…på lam krigsprotest
Foto: Arbetarmakt
Medlemmar i och sympatisörer till Arbetarmakt deltog på söndagskvällen i en manifestation mot Rysslands krig mot Ukraina på Norra Bantorget i Stockholm. Arbetarmakt-kamrater ställde upp vid manifestationens samlingsplats i ett block med tidningsförsäljning, flaggor och plakat, där vi drog en skarp gräns mot alla imperialistiska block i det här kriget, Ryssland såsom Nato. Som det står i det flygblad vi delade ut i manifestationen:
Arbetarrörelsen och progressiva rörelser världen över vinnas över från att ta parti i denna inom-imperialistiska konflikt. Anspråket i de gamla imperialistiska kärnländerna (d.v.s. Europa/Nato/USA) att försvara demokratin är helt enkelt ett cyniskt trick för att försvara dessa staters ”rätt” att plundra världen. I Ryssland och Kina är det ett steg mot att ersätta de gamla imperialisterna och underordna den stora majoriteten av mänskligheten nya herrar, som tillåter nya miljardärer att frodas på bekostnad av sina egna arbetare och den utfattiga majoriteten av mänskligheten.
På de plakat vi höll upp uttryckte vi också denna linje. Ryssland ut ur Ukraina! Mot all imperialistisk krigshets – för Ukrainas rätt till självständighet och för att de ryska trupperna ska drivas ut, men utan något som helst stöd till Nato-imperialismen, som också varit delaktig i krigsupptrappningen, och som bara ”försvarar” Ukraina av sina egna, cyniska syften. Fred mellan folk, krig mellan klasser – en paroll som understryker att ryska och ukrainska arbetare inte är varandras fiender, utan måste förenas i en gemensam kamp mot både Natos och Rysslands kapitalister, krigsförespråkare och oligarker. Kommunistiskt partisankrig mot Ryssland – revolutionärers sätt att bekämpa den ryska invasionen går inte genom stöd till Zelenskyj, EU eller Nato. I stället måste ukrainska arbetare organisera egna partisanstyrkor som försvarar Ukrainas rätt till självbestämmande, och som för kampen vidare mot socialismen. Öppna gränserna – ett ständigt aktuellt krav i det imperialistiska väst, särskilt i förhållande till de många krigsflyktingar vi nu ser. Ett krav som inte bara gäller de som flyr från krig orsakade av till västimperialismen fientligt inställda block och länder, utan också, särskilt, krig orsakade av ”våra” imperialister.
De tal som hölls på manifestationen innehöll många fina ord om behovet av fred, av solidaritet med antikrigsaktivister i Ryssland och Nato-motstånd – vilket alla socialister givetvis skriver under på just nu. Men de olika talarna, samtliga anknutna till Vänsterpartiet, gav också uttryck för det partiets socialimperialistiska roll, det vill säga, ”vänster” i ord men pro-imperialistiska i praktisk handling.
Som Lorena Delgado Varas, riksdagsledamot för V, som menade att ”bara ekonomiska sanktioner kan tvinga Putin till förhandlingsbordet”, eller Ali Esbati, som uppmanade västimperialismens regeringar att ”agera resolut” mot Putin-regimen. Det leder oss till frågan: vad är ekonomiska sanktioner, när de riktas från ett imperialistiskt block mot ett annat? Handlar det om en plötslig hänsyn till sådant som demokrati eller nationers självbestämmande? Nej. När Nato, EU, Sverige och USA ingriper mot ryska intressen gör man inte det för det ukrainska folkets skull, utan för att man, precis som Putin, vill underordna Ukraina under sina intressen. Inte för inte beskrivs sanktioner nu av ekonomiska experter som ”den finansiella motsvarigheten till kärnvapen”. Kommunister motsätter sig den sortens ekonomisk krigföring från ”våra” imperialister, precis som vi motsätter oss militär upprustning – inte för att vi inte vill stoppa Putins krig, men för att det, särskilt i krigstider, är oerhört viktigt att arbetarklassen inte lockas in att stödja något av de imperialistiska blocken, oavsett vilka lockrop de använder. Som kommunister vet vi helt enkelt, från 1900-talets två imperialistiska världskrig och kampen mot dem, liksom från de imperialistiska äventyren mot länder som Irak och Afghanistan i närtid, att det är av yttersta vikt att arbetarklassen inte tar ställning för någon sida i en imperialistisk krigsupptrappning.
Detta perspektiv var tyvärr mestadels frånvarande i talen i söndags, även om flera talare pliktskyldigt nämnde motståndet mot Nato. En vänsterpartistisk talare gick så långt som att helt beskylla Ryssland för utvecklingen från 2014 och framåt – i hennes sammanfattning skedde aldrig någon USA-understödd statskupp i landet, inget förtryck av rysktalande eller förbud och repression mot landets socialister nämndes. I ett läge där den nynazistiska Azov-bataljonen strider på fronten som en integrerad del av Ukrainas försvar (och till och med hyllas av landets försvarsdepartement för sina rasistiska utfall mot ryssar) frågade sig talaren retoriskt ”var fascisterna i Ukraina finns”. Alla som följt utvecklingen i Ukraina, och som inte är totalt förgiftade av Nato-propaganda, kan enkelt besvara den frågan, utan att för den sakens skull för en sekund ge något stöd till Rysslands anfall.
Arbetarmakts flygblad
Inte heller den sista talaren, Håkan Blomqvist, från det vänsterpartistiska nätverket Socialistisk Politik (SP), erbjöd egentligen någon kritik av det här perspektivet. I hans tal, liksom i det flygblad från SP som delades ut, fanns inte ett ord om V:s stöd till sanktionskriget mot Ryssland, eller om V-stödet till vapen till den ukrainska regeringen. ”Sverige måste”, skriver SP i flygbladet, med en vädjan till Magdalena Anderssons imperialistiska regering, ”visa en självständig linje”. Medan vi håller med SP om att ”spiralen av våld måste stoppas” förklarar vi också hur det kan ske – inte genom imperialismens sanktioner eller fåfänga förhoppningar om en ”oberoende” svensk imperialistisk linje, utan genom stöd, inklusive vapen, till den ukrainska arbetarklassen, bortom både Natos och Rysslands kontroll. Hur det ska ske mer konkret har vi anledning att återkomma till, men en väg vore att samordna med ukrainska och ryska socialister för att hitta vägar direkt till de stridande förband bortom Kiev-regeringens kontroll som redan nu håller på att formeras.
Det sista är naturligtvis inte sagt om det fruktansvärda kriget i Ukraina. Vi i Arbetarmakt fortsätter att staka ut en oberoende kurs, utan knäfall för vare sig Putin eller Nato. Precis som alla som samlades på Norra Bantorget drömmer vi om en fredlig värld. Men den världen uppnår vi bara genom kamp. Protester mot Ryssland krig, som den vi här rapporterat om, är mer än välkomna och helt klart ett steg i rätt riktning. Men för att målet om fred ska nås på ett progressivt sätt – d.v.s inte en fred under imperialistisk järnhäl, utan på de förtrycktas egna villkor – måste antikrigsrörelsen utvecklas i antiimperialistisk riktning. Det betyder att den måste kasta av sig alla illusioner om att det ena eller andra imperialistiska blocket är mindre ont och därför en legitim aktör i kampen för fred att förvänta sig meningsfulla resultat ifrån. Den protest vi deltog på illustrerade att fredsrörelsen i Ukrainafrågan om något är pro-imperialistisk, definitivt inte anti-imperialistisk. Vi uppmanar därför till bildandet av ett rött, anti-imperialistiskt block inom fredsrörelsen för Ukraina! Det bör vara öppet för alla som identifierar både Washington och Moskva såväl som Bryssel och Stockholm som krigshetsande imperialister och att de i den egenskapen är en del av problemet, aldrig av lösningen. Det anti-imperialistiska blocket skulle enas runt perspektivet på stöd till ett ukrainskt försvarskrig oberoende av Natos kontroll.
Arbetarmakt Stockholm
Mer i Ukraina-frågan: