Bild: Verbal förlag
Recension av Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese (Verbal förlag, 2024)
Halvjordssocialism, undrar säkert läsaren, vad är det? Det är inte direkt något självförklarande ord. I vilket fall handlar det om socialism där halva jorden återförvildas. Inget jordbruk, boende, råvaruutvinning eller någonting sådant på halva jordens yta. Originaltermen är något tydligare: Half-Earth Socialism. Kanske halva jorden-socialism hade varit en bättre översättning? Men i vilket fall är detta inget oöverstigligt problem, då bokens framsida tydligt säger vad det handlar om: en plan för att rädda framtiden från utrotning, klimatförändring och pandemier.
Ett mycket angeläget tema således. Och det är just där återförvildningen kommer in i bilden. Det är nödvändigt att skydda mer, mycket mer natur för att stoppa artdöden – det som tycks vara början på ett sjätte massutdöende – och för att lagra stora mängder kol (vilket drar koldioxid ur atmosfären, och alltså begränsar klimatförändringarna). Dessutom skulle det skydda och från nya zoonoser, alltså smittor som överförs från djur till människor och kan skapa nya pandemier. Eller snarare: som ofrånkomligen kommer att skapa nya, och kanske värre, pandemier, om den fortfarande pågående rovdriften tillåts fortsätta. (Läs mer i denna artikel).
Att just halva planeten bör återförvildas kommer från entomologen E.O. Wilsons beräkningar. Hans formel pekar på att om 50 % av jorden skyddas kommer 84 % av alla nu levande arter att kunna klara sig. En ännu större skyddad yta skulle ge ännu större överlevnad, och mindre skydd skulle innebära större utdöende. I nuläget är 15 % av landytan och 2 % av haven naturskyddsområde. Det är uppenbart att detta måste öka betydligt. Jag tänker inte binda mig för någon siffra, och det gör inte författarna heller. Även om de genomgående pratar om halvjordssocialism – eller kort och gott halvjorden – är de öppna för att skydda ännu mer, men också för att kompromissa och skydda mindre. De gör inte anspråk på att ha utarbetat den enda möjliga lösningen på alla världens problem. Detta, skriver de ”är bara en början, en provokation, till en bredare och mer seriös diskussion om livet efter kapitalismen”.
För att kapitalismen måste avskaffas är de helt övertygade om. Inte utan anledning givetvis. Boken är en plädering för en socialistisk planekonomi som kan garantera både ett bra liv och välfärd för alla människor, och att vi håller oss inom de planetära gränserna och därmed undviker en klimatkollaps, ekologisk kollaps eller någon annan sorts kollaps – något som ofrånkomligen skulle slå mycket hårdare mot allt var bra liv och välfärd heter än någon klimatomställning skulle göra. Här är för övrigt en längre artikel om vår syn på behovet av en planerad klimatomställning.
Halvjordssocialism innehåller en ganska rejäl idéhistorisk genomgång. Först, lite förvånande, om nyliberalismen. Inte, förstås, för att nyliberalismen skulle ha influerat författarnas socialistiska vision, utan för lärdomen om hur nyliberalerna organiserade sig och målmedvetet drev fram sitt inflytande. Sedan över Edward Jenner – ansedd som vaccinets uppfinnare, men som också mycket tidigt korrekt föreslog att sjukdomar kunde härledas från människans dominans över djuren – över Hegel och Marx och många fler. De två sistnämnda kritiseras bland annat för sin uppfattning att naturen ska förmänskligas (en uppfattning som Marx dock verkar ha släppt lite när han blev äldre). Och där har förstås Pendergrass och Vettese helt rätt. Parker och sådant i all ära, sådant ska vi förstås ha även under socialismen, men vi behöver också ha vild natur, och som sagt skydda betydligt mer av den än vad vi gör nu. Med alla Marx stora förtjänster var han givetvis ingen expert på varken biologisk mångfald och zoonoser eller kolinlagring.
Mest centralt i bokens idéhistoriska genomgång av några som författarna betraktar som föregångare när det gäller att utarbeta metoder för planering av ekonomin, lärdomar vi kommer att behöva för framtiden. Dels några sovjetiska planerare på lägre nivåer, som fick kämpa på i hård byråkratisk motvind. Två av dessa var matematikern Leonid Kantorovitj, som uppfann algoritmen linjär programmering och Olga Burmatova, som utvecklade metoder för decentraliserad kontroll inom en övergripande plan, med ett uttryckligt miljöskydd. Som det mest hoppfulla exemplet lyfter Pendergrass och Vetese fram projekt Cybersyn, försöket att samordna den chilenska ekonomin under Allende som leddes av Stafford Beer. Men den teoretiker som har inspirerat dem mest är Otto Neurath från det tidiga 1900-talets Österrike, en doldis för de flesta av oss. Det är en intressant genomgång som är väl värd att läsas för alla som är intresserade av frågorna – och planeringen av ekonomin är en fråga som borde intressera alla som överhuvudtaget är intresserade av samhället. Frågan är mer angelägen än någonsin, men det finns inte speciellt många bra böcker i ämnet. Pendergrass och Vettese har en poäng när de skriver att marxister i för hög grad har aktat sig för att ”skriva recept för framtidens kök”, alltså diskutera hur ett framtida socialistiskt eller åtminstone postkapitalistiskt samhälle kan se ut. Man kan diskutera visioner utan falla ned i utopism. Det ska dock sägas att Pendergrass och Vettese inte ser utopier inte som något dåligt, utan likställer det snarare med visioner.
Dessutom innehåller boken andra informativa diskussioner, som en plädering för att bridreaktorer – den fjärde generationens mer effektiva kärnreaktorer som bland annat ska kunna använda kärnavfallet som bränsle och därför lösa avfallsfrågan på momangen – inte verkar finns finnas vid horisonten under överskådlig framtid, om de någonsin kommer att göra det, och under alla händelser inte innan vi måste ha slutat öka halten av växthusgaser i atmosfären. Således måste vi lösa klimatkrisen utan dem. De argumenterar också för att CCS (carbon capture and storage, alltså att fånga upp koldioxid och sedan lagra det i berggrunden) inte kommer att spela någon viktig roll i omställningen. Överhuvudtaget är boken tämligen informativ och läsvärd redan av den anledningen.
Bokens sista kapitel utgörs en vision av hur det framtida samhället kan se ut 2047. Det är ett ännu ofärdigt socialistiskt samhälle, så det är inte den slutgiltiga visionen, utan hur det kan se ut drygt 20 år in i uppbyggnaden. Ett framträdande drag i boken är att Pendergrass och Vettese anser att vi måste dra ned på ganska mycket konsumtion. Det i sig är inte alls orimligt – snarare är det nödvändigt att en del konsumtion minskas. Vi kan helt enkelt exempelvis inte flyga och köra bil lika mycket, eller äta lika mycket kött som vi gör i de rikaste länderna – för att inte tala om ifall de nu fattigare länderna höjer sig till vår nivå på dessa områden. Redan nu tar djurhållningen upp omkring 40 % av jordens beboeliga mark, och är således ett gigantiskt hinder för storskalig återförvildning, utan att ens nämna de enorma mängder vatten som går åt, eller dess bidrag till utsläppen av växthusgaser. Så i en demokratiskt planerad ekonomi skulle det vara nödvändigt att diskutera vad vi måste minska på.
Pendergrass och Vettese förespråkar veganism och en radikalt minskad energiförbrukning. 2 000 watt per person tycker de verkar lagom (1). I Sverige använder vi omkring 6 400 watt, så det vore en avsevärd minskning för oss – men i gengäld en ökning för många andra. (Energiförbrukningen varierar stort även inom Sverige, så minskningen skulle inte bli lika stor för oss alla, men en betydande minskning vore det för i stort sett alla som bor här.) Men de utgår inte från att socialismen bara kan byggas på veganism, 2 000 watt per person, och att återförvilda halva jordens yta. Det är givetvis en avvägning, och de är beredda att diskutera andra. Men ju mera växthusgaser vi släpper ut, desto mer kommer planeten att värmas upp, med ty åtföljande allvarliga konsekvenser, och ju mindre oexploaterad natur som finns kvar, desto värre blir det för den biologiska mångfalden.
Men självfallet handlar det inte bara om uppoffringar. Det skulle också bli förbättringar på många håll: bättre miljö och renare luft – så att miljontals om året inte måste dö, och många fler än så bli sjuka av föroreningar – bättre utbildning, välfärd och trygghet, kortare arbetstid, minskade (d.v.s. på lite sikt inga alls) klassklyftor och utslagning, och därmed brottslighet, slut med krig och gängskjutningar låter ändå som en fullgod ersättning för saker vi kommer att behöva dra ned på. För att inte tala då om att vi absolut måste göra stora förändringar, utan vilka klimatkrisen kommer att slå inte bara mot vår trygghet, välfärd och, i slutändan, överlevnad, utan faktiskt även mot vår konsumtion. Vi har faktiskt inget val – såvida man inte räknar dumvänta på kollapsen som ett val.
Den socialistiska planekonomi Pendergrass och Vettese tänker sig är demokratisk, med en övergripande global plan, och sedan regionala och lokala planer, alla inom de högre planerna men med utrymme för variationer på alla nivåer. De föreställer sig demokratiskt valda parlament på alla nivåer – till skillnad från exempelvis sovjetmakt, kan tilläggas. Planeringsmyndigheter – i boken lite vitsigt kallade Gosplant, det vill säga Sovjetunionens Gosplan + plant – skulle ta fram olika alternativa planer, och sedan skulle parlamentet eller en folkomröstning på den aktuella nivån välja.
Vad gäller vägen till den globala socialistiska planeringen av ekonomin har de dock inte så mycket att säga. De skriver att det krävs en bred allians av arbetare, miljövänner, socialister, feminister, djurrättsaktivister och andra, men erkänner att de inte vet hur dessa koalitioner ska komma till makten. Det kan gå olika till i olika länder, tänker de sig, och nämner snabbt några olika möjliga scenarier. (Kan kontrasteras mot exempelvis det program för världsrevolution som den kommunistiska rörelsen förespråkade åren efter ryska revolutionen, läs mer här.) Så Halvjordssocialism erbjuder inte mycket till strategi för att ta sig till den socialistiska planeringen. Det är ju en brist, och hade varit ett stort problem om det hade handlat om plattformen för ett nytt politiskt parti, men här kan man nöja sig med notera att boken i stort sett utelämnar den aspekten. Detta hindrar inte att diskussionen om den kommande planekonomin, liksom kritiken av flera koncept som förekommer i klimatdebatten och den rejäla idéhistoriska genomgången är väl värda att läsa. Sedan kan man givetvis ha synpunkter på flera enskildheter. Jag kan exempelvis tycka att bokens vision känns lite väl materiellt påver. Men det är självfallet en avvägning som måste göras gentemot verkligheten, och där vi kommer att ligga sämre till ju senare vi tar i tu med detta arbete på allvar.
Jens-Hugo Nyberg
Fotnot (1). Energiförbrukning brukar mätas i kWh, TWh eller dylikt, där första bokstaven är ett prefix för att ange hur många Wh det rör sig om – k står för kilo, alltså 1000, och T står för Tera, alltså en biljon (1 000 000 000 000 – inte att förväxlas med billion på engelska som oftast betyder en miljard, alltså 1000 000 00). Watt är inte ett mått på energiförbrukning utan på effekt (energi per sekund). 1 kWh är mängden energi som går åt för att använda effekten 1000 watt i en timme. När Pendergrass och Vettese skriver om 2000 watt per person menar de alltså att medelpersonen använder i snitt 2000 watt dygnet runt, eller 17 520 kWh om året. Men blir inte detta snarast en ökning?, undrar kanske någon som känner till (eller har googlat) genomsnittlig elförbrukning i Sverige. Nej, för de pratar om total primär energiförbrukning, inklusive fossila och andra bränslen, inte bara el. I Sverige var den 58 932 kWh per person 2022 enligt detta, vilket innebär 6727 watt i snitt under årets alla timmar (Pendergrass och Vettese uppger 6400 watt, så de utgår uppenbarligen inte från precis samma siffra, men det är bara en detalj).
Om det blir lättare eller inte av att uppge målet i antal watt när energiförbrukning anges i Wh kan kanske diskuteras, men 2000 watt blir kanske mer överskådligt (även om det då kan bli nödvändigt att förklara hur det förhåller sig till kWh). I vilket fall är detta inte Pendergrass och Vetteses påhitt, utan det finns redan en vision om 2000 watt-samhället, som de ansluter sig till (även om det som sagt inte måste landa i just 2000).