskt alternativ. För att presentera ett sådant räcker det, trots allt, inte bara med rasism – man måste också ha en ekonomisk politik, kulturpolitik, åsikter om stort och smått, samlat i ett politiskt program. Om vi tänker oss ett parti som ett organ för att uttrycka gemensamma sociala intressen och politiska uppfattningar beträffande statens, samhällets och ekonomins organisation måste man, kort sagt, avgöra vilka klassintressen man återspeglar och försvarar.
Den nazistiska mylla som Sverigedemokraterna växte ur har alltid stått stadigt på borgarklassens sida här. Fascismens raison d’être är ju att fungera som ett yttersta försvar av kapitalismen i tider av orolighet, inte sällan direkt riktat mot arbetarklassen. Men hur man ska presentera detta program, alltså på vilket sätt man bäst skyddar borgarklassens intressen, kan variera genom tiderna, och här ges inga raka och tydliga svar i SD:s arv. Även om ett parti i grunden alltid måste försvara ett visst klassintresse finns det utrymme för förvirring, intryck utifrån och av historien och omgivningen avgjorda modifikationer.
Med andra ord – medan invandringsmotståndet är bestående genom SD:s olika mutationer kan en sådan sak som vinster i välfärden eller hur mycket betoning man ska lägga på att framställa sig som ”gamla goda socialdemokrater” variera. Här fick SD själva hjälp på traven av kapitalet, när man, efter intensivt lobbyarbete från kapitalister kopplade till friskolebranschen, 2015 övergav sitt tidigare motstånd mot vinster i välfärden. Den episoden kan också ses som ett första steg i den officiella borgerlighetens omfamnande av SD som en seriös partner. Rasism går an, men man drar gränsen vid angrepp på vinstintresset.
Under detta decennielånga omfamnande har det, inom SD-miljön, funnits olika åsikter om hur det ideologiska arvet från fascismen ska skötas, och vilka åsikter som i så fall (för tillfället) måste undertryckas. Det, dessutom, mot en bakgrund av en politisk debatt där ramarna för vad som ”får” sägas utan att uppfattas som för rasistisk för väljaropinionen (eller för näringslivet) ständigt förskjutits åt höger.
Balansgången har också gällt hur nära organisatoriska band man ska behålla till den utomparlamentariska, militanta vit makt-miljön. En avspjälkning i den frågan, som påminner om AfS, var Nationaldemokraterna (ND), som bildades redan 2001, i en tidig reaktion mot allt för många kapade band med vit makt-miljön. ND brann ut efter några år bland de övriga öppet nazistiska grupperna. Där och då fanns inte stöd nog för att göra en sådan formation, till höger om SD men inte öppet nazistisk, gångbar.
Och ungefär samtidigt som AfS bildades, 15 år senare, spjälkade SD även av sig till ”vänster”, i form av Medborgerlig Samling (MED), ett försök att presentera en mer ”representabel” och mindre rasistiskt framtonad variant av SD:s politik. Med tanke på det förskjutna debattklimatet är det tveksamt om MED har något unikt att erbjuda som inte redan finns hos de etablerade borgerliga partierna – utom, möjligen, att utgöra en mer tillåtande hemvist för rättshaverister som gjort sig omöjliga i andra partier, rasister som ser sig som för fina för det ännu inte helt ”borgerliga” (i traditionell bemärkelse) SD.
AfS och SD
Det är frestande att göra en rak jämförelse mellan AfS framväxt och Sverigedemokraternas dito – åtminstone vill nog AfS-anhängare själva porträttera det så: man växer först i kyrkovalet, kanske i EU-parlamentet och kommuner, sedan väntar riksdagen. SD kom också in i kyrkomötet redan 2001, med två mandat, men hade då redan åtta kommunfullmäktigeledamöter – och 49 i valet 2002. Därefter pekade siffrorna rakt uppåt, i riksdags-, kommun-, landstings-, EU- och kyrkoval, till genombrottet 2010.
AfS har, jämfört med det, gått en krokigare väg: fiasko i riksdagsvalet 2018, ännu lägre röster i EU-parlamentsvalet 2019 (där valdeltagandet visserligen är lägre, så ett relativt lite bättre resultat; 0,46 % mot 0,31 %), och nu ett lyckat resultat i kyrkovalet, med tre mandat i kyrkomötet.
Då ska det dock tilläggas att årets kyrkoval var en tillbakagång för extremhögern: som Expo noterar mobiliserade ”ytterhögern i Sverige, där såväl SD som AfS kan placeras, färre antal väljare i år. SD och AfS får tillsammans i det här valet färre röster och mandat i kyrkomötet än vad SD fick på egen hand i valet 2017”.
Man kan tänka sig flera förklaringar till detta. En är att den SD-väljare som kanske tidigare mobiliserades till kyrkovalet för att det där fanns ”lätta mandat” att ta nu stannar på soffan i trygg förvissning om att det går att rösta på partiet där det verkligen räknas – i riksdagsvalet. En annan är en viss grad av inbördes kannibalisering mellan SD och AfS om rasistväljarna.
Det är så klart också möjligt att AfS ”genombrott” i kyrkovalet är just ett sådant – eller en dagslända, som säger mer om kyrkovalets opålitlighet och mottaglighet för ”kupper” än om AfS tillväxt.
AfS i dag – nyliberala rasister
På vägen genom Sverigedemokraternas historia har vi så sett partiet kasta av sig Alternativ för Sverige, lite som en förskottsbetalning för att senare kunna få sina platser i en blåbrun regering.
Var placerar vi AfS i den fascistiska rörelsens vandring mot en ”demokratisk” patina? Liksom sina föregångare ND vill partiet uppenbarligen fortsätta hålla spjällen öppna mot den mer militanta, gatuinriktade rörelsen – det har vi inte minst märkt på deras torgmöten, där löss från allehanda fascistgrupper flockats. Åtminstone en riksdagskandidat för partiet har också uppmärksammats för antisemitiska utfall.
Men AfS vill inte helt göra om ND:s misstag, med Salemmarscher och allt för öppna band till den öppet nazistiska flygeln av rörelsen. I stället verkar de satsa på ett slags superborgerlig, tydligt högerinriktad variant av fascismen – vilket vi ska återkomma till.
Först några ord om partiets interna förändring sedan 2018 – Grävande antifascistiskt researchmagasin ger en sammanfattning här:
På bara fyra år har partiet förändrats och flera av grundarna från SDU lämnat styrelsen (Hahne, Ohlsson, Berg samt Marcus Jonsson från SD:s Samtiden). Partiet har under pandemin tappat de yngre deltagare som drogs till de stökiga torgmötena och demonstrationerna som gav AfS medial uppmärksamhet. Från 3 500 medlemmar i SDU 2015 hade partiet vid rikskongressen november 2020 sjunkit till 1 600 röstberättigade betalande medlemmar. Skiftet från ett ungt parti till ett boomerparti syns i beslutet att ställa upp i kyrkovalet. Två tredjedelar av deras 66 kandidater på vallistorna är mellan 55 och 74 år. Gustav Kasselstrand flyttade från Sverige, till Helsingfors där han har flickvän och barn, och sköter nu partiet på distans.
Huruvida det beror på denna demografiska förändring – från ungdomsförbund till tummelplats för uteslutna, äldre SD:are – eller om det alltid har varit inriktningen ska vi låta vara osagt, men i dag presenterar sig AfS politiskt som en fusion av gammal, numera kasserad SD-politik (massiv ”återvandring”, det vill säga massutvisningar, moskéförbud, avskaffad integrationspolitik o.s.v.) och offensiv högerpolitik på det ekonomiska området: sänkt kapitalskatt, reformer för att ”synliggöra” arbetsgivaravgiften, nedskärningar i kommuner som mottar kommunalt utjämningsstöd, socialbidrag som villkoras mot arbete och den nyliberala extremidén om ”platt skatt”. Till det kan man också lägga en kraftig upprustning av försvaret, nedläggning av public service och ett avskaffat presstöd.
Allt det som inte står i programmet är också talande. Om arbetarklassens stora problem i dag – nedskärningarna, privatiseringarna, en osäker arbetsmarknad, bostadsfrågan – säger AfS antingen inget alls eller har ett förslag som försämrar den situationen till kapitalets favör, som platt skatt, som naturligtvis betyder en massiv slakt av allt vad social service och välfärd heter, och skulle innebära en mångmiljardgåva till landets kapitalister. Mycket framstår också som skissartat. Kanske ännu mer än SD kopplas här varenda fråga direkt till migrationen, på ett sätt som får det att kännas som att de övriga punkterna mest är en ursäkt för att få prata om hjärtefrågan. Rasism, rasism, och så en blågul, nyliberal rosett på paketet.
Även imagemässigt finns försöken där att appellera till överklassen, med en slipad, påkostad grafisk profil och partiföreträdare som ser ut som vilka brats som helst från de borgerliga partierna och deras ungdomsförbund. Det här är långt ifrån både NMR:s funktionskläder och SD:s tidigare (falska) flört med ”den gamla, svenska välfärdsstaten”.
Ett fascistiskt parti?
Alternativ för Sverige har uppenbarligen band till fascister, och är inte främmande för att flörta med fascistisk estetik. Vi kan också utgå från att enskilda medlemmar (för att inte tala om anhängare) nog skulle kunna betecknas som fascister. Men är de att se som en fascistisk formation? 2012 debatterades frågan, då i förhållande till Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Vi skrev då:
SD:s och ND:s sätt att hantera antirasistiska motståndare är också betecknande för skillnaden mellan de två partierna. SD har under ett antal år helt förlitat sig på den borgerliga statens polis för skydd mot sina motståndare. Inte en enda gång har SD försökt skapa egna grupper som skyddar deras arrangemang. Det kan bara innebära att de vill göra det alldeles klart att man respekterar den borgerliga statens våldsmonopol. ND har ett annat förhållningssätt och drar sig inte för det egna våldet.
Det bästa sättet att karaktärisera SD:s nuvarande projekt – det kan givetvis förändras – är att skapa ett borgerligt högerparti som står för den svenska borgerlighetens traditionella värden såsom de formulerades fram till fascismens nederlag i andra världskriget. Det innebär att man accepterar att människor från andra länder kan assimileras och bli ”svenskar”, men det ska ske under mycket ordnade former och en del människor har givetvis svårare att assimilera sig än andra – förr var det judar, eller ”israeliter” som termen ofta lydde, idag är det ”muslimer”.
(..)
Frågan om huruvida SD är fascistiskt eller inte, är inte en akademisk fråga. Svaret bestämmer den taktik som socialister bör använda. Nazistiska och fascistiska grupper bör stoppas överallt där de visar sig och drivas bort från gator och torg. SD bör vi protestera mot och bemöta på olika sätt. Det finns betydande skillnader bland våra motståndare. Några – fascister och nazister – vill utplåna hela den organiserade arbetarrörelsen och de demokratiska rättigheterna, andra – SD och andra borgerliga krafter – vill begränsa tillgången till olika rättigheter utifrån nationalitet och etnicitet. Kampen mot dessa motståndare kräver olika typer av taktik och därför är det nödvändigt för socialister att ha en korrekt uppfattning om vad som är fascism och vad som inte är fascism.
Om vi jämför dagens Alternativ för Sverige med diskussionen om Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna hamnar vi – någonstans mittemellan. Man vill inte öppet avskaffa den borgerliga demokratin, eller utplåna vänstern och arbetarrörelsen. Notera: öppet. Dock håller man sig i viss mån med åtminstone förstadiet till egna skyddstrupper (om än ofta lagt på entreprenad till mer ljusskygga fascistiska grupper), och har, som vi tidigare varit inne på, inga problem med mer eller mindre öppna band till den fascistiska flygeln av rörelsen.
Frågan om huruvida AfS är fascister eller ej får, än så länge, anses öppen. Med tanke på partiets kopplingar till vit makt-rörelsen finns det dock betydligt mer fog för att använda det begreppet om dem än det gör om t.ex. SD.
Kan AfS lyckas?
Avslutningsvis till den fråga vi redan berört – betyder resultatet i kyrkovalet att AfS står inför ett genombrott liknande det SD såg 2010? Svaret på det måste i nuläget bli – inte det ensamt. Ett kyrkovalsresultat gör trots allt inget massparti. I liknelsen med SD:s framväxt måste man också betänka att det då inte fanns något annat parti som så öppet gav röst åt den ruttna rasism klassamhället då hade skapat grogrunden för. I dag finns ju det – Sverigedemokraterna. Nog kan det finnas många, kanske rentav tusentals, som vill ha en ”vassare” version av SD:s rasistiska politik. Men är de tillräckligt många för att nå över fyraprocentsspärren? Skulle inte sådana rasistiska väljare hellre rösta på det uppenbarligen framgångsrika alternativet – SD – snarare än att återigen bege sig ut i vildmarken, under riksdagsspärren? Eller helt enkelt hellre luta sig tillbaka och gilla läget, i takt med att andra högerpartier tar upp SD:s politik?
Om en, möjligen en smula osmaklig, liknelse tillåts: man kan enkelt se hur besvikna S-väljare proteströstar på V. Men skulle (tillräckligt många) besvikna SD-väljare – besvikna för att rasismen tonats ner för mycket – på samma sätt gå till ett 0,31 %-parti? Om det är effektiv rasism som gör skillnad man vill ha, snarare än renlärig sådan, är SD trots allt the only show in town – än så länge. Och är det radikalism man är ute efter i sig finns de fascistiska mikrosekterna där. AfS fyller ett litet tomrum däremellan – ett tuffare SD, eller kanske ett mesigare NMR – men det utrymmet är (återigen, än så länge) tydligen bara stort nog för några mandat i kyrkomötet.
Med det inte sagt att det som en regel bara finns utrymme för ett rasistiskt högerparti i ett lands parlament, eller på dess gator. Under det tilltagande förfallet för den liberala demokrati som varit hegemonisk i Västeuropa sedan andra världskrigets slut har vi sett flera exempel på motsatsen, för att inte tala om i före detta stalinistiska länder som Ungern. Det är absolut inte omöjligt att det politiska etablissemangets bankrutt och, framför allt, den reformistiska arbetarrörelsens kollaps skulle kunna ge upphov till en liknande situation i Sverige. Kanske inte riktigt än, men det här kan också gå snabbt – tänk på hur snabbt SD blivit (relativt) rumsrena för borgarna att samarbeta med, eller på hur ett debattklimat som allt mer förskjuts åt höger gör att SD vågar ”återradikaliseras”. AfS skulle här också kunna fungera som en ”pådrivare” på SD, eller som en termometer som visar SD ungefär hur långt man för tillfället kan gå.
Frågan om huruvida AfS kan ”lyckas” (d.v.s. etablera sig som ett parti med stabil representation i det politiska livet) är dock intimt sammankopplad med frågan om hur väl vi lyckas, det vill säga den andra sidan: alla som hotas av partiets dödliga avvisningsprogram och dess fientlighet mot arbetarklassens rättigheter.
Kampen mot AfS, och mot Sverigedemokraterna, är därmed en kamp mot de levnadsförhållanden och det politiska och moraliska sammanbrott för den svenska välfärdsstaten som de uppstår under. En offensiv, socialistisk kamp för andra alternativ än den döende liberalismen och dess fascistiska dödgrävare. Men det är också en aktiv, antirasistisk kamp direkt mot AfS. Fascister eller ej – det är uppenbart att alla antirasister, arbetare och vänsteraktivister har en plikt att stoppa och protestera mot deras kampanjer och närvaro på gatorna, oavsett om det sker under förevändningen ”valturné” eller av andra skäl.
Här finns också lärdomar att dra från vänsterns långa kampanj mot Sverigedemokraterna. En är att vi inte kan förlita oss på polisen här. En annan är att enbart antirasistiska klichéer, om än aldrig så välmenande, inte kommer att räcka för att mobilisera den kritiska massa som behövs. Vi minns mönstret – torgmöte efter torgmöte, motdemonstration efter motdemonstration. Det hindrade inte Sverigedemokraterna, och det kommer inte att hindra Alternativ för Sverige (om de nu visar sig vara mer än en dagslända, det vill säga).
Vi i Arbetarmakt är övertygade om att det riktiga sättet att föra den här kampen är att kombinera de två kamper vi skisserat ovan. Kampen mot AfS, mot rasismen varhelst den dyker upp, måste också vara en tydligt socialistiskt inriktad kamp. Inga liberala allianspartners eller oro för att stöta sig med icke-existerande borgerliga antirasister får stå i vägen här. En offensiv antirasistisk rörelse måste bekämpa AfS som ett rasistiskt högerparti, bekämpa dem för att de står på andra sidan i klasskampen. Arbetarrörelsens organisationer måste dras in i kampen, och vi måste visa hur den hänger ihop med klasskampen.
Med en sådan insikt som utgångspunkt kan vi utveckla en rad taktiker, som sedan kan anpassas till läge och situation. Alternativ för Sveriges relativa framgång i kyrkovalet kanske inte leder någonstans, men är ändå en varningssignal att ta på allvar. De skulle kunna kollapsa redan innan nästa val, såsom så många andra pajasartade rasistprojekt gjort före dem, eller skulle (om än mindre troligt) kunna fortsätta existera som ett mer radikalt bihang till Sverigedemokraterna, med eller utan viss parlamentarisk representation. Oavsett vilket vet vi att den organiserade rasismen och fascismen inte kommer att försvinna av sig själv. Vi måste kämpa oss ur den reaktionära period vi lever i.
S. Persson