Ur arkivet: Trotskism eller opportunism?

Detalj ur ”Mänskligheten vid ett vägskäl/Människan, universums härskare” (1933-34) Diego Rivera; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 3.0 Unported license; GNU Free Documentation License.

Vi publicerade den här pamfletten 2002 som ett svar på polemik som riktats mot oss från dåvarande Rättvisepartiet Socialisterna, RS, som numera heter Socialistiskt Alternativ, SAV. Det handlar alltså om en debatt mellan organisationer inom trotskismen, vilket inte betyder att frågorna som avhandlas är en intern angelägenhet endast för trotskister. Tvärtom har de betydelse för alla som intresserar sig för vilken typ av politik, strategi och organisering som kan leda framåt i den socialistiska kampen. Viktiga ämnen som berörs är nationellt förtryck, vad som menas med en socialistisk revolution, den feministiska kampen, synen på imperialism och EU, hur kampanjer ska bedrivas, hur en revolutionär organisation ska fungera och vilken roll marxistisk teori har.

RS/SAV tillhör en strömning inom efterkrigstidens trotskistiska rörelse som utgår från Ted Grant, som grundade en av de mest framgångsrika trotskistiska organisationerna under denna epok – Militant Tendency i Storbritannien och Committee for a Workers International, CWI, på internationell nivå. Sedan början av 1990-talet och fram till idag har den här strömningen emellertid genomgått en fragmentiseringsprocess som resulterat i att det nu finns flera internationella organisationer som mer eller mindre tydligt åberopar sig på arvet från Ted Grant.

Den största av dessa är inte längre CWI, som numera inte finns representerade i Sverige, och inte heller SAV:s internationella grupp, ISA, som alltmer faller sönder. I stället är Revolutionära kommunistiska internationalen, RKI, nu den största organisation som kommer ur den rörelse som Ted Grant ursprungligen byggde upp. I Sverige företräds de av Revolutionära Kommunistiska Partiet, RKP.

I de flesta frågor som avhandlas i den debatt som vi nu återpublicerar har RKI/RKP i grunden samma åsikter som RS företräder. Det gäller till exempel i Palestinafrågan, där RS tydligt argumenterar för en variant av tvåstatslösningen, det vill säga för Israels fortsatta rätt att existera. Militant Tendency och de olika sektionerna av CWI var under flera år djupt begravna som hemliga fraktioner inom de socialdemokratiska partierna under efterkrigstiden. Detta gjorde att de anpassade sig politiskt till denna miljö när det gäller synen på revolutionen, staten, imperialismen och så vidare. I Ted Grants version av marxism och trotskism har massiva teoretiska och politiska anpassningar gjorts till reformismen, och det är något vi påpekar i den här debatten med RS/SAV. RKI/RKP företräder den här fusionen av marxism och reformism lika mycket andra fragment från det gamla CWI, om än med ett mycket mer radikalt och uppskruvat språkbruk.

Notera också att Arbetarmakts internationella organisation hette ”FRKI” när texten skrevs, och det är vad som avses med detta.

Läs också

Redaktionen

Trotskism eller opportunism?
Arbetarmakt ger Rättvisepartiet Socialisterna svar på tal

Innehåll:


Inledning
I denna skrift svarar Arbetarmakt på Per-Åke Westerlunds (ordförande i RS) angrepp på Arbetarmakt i skriften: Marxism eller sekterism? – Rättvisepartiet Socialisterna synar Arbetarmakt. För att parafrasera Rättvisepartiet Socialisterna har vi valt att kalla vårt svar Trotskism eller opportunism? För att ge en mer dynamisk läsning citerar vi hela Westerlunds text, och svarar på den avsnitt för avsnitt.

Som historiskt bakgrundsmaterial publicerar vi sist också utdrag ur olika texter av Leo Trotskij. De förklarar de olika marxistiska termer som används för att beskriva olika riktningar inom arbetarrörelsen, vilka återkommer i polemiken mellan Arbetarmakt och RS. Som Trotskij skriver är begrepp som centrism, sekterism och reformism inte i första hand polemiska uttryck utan har en precis innebörd i marxistiskt språkbruk.

Arbetarmakt, 010502

Varför separata organisationer?

Per-Åke Westerlund skriver:

Marxism eller sekterism? Rättvisepartiet Socialisterna synar Arbetarmakt

Flera inlägg på debattsidorna har frågat om skillnaden mellan Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Arbetarmakt (AM).

För AM har diskussioner om och debatter med RS spelat en stor roll sedan starten i mitten av 1990-talet. Syftet med det här inlägget är att visa att det finns goda skäl till att RS och AM är två separata organisationer, även om vi samarbetar vid vissa möten och demonstrationer. De som aldrig stött på AM eller som tycker att debatter mot relativt små vänstergrupper är fel prioritering kan läsa inlägget som en beskrivning av RS syn i vissa viktiga frågor.

Arbetarmakt svarar:

Vi vill först börja med att ge Per-Åke Westerlund rätt, nämligen i hans påstående om att det finns goda skäl för AM och RS att vara två separata organisationer. För den som är ovan eller för utomstående kan polemiken mellan AM och RS verka som sekteristisk grälsjuka. Båda organisationerna säger att de åberopar sig på trotskismen, varför då inte enas inom en gemensam organisation (där·också till exempel Socialistiska Partiet skulle ingå).

Om skillnaderna inte skulle få några praktiska konsekvenser skulle det förstås vara ren sekterism att inte enas kring en gemensam organisation.

Men vi i AM vill hävda att skillnaderna som finns är av en sådan art att de motiverar separata organisationer, även om skillnaden mellan RS och AM är mindre än till exempel den mellan marxism och reformism. Dessa skillnader må idag verka vara av en mer teoretisk natur. Men det är precis när situationen spetsas till, i synnerhet under ett revolutionärt skeende, som de praktiska följderna av RS politik, exempelvis dess opportunism i förhållande till den borgerliga staten och dess sekterism i förhållande till socialdemokratin, får ödesdigra konsekvenser.

Splittringen inom den yttersta vänstern har reella grundvalar. För de som bara vill reformera det rådande systemet är programmatisk enhet mycket lättare. För de som vill revolutionera hela samhället är programmatisk enhet svårare att uppnå. Det är mycket lättare att anpassa sig till något existerande, än att bli överens om en strategi för att uppnå mål för något som ännu bara finns i våra tankar (dvs kommunismen). Låt oss därför inte lamslås av vår splittring, utan i stället sakligt fokusera på skillnaderna mellan oss för att bedöma vilken linje som är den bästa vägen för att genomföra en socialistisk revolution.

Dessa skillnader ska förstås inte hindra oss från att samarbeta kring konkreta frågor, dock som separata organisationer. Inom vänstern har AM konsekvent gått emot olika sekteristiska försök, främst från SUF och Ung Vänster, att utesluta RS från olika arrangemang, som i samband med Palestina-demonstrationerna hösten 2000 och åttonde mars i år.

Felaktigheter om Arbetarmakt

Per-Åke Westerlund skriver:

Här är först en kort genomgång. RS är ett revolutionärt socialistiskt parti som driver kamp och kampanjer. AM har aldrig deltagit i dagskamp, dess kampanjer är av propagandakaraktär. Politiskt är RS och AM bland annat oeniga om:

Dagskrav: RS veckotidning Offensiv har till skillnad från AM:s tidning konkreta övergångskrav i viktigaste dagsfrågorna för arbetare och ungdomar: nedskärningar, privatiseringar, jobb, löner, rasism och diskriminering. AM kritiserar RS för att i dagens Sverige inte stå för ”arbetarklassens beväpning”.

EU: RS är mot. AM stöder varken ja eller nej.

Kosovo: RS står för ett socialistiskt självständigt Kosovo och en socialistisk federation på Balkan. AM har tidigare stött UCK.

Palestina: RS står för ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel i en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern. AM står för ett icke-religiöst Palestina (en gemensam stat för de områden som idag styrs av den palestinska myndigheten och dagens Israel).

Socialdemokraterna: RS står för att det behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti. AM hävdar att s-partiet fortfarande är ett arbetarparti och uppmanar till stöd för s i valet.

Vänsterpartiet: RS kritiserar vänsterpartiet för stödet ti11 nedskärningspolitiken, att dess politiker inte lever på arbetarlön och att v lagt all form av socialism åt sidan. AM stöder v, har bland annat varit aktiva i dess studentförbund.

Arbetarmakts motsägelsefulla karaktär – torr teori och försmak för äventyrliga aktioner – är mycket tydliga vid en närmare genomgång.

Arbetarmakt svarar:

Förutom de sakliga bristerna innehåller Per-Åke Westerlunds text ett förvånansvärt antal direkta felaktigheter om Arbetarmakt, vilka vi bemöter en och en när de kommer upp.

AM:s syn på EU är inte neutral som Per-Åke Westerlund påstår. Vi är mot EU, men vi är också mot den borgerliga svenska nationalstaten. När valet i en folkomröstning ställs mellan ett imperialistiskt EU och ett imperialistiskt Sverige tar vi därför, till skillnad från RS, inte ställning eftersom vi är mot båda alternativen. Enligt Arbetarmakt är det enda sättet att markera att man är mot två kapitalistiska alternativ att inte ta ställning mellan dessa, och därför blankrösta i EU- och EMU-folkomröstningar.

RS är antagligen den vänsterorganisation som har den minst dåliga positionen bland de som kampanjar mot EU och EMU, eftersom de går ut med att alternativet till EU inte är ett kapitalistiskt Sverige. Till skillnad från exempelvis Socialistiska Partiets prat om att klasskampen sker ”i huvudsak inom de traditionella landsgränserna” reser RS parollen om ett socialistiskt Europa som ett alternativ till EU. Problemet är att RS position blir helt abstrakt. När en folkomröstning genomförs om EU eller EMU, så är alternativet i en icke-revolutionär situation inte ett socialistiskt Europa utan just en självständig borgerlig nationalstat. RS reser dessutom kravet ”Sverige ut ur EU”, vilket i praktiken blir att säga att ett kapitalistiskt Sverige utanför EU är ett bättre alternativ.

Angående (S) och (V) glömmer Per-Åke Westerlund nämna att vårt stöd till dessa i val hela tiden varit kritiskt. Vi karaktäriserar dessa inte rätt och slätt som arbetarpartier, utan som borgerliga arbetarpartier, dvs att de för en borgerlig politik, och att de är arbetarpartier endast till sin sociala bas. På grund av dessa partiers borgerliga karaktär menar vi att de inte går att reformera, och hävdar därför att det behövs ett nytt REVOLUTIONÄRT socialistiskt parti, och inte bara ett nytt arbetarparti som RS ofta nöjer sig med att kräva.

Per-Åke Westerlunds påstående om att tidningen Arbetarmakt, till skillnad från Offensiv, inte har några konkreta övergångskrav i de viktigaste dagsfrågorna är rent lögnaktigt. Det är bara att öppna vår tidning för att inse raka motsatsen. Till skillnad från RS har vi ett handlingsprogram, där varje avsnitt avslutas med krav av dagskaraktär, vilka övergår i krav som direkt riktas mot kapitalismen.

Ännu mer anmärkningsvärt är påståendet om att Arbetarmakt ALDRIG deltar i dagskamp. Arbetarmakt har deltagit på nästan alla större vänsterdemonstrationer där vi finns, och vi har också varit med i olika samarbeten, bland annat tillsammans med RS. Längre ned erkänner Per-Åke Westerlund den roll som vi spelat i Prag-kampanjen förra året (konstigt, vi deltog ju aldrig i kamp, hur ska du ha det Per-Åke Westerlund?). Vi är starkt involverade kring J15-initiativet i Göteborg. Två av våra medlemmar har tagit på sig fackliga förtroendeuppdrag i SEKO respektive Lärarnas Riksförbund. Vi har också bedrivit arbete inom Vänsterns Högskoleförbund. I april 2001 anordnade vi en aktion utanför Slovakiens ambassad, som det skrevs en artikel om i Offensiv (RS tidning), för att protestera mot fängslandet av en rom som i självförsvar dödat en fascist. Revolution, en ungdomsgrupp knuten till Arbetarmakt, bedriver en kampanj mot Nike, som vi hoppas även RS och Elevkampanjen kan delta i. Etc, etc, etc.

Eftersom vi är en liten organisation kan vi förstås inte delta i precis all kamp som försiggår. Det gör ju inte heller RS som trots allt är en större organisation. Det faktum att RS bemödat sig om att skriva långa inlägg mot Arbetarmakt (förutom Marxism eller sekterism? har Per-Åke Westerlund också specifikt angripit AM:s syn i Palestina-frågan) är i sig ett erkännande av att AM blivit mer involverat i kamp det senaste året. Per-Åke Westerlunds beskrivning av oss som en motsägelsefull organisation, som både ”torr” och ”äventyrlig”, är ett indirekt medgivande att vi lyckats kombinera teori med praktik. Mot denna bakgrund tar vi RS polemik mot oss snarare som en komplimang än en anklagelse.

Utan revolutionärt program ingen revolutionär praktik

Per-Åke Westerlund skriver:

Program och aktioner.

AM avstår från att delta i det stora nätverket Gbg2001 inför EU-toppmötet nu i juni på grund av att programmet ’är reformistiskt’. Men AM deltar samtidigt utan några problem i samarbetet med Ya Basta!, som med en inträngningsaktion vill ’delta’ på toppmötet (inte avbryta mötet). Frågan är om Ya Basta! har något program över huvud taget. Detta kan verka paradoxalt, men är helt i linje med AM:s sätt att verka.

Skrivna program är närmast heliga för AM. När AM för något år sedan skrev om norska Rød Valgallians så handlade hela artikeln om RV:s partiprogram och ingenting om vad RV gör i praktiken. AM:s kritik av andra organisationer handlar ofta om formuleringar i program eller artiklar, eller när det gäller RS, att vi inte haft något nytt skriftligt partiprogram (ett nytt antas på vår kongress i maj 2001). RS syn är att det skrivna programmet visst säger en del om partier och organisationer, men att agerande, artiklar i deras tidningar, tal osv är den levande sammanfattningen av ett partis verkliga program. När det kommer till kritan måste kadrerna i ett parti agera utan att läsa högt ur programmet.

I t ex vänsterpartiets och socialdemokraternas fall har radikala fraser i programmen helt begravts under de senaste 10–15 åren. Kom ihåg att vänsterpartiet enligt sitt program fortfarande är ett socialistiskt parti.

I levande livet har inte heller AM:s programformuleringar spelat någon större roll (t ex i Koalitionen mot rasism eller vad vi sett från AM:s arbete i vänsterpartiets studentförbund och Ya Basta!). AM har ofta utan hänvisningar till sitt program accepterat förslag från andra organisationer.

Men aktionerna då? AM deltar gärna i det som verkar ”militant” och har då inga problem att koppla ur programmet. Det kan gälla Reclaim the City eller Globalisering underifrån: då är socialismen försvunnen för aktionens skull. Denna paradox fanns redan när två blivande AM:are lämnade RS (då Offensiv) 1996. Deras kritik var dels att vi inte var tillräckligt militanta mot rasism och nazism, dels att vi borde ta steg tillbaka och satsa på studiegrupper.

RS deltar i flera nätverk där vi skulle föredra att plattformen formulerades annorlunda, men där vi har full frihet att föra fram vår linje på möten och aktioner. Detta för att samla maximalt antal till så stora demonstrationer eller kampanjer som möjligt. Därför är RS alltså med och förbereder de stora demonstrationerna fredag den 15 och lördag den 16 juni i Göteborg, medan AM hänger i hasorna på Ya Basta! RS står också för inbjudan till samarbete mellan alla nätverk och demonstrationen mot Bush den 14 juni. Och eftersom AM varken är för eller emot EU, så nämns EU inte ens på de affischer AM använder inför demonstrationerna i Göteborg.

Arbetarmakt svarar:

Synen på program är en avgörande skillnad mellan RS och Arbetarmakt. För en revolutionär organisation eller ett revolutionärt parti måste programmet komma först, och program brukar existera i skriftlig form. Det är till ett program som den revolutionära organisationen värvar, och det programmet som man försöker förverkliga. Att inte ha något klart program medför att ens linje bestäms från gång till annan. I praktiken innebär det opportunism och impressionism, något som kännetecknar RS. Det är just för opportunister och reformister som programmet ses som en belastning, eftersom det binder upp organisationen till en viss linje som för tillfället kanske inte är ”taktisk”. För rena reformistiska organisationer, såsom vänsterpartiet, spelar programmet en helt undanskymd roll, exempelvis när partiets representanter ska genomföra parlamentariska kompromisser.

Självklart är klasskampen och praktiken viktigare än programmet, men här handlar det inte om ett motsatsförhållande. Inte heller är programmet någon GARANTI för en revolutionär linje, det är snarare en FÖRUTSÄTTNING. Utan revolutionärt program, ingen genuin revolutionär praktik.

Trots att RS och dess föregångare Offensiv som organisation existerat i nästan 30 år, har man fortfarande inte lyckats få ihop ett program (åtminstone inte när detta skrivs). Föregångaren Offensiv gav ut skriften Vad vill Offensiv (nu har man dock inget motsvarande), men det kan egentligen inte betraktas som ett partiprogram då det alltid antogs enbart av Offensivs högsta ledning, verkställande utskottet. Ett program fastställs på kongresser där alla i god tid och i demokratisk ordning får komma med synpunkter och ändringsförslag.

Avsaknaden av ett klart program på vars grund man värvar har också inneburit att många medlemmar som gått med i RS varit/är rena reformister. Är det kanske därför som RS ledning velat undvika antagande av ett program som alla medlemmar är med och beslutar om?

Vi har aldrig motiverat vårt beslut att inte skriva under plattformen för Göteborg 2001 för att den är ”reformistisk”. Vi har däremot påpekat att den formulerats enligt en av vänsterrörelsens sämre traditioner, nämligen att komma med totalt intetsägande formuleringar för att dölja en egentlig ståndpunkt, i det här fallet en variant av Nej till EU. Vi inom AM vill inte legitimera denna metod genom att skriva under plattformen. Om man tycker att en plattform är dålig, ska man heller inte skriva under den.

Vi är givetvis inte motståndare till enhetsaktioner runt begränsade kampkrav som inte är revolutionära eller socialistiska, utan bara relevanta för arbetarklassen. Det krävs emellertid stor fantasi för att se Göteborgsaktionens snömos som något sådant. Om plattformen för demonstrationen den 16 juni hade slagit fast några begränsade men substantiella klasskrav så hade vi givetvis skrivit under.

Eftersom många medvetna arbetare och ungdomar trots allt kommer att ansluta sig till demonstrationen och på så sätt ge den en progressiv karaktär, är det självklart att AM mobiliserar till själva aktionen. Vi kommer dock att marschera under våra egna paroller, som är både dagskrav och paroller som angriper de kapitalistiska maktrelationerna.

AM har prioriterat demonstrationen den 15 juni, mer specifikt de vita overallernas initiativ som innebär ett genombrytningsförsök i masskala för att komma fram och delta på toppmötet. Den sistnämnda aktionen sker under parollerna Öppna gränserna och Stoppa nyliberalismen, knappast några revolutionära paroller men de betyder i alla fall något.

Nu är frågan: är RS och CWI beredda att stödja och delta i denna mer militanta aktion, på en klar men begränsad internationalistisk plattform, eller ska de begränsa sig till att vara femte hjulet under Göteborgsaktionen respektive KPML(r):s nationalistiska initiativ?

Per-Åke Westerlund försöker också leverera det motsatta argumentet. Han påstår att vi i Arbetarmakt skulle vara principlösa i de organisationer och kampanjer vi deltar i. Utgångsläget för oss har emellertid alltid varit att kämpa för HELA programmet. Sedan kan man kompromissa. Men man ska inte kompromissa med sig själv. Det var fallet när Offensiv gick emot att socialismen skulle ingå i Rättviselistans plattform inför EU-parlamentsvalet 1995.

Argumentet att vi i Arbetarmakt samarbetar med organisationer som inte har något program är minst sagt märkligt. Med en sådan inställning skulle man inte kunna samarbeta med någon som har en avvikande uppfattning från en själv. Om vi inte vinner majoritet för vår linje måste vi acceptera det.

Inom Globalisering Underifrån har vi i Arbetarmakt inte vunnit majoriteten för en marxistisk linje. I frågan om socialismen och behovet av att krossa de rådande borgerliga organen har vi dock både föreslagit kraven, och också fått stöd för dessa, till skillnad från vad Per-Åke Westerlund skriver. I den plattform som Globalisering Underifrån antagit kan man läsa:

”Vi kämpar för global socialism, innebärande att världens ekonomiska resurser och företag demokratiskt styrs och kontrolleras av hela jordens befolkning. Vi tror inte att denna grundläggande samhällsförändring kan ske genom försök att göra kapitalismen ’mänskligare’, ta ställning för den borgerliga nationalstaten och/eller att försöka reformera institutioner som IMF, Världsbanken och WTO.”

Anpassning till de förtryckande nationerna

Per-Åke Westerlund skriver:

2. Nationella frågan.

RS står för den klassiska marxistiska synen: förtryckta nationers rätt till självbestämmande och, om de så vill, en egen stat. Vi betonar samtidigt arbetarenhet över etniska och nationella gränser, behovet av en vidare socialistisk federation och att kampen är socialistisk. AM däremot underordnar sig olika borgerliga ”nationella befrielserörelser”. AM har gett stöd till UCK i Kosovo, beklagat att IRA lagt ner den ”väpnade kampen” och krävt att regimerna i arabstaterna ska delta i palestiniernas kamp. RS menar att varken UCK eller IRA hade några som helst politiska förutsättningar att lösa den nationella frågan och leda kampen till seger. Det masstöd organisationerna haft i olika perioder har underminerats. RS står för ett socialistiskt Israel och ett socialistiskt Palestina i en socialistisk federation i Mellanöstern. AM:s ickereligiösa stat för både dagens Israel och dagens palestinska områden är en papperskonstruktion som helt saknar förankring bland de kämpande palestinierna. Klart är att AM har ett tvåstadieperspektiv på den nationella kampen: först befrielse via IRA eller UCK, sedan socialistisk kamp. Här finns också en väldigt tydlig oförmåga att förstå förändringar i situationen. AM:s analys av Israel är som om ingenting förändrats sedan 1948 eller 1967 – för AM är Israel en nybildad stat utan märkbara klassmotsättningar. På en mycket kortare tidsrymd misslyckades AM med att se att UCK:s roll cementerades till att vara Natos marktrupper i kriget 1999.

Arbetarmakt svarar:

RS säger sig stå för förtryckta nationers rätt till självbestämmande, inklusive rätten till en egen stat. Detta är dock inte en princip som RS tillämpar i praktiken. AM har inget tvåstegsperspektiv på den nationella kampen. Men till skillnad från RS menar vi att rätten till avskiljande måste vara ovillkorligt betingat. Det vore fel att ställa ett ultimatum till massorna att de först måste acceptera socialismen och det trotskistiska ledarskapet för att vi ska ge dem rätten till en nation.

Genom att garantera förtryckta nationer rätten till oberoende kommer massorna att intressera sig för de vidare aspekterna av trotskismens politik. Successivt kan de då vinnas för hela det marxistiska programmet.

Mot denna bakgrund anser vi bland annat det vara rätt att ha gett kritiskt stöd till IRA:s kamp för ett enat Irland (innan de själva förrådde den) samt att resa kravet på det sionistiska Israels upplösning och bildandet av en sekulariserad palestinsk stat. Mot denna bakgrund gav också Arbetarmakt kritiskt stöd till UCK så länge de kämpade mot det serbiska förtrycket och innan de underordnade sig imperialismen. Betoningen från vår sida är just på ett KRITISKT stöd. Vårt stöd till de förtrycktas kamp måste försiggå samtidigt som vi kämpar mot det borgerliga och småborgerliga ledarskap som leder denna kamp, som vi hävdar kommer att missleda och förråda denna kamp. Men när de förtryckta försvarar sig mot förtrycket kan inte vi, som RS, stå neutrala bara för att de förtryckta har valt ett dåligt sätt att kämpa mot sitt förtryck. Att stå neutral innebär dessutom att socialister avskärmar sig från de förtryckta massorna, och därmed förlorar en möjlighet att skapa en dialog med dem för att slutligen vinna dem från sina nuvarande missledare.

RS menar att socialister måste acceptera Israels nationella rättigheter för att kunna vinna de judiska arbetarna. Tanken är att arabiska och judiska arbetare ska förenas i en gemensam kamp för socialismen och det antas inte fungera om man samtidigt kräver Israels krossande. Ett sådant tankesätt avslöjar en monumental anpassning till imperialismen och aristokratin inom det israeliska proletariatet. Att lösgöra de israeliska arbetarna från sionismen är nämligen helt nödvändigt för att enhet med de arabiska arbetarna ska bli möjlig. Det är inte de mest förtrycktas sak att ge upp en del av sina legitima krav för att kunna nå överenskommelser med arbetargrupper som delvis har bundits upp till klassfienden. Marxisters uppgift borde i stället vara att konfrontera de judiska arbetarna med det faktum att de tillhör en kolonialistisk förtryckarnation, och att deras primära uppgift är att bryta med ”sin” stat och dess ideologi. På längre sikt har de judiska arbetarna inget som helst klassintresse av att upprätthålla den sionistiska staten eftersom den förtrycker även dem i den israeliska bourgeoisiens profitsyfte.

Allt prat om en tvåstatslösning eller ännu värre Israels bevarande, hur radikala ordalag som än används, kan bara tjäna till att förlänga proletariatets uppbrottsprocess från sionismen. En tvåstats-lösning innebär att palestinierna får de sämsta områdena (det är ingen slump att RS vägrar prata om hur en möjlig gräns ska dras), och att de fyra miljoner palestinska flyktingarna utanför Palestina förblir fördrivna. Dylikt tal spelar alltså en reaktionär roll, hur goda intentionerna än kan vara hos de grupper som står för det.

Per-Åke Westerlund verkar läsa våra texter som fan läser Bibeln. Vi argumenterar för palestiniernas rätt till en egen oberoende, sekulariserad stat på ruinerna av Israel. Men genom att förtiga vår mycket explicita agitation och propaganda för klasskaraktären av denna stat så lyckas han ”bevisa” vårt tvåstadie-tänkande. I alla våra texter kring denna fråga har FRKI (Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International, vars svenska sektion är AM) om och om igen fört fram parollen ”För ett arbetarstyrt Palestina”. Vi har dessutom alltid kopplat det till parollen om en socialistisk federation i Mellanöstern. Skillnaden mellan FRKI och CWI är att vi inte för fram parollen på ett ultimativt sätt. Om palestinierna inte direkt accepterar socialismen och arbetarstaten så kvitterar CWI/RS det genom att inte tillerkänna dem rätten till en egen stat. FRKI däremot erkänner ovillkorligen palestiniernas rätt till en egen stat, även om den är borgerlig. Om vi får vår vilja igenom så kommer det oberoende Palestina dock inte att vara borgerligt, utan socialistiskt.

Så länge de förtrycktas borgerliga och småborgerliga rörelser kämpar mot sitt förtryck måste vi marxister ge dessa ett kritiskt stöd. Men så fort dessa kapitulerar eller t.o.m. själva börjar förtryckta andra, så upphör vårt stöd till dem. Vårt stöd är inte permanent, utan bara en tillfällig taktik.

IRA har aldrig varit en revolutionär arbetarmilis, men inte heller terrorister, utan en småborgerlig stadsgerilla med stort stöd inom de katolska arbetarleden. Trotskismen kan under inga omständigheter kapitulera eller ens anpassa sig ideologiskt och politiskt till dessa inbitna småborgerliga nationalister. De kommer aldrig att bygga ett ledarskap för den kommande socialistiska revolutionen (de vill ju inte ens genomföra en sådan revolution till att börja med). Däremot hade marxister en sak gemensamt med dem: kampen för rätten till ett enat oberoende Irland. Så länge Sinn Fein och IRA inte backade undan från detta och så länge de åtnjöt stöd från sektorer av arbetarklassen i norr gav Arbetarmakt och FRKI dem kritiskt stöd. När de nu har kapitulerat kan vi inte längre ge dem något stöd.

Kosovas förvandling till ett imperialistiskt protektorat underlättades av att den småborgerligt nationalistiska ledningen för Kosovas Befrielsearmé (UCK) lade sig fullständigt platt för den imperialistiska alliansen.

I stället för att leva upp till sina tidigare utfästelser att kämpa för ett självständigt Kosova valde de att kapitulera i hopp om en plats på den imperialistiska triumfvagnen. Innebar detta att det var fel av Arbetarmakt att ge kritiskt stöd till UCK i ett tidigare skede? Nej, eftersom de under en period förde en rättmätig kamp mot det serbiska förtrycket (samtidigt som vi också gav kritiskt stöd till Jugoslavien i sitt försvar mot USA under bombningarna). RS position var här helt abstrakt. Man sa sig stödja Kosova-albanernas rätt till självförsvar, men när de senare praktiserade detta så valde man att stå neutral.

RS och arbetarklassen – kombination av sekterism och opportunism

Per-Åke Westerlund skriver:

Arbetarpartier och arbetarklassen.

a) Teoretisk konservatism

AM förespråkar att deras medlemmar och anhängare ska rösta på S eller V. Det kan jämföras med när RS föregångare (Offensiv var då namnet på både tidningen och organisationen) uppmanade till röstning på S. Det var på 1970-och 1980-talen, med tillägget att det gällde att kämpa för en socialistisk politik för S och med uppmaning till ett uppror mot ledningen. RS har sedan 1995–96 dragit slutsatsen att Socialdemokraterna blivit ett borgerligt parti och att det behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti. AM hävdar att S fortfarande är ett arbetarparti, att inget i grunden förändrats.

Däremot har AM:s brittiska motsvarighet slutat stödja Labour – som om den svenska socialdemokratin på något avgörande sätt skiljer sig från Blairs parti. I AM:s svenska tidning kan man läsa om ”Blairs projekt med att omvandla Labourpartiet till ett helt borgerligt parti” (nr 2/2000), men aldrig om Perssons motsvarande projekt. Då ska man ändå komma ihåg att medan Blair i mycket ärvde sin kontrarevolution från Thatcher och Major, så plöjde Persson själv de nya fårorna. Många fackförbund är fortfarande anslutna till Labour, men inte till svenska s. Det var också Persson och svenska socialdemokratin som med gigantiska nedskärningar 1994–96 slog ”världsrekord i budgetsanering”. Detta som ett led i ett systemskifte i borgerlig riktning och EU/EMU-anpassning, till största delen med stöd från vänsterpartiet. Kommunerna, arbetslösa, pensionärer, sjuka och arbetarfamiljer fick betala svångremspaketen.

Perssonregeringen ligger idag före flera av sina europeiska kollegor i systemskiftet, t ex med det börsanpassade pensionssystemet och privatiseringen av Telia.

När AM ska ge exempel på borgerlig politik från s-partier är det ofta Blair som ställs i fokus. I senaste numret av AM:s tidning pekas Blair ut som en krigshetsare på Balkan, men Persson slipper undan, liksom för den delen Schröder i Tyskland eller Jospin i Frankrike.

AM:s konservatism gäller inte bara socialdemokratin i Sverige. Inför demonstrationerna mot IMF i Prag, där AM spelade en roll i att mobilisera från Sverige, hade AM överdrivna förväntningar om den demonstration där det tjeckiska kommunistpartiet och dess fackförening var huvudarrangörer.

Denna demonstration framställdes av AM som en ”arbetardemonstration” som skulle vara tydligt antikapitalistisk. Detta i motsats till den större demonstrationen några dagar senare. Kommunistpartiets roll som ”arbetarparti” var dock inte större än att den första demonstrationen bara samlade några tusen deltagare, de flesta pensionärer eller äldre. Fackföreningen visade sig inte vara någon fackförening och politiska profilen från talarna var minst sagt låg.

Frågan måste ställas om svenska AM någon gång kommer att dra motsvarande slutsatser om socialdemokratin som brittiska AM-gruppen Workers Power gjort om Labour. AM:s konservativa betoning av ”traditionella organisationer” gäller inte enbart socialdemokratin. När AM kommenterat Elevkampanjens protestdagar, t ex 4 oktober 2000, sker det inte sällan positivt, samtidigt som AM beklagar att det inte är den traditionella ”Elevorganisationen” som tagit initiativet. Alla som hängt med bland svenska ungdomsorganisationer vet att EO dels aldrig skulle arrangera något liknande, dels varken har förankring eller aktivister. AM:s beklaganden låter som ekon av Ung Vänster eller SSU. Vart leder förväntningarna att ”traditionella” organisationer som EO ska agera? T ex under taxistrejken, som AM inte ingrep i, skulle motsvarande linje betytt att vänta på att LO skulle ta initiativ.

Det är ett genomgående drag att AM inte hänger med i utvecklingen. Marx och Lenin slogs inte sällan mot konservatism i de egna leden. Lenin stred särskilt mot ”gammelbolsjevikerna” som 1917 vägrade se det nya i situationen och höll fast vid det föråldrade partiprogrammet (Trotskij skriver i Stalinbiografin att bolsjevikerna tog makten utan att ha något partiprogram). De stora händelserna i världen de senaste 10–15 åren – stalinismens kollaps, socialdemokratins förborgerligande, kapitalismens globalisering – måste utifrån en bibehållen marxistisk grundsyn analyseras som nya konkreta verkliga fenomen. Det är utmaningen för alla socialistiska och trotskistiska organisationer.

b) Sekterism i praktiken

I England deltar Workers Power i de socialistiska allianserna och hör till de grupper som accepterat att dessa numera i mycket styrs av Socialist Workers Party, (SWP har ingen motsvarighet i Sverige). SWP har bland annat föreslagit att alliansen i London ska kunna censurera de deltagande organisationernas material, t ex stoppa tidningsförsäljning. Många vänstergrupper köper detta, eftersom SWP är den största organisationen inom alliansen. Igen finns här en tydlig krock mellan AM:s principer och dess praktik. AM kritiserar gärna andra allianser för otydliga program och kritiserar RS paroll om ett nytt socialistiskt arbetarparti för att vara ”reformistisk”. Teoretiskt står AM för ett nytt revolutionärt arbetarparti med ett fullt ut trotskistiskt program Men i praktiken deltar brittiska Workers Power i London Socialist Alliance, ett slags nytt parti/allians med ett mycket reformistiskt och begränsat program, där till och med rätten att föra fram en annan syn undertrycks.

AM har allt sedan starten haft en attityd av att vara nöjda med att vara ”få, men en verkligt trotskistisk organisation”. De första numren av deras tidning, liksom de flesta av deras inlägg i nätdebatterna, handlar oftast om RS eller om Socialistiska partiet (för övrigt försöker de oftast klumpa ihop RS och SP). De traditionella partier man förespråkar i valen tilldelas inte lika mycket utrymme.

AM har alltid hållit sig på minst armlängds avstånd från vanliga arbetares problem och liv. AM har t ex aldrig deltagit i förortsprotester mot nedskärningar och privatiseringar i Stockholm, där organisationen har medlemmar. Teserna i resolutionerna har inte gett någon praktisk vägledning. När AM påstår att RS syn på S skulle ”avskärma” RS från arbetare som röstar på socialdemokratin eller lokala aktivister som rentav kan vara medlemmar i SAP, har det därför ingen som helst förankring i verkligheten. RS har en medveten orientering till kämpande arbetargrupper och andra förtryckta: t ex bussförare och taxiförare under deras strejker, och idag Ericssonarbetare som hotas av avsked. Detta saknas hos Arbetarmakt. Arbetarnas röst hörs i Offensiv, särskilt under kamp, men aldrig i AM:s tidning. Sekterismen understryks av det krav AM förde fram i Prag: En världsomspännande generalstrejk 1 maj 2001. Detta helt oförankrade krav försvann dock snabbt i papperskorgarna.

Arbetarmakt svarar:

Från starten 1973 till perioden runt 1993 gjorde Offensiv, RS föregångare, skön konst av att klä ut sig till ultraradikala reformister. Utifrån helt korrekta grundantaganden om att marxister måste rikta in sig särskilt på den socialdemokratiska basen för att avslöja den reformistiska byråkratin, urvattnades programmet och profilen till ren och skär centrism, dvs en blandning mellan reformistiska och revolutionära ståndpunkter. En förklaring till det är att dåvarande Offensiv gjorde en fetisch av medlemskap i socialdemokratin, vilket ledde till fatala ideologiska kompromisser för att inte provocera fram uteslutningar ur ”partiet.” Två exempel på grundläggande revidering av det marxistiska tänkandet är frågorna om rev0lutionens karaktär samt behovet av ett avantgardeparti bestående av disciplinerade militanter.

Inom Offensiv fanns länge orealistiska förhoppningar om en radikalisering inom socialdemokratin längs raka hjulspår. När arbetarklassens mognadsprocess visat sig vara lite mer nyckfull och besvärlig än de tänkt sig har besvikelsen exploderat. I stället för att självkritiskt granska sina tillkortakommanden vad gäller analyser och perspektiv skyllde Offensiv sina uteblivna framgångar på arbetarklassen.

”Socialdemokratin har blivit ett borgerligt kapitalistiskt parti”. I en hast skrotades 20 år av inriktning till (S). På ett halvår skedde en omsvängning till en ”kampanj för ett nytt arbetarparti”. Sin opportunistiska metodik har RS dock inte släppt.

Nu urvattnas den revolutionära och socialistiska profilen med hänsyn till olika obetydliga allierade i den nya kampanjen.

Det är sant att det finns en trend där (S) går längre och längre åt höger vilket gör att man förlorar mycket stöd bland arbetare och ”förborgerligas”. Historien har dock mer än en gång visat hur komplicerad och långdragen den utvecklingen är. Kom ihåg att socialdemokratin i Europa röstade för krigskrediter i samband med första världskriget, och att SAP satt i koalitionsregering med alla partier utom SKP under andra världskriget. Under kriget förde SAP linjen att judar skulle skickas tillbaka till Tyskland. Med SAP:s goda minne kunde norska motståndsmän utlämnas till Gestapo osv. Har inte den svenska socialdemokratin, precis som reformismen internationellt och historiskt överhuvudtaget, även tidigare varit beredd till de grövsta och mest reaktionära skändligheter? Per-Åke Westerlund själv nämner längre ned att socialdemokraternas förräderi under första världskriget, då de valde att stödja sin imperialistiska bourgeoisie ”saknar motstycke än idag”.

Arbetarmakt fortsätter att definiera både (S) och (V) som borgerliga arbetarpartier, dvs partier med en rent borgerlig ledning och politik, men med en social bas inom arbetarklassen. Inom SAP uttrycks den sociala basen inte minst i banden till LO. Kopplingen mellan LO och SAP är av historiska skäl annorlunda. än i länder där verkligt borgerliga partier har en bas i små isolerade, i det närmaste gula fackföreningar. Svenska LO ansluter trots allt drygt 80% av arbetarna. (S) och (V) organiserar sig oberoende av den svenska borgarklassen, vilket inte är fallet med borgerliga partier med blandad klassbas, såsom kristdemokraterna i olika europeiska länder.

Den erfarenhet som enskilda arbetarmaktare skaffat sig genom sitt fackliga arbete bekräftar att många, eller t.o.m. majoriteten, av de fackligt aktiva inom LO har en knytning till socialdemokratin, även om de är kritiska till den nuvarande högerkursen. För att nå detta skikt med en revolutionär propaganda är det viktigt att ställa krav på det parti de ser som sitt.

Sedan RS har dragit slutsatsen att socialdemokratin förvandlats till ett rent borgerligt parti, och man slutat ställa krav på den socialdemokratiska ledningen, verkar man ha tappat sin tidigare fackliga förankring, såsom på Kemira Kemi i Helsingborg och i Kommunal i Stockholm.

Den orientering som RS har till arbetarklassen i förorterna är huvudsakligen till arbetare som atomiserade individer snarare än som organiserad kraft inom LO, SAP och (V).

Orientering till ”traditionella organisationer” är en viktig taktik, men innebär inte att den automatiskt kommer att bära framgång.

FRKI:s orientering till tjeckiska kommunistpartiet i samband med anti-IMF-protesterna hösten 2000 var nödvändig om ambitionen var att involvera bredare skikt av arbetare. Ett par tusen deltagare på den demonstration som leddes av kommunistpartiet var förstås ingen stor framgång. Trots det brukar inte demonstrationer i Tjeckien vara mycket större. En viktig skillnad mot den större demonstrationen några dagar senare var att denna till största delen bestod av ditrest vänsterfolk från andra länder och att den helt misslyckades att dra in den tjeckiska arbetarklassen i protesterna.

Inom anti-globaliserings-rörelsen menar Arbetarmakt och FRKI att den anti-kapitalistiska militansen behöver förenas med arbetarrörelsen. Båda komponenterna är nödvändiga. Just i förhållande till denna rörelse har RS och CWI (Kommittén för en Arbetarinternational, vars svenska sektion är RS) tydligt uppvisat en ”konservatism”, eftersom de i princip har vänt den ryggen (exempelvis hade CWI knappt någon mobilisering till Prag).

Att vi ställer krav på Elevorganisationen beror på att den är den största, om än inte den enda, elevfackliga organisationen. Elevorganisationen har liksom LO och TCO en högerinriktad, reformistisk ledning, men har trots allt vid olika tillfällen pressats till att arrangera elevprotester med som mest 10 000 deltagare. Ett sätt att också avslöja denna ledning är att ställa krav på den som den sedan med stor sannolikhet inte klarar av att uppfylla. RS försök att lansera Elevkampanjen, i praktiken RS ungdomsorganisation, som ett elevfackligt alternativ till Elevorganisationen har förblivit ett luftslott. Hur långt är egentligen RS berett att gå i sin sekterism? Är nästa stora projekt: ”Ställ facket åt sidan, gå i stället med RS alternativa frontorganisation”?

Per-Åke Westerlund försöker framställa det som att Arbetarmakt i Sverige har en linje i synen på socialdemokratin, och Workers Power (AM:s systerorganisation) en annan i synen på brittiska Labour. Men Workers Power definierar fortfarande Labourpartiet som ett borgerligt arbetarparti. Visst finns det ambitioner från Tony Blair att omvandla partiet till ett rent borgerligt parti, såsom demokraterna i USA, men han har ännu inte lyckats genomföra en sådan förändring i den sociala basen.

Skulle inte Socialist Alliance finnas skulle Workers Power sannolikt uppmana till en kritisk röst på Labourpartiet i valet, såsom vi har gjort tidigare. Till skillnad från RS föregångare Offensiv ser vi uppmaningen till en kritisk röst på borgerliga arbetarpartier som en taktik, användbar i vissa lägen men inte i andra, och inte som en permanent strategi. Även om vi inte uppmanar till en kritisk röst så kvarstår dessutom vår orientering till Labourpartiets bas, där uppgiften fortfarande består i att bryta denna bas ifrån det högerreformistiska ledarskapet.

Påståendet att vi accepterar att SWP styr SA (Socialist Alliance) är märkligt. SWP utgör den absolut största gruppen inom den brittiska vänstern. Skulle de därmed inte ha rätt till ett avgörande inflytande i kraft av sin numerär? Är vi för eller emot att majoriteten bestämmer i ett samarbete av den här arten?

Argumentet att SWP föreslagit att LSA (London Socialist Alliance) ska censurera de ingående gruppernas verksamhet har vi inte hört talas om. Men vi har absolut inte röstat för ett sådant förslag, om det existerar. Det är knappast ett argument mot oss att SWP har en vansinnig uppfattning, om de nu har det. Skulle vi vägra samarbeta med en grupp som har fel uppfattningar, så skulle det inte bli många kvar.

Per-Åke Westerlund försöker göra oss och WPB ansvariga för hela SA och LSA, trots att vi kämpar för en helt annan inriktning. Det visar ju bara att han inte alls förstår vad en enhetsfront är. Inom Socialist Alliance kämpar vi för ett revolutionärt program, exempelvis för antagande av krav om en revolutionär arbetarregering och avväpning av den nuvarande polisen.

Workers Powers kandidat Kirstie Paton ställer upp på en plattform som är öppet revolutionär. Faktum är att det är SWP och RS:s systerorganisation Socialist Party (SP) som argumenterar för ett mer begränsat reformistiskt program. SP röstade till och med mot parollen om att ta bort all form av kontroll av invandringen. Också i Sverige vägrar Rättvisepartiet Socialisterna driva kravet på öppna gränser, i stället nöjer man sig med att försvara asylrätten.

Tramset om att vi inte deltar i förortsprotester, kan enkelt besvaras med att vi är mycket mindre än RS, som kan använda sina heltidare till att bära upp lokala kampanjer med protester. Vi har ännu inga heltidare som kan besöka arbetsplatser eller intervjua taxiförare.

Ungdomsarbete och anti-sexism

Per-Åke Westerlund skriver:

4. Elevkampanjen och ungdomsarbete.

Am:s utanförskap inför konkret kamp och dagsfrågor är särskilt tydligt i ungdomsarbetet. RS:are (då offensivare) bildade Elevkampanjen (EK) för 11 år sedan och RS:are har sedan dess stått i ledningen för EK. Alla socialistiska riktningar är välkomna i EK, och medlemmar. i Ung Vänster och syndikalisterna är inte ovanliga. De flesta medlemmar och aktiva är dock inte medlemmar i något parti eller ungdomsförbund. AM deltog under en kort period i EK, men har idag ställt sig utanför. I linje med AM:s isolering från lokal kamp fanns ingen AM:are med när EK organiserade en ockupation av en fritidsgård i södra Stockholm våren 2000. Inte heller när EK:s kampanj Revolt mot EU samlade över 100 elever mot EU-kommissionens besök till Stockholm den 9 januari 2001, trots att det är en fråga som kan verka ”passa” AM bättre.

Bland de mest uppmärksammade kampanjer EK driver finns Vägra Kallas Hora.

Här har unga tjejer och även killar drivit kampanj mot sexuella trakasserier, framför allt i skolorna. En sidokampanj för VKH handlar om porrindustrin. Det har varit möjligt att mobilisera till demonstrationer och aktioner mot porrindustrins profitörer, en inte oviktig del av dagens globala kapitalism. I Offensiv, Marxismen Idag och andra material har alla dessa aspekter analyserats. Den som söker på ”sexuella trakasserier” på www.socialisterna.org får 61 svar, ”porrindustri” ger 20 svar. Här finns en teoretisk socialistisk analys. Samtidigt sysslar vi inte bara med propaganda. RS och EK/YKH har organiserat säkert ett 30-tal demonstrationer och 100-tals lektioner och temadagar i skolorna. I en del fall har porrindustrins verksamhet drivits bort när de försökt etablera sig på nya orter eller nya bostadsområden. Lokal kamp har kopplats till hur kapitalismen idag fungerar – övergångsprogrammets metod i praktiken.

I dessa frågor har AM:s inställning ställts i blixtbelysning. På 8 mars 2000 uppmanade AM:s nyhetsbrev till kamp mot sexuella trakasserier på skolorna – utan att nämna VKH, men också utan att nämna en enda konkret händelse eller hur denna ”kamp” skulle bedrivas.

Uppmaningen var bara ett sätt att fylla kvoten av ”korrekta” uttalanden, utan att vilja ta i frågan i verkligheten. I stället har AM anklagat EK/VKH för att hamna i moralisternas läger. En mindre bra talkör på en demonstration ledde till ett uttalande från AM:s ledning, vilket är mycket ovanligt.

En lång artikel (”Pornografin och patriarkatet”) i AM-tidningen 4/99 inleds med definitioner ur Bonniers svenska ordbok, med det enda resultatet att gränsen suddas ut mellan porrindustrins utsugning och litteratur som handlar om sex suddas ut. AM-artikeln är helt abstrakt, som om en debatt om porrindustrins roll inte har någon koppling till vad som händer i samhället i övrigt. Artikelförfattaren ger sken av att debatten om porrindustrins roll handlar om ”avbildning med sexuellt innehåll” och att kritiken enbart gäller innehållet i porren. AM stannar därmed på det moraliska, abstrakta planet. RS och EK:s kampanjer har riktat sig mot sexkapitalet, mot sexslavhandeln och mot porren som ett av medlen att trycka tillbaka kvinnors roll i samhället.

Detta är inte det enda fallet där AM ger abstrakta råd till kamp de själva inte har någon som helst erfarenhet av, eller ens tänker delta i. Artikeln säger att ”Det bästa sättet att protestera mot dåliga förhållanden inom sexbranschen är inte blockader mot porrbutiker och strippklubbar odyl”. Däremot är det enligt artikeln rätt att porrbilder på arbetsplatser tas bort. En bild är därmed värre än en klubb som värvar tonårstjejer till slavkontrakt och möjligen drogproblem. Det senare ska grannarna tydligen acceptera. De som väntar sig att AM ska föreslå någon alternativ kamplinje (”bästa sättet”) väntar dock förgäves.

Författaren citerar i slutet av artikeln ”en mycket bättre paroll. – Leve njutningen – död åt övergreppen”. Bortsett från att parollen inte säger något, så är det typiskt AM att tro att parollerna, inte agerandet, är det viktigaste.

Artikeln skulle kunna vara skriven av en liberal, ”å ena sidan, å andra sidan”. Det närmaste en materialistisk analys som artikeln kommer är att halvt försvara porren som en ”spegel av samhället”. Att kapitalismen bär ett ansvar och att det behövs ett socialistiskt samhälle nämns inte ens, vilket gör det lätt att misstänka att artikeln ursprungligen är skriven som en universitetsuppsats.

AM-artikeln vänder sig inte ens till de som är aktiva i kampen. Ett syfte är att kritisera RS och EK. Vårt parti nämns bara en gång. Ett lösryckt citat ur en artikel om att vi stoppat en porrklubb utanför Umeå var det enda konkreta AM kunde hitta att hoppa på. Offensivartikeln säger (med ett ironiskt leende) att till och med folk från en lokal kyrka och KPML(r) stödde kampen. AM tar det för intäkt att kampen var nymoralistisk. Men vad skulle RS:arna gjort? Drivit bort kyrkofolk och r:are från en demonstration där appellerna var riktade mot kapitalism och utsugning? När nu AM, även internationellt, startar en miniorganisation som vänder sig till ungdomar är namnet World Revolution. I Sverige har namnet dock redan bytts ut, först till enbart Revolution sedan till Revo, något AM i andra sammanhang skulle kalla en ”urvattning” (borde organisationen egentligen inte heta Armed World Revolution?).

Arbetarmakt svarar:

I detta inlägg framkommer vad Per-Åke Westerlund egentligen menar med att Arbetarmakt inte deltar i den dagliga kampen, nämligen att vi inte är med i Elevkampanjen och inte deltar på alla RS olika kampanjer. RS:arnas uppblåsta syn på sig själva visas av att nästan all den polemik de för i andra vänstertidningar handlar om anklagelser om dem själva, främst att man inte nämnt RS i något sammanhang. Men den dagliga kampen är mycket större och bredare än den som RS bedriver.

Att vi valt att dra oss undan från Elevkampanjen beror på att den senare i praktiken endast är en front för RS, även om RS låtsas om någonting annat.

Visst kan det finnas enskilda ung vänstrare och syndikalister i Elevkampanjen, men de finns där bara som individer, inte som organiserade fraktioner. Påhoppet på ”Revolution” att det är ett urvattnat namn är egentligen så löjligt att det inte är värt att bemöta. Något mer intetsägande än ”Elevkampanjen” är dock svårt att hitta inom svensk vänster.

Kampanjen Vägra Kalla Hora har många positiva inslag som är värda att berömma, till exempel att den kopplar samman sexuella trakasserier med sociala frågor och att den delvis försöker distansera sig från nymoralismen. Men det innebär inte att vi förhåller oss okritiska till den. De skillnader som finns mellan AM och RS i frågan är dock, till skillnad från de flesta övriga spörsmål som behandlas här, inte av någon principiell natur.

Arbetarmakt har hävdat att det bästa sättet att protestera mot dåliga förhållanden inom sexbranschen inte nödvändigtvis är blockader mot porrbutiker och strippklubbar, och dylikt. Det kan innebära att de protesterande hamnar i motsättning till de så kallade ”sexarbetarna” (som många prostituerade, porrmodeller, strippor, o.s.v. helst vill kalla sig). Det handlar ju om sexarbetarnas levebröd. De som vill protestera mot dåliga förhållanden i sexbranschen borde kämpa med sexarbetarna mot förtrycket, mot de sociala och ekonomiska villkor som tvingar människor att ta arbeten som de i andra sammanhang inte hade tagit samt för att öka valmöjligheterna.

Det är sant att Arbetarmakt inte förverkligat detta i praktiken. Men dels är vi en liten organisation som inte kan praktisera allt som vi har åsikter om. Till skillnad från RS har Arbetarmakt en metod att först försöka utarbeta en linje i en fråga innan man blir engagerad kring den (en linje som vi självklart behöver modifiera efter de nya erfarenheter vi skaffar oss). Dels är det just här som en del av problemet med porrblockaderna ligger, att man protesterar ”över huvudet” mot de som man säger sig vilja försvara. Vi bör se upp med all politik som vill ”beskydda” kvinnor. I stället bör strategin vara att visa solidaritet med porrmodellernas och de prostituerades fackföreningar. I Holland finns t ex en organisation för sexarbetare som heter ”Red Thread”. I Australien arbetar ”Eros Foundation” för att rättvisemärka porren. Sexarbetarnas befrielse från det nuvarande förtryck de erfar måste vara deras eget verk.

I frågan om pornografin argumenterar Arbetarmakt mot ett förbud.

Pornografin speglar det patriarkala och kapitalistiska samhället, men det gör också vanlig film och övriga media. En sådan inställning innebär inte att vi är neutrala i kampen mot att bilder används på ett sexistiskt sätt, den innebär endast att vi inte drar allt sexuellt explicit material över en kam. Om samhället vore jämlikt skulle också pornografin vara jämlik.

Även idag finns till exempel homosexuell pornografi. Ett förbud mot pornografi (som RS hittills argumenterat mot) kommer att ge den borgerliga staten ett vapen att använda mot olika sexuella minoriteter, och kan även riktas mot kvinnors och ungdomars sexuella frihet. I en intervju i Marxismen Idag nr 17 påpekar Gunilla Falk, ordförande för Homosexuella Socialister, mycket riktigt (och vilket inte kritiseras av intervjuaren): ”När porrmotståndarna säger: ’Det här är inte sex’ utgår de från en norm om vad sex är. Lagar mot porr drabbar främst alternativa producenter. ’Gays goes first’. Det vill säga att homosexuell porr är den som först skulle drabbas vid förbud. Det finns en sexualfientlig miljö på grund av porrmotståndet och en syn som från Socialstyrelsen råder inom vänstern. Bland porrmotståndare har rätten att säga Nej betonats och rätten att säga Ja, som 70-talets kvinnorörelse stod för, inte alls.”

Per-Åke Westerlund beklagar sig över att Arbetarmakts argumentation med ”å ena sidan, och å den andra sidan” är liberal, akademisk, etc. Det är dock inte en slump att RS levererar dylika påhopp. RS har nämligen alltid haft svårt för nyanser. Allting är svart eller vitt, socialdemokratin är antingen ett arbetarparti som går att reformera eller helt genomborgerligt, etc. Och just i fråga om det sexistiska förtrycket så är det ett mycket komplicerat ämne, det handlar om ett förtryck som reproduceras på flera plan.

Den ”mindre bra talkören” som Per-Åke Westerlund nämner löd: ”Vägra kallas hora, vägra kallas bög. Klasserna för stora, kommunen för trög”. Formuleringen visar klart risken med att reducera kampen mot sexuella trakasserier till förenklade slagord. I Offensiv – nr 367 – vände sig Elin Gauffin under rubriken ”löjlig anklagelse om nymoralism” upprört mot ”Arbetarmakts småskurna gnäll”.

Men eftersom vi varit med ett tag bryr vi oss inte så mycket om det uppskruvade tonfallet och de retoriska konstgreppen utan själva sakfrågan.

Och i sak gav oss Elin Gauffin faktiskt rätt: ”Jag håller med om att talkören som Arbetarmakt hänvisar till inte var bra. Som ni skriver så går den emot de homosexuellas syfte att ge ordet ’bög’ en positiv klang, så den talkören borde inte varit med.”

Per-Åke Westerlunds påstående om ”att kapitalismen bär ett ansvar och att det behövs ett socialistiskt samhälle” inte nämns i ifrågavarande Arbetarmakt-artikel om pornografi är förstås lögnaktigt. I den kan man bland annat läsa:

Det finns emellertid en grundläggande skillnad mellan porr och vanlig prostitution. All form av pornografi måste inte betyda att människor säljer sex. Det finns tecknad pornografi. Det spelas in en hel del amatörporrfilmer (både för privat och offentligt bruk) utan direkt vinstsyfte. Prostitutionen skulle försvinna i ett (kommunistiskt) samhälle där alla skulle få efter behov och därför inte behövde sälja sex för pengar. Men porren kommer antagligen aldrig att försvinna. Människor kommer med all sannolikhet fortsätta ha ett behov att producera och se sex på film och i bild. Prostitution existerade heller inte innan klassamhället och patriarkatet, medan avbildningar med sexuellt innehåll antagligen är en lika gammal företeelse som människan själv.

Faktum är att den antipornografiska vänstern, genom att peka ut en viss form av frivilligt sex som ”farligt”, hittar en gemensam punkt med konservativa krafter. Många av de argument som den antipornografiska vänstern har använt passar som hand i handske för nymoralister. Pornografi är en enklare måltavla än sociala frågor, inte minst pga den allmänna stigmatisering som den besitter och den enighet den kan skapa mellan kvinnor från höger till vänster. I USA har förbudsförespråkarna (bl.a. Catharine McKinnon, porrmotståndets främsta teoretiker) i denna fråga allierat sig med den kristna högern, och det finns en fara för att något liknande kan inträffa i Sverige. Att porrmotståndet fått så pass framträdande roll inom svensk vänster – till skillnad från de mycket viktigare klassfrågorna såsom utbyggd barnomsorg, lika lön och sex timmars arbetsdag – visar tyvärr på en vänster i ideologisk reträttposition och på isolering från arbetarkampen, detta i en period där arbetarkvinnors sociala och ekonomiska situation håller på att försämras.

Opportunism i synen på staten och revolutionen

Per-Åke Westerlund skriver:

5. Marxistisk teori.

Här står skillnaden mellan RS och AM lika tydlig som deras brist på kamp. Marxismens filosofi, den dialektiska materialismen, utgår från att allt är i rörelse. Som visas ovan är detta en akilleshäl för AM som ofta missar rörelse och förändringar (Israel, socialdemokratin, debatten om porr, Elevorganisationen osv). I debatter mellan de båda organisationerna ställs gång på gång RS levande marxistiska ingripande mot AM:s stela dogmatiska teser.

AM:are brukar kritisera RS för en oklar syn på staten. På det offentliga möte vi arrangerade i Stockholm 60 år efter mordet på Trotskij gällde kritiken att RS genom att inte kräva arbetarklassens beväpning skapar illusioner om borgarstaten. När jag frågade om AM verkligen driver kravet på arbetarnas beväpning som ett dagskrav var svaret ja. Att RS inte står för en ”pacifistisk” syn, vilket AM antyder, visades inte minst när RS i februari 1999 arrangerade ett offentligt möte med en kamrat från Chile. Vår kamrat visade nämligen hur CWI stod för arbetarklassens beväpning under den revolutionära kampen och inför hotet från Pinochet 1970–73. AM:are gjorde inlägg och sa att AM höll med den chilenska CWI-kamraten men inte med RS. Att RS och den chilenska kamraten hade samma syn på både Chile 1970–73 och Sverige 1999 förstod AM:aren inte. AM:s ”principfasthet” betydde i detta fall att de vägrade att se skillnaden mellan det kontrarevolutionära hotet i Chile 1973 och det relativa lugnet i klasskampen i Sverige 1999.

I januari 2000 gav RS ut en ny upplaga av Lenins Staten och Revolutionen, inklusive en förskrift som bland annat innehåller en kort analys av dagens statsapparat. Denna har AM hittills undvikit att recensera eller kritisera. I AM:s tidskrift Marxistiskt Perspektiv nr 8 (utgiven 2001) kritiseras i stället exakt samma två artiklar ur vår brittiska tidskrift på 80-talet Militant International Review som AM alltid kritiserat. 2–3 citat används för att ge bilden att Militant (som den brittiska CWI-sektionen Socialist Party hette då) menade att beslut i parlamentet skulle vara avgörande för att förstatliga storföretag och införa socialism. Det var naturligtvis inte Militants syn, som betonade arbetarklassens revolutionära massmobilisering och arbetarkontroll som avgörande för att bryta kapitalismens makt. Däremot, i debatter mot olika motståndare, visade Militant att parlamentet med en socialistisk majoritet visst skulle kunna rösta för förstatligande och en socialistisk ordning. Vad skulle vara fel med det? AM, som själva röstar på v eller s, och argumenterar för vilken politik dessa partier ska föra, värjer sig för rådet att en verklig arbetarmajoritet ska föra en socialistisk politik.

Artikeln i Marxistiskt Perspektiv kritiserar också ett svar från RS på en insändare i Offensiv. Insändaren frågar om RS vill ha ”väpnad revolution”. Svaret från RS hänvisar till Chile: ”i sådan situation skulle vi självklart förespråka att arbetarna försvarar sig, t o m med vapen i hand. Men i dagens Sverige är det fullt möjligt, p.g.a. arbetarklassens styrka, att förändra samhället på ett fredligt sätt, om arbetarna är organiserade i ett parti som tar hotet från högern på allvar.” AM svarar att detta är att underskatta hotet, och att marxisters uppgift är att ”förbereda massorna för inbördeskrig”, ”Det är just det som hela bygget av det revolutionära partiet handlar om.” Artikelförfattaren vill lära oss att borgarklassen är ”sociala psykopater”. Vidare att användandet av uttrycket ”arbetardemokrati” i stället för ”proletariatets diktatur” är en urvattning av marxismen, trots att det senare uttrycket under stalinismen besudlats under en hel historisk epok. Hela argumentationen underbyggs av Lenins polemik mot Karl Kautsky från 1918. Kautsky hade svikit arbetarklassen både vid första världskrigets utbrott och vid den ryska revolutionen och förtjänade att anklagas för att pladdra om en smärtfri övergång till socialismen. Hans förräderi, från att ha varit världens ledande marxist, saknar motstycke än idag.

Trots skillnaderna mot idag är det ett faktum att RS syn, att ett fredligt maktövertagande är möjligt och att föredra, är helt i tradition med marxister som Lenin. Skiljelinjen går inte mellan dem som efterfrågar våldsamma eller fredliga metoder. De revolutioner som förlorats under 1900-talet har inte saknat vänstergrupper som talat om våld, men som inte haft något som helst inflytande inom arbetarklassen. Att utnämna förberedelser av ”massorna” inför inbördeskriget till en huvuduppgift idag är att avskärma sig från massorna. Men liksom ”proletariatets diktatur” och beväpningen av arbetarklassen är inbördeskrigsförberedelserna sådant som AM undvarar de massor man talar om. Den ”korrekta” vokabulären är förbehållet den egna gruppen. Nyckelfrågan för marxister idag är att visa den borgerliga statens roll som den härskande klassens redskap. Arbetarklassen kan bara lita på sin egen styrka. Arbetarnas demokratiska massorganisering under kamp kommer att vara embryot till socialismens nya arbetarstat. I detta ingår att ta kontroll över de vapen som idag finns hos borgarstaten, och att till sitt försvar om nödvändigt använda dem.

Offensiv deltog i den värnpliktsfackliga rörelse som fanns på 1970-talet med krav på bildandet av oberoende soldatfack knutna till fackföreningsrörelsen. Under årets EU-protester är ett viktigt inslag att varna för EU:s militarisering. Ett annat viktigt område är det svenska försvarets snabba förvandling, mer av elitförband som ökar risken för att de i framtiden kan användas mot kämpande arbetare. Motsvarande gäller polisen, som inför EU-toppmötet i Stockholm fick träna mot fiktiva antikapitalistiska demonstranter. Statens roll och marxisters syn är definitivt en aktuell fråga idag.

Arbetarmakt svarar:

Synen på staten och hur socialismen kan införas är en vattendelare mellan olika strömningar inom arbetarrörelsen. Den linje som RS:are förespråkar kommer, såvida de inte ändrar sig i tid, i en revolutionär situation leda arbetarklassen till nederlag, om den får masstöd, eftersom de underskattar reaktionens möjligheter att slå ner en kommande revolution och opportunistiskt anpassar sin politik så att den inte ska skrämma i väg ”vanligt folk”. Vad deras linje innebär i praktiken framkommer också under lugnare omständigheter, där RS/CWI vänder ryggen från mer militanta kampformer där demonstranter hamnar i fysisk konfrontation med polisen, såsom i kampen mot fascism eller i anti-globaliseringsrörelsen.

Att vi i Arbetarmakt väljer att citera från vissa källor från RS och CWI och inte från andra, beror på att RS/CWI oftast formulerar sig ganska vagt om staten och revolutionen, vilket är en del i deras opportunistiska pedagogik. Det är bara i enstaka fall som det framkommer vad de egentligen menar. En del av det som Per-Åke Westerlund själv har skrivit, såsom hans förord till Staten och Revolutionen, är mer radikalt (dock alltför okonkret) än den allmänna synen inom CWI och närmare Arbetarmakts ståndpunkt. Men det är inte något han själv skulle erkänna.

Marx, Engels, Lenin och Trotskij förklarade att en övergång till socialismen var omöjlig utan att staten krossas. Anledningen är att den kapitalistiska staten, parlamentet inräknat, inte är neutral. Den är inte en representant för hela samhället. Den behandlar inte individer lika utan bara individers pengar. Staten existerar på grund av ett antagonistiskt samhälle. Dess funktion är att administrera antagonismen och gör det genom att försvara privategendomen, det politiska systemet och den ekonomiska makten i händerna på kapitalisterna.

I Per-Åke Westerlunds svar framkommer att han tror att parlamentet med en socialistisk majoritet visst skulle kunna genomföra förstatligande och en socialistisk ordning. Att tro att 349 lagstiftande personer i riksdagen kan bryta borgarklassens maktcentrum för att gå mot socialism är ren idioti. Parlamentarismen är en form som direkt är anpassad för kapitalismens behov. Även hos den högst utvecklade borgerliga demokratin kan inte parlamentet ersätta behovet av arbetarnas egen organisering för en segerrik revolution. Inte bara på grund av dess historiska roll som kapitalismens försvarare, utan på grund av dess roll inom systemet. Det är ett system som skiljer den verkställande makten från den beslutande. Den verkliga makten ligger utanför parlamentariska institutioner. Statens verkställande organ är icke-valbara generalstaber, icke-valbara domarkårer och polischefer. Den ekonomiska makten vilar inte den heller hos parlamentet utan hos bankerna, storföretagsägare och finanshusen. Privategendomen är oftast grundlagsfäst.

Att vänta två-tre år till nästa val till det borgerliga parlamentet när revolutionära krafter har möjlighet att ta makten i en hård kampsituation vore ett katastrofalt felsteg, vilket det visat sig vara genom historien ett otal gånger. Det är i en konkret kampsituation som de bästa möjligheterna finns att ta makten. Efteråt kommer massornas energi att svalna, deras tilltro till sin egen förmåga återgå till ”normaltillståndet” och de reformistiska tendenserna få överhanden.

Bara en ny typ av stat baserad på arbetarråd, som inte skiljer beslutande från verkställande organ, där folket inte bara fattar besluten utan också verkställer dem och är organiserade i väpnade miliser, kan krossa kapitalisternas makt. Detta betyder inte att det under socialismen inte kommer existera någon typ av representativa institutioner. Men de kommer inte att vara parlamentariska utan en ny typ av proletära institutioner.

Borgarklassen kommer inte tveka att ta till de hårdaste medlen för att försvara sina egendomar mot hot om expropriering. Det enda som kan stoppa dem är att arbetarna beväpnar sig. Om hotet om våld från arbetarklassens sida är tillräckligt resolut så finns en möjlighet att revolutionen kan gå relativt oblodigt till, men beväpning och hot om våld är knappast fredliga medel. Detta måste öppet sägas till arbetarna redan idag, även om det inte är ett omedelbart kampkrav. Om man inte talar klarspråk idag, kommer det inte bli lättare att göra det imorgon.

Att vänta och se hur reaktionen kommer att agera, såsom RS indirekt argumenterar, innebär att man står oförberedd när den slår till.

Initiativet överlåts då åt militären och borgarklassen. När den väl slår till, slår den till på ett sådant sätt att det inte blir möjligt för revolutionärerna att slå tillbaka. Naivitet och osäkerhet från arbetarklassens sida kommer inte att hämma kontrarevolutionen utan tvärtom ge den blodad tand. Svaghet inbjuder till motstånd. Om arbetarklassen å andra sidan beväpnar sig så kommer den borgerliga staten att använda detta som en förevändning för att gå till attack, såvida inte arbetarna innan dess tagit kål på den. En dubbelmaktssituation är ett undantag i historien, och eskalerar obönhörligen mot en uppgörelse.

RS menar att det finns en grundläggande skillnad mellan exempelvis Chile 1973, då en beväpning av arbetarklassen skulle ha varit nödvändig, och Sverige idag. Men att Sverige eller Väst är så annorlunda jämfört med övriga världen är i grunden en imperialistisk myt skapad för att visa hur ”vi” i den rika världen är så mycket mer civiliserade. Varför skulle det gå fredligare till i just Sverige? Titta bara på alla avslöjanden om samarbete med Nazi-Tyskland, åsiktsregistrering, uppknytning till Nato, etc. Jämfört med u-länderna är den imperialistiska statsapparaten så mycket mer sofistikerad. Borgarklassen i den imperialistiska världen är knappast mindre rovlysten än den i tredje världen, snarare mer. Att relationen mellan klasserna under efterkrigstiden varit relativt fredlig i Sverige beror på klassamarbetet och att arbetarna hållit tillbaka sin militans. Så fort klasskampen kommer att skärpas kommer inte borgarna att spara på kulorna. Den socialdemokratiska regeringens förbud mot den danska generalstrejken för ett par år sedan, de alltmer brutala polisingripandena mot antikapitalistiska protester i Sverige, är bara en försmak om framtiden.

Användningen av begreppet ”proletariatets diktatur” kan inte som Per-Åke Westerlund vill reduceras till en språklig eller pedagogisk fråga. Det är sant att proletariatets diktatur förutsätter arbetardemokrati, men dessa två begrepp är inte synonyma med varandra. Inte heller innebär det samma sak som arbetarklassens förhärskande styre.

Det verkliga syftet med RS vägran att använda termen ”proletariatets diktatur” är deras vägran att acceptera att en arbetarstat inte är något helt demokratiskt samhälle. Diktaturen i ”proletariatets diktatur” innebär just ett odemokratiskt inslag i arbetarstaten, ett våldsamt förtryck av dem som försöker underminera arbetarstaten ekonomiskt, politiskt och militärt. Däremot har marxismen alltid varit motståndare till blanquismen, att med kupp ta makten ”i majoritetens namn”.

Om vi skulle kunna få välja verklighet skulle förstås en fredlig och parlamentarisk väg till socialismen vara att föredra. En väg där kapitalisterna övertygas om att skänka sina tillgångar till folket vore ännu trevligare. Och varför inte hoppas på att grisar ska börja flyga också?

Som revolutionärer måste vi dock säga som det är, och inte inge illusioner om att dylika vägar är framkomliga för arbetarklassen, inte att försöka ”lura in” massorna på en revolutionär väg, även om det temporärt innebär att vi blir isolerade.

I förhållande till (S) och (V) ställer inte Arbetarmakt kravet på att de ska föra en socialistisk politik, såsom Offensiv gjorde innan man bildade eget parti, just emedan detta i praktiken är en omöjlighet. Dessa partier accepterar helt de parlamentariska spelreglerna. I stället väljer vi att ställa sådana krav på dem som har förankring i arbetarklassen och som de skulle kunna förverkliga – om de mobiliserade sina anhängare.

När det gäller polisen har RS och dess föregångare Offensiv alltid haft en oklar syn. I Vad vill Offensiv från 1993 pratar man om att ”kräva demokratisk kontroll och makt över polisens arbete” och att ”polisens uppgift är att bekämpa brottsligheten”. Så sent som i nummer 182, november 2000, av The Socialist, Socialist Partys tidning, står att läsa: ”vi anser att hela det juridiska systemet ska bringas under demokratisk kontroll från arbetarklassen och lokalsamhällena”.

RS har också sagt sig stödja polisingripanden mot fascismen, även om de korrekt inte reser kravet på förbud av fascistiska organisationer.

Som marxister måste vi avvisa alla strategiska krav på att reformera polisen för att göra den ”demokratisk”, ställa den ”i folkets tjänst” och så vidare. Att förändra polisens klasskaraktär inom kapitalismens ramar är en idé som faller på sin egen orimlighet. Från socialistisk utgångspunkt är alla paroller som skapar illusioner i den borgerliga statens våldsapparat helt förkastliga. Däremot är det inte fel att understödja processer internt i polisen som kan splittra och försvaga den. När det gäller krav på ”lag och ordning” och skydd mot brottslighet bör marxister resa paroller som visar på perspektivet av en proletär statsmakt i framtiden; lokala försvarskommittéer, kopplade till arbetarorganisationerna, i bostadsområden och samhällen, för att slå tillbaka organiserad kriminalitet, fascistattacker med mera. Kämpande grupper som anti-globalister, antirasister och strejkande måste hela tiden organisera sitt eget försvar, och inte lita på att ”rättsstaten” kommer till undsättning. Hur skulle den kunna göra det när den står på andra sidan av barrikaderna?

Vår kritik mot RS och CWI har aldrig gått ut på att de är reformister. Vi anser att RS är centrister, dvs en grupp som pendlar mellan marxism och reformism. Centristiska rörelser är således till sin natur aldrig särskilt klara eller konsekventa, vare sig åt det ena eller andra hållet. Därför är det inga som helst problem att hitta vissa ortodoxa, en del ganska bra, formuleringar från CWI:s sektioner om staten och den kommande revolutionen, samt det våld som kommer att vara oundvikligt. När vi då pekar på vissa citat och ageranden i mer reformistisk riktning så är det just för att visa på bristen i konsekvens hos CWI, att visa på deras Janusansikte; både marxister och reformister samtidigt.

RS tror att de förfar enligt en väldigt intelligent taktik när de försöker sitta på två stolar samtidigt. Men förutom att de missleder de arbetare som eventuellt lyssnar, så sår de fröet till sammanbrott inom sin egen organisation. Just nu genomlever CWI sin allvarligaste kris någonsin. En mängd av deras sektioner har upplevt splittringar och massavhopp de senaste åren. Någonting som måste noteras är att dessa utbrytningar så gott som alltid har skett åt höger! Varför? Dessa ultraopportunistiska strömningar har helt enkelt tagit fasta på den mer reformistiskt inriktade delen av CWI:s tankegods i en period när organisationen stagnerar och stora delar av medlemskåren söker efter alternativ. Eftersom större delen av medlemskadern oftast rekryteras just med hjälp av den mer nedtonade versionen av CWI:s politik, är det inte konstigt att de väljer att vidareutveckla de aspekterna när de väl bryter med CWI.

Det har emellertid visat sig att det också finns mer trotskistiskt orienterade skikt inom CWI och RS. Vi vill ge dessa kamrater rådet att noga tänka över det kloka i att maskera trotskism till harmlös vänsterreformism. Det kan ge kortsiktiga vinster men omöjliggör bygget av en stabil och militant organisation. FRKI har ett genomtänkt program för att bygga en trotskistisk arbetartendens. Vi inviterar alla seriösa revolutionärer inom RS och CWI till diskussioner om program, organisation, strategi och taktik för bygget av det kommunistiska partiet. Vi inviterar er också till gemensamt arbete i klasskampen med start inför Göteborg och genombrytningen vid toppmötet.

Gå med i Arbetarmakt!

Per-Åke Westerlund skriver:

Detta är några av de mest utmärkande skillnaderna mellan RS och AM. Det lättaste är förstås att observera praktiken, där aktivister t ex i Stockholm själva kan se skillnaderna. De flesta av de politiska frågor som har tas upp är frågor där AM kritiserat RS eller sökt debatt med oss. Jag är säker på att läsning av annat AM-material skulle öppna debatter i en rad andra frågor, men det får vara för tillfället. Det här inlägget skrivs just när situationen i Sverige håller på att snabbt förändras (5 april 2001). En ekonomisk nedgång är på väg, med effekter både på den redan på började ungdomsradikaliseringen och på arbetarklassen. Detta erbjuder nya stora möjligheter och utmaningar för dagens marxister.

Per-Ake Westerlund

Arbetarmakt svarar:

Ovanstående polemik sammanfattar, som Per-Åke Westerlund skriver, de mest väsentliga skillnaderna mellan RS och AM, även om det finns andra olikheter. Arbetarmakt följer den leninistiska organisationsmodellen och försöker bygga en kaderorganisation, som ska bestå av skolade medlemmar som självständigt bygger organisationen, men under en kollektiv disciplin.

RS värvar däremot medlemmar på en mycket uttunnad programmatisk grund, och accepterar att den stora majoriteten av dess medlemskår i princip är passiv. Marxistiska parter måste byggas efter andra principer än reformistiska, inte minst för att revolutionärer utsätts för ett helt annat tryck från det omgivande samhället. RS har också en tendens till att ständigt överdriva sina egna aktioner och brukar ofta utarbeta katastrofperspektiv om att den stora klasskampen står för dörren.

Arbetarmakt är en mindre organisation är RS, men det är inget bra argument mot oss, och RS är knappast någon jätte heller. Historien har gång på gång visat att programmatisk klarhet, i kombination med en förmåga att omsätta programmet i praktiken, lönar sig i längden. Halvreformistiska, centristiska projekt kan verka lockande ur en mer kortsiktig synvinkel. Men när sådana testas under hårdare klasskampsförhållanden visar de sin otillräcklighet.

Kom ihåg att också de ryska marxisterna började som en mycket liten grupp i slutet av 1800-talet. 1914, efter socialdemokratins förräderi, reduceras de verkliga revolutionära internationalisterna till ett handfull. Tre år senare tog de makten i Ryssland.

Vill du vara med och bygga en verkligt revolutionär organisation? Gå med i Arbetarmakt!

Appendix: Leo Trotskij om centrism, reformism och sekterism

Ur Vad är centrism?

28 maj 1930

… Det är ett fundamentalt fel att tro att ”centrismen” är en geometrisk eller topografisk beskrivning, som i ett parlament. För en marxist definieras politiska begrepp inte av karakteristiska former utan av deras klassinnehåll betraktade från en ideologisk och metodologisk utgångspunkt. De tre tendenserna i den nuvarande arbetarrörelsen – reformism, kommunism och centrism – följer oundvikligen ur proletariatets objektiva situation under bourgeoisiens imperialistiska regim.

Reformism är den strömning som framträdde ur proletariatets övre och privilegierade skikt och återspeglar deras intressen. Särskilt i vissa länder utgör arbetararistokratin och -byråkratin ett mycket viktigt och mäktigt skikt med en mentalitet som i de flesta fall är småborgerlig i kraft av själva villkoren för deras existens och sätt att tänka; men de måste anpassa sig till proletariatet på vars rygg de växte upp. De högsta av dessa element når allsmäktighet och välmåga genom den borgerligt parlamentariska kanalen…

Om detta övre skikt av ”reformister” kan vi minst av allt säga: ”de har inget annat att förlora än sina bojor.” Tvärtom, för alla dessa premiärministrar, ministrar, borgmästare, deputerade och fackliga ledare, kommer den socialistiska revolutionen innebära exproprierandet av deras privilegierade positioner. Dessa kapitalets vakthundar skyddar inte bara egendom i allmänhet utan huvudsakligen sin egen egendom. De är bittra fiender till proletariatets frigörande revolution. Gentemot reformismen, i namn av en revolutionär och proletär politik (marxistisk, kommunistisk), föreställer vi oss ett system av ideologisk och metodologisk kamp som syftar till den borgerliga statens revolutionära störtande genom metoden att först förena proletariatet, kännetecknat av diktaturen, sedan att reorganisera samhället på ett socialistiskt sätt.

Bara den mest avancerade minoriteten – de mest medvetna och modiga inom arbetarklassen – kan gripa initiativet för denna uppgift, en minoritet som genom att basera sig på ett tydligt definierat och vetenskapligt upprättat program, och med stor erfarenhet av arbetarstrider, kring sig koncentrerar den allt större majoriteten av proletariatet med sikte på den socialistiska revolutionen. Så länge kapitalismen, som inskränker proletariatet till usla idéer, fortlever kan det inte förväntas att skillnaderna kommer att försvinna mellan partiet – skapat genom ideologiskt urval – och klassen – konstituerad automatiskt genom produktionsprocessen. Det är först efter proletariatets seger – kännetecknad av en verklig ekonomisk och kulturell återuppväckelse av massorna, dvs genom själva processen med utplånande av klasser – som partiet kommer att ses upplösa sig bit för bit bland de arbetande massorna tills det, liksom staten, fullständigt försvinner. Enbart frasmakare eller sterila sekters mandariner kan tala om proletär revolution samtidigt som de förnekar det kommunistiska avantgardets roll.

Således är socialimperialism å ena sidan och revolutionär kommunism å den andra de två fundamentala strömningarna i världens arbetarklass. Mellan dessa två poler kommer ett antal övergående strömningar och grupperingar som oupphörligen förändrar sitt utseende och som alltid är i ett tillstånd av omvandling och omflyttning: som ibland går från reformism till kommunism, ibland från kommunism till reformism. Dessa centristiska strömningar har inte, och kan genom sin karaktär inte ha, en väldefinierad social bas. Medan reformismen representerar intressena hos arbetarklassens privilegierade toppar, och kommunismen är själva proletariatets fanbärare, uttrycker centrismen övergångsprocessen inom proletariatet, olika vågor inom dess olika skikt och svårigheterna i utvecklingen fram till slutgiltiga revolutionära ståndpunkter.

Det är just därför som centristiska massorganismer aldrig är stabila eller livsdugliga.

Det är sant att det inom arbetarklassen alltid kommer att finnas ett skikt av konstanta centrister, som inte vill gå hela vägen med reformisterna men som organiskt inte heller kan bli revolutionärer… Vad gäller massorna, stannar de aldrig särskilt länge i detta övergångsstadium: temporärt dras de till centristerna, sedan går de och ansluter sig till kommunisterna eller går tillbaka till reformisterna – om de inte temporärt faller in i likgiltighet…

Vi har redan visat att centrismen alltid förändrar sin position: antingen går den till vänster, mot kommunismen, eller till höger, mot reformismen…

Centrismen fyller, genom att gå åt vänster och avskilja massorna från reformismen, en progressiv funktion; det behöver inte sägas att detta inte på något sätt förhindrar oss från att i detta fall också fördöma centrismens medbrottslighet, för den progressiva hönan kommer förr eller senare att överges vid strandkanten. När centrismen å andra sidan försöker slita loss arbetarna från kommunistiska mål för att underlätta – under autonomins mask – deras utveckling mot reformism, då utför centrismen en uppgift som inte längre är progressiv utan reaktionär. Detta är för närvarande den roll som spelas av Kommittén för facklig självständighet…

Hur kan du i så fall, kanske någon frågar, beskylla motsatta poler som Chambelland och Monmousseau för centrism? Detta kan emellertid bara tyckas paradoxalt för de som inte förstår centrismens egen paradoxala natur: den är aldrig densamma, och känner aldrig igen sig i spegeln, inte ens när den trycker näsan rakt mot den…

Marxismens ställning är högt över alla varianter av centrism och över nivån av alla dess misstag. Facken kan omvandlas till massornas organ och ges verklig revolutionär ledning enbart av den strömning i arbetarklassen som undersöker varje fråga grundligt, vars blod och märg är genomsyrad av den marxistiska förståelsen av förhållandet mellan klassen och dess revolutionära avantgarde. I denna fundamentala fråga finns det inget rum för den minsta eftergift eller för att lämna något osagt. Här, mer än någon annanstans, behövs klarhet.

Ur Än en gång om centrismen, 23 mars 1934

… Historiskt betraktad har reformismen fullständigt förlorat sin sociala grund. Utan reformer finns det ingen reformism, utan en välbärgad kapitalism inga reformer. Den högerreformistiska flygeln blir antireformistisk i den bemärkelsen att den hjälper bourgeoisien, direkt eller indirekt, att krossa arbetarklassens gamla landvinningar. Det är falskt att betrakta neosocialisterna som ett arbetarparti. Splittringen försvagade inte det gamla franska socialistpartiet; den stärkte det eftersom partiet efter utrensningen åtnjuter större förtroende från arbetarna. Men det måste anpassa sig till detta förtroende, och formen för denna anpassning kallas centrism.

Vänstercentristiska grupperingar som OSP är inte medvetna om denna process som de utgör en beståndsdel av. Just därför att de känner sin principiella svaghet och sin oförmåga att ge arbetarklassen ett tydligt svar, måste de avleda arbetarnas uppmärksamhet från centristisk sjukdom till reformistisk fara. I detta liknar de den gamla liberalismen, som alltid skrämde arbetarna med reaktionen för att hålla dem tillbaka från kampen mot själva liberalismen. Därför innehåller exempelvis OSP:s och SAP:s deklarationer till ungdomskonferensen ingenting eller nästan ingenting om centrismen. Det är emellertid välkänt att det var just de partier som i det förflutna inte tillät sig att avhållas från en skoningslös kamp mot liberala vacklanden som alltid visade sig vara de modigaste kämparna mot reaktionen. Detsamma är sant nu. De revolutionärer som är absolut oberoende av centrismen och betraktar den kritiskt och oförsonligt kommer att bäst bekämpa reformismen.

… Centrister tycker om att tala om illegalitet, om konspirativa underjordiska metoder. Som regel tar de emellertid inte sina egna ord på allvar. De tycker om att driva med den borgerliga demokratin; i praktiken visar de emellertid alltid ett naivt förtroende för den. När de till exempel sammankallar en internationell konferens, behandlas den som om det var fråga om en picknick, och resultatet är en katastrof med stora mänskliga offer. Om saken betraktas lite närmare, kommer man undantagslöst finna att en sådan organisatorisk hafsighet är förbunden med centrismens ideologiska löshet. Ve de som inte kan lära av erfarenheterna!

Det är sant att Fjärde Internationalens organisatoriska bas ännu är mycket snäv. Grunden för Tredje Internationalen var 1914 emellertid ännu snävare. Uppbyggnadsarbetet bestod emellertid dock inte av krypande inför opportunistiska organisationer av NAP:s typ utan, tvärtom, av kamp för att befria arbetarna från sådana organisationers inflytande. Fjärde Internationalens verkliga initiativtagare börjar med marxistisk kvalitet för att sedan omvandla den till masskvantitet. Den lilla men härdade och välslipade yxan spräcker, hugger ner och formar kraftiga bjälkar. Vi måste börja med en stålyxa. Även här är produktionsmedlen avgörande…

Ur Centrism, sekterism och Fjärde Internationalen, 22 oktober 1935

… För den som bara ser till ytan kan det verka som om ord som sekterist, centrist osv endast är polemiska uttryck som används om motståndare i avsaknad av andra, mer rättvisa och exakta beteckningar. Men ett begrepp som sekterism, och samma gäller opportunism, har en precis innebörd i marxistiskt språkbruk.

Marxismen bygger sitt vetenskapliga program på upptäckten av de lagar som styr det kapitalistiska samhället. I sanning en ofantlig erövring.

Men ändå är det inte tillräckligt att skapa ett korrekt program. Det är dessutom nödvändigt att arbetarklassen accepterar det.

Men sekteristens natur är sådan att han gör halt efter uppgiftens första halva. Han ersätter aktivt deltagande i de arbetande massornas faktiska kamp, med abstrakt propaganda för ett marxistiskt program…

Varje arbetarparti och partigrupp, går under sina inledande stadier igenom en rent propagandistisk period; det vill säga skolar sina kadrer. Perioden som marxistisk diskussionsgrupp inympar, utan undantag, en vana till att närma sig de aktuella frågorna inom arbetarrörelsen på ett abstrakt sätt. Och den som inte i tid förmår bryta denna vana, dvs hoppar över de hinder som omgärdar denna typ av organisation, förvandlas till en konservativ sekterist.

Sekteristen ser på samhällslivet som en utmärkt skola, där han själv är lärare. Enligt honom, borde arbetarklassen sätta åt sidan alla mindre viktiga frågor och samla kring hans talarstol; då skulle allt ordna sig till det bästa…

Sekteristen lever i en atmosfär av färdiga formler. I regel passerar livet honom obemärkt; men då och då tittar han upp och upptäcker något som får honom att göra en 180-graders sväng och ofta gör att han fortsätter efter en rät linje… i motsatt riktning!…

Centrismen är i viss mening sekterismens absoluta motsats; den fasar för exakta formler och söker andra vägar till verkligheten än teori. Men, trots Stalins beryktade uttryck, visar sig ’antipoder’ (motsatser) ofta vara… tvillingar! Ett schema som utvecklas avskilt från det verkliga livet är ihåligt. Men verkligheten kan heller inte förstås utan teori. Så bägge herrar, sekteristen och centristen, står i slutändan med tomma händer och bildar sällskap… i sin fiendskap mot den genuine marxisten.

Hur många gånger har vi inte stött på en självbelåten centrist som anser sig själv vara ’realist’, därför att han ger sig ut på en simtur utan något som helst ideologiskt bagage, och därför kastas omkring som ett hjälplöst rov för vågorna. Han är oförmögen att förstå att principer inte är död barlast utan en livlina för den revolutionäre simmaren. Sekteristen, å sin sida, vill i allmänhet inte simma alls, i rädsla för att blöta ner sina principer. Han sitter på stranden och föreläser om moral för klasskampens flod. Men ibland hoppar en och annan desperat sekterist huvudstupa ner i vattnet, får tag på en centrist och drar ner honom under ytan, så att bägge drunknar…

Om vi återvänder till frågeställningens kärna, är kamrat Vereeckens sekterism höjd över alla tvivel, i sin grovt tillyxade dogmatism. – ’Vad är detta’ utbrast han indignerat. ’Lenin sa att vi skulle bryta med reformisterna, men de belgiska bolsjevik-leninisterna går in i ett reformistiskt parti!’

Men vad Lenin menade var att man skulle bryta med reformisterna som en oundviklig konsekvens av en politisk kamp mot dem och inte som en handIing för att ’frälsa oss från ondo’, oberoende av tid och plats. Han förespråkade en splittring från socialpatrioterna för att dra massorna från socialpatriotismen, inte för att rädda sin egen själ. I Belgien är fackföreningarna kopplade till partiet, det belgiska partiet är i alla väsentligt den organiserade arbetarklassen!…

Marx och Engels Kommunistiska manifestet, som direkt vände sig mot alla typer av utopisk-sekteristisk socialism, betonar att socialister inte är motståndare till de existerande arbetarorganisationerna utan deltar i dem som en förtrupp. Samtidigt var manifestet ett program för det nya partiet, nationellt och internationellt. Sekteristen är nöjd med ett program som frälsningsmedel. Centristen vägleds av Eduard Bernsteins berömda (men i grunden meningslösa) formulering: ’Rörelsen är allt – målet intet’ …

Stora konflikter utplånar alla halvmesyrer och allt konstgjo1i, men ger å andra sidan styrka åt allt livskraftigt. Krig lämnar utrymme endast för två tendenser inom arbetarrörelsen: socialpatriotismen, som inte ryggar för något svek, och revolutionär internationalism, som är djärv nog och i stånd till att fortsätta kampen tills målet är nått.

Det är precis av detta skäl som centristerna, i sin rädsla för den kommande händelseutvecklingen, för en ursinnig kamp mot Fjärde Internationalen. De gör rätt, på sitt eget sätt; i de stora konvulsionernas efterdyningar kan endast den organisation som inte bara rensat sina led från sekterism, utan också systematiskt skolat kadrerna att avvisa all ideologisk vacklan och feghet, överleva och utvecklas.