Klimatförändringarna: hur illa kan det bli?

Det är nu ett helt vetenskapligt fastslaget faktum att den globala uppvärmningen blir allt värre, att den till allra största delen beror på mänsklig aktivitet och att den kommer att få mycket allvarliga konsekvenser. Precis hur allvarliga konsekvenserna kommer att bli är naturligt nog mera osäkert, och där är forskarna mindre eniga – mer än något annat beror ju detta på hur vi kan ställa om till en fossilfri ekonomi, och om vi överhuvudtaget lyckas med detta.

En mycket läsvärd sammanfattning av olika forskningsrapporter i frågan är Mark Lynas Our Final Warning: Six Degrees of Climate Emergency. Lynas går där igenom vad olika forskningsrapporter säger om konsekvenserna vid olika grader av global uppvärmning, från 1 till sex grader. Det är skrämmande men nödvändig läsning. Man inser där att två graders uppvärmning vore riktigt illa, men det är ändå ingenting mot tre grader, och fyra och över åter vore något helt annat.

Den kanske största oenigheten bland forskarna har dock rört om ett stopp för utsläpp av växthusgaser kommer att få också temperaturhöjningen att stanna av, oavsett var den befinner sig, eller om de återkopplande effekter som finns kommer att kunna fortsätta att värma upp det globala klimatet långt efter att nettoutsläppen har upphört, om en kritisk gräns har nåtts.

Att det finns allvarliga återkopplande effekter råder det inget som helt tvivel om. Is reflekterar mycket mera solljus än barmark eller vatten, som istället absorberar det mesta av det. Ju mer isen på Arktis, Antarktis, Grönland och andra glaciärer smälter, desto mer av solljuset som når jorden kommer därför att absorberas och leda till ytterligare uppvärmning, och bland annat mer issmältning. Det finns oerhörda mängder kol i marken i framför allt i Sibirien men också andra områden, som effektivt hålls kvar av permafrosten. Det handlar om 1,7 biljoner ton kol i Arktis permafrost, vilket är mer än dubbelt så mycket som vi släppt ut genom förbränning av fossila bränslen sedan den industriella revolutionen inleddes. När marken tinar kan det kolet börja frigöras i form av koldioxid eller – ännu värre – metan, och bidra till ännu mera uppvärmning, vilket leder till att mera av permafrosten smälter etc. Vid fortsatt uppvärmning kommer Amazonas och andra regnskogar att inte längre kunna fungera som regnskogar utan förvandlas till savann, något som skulle frigöra väldiga mängder kol, som idag finns lagrad i träd och annan vegetation, till atmosfären – liksom markant förändra vädret och därmed levnadsförhållandena för människorna i regionen, som kommer att drabbas av utbredd torka. Om Amazonas skulle kollapsa som regnskog och förvandlas till savann – något som faktiskt kan vara nära, både på grund av klimatförändringarna och skövlingen – skulle det innebära omkring 90 miljarder ton koldioxid till atmosfären, mer än dubbelt så mycket som släpps ut i världen på ett år. Havsströmmar – som har en enorm påverkan på världens väder – kommer att ändras eller flyttas, vilket skulle få konsekvenser som är svåra att överblicka. Golfströmmen riskerar exempelvis att bromsas in eller helt avstanna.

Dessa och ytterligare återkopplande effekter är helt oomtvistade inom klimatforskningen, och finns medräknat i de klimatmodeller som görs. Men som sagt finns det oenighet om dessa effekter kommer att kunna nå en nivå där de kan fortsätta att pressa upp klimatet, kanske med flera grader, även efter att mänskligheten har slutat släppa ut nettoutsläpp av växthusgaser.

Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Centre, är den som kanske har profilerat sig hårdast av alla etablerade klimatforskare på det området. Tillsammans med ett antal kollegor skrev han exempelvis rapporten Hothouse earth för att peka på vad som skulle kunna ske.

Nu har Rockström, tillsammans med Owen Gaffney, som också jobbar på Stockholm Resilience Centre och dessutom Potsdaminstitutet för klimatforskning, kommit ut med boken Jorden. Vår planets historia och framtid. (Natur och kultur, 2022). De går där igenom dessa frågor.

Det ska sägas direkt att de inte har en majoritet av klimatforskarna bakom sig i allt de säger, men de har solida argument bakom sig. Inte av den graden att det går att slå fast att det de varnar för kommer att hända, men väl för att oroa oss för att det skulle kunna göra det.

Kan jordens varma klimat återkomma?
De tar sin utgångspunkt i hur klimatet har varierat historiskt och geologiskt. En del klimatkrisförnekare brukar ta upp detta faktum med en ton av triumf. Klimatet har alltid varierat! kan de skriva i ett kommentarsfält och tror att de därmed säger något som klimatforskarna inte känner till, eller försöker dölja, och att de har avslöjat bluffen om den pågående uppvärmningen, eller att det skulle vara är mänsklig aktivitet som ligger bakom. Men givetvis känner alla klimatforskare, och alla som är intresserade av ämnet, till detta, och självfallet tar de med möjliga naturliga variationer i sina beräkningar. Och med allt detta i beräkningen har de nått det nära nog enhälliga konsensus om grunderna – det pågår en uppvärmning av klimatet, detta är till största del på grund av mänsklig påverkan och det kommer att få stora och förödande konsekvenser – som vi har idag.

Man skulle kunna invända – om man inte förstod hur världen fungerar, vill säga – att eftersom jordens klimat under tidigare perioder har varit flera grader varmare så finns det inget onaturligt eller skrämmande med att det höjs några grader. Problemet med den jämförelsen är ju dock att det under t.ex. Mesozoikum (trias-, jura- och kritaperioderna, populärt känt som dinosauriernas tidsålder), inte fanns en mänsklig befolkning på 7,8 miljarder som för sin överlevnad var beroende av en livsmedelsförsörjning anpassad till det klimatet. En motsvarande uppvärmning nu skulle oundvikligen leda till en global katastrof av gigantiska mått.

En av frågeställningarna i Rockströms och Gaffneys bok är just om detta skulle kunna hända igen. De bygger på mycket solid vetenskap. Under huvuddelen av jordens historia har vår planet varit betydligt varmare än nu. För omkring 2,7 miljoner år sedan, när epoken pleistocen inleddes skedde dock en markant förändring. Det var då ett svalare klimat inleddes, med återkommande istider. Även om en istid givetvis är en nog så dramatisk förändring har de globala medeltemperaturerna under hela den tiden varit förhållandevis stabila: de har inte varierat uppåt med mer än två grader, och under istiderna har de sjunkit med upp till fem grader. En så omfattande förändring som en istid har alltså inte inneburit en förändring på mer än fem grader av den globala medeltemperaturen. Det var under denna, för större delen av världen ändå förhållandevis stabila epok som människorna utvecklades som art.

Men än mer stabilt har klimatet varit under den tid sedan senaste istiden avslutades, för omkring 11 700 år sedan, när pleistocen övergick till holocen. Detta innebär inte att det saknades kännbara variationer, som den medeltida värmeperioden, som avlöstes av den så kallade lilla istiden, omkring 1400 till 1850. Men även om dessa variationer var nog så kännbara och kunde få allvarliga konsekvenser varierade inte den globala medeltemperaturen med mer än en grad uppåt och en grad nedåt, även om de regionala variationerna kunde vara större än så.

En viktig, och förmodligen den centrala orsaken till att en betydlig svalare tid inleddes i och med pleistocen för 2,7 miljoner år sedan var – ni kan aldrig gissa det – en minskad halt av koldioxid i atmosfären. För första gången på åtskilliga miljoner år understeg den för omkring tre miljoner år sedan halten 350 ppm (miljondelar), och den fortsatte att sjunka. Halten varierade, framför allt sjönk den under istiderna, då den kunde nå 170 ppm, för att under interglacialerna – tiden mellan istiderna – komma upp i 280 ppm. Så såg variationerna ut i 2,7 miljoner år. Sedan kom industrialiseringen. 1988 nåddes åter 350 ppm. Nu ligger den på 415 ppm, och fortsätter att stiga.

Alltså: det relativt svala och stabila klimatet vi har haft de senaste 2,7 miljoner åren – avlöst av istider – inträdde när koldioxidhalten i atmosfären hade sjunkit till 350 ppm. Nu har den överstigit den halten med ganska mycket, och fortsätter att stiga. Det är därför knappast obefogat att fråga: riskerar inte detta att leda till att jorden återgår till det tillstånd det befann sig i för mer än tre miljoner år sedan, med en medeltemperatur som låg flera grader högre än idag? Forskarnas klimatmodeller har i de flesta fall inte – åtminstone inte ännu – visat att det kommer att så illa som Rockström och Gaffney varnar om att det kan bli. Ju längre ifrån dagens situation ett framtidsscenario blir, desto svårare är det dock, naturligt nog, att förutsäga genom datorsimuleringar. Och de geologiska spåren som Rockström och Gaffney hänvisar till förskräcker verkligen. De senaste årtiondenas forskning har gett ett allt starkare stöd för kopplingen mellan koldioxidhalten i atmosfären och den globala temperaturen. Den halten varierade i det förgångna under väldigt långa tidsperioder, till stor del dels genom att vulkanutbrott frigjorde metanhydratavlagringar under havsbotten, eller genom att antända jättelika ansamlingar av olja eller kol, och dels genom att kol försvann ur atmosfären genom vittring av silikater och att kalksten skapades.

Det kanske mest extrema exemplet skedde vid övergången från epokerna paleocen till eocen för 55 miljoner år sedan, det så kallade PETM (Paleocene-Eocene Thermal Maximum). Den globala medeltemperaturen låg vid dess början på kanske 8 grader varmare än idag – det exakta gradtalet är givetvis en uppskattning, men ungefär – och ökade med 5 grader på en geologiskt sett mycket kort tid. Det står klart att detta till stor, förmodligen överväldigande del drevs av en ökning av halten koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären, kanske på grund av storskaliga vulkanutbrott, som jag nämnde ovan.

En oroväckande sak i sammanhanget är dock att dagens ökning av koldioxid i atmosfären av allt att döma går betydligt snabbare både än den som ledde till PETM (som tog uppskattningsvis 170 000 år) och den som ledde till det (hittills) största massutdöendet i jordens historia, det under övergången från perm- till triasperioden för 252 miljoner år sedan.

En sak som datormodellerna har haft svårt att fånga korrekt är hur snabbt avsmältningen av glaciärer går – gång på gång har vi kunnat läsa att smältningen på Antarktis eller Grönland går snabbare än någon hade förutsett. Även där griper de geologiska bevisen in som för att få oss att sova mindre tryggt om natten. Under interglacialerna, alltså tiderna mellan istiderna, under de senaste 2,7 miljoner åren tycks en global temperaturhöjning av 1 grad över den förindustriella nivån – det vill säga något vi redan har överskridit – ha lett till en höjning av världshaven med mellan 6 och 9 meter. Vid en höjning på ytterligare en grad, 2 grader över den förindustriella nivån, kunde höjningen uppgå till 13 meter. Redan en höjning på 6 meter skulle få oerhörda konsekvenser. De flesta stora städer ligger nära havet, och det är oklart hur många av dem som fortfarande skulle kunna bebos, ens med kraftiga murar som skydd mot havet. Stora områden skulle helt enkelt slukas av havet, vilket skulle föröda jordbruksmark och tvinga stora människor att flytta eller fly. Ju större havshöjningen blir, desto kraftigare blir givetvis effekterna. Om Rockströms och Gaffneys farhågor besannas, ifall koldioxidutsläppen inte bromsas in tillräckligt snabbt, och temperaturen skenar ytterligare några grader kommer alla glaciärer att smälta – något som under lång tid var fallet på jorden, innan de senaste årmiljonernas förhållandevis svala klimat uppnåddes. Detta skulle innebära en havshöjning på närmare 70 meter. Då kan vi räkna med att närmare halva jordens befolkning skulle behöva flytta på sig bara på grund av detta. Vid det laget skulle dock många områden redan ha drabbats av så katastrofal torka, missväxt, vattenbrist eller hetta, andra av översvämningar och oväder som får allt vi har sett hittills att förblekna, att svältkatastroferna, flyktingkriserna och – åtminstone så länge dagens politiska och ekonomiska förhållanden råder – krigen om resurser skulle övertrumfa allt som hittills drabbat mänskligheten.

Rockström och Gaffney varnar alltså för att jorden skulle kunna uppnå en verklig brytpunkt bortom vilken klimatet genom de återkopplande effekter jag nämnde ovan, skulle kunna leda till ytterligare global uppvärmning på några grader, utan att vi skulle kunna hindra det ens genom ett nettoutsläpp av växthusgaser på noll. Detta är som sagt lite osäkert. Var skulle en sådan brytpunkt kunna ligga? Ingen vet. Förmodligen inte på den här sidan av 2 grader, även om vi bör satsa på max 1,5 om vi vill känna oss någorlunda säkra. Bortom detta vet vi inte vad som kan hända. Ju längre bort vi räknar på, desto svårare blir det för datormodellerna att förutsäga det korrekt. Vissa klimatforskare tror inte på sådana effekter, utan tror att en uppvärmning på 2 eller 3 grader, beroende på hur mycket växthusgaser som släpps ut av mänskligheten, kommer att stanna där – även om också detta skulle få katastrofala effekter i många områden av världen. Men det vore dumt att chansa. Vi vet att det har hänt förut att jordens klimat har skenat iväg. Alltså kan vi inte utesluta att det kan hända igen. Detta borde vara tillräckligt för att få oss att agera. Rockströms och Gaffneys bok är ett av de starkaste argumentet för hur bråttom det är att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Kan vi klara omställningen?
När boken går igenom jordens historia, grunderna i klimatförändringarna och varnar för hur det i värsta fall skulle kunna bli är den strålande, och bör läsas av alla. De senare kapitlen, som går igenom hur omställningen kan ske är inte riktigt lika starka. Dessa innehåller också mycket information och bör också läsas av alla, dock finns det en påtaglig skillnad mellan den pessimism författarna visar gällande hur illa den globala uppvärmningen kan bli vid en given nivå av utsläppt koldioxid – där de alltså går lite längre än majoriteten av klimatforskarna – och optimismen de tycks hysa gällande hur väl våra politiska strukturer och maktförhållanden kan genomföra den nödvändiga omvälvningen.

Kajsa Ekis Ekman skrev i sin recension i Aftonbladet av boken att de förespråkar att kapitalismens avskaffas. Detta kan jag inte hålla med om. Det stämmer att de skriver att vårt ekonomiska system bygger på orimliga antaganden om oändlighet – att det skulle finnas oändliga resurser så att tillväxten kan fortsätta i det oändliga – och att vi behöver ett nytt paradigm där vi inte längre accepterar strävanden efter ekonomisk tillväxt på planetens bekostnad. Av denna grundsats kan man dra slutsatsen att det som behövs är att avskaffa kapitalismen, något som vore ganska naturligt då ett kapitalistiskt system aldrig har fungerat på detta vis. Rockström och Gaffney förespråkar dock inte att konfiskera de kapitalistiska företagen eller omstörta ägandeförhållandena eller de politiska institutionerna. De kanske vill se kapitalismen avskaffad – även om detta i så fall är väldigt oklart – men de presenterar i vilket fall inget som liknar ett program för det. De beskriver snarare hur de vill att systemet ska fungera på ett annorlunda sätt.

Jag tycker nu inte att vi ska nöja oss med att upprepa att det endast är socialismen som kan lösa klimatkrisen. Med detta vill jag inte förneka vilket dödlig hot kapitalismen är mot vår överlevnad, vilket nu kanske visar sig tydligare än någonsin. Med ett rationellt ekonomiskt system skulle omställningen till en fossilfri ekonomi ha påbörjats för 40 år sedan, och vi skulle idag ha situationen under kontroll. Istället har världens koldioxid fortsatt att öka ända tills nu (med ett litet undantag under pandemin och lockdown). The Guardian avslöjade nyligen vilka enorma planer på ny utvinning som olje- och gasbolagen har, planer som på egen hand i stort sett garanterar att vi hamnar på fel sida inte bara av 1,5 graders-målet, utan även 2 graders-målet, om de genomförs fullt ut. Samtidigt fortsätter skövlingen av regnskogar, förstörelsen av jordbruksmark och utdöendet av allt fler arter som kommer att bli ett nytt massutdöende om det får fortsätta. Det är uppenbart att det snabbaste och säkraste sättet att ställa om ekonomin vore en rationellt planerad, socialistisk ekonomi, och det är mycket möjligt att en kvardröjande kapitalism och de hinder denna kan resa i omställningens väg kommer att innebära att vi inte bara missar målet med 2 grader, utan även 3 och 4 – speciellt om de scenarier Rockström och Gaffney varnar för besannas – och att den globala kris detta utlöser blir utan motstycke.

Det handlar inte bara om att det finns starka krafter som får enorma vinster på att fortsätta bränna fossila bränslen, och som redan har plöjt ner gigantiska investeringar i detta. Andra kapitalistiska företag gör sina vinster på att hugga ner regnskog – vilket i sig kan räcka för att gå Amazonas att kollapsa som regnskog – och annan skog, andra tjänar på att inte bemöda sig om att framställa förpackningar som kan återvinnas (åtminstone inte när återvinningen drivs av andra kapitalistiska företag), elektronikföretag lägger in planerat åldrande för att öka försäljningen – och därmed resursslöseriet – och ytterligare andra ser det som mest lönsamt att bara ta för sig av jordens resurser utan att tänka på de skador som uppstår. Vi skulle behöva en rationell plan på internationell skala för en grön omställning, och vinstmaximerande kapitalistiska företag och de regeringar som gör sitt bästa för att tillfredsställa dessa företag är en väldigt bromskloss på en stor mängd sätt.

I sin bok nämner Rockström och Gaffney dock saker som faktiskt går åt rätt håll. Sol- och vindkraft har ökat exponentiellt, med en fördubbling var fjärde eller femte år. Om denna utveckling fortsätter – och det måste nämnas att fossilbolagens makt är ett hot mot detta, då de kan få större vinster från sin fossila energi än från förnybar, även om den senare nu ofta är billigare – kommer det att pressa tillbaka positionerna även för olja och gas. Allt fler politiker, och faktiskt även kapitalister (givetvis mestadels inte fossilindustrin) från visar verklig oro för klimatförändringarna. Den globala uppvärmningen hotar i slutändan dem också, även om de givetvis har större möjligheter att undfly dess konsekvenser än arbetarklassen. Detta garanterar givetvis inte nödvändigtvis att de kommer att agera tillräckligt kraftfullt, men samtidigt utesluter det inte att något faktiskt kommer att hända. Trycket underifrån kan dessutom förväntas öka. Vi tror inte på illusionerna om att det i själva verket är konsumenterna som styr, men med ett tillräckligt tryck för en viss sak – i det fallet bort från sådant som skapar växthusgaser – kan ändå få effekt. Även om fossilindustrin hittills har varit en stöttepelare för kapitalismen kan det inte uteslutas att resten av kapitalistklassen drar slutsatsen att tiden faktiskt har sprungit ifrån den, och ser sig tvingade att vingklippa den. En av de mest hoppfulla tecknen ser Rockström och Gaffney i det växande engagemanget runt klimatet, och de ger sitt uttalade stöd både till Fridays for future och Extincion rebellion.

Detta innebär inte att jag är lika optimistisk som Rockström och Gaffney faktiskt tycks vara. När boken skrevs hade det dessutom varit ganska dåliga år för den fossila industrin, och de hade tappat i förhållande till andra branscher på aktiebolagsindex och dragits med sviktande vinster. Oljepriserna sjönk, i synnerhet under pandemin. Sedan boken har dock som vi vet priset på fossila bränslen – och därmed vinsterna – vänt uppåt igen.

Jag vidhåller som sagt att en rationellt planerad ekonomi vore det snabbaste och säkraste för den omställning som vi behöver, och att en omställning under kapitalismen under alla omständigheter – i bästa fall – kommer att gå långsammare, med flera hinder, och kommer att landa på en varmare planet, med fler och mer omfattande klimatkatastrofer och fler döda människor. Risken finns även att det kapitalistiska systemet visar sig fortsatt oförmöget att verkligen göra något, att fossilbolagen får fortsätta att husera fritt, liksom skövlingen av regnskogen, och att det på egen hand skenande klimatet som Rockström och Gaffney varnar för kommer att besannas. På den grunden ska vi självfallet framhålla nödvändigheten av att avskaffa kapitalismen och införa en global socialism, och socialister bör delta i den klimatkamp som förs och dels göra den så radikal om långtgående som möjligt, där vi målmedvetet slåss för varje framsteg i kampen för en omställning, och dels skapa en rörelse för att avskaffa kapitalismen. Vi bör dock inte sprida bilden av att ifall vi misslyckas med att avskaffa kapitalismen inom de närmaste årtiondena som kommer all kamp vara meningslös eftersom vi alla kommer att gå under i klimatkatastrofen. Vårt yttersta mål är socialismen, men varje seger över fossilbolagen eller skogsskövlarna kommer att vara värdefull. Några av nyckelkraven måste vara att stoppa alla ny utvinning av fossila bränslen, snabbare utbyggnad av förnybar energi, konfiskera fossilindustrin, stopp för skövling av regnskog, återplantering av skog och låt de rika betala för omställningen, för att bara nämna några krav. De metoder vi kan tänkas använda måste ställas i förhållande till den globala kris vi befinner oss i, och vilka följder den kan få. Här är en längre diskussion om hur klimatrörelsen behöver trappa upp kampen.

Och en av de viktigaste böckerna för att förstå behovet av denna kamp är Johan Rockströms och Owen Gaffneys Jorden. Vår planets historia och framtid.

Jens-Hugo Nyberg