På demonstrationen fanns också plakat som gav regeringsföreträdare välförtjänt kritik
Klimatstrejken som avslutade aktionsveckan för klimatet 15-22/9, alltså fredag 22 september, drog mycket folk. Enligt arrangörerna deltog över 5000 personer, en siffra de flesta demonstrationerna jag har varit på i mina dagar bara kan drömma om. Samtidigt är det bra mycket mindre än deltagarantalet på de största klimatdemonstrationerna före pandemin. 27 september 2019 deltog enligt arrangörerna 60 000 en siffra ingen klimatdemonstration i Sverige varit i närheten av sedan dess. Uppenbarligen är det svårare att mobilisera folk nu än det var då, trots att klimatkrisen har förvärrats och blivit än tydligare än då.
Det är inte lätt att svara på precis varför det kommer så många färre nu. Jag kan dock inte låta bli att undra om inte en faktor är bristen på skärpa i parollerna. Sverige har en regering som påstår sig värna om klimatet. Regeringens budskap är i stort sett: Det är lugnt, allt är under kontroll, ni behöver bara köra på som vanligt så ordnar vi klimatomställningen! Varför ska man då bemöda sig med att demonstrera? tänker förmodligen ganska många. Svaret har regeringen själv gett: de för en politik som kommer att öka utsläppen av växthusgaser med ganska mycket de närmaste 10 åren. ”Klimat-” och ”miljö”minister Romina Pourmokhtari försäkrar att jaja, men vi kommer att överträffa den förra regeringens mål till 2045! Förutom att vi givetvis inte har någon som helst anledning att lita på regeringen i denna fråga – det är av allt att döma en ren glädjekalkyl som bygger på att det då kommer att finnas en hel massa ny kärnkraft, trots att regeringen under sitt första år inte tycks ha hittat någon som är beredd att börja bygga ens ett nytt, och att teknikern för koldioxidinfångning och -lagring kommer att vara oerhört mycket mera effektiva än idag (vilket de mycket väl kan komma att vara, men det vore vansinnigt att bygga sin politik på att det är det som kommer att rädda oss) – är inte det mycket att jubla åt. I Sverige – ett av de mest tekniskt avancerade länderna som dessutom är välförsett med vattenkraft – finns det verkligen varken anledning eller ursäkt för att vi inte ska vara nere på ett nettoutsläpp av noll kg koldioxid allra senast 2045, eller helst tidigare. Dessutom måste utsläppen minskas nu, och det snabbt. Alla utsläpp av växthusgaser, oavsett om de sker 2024 eller 2044, kommer att påverka klimatet och klimatkrisen. Trots det har vi en regering som med berått mod planerar för en ökning, samtidigt som den fossila industrin gör fortsatt enorma vinster och tänker öka, inte minska utvinningen. Överheten spelar med vår framtid, med mycket klirr i de egna kassorna. Det är därför vi måste demonstrera och protestera.
Vi behöver göra mer än att bara demonstrera (se en av våra artiklar om metoder här), men om vi håller oss till demonstrationerna måste udden bli skarpare, mycket skarpare. Regeringen riskerar vår framtid, samtidigt som den hycklande säger att den kommer att lösa klimatkrisen åt oss. Det är nödvändigt att klart och tydligt säga detta. Ulf Kristersson, Ebba Busch och Romina Pourmokhtari ska inte få komma undan med att posera som vänner till klimatomställningen samtidigt som de för den politik för ökade koldioxidutsläpp som de gör. De måste tydligt pekas ut som ett hinder, som fiender till klimatomställningen och vår framtid.
Fridays For Future har en vagt systemkritisk hållning. Sådär stod det i Facebookeventet för klimatstrejken 22/9 i Stockholm:
”Svenska nationella klimatstrejken i Stockholm i samband med Week of Action. Vi går ut på gatorna den 22:a september för att sätta press på politikerna och makthavarna att göra mer för att nå klimaträttvisa och sluta använda fossila bränslen!”
Ok press på politikerna är förstås bra och nödvändigt, men frågan är fortfarande hur? Politikerna säger ju att de gör allt som behövs. Om press ska sättas på dem – vilket det givetvis ska – borde vi då inte tydligt peka ut att de ljuger? Annars kommer det hela att förbli ganska oklart för många.
Vidare står i eventtexten:
Fridays For Future har strejkat för klimaträttvisa sedan 2018. Nu fortsätter vi demonstrera för att förena Sverige bakom ett budskap: vi behöver en grundläggande förändring av våra politiska och ekonomiska system för att möjliggöra klimaträttvisa. Och tillsammans kan vi – du och jag – Vara Hoppet som behövs för att ta oss ur klimatkrisen. Att demonstrera är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Ett systemskifte är bara möjligt om alla delar av samhället går samman i en folkrörelse som gemensamt pressar makten.
Systemskifte och en grundläggande förändring av våra politiska och ekonomiska system skulle onekligen behövas, men vad betyder det konkret? Vissa av oss, som har hunnit sysselsätta oss en hel del med de här frågeställningarna, kommer att kunna ge ett svar på hur vi ser på saken. Många andra inte. Det är verkligen inte tydligt utifrån det ovanstående.
Notera också att det här är en presentationstext på ett Facebookevent, till skillnad från tydliga paroller som lyfts fram redan under mobiliseringen, och som även de som ser demonstrationen passera kan uppfatta.
Om man går in på Fridays For Futures svenska sida kan man se att de står för följande (naturligt nog stämmer det överens med vad som står på den internationella sidan):
1. Håll den globala temperaturökningen under 1,5 grader C jämfört med förindustriella nivåer
2. Följ Parisavtalet
3. Säkerställ klimaträttvisa
4. Lyssna på den bästa förenade vetenskapen som för närvarande finns.
Samtliga viktiga krav, givetvis, men det är inte alldeles uppenbart vad man ska dra för slutsatser när ”klimat-” och ”miljö”ministern påstår att de kommer att överträffa målen till 2045 , så oroa er inte! Den som är insatt kan konstatera att hon och resten av regeringen – för att inte tala om hela Tidölaget – ljuger. Borde inte den som inte är lika insatt också få veta detta? Första steget i att sätta press på politikerna borde väl ändå vara att klart och tydligt berätta att de styrande politikerna för en politik som sätter vår framtid på spel samtidigt som de ljuger om det?
Nu skulle man kunna invända att några av talen på Medborgarplatsen, dit dagens demonstration gick, var skarpare mot regeringen. De återkommande presentatörerna framhöll att regeringens politik innebär att klimatmålen kommer att missas, liksom, helt korrekt, att inte heller den förra regeringens klimatpolitik var mycket att ha, och att inget av partierna har en tillräckligt program för klimatomställningen. Likaså gick de hårt åt angiverilagen. Ett av de andra talen var öppet och tydligt antikapitalistiskt och antikapitalistiskt. Detta nådde dock bara dem som stod och lyssnade på talen på Medborgarplatsen. Förvisso en ganska stor samling, men inget av det lyftes fram som specifika paroller under mobiliseringen. Något enstaka plakat, någon banderoll eller talkör i tåget avvek kanske lite, men inte heller exempelvis People not profit – hur sympatiskt budskapet än är – pekar ut någon speciellt konkret väg för nuet. För det allra mesta skanderades dock mer allmänt hålla saker, som ”Keep it in the ground, just keep it in the ground” – som jag absolut tycker kan höra till på en klimatdemonstration – och den ganska intetsägande ”Tell me what democracy looks like! – This is what democracy looks like” (som jag inte skulle sakna om den försvann). Jag hörde dock ingen ropa något om att Ulf, Ebba, Romina eller regeringen är lögnare.
Nu skulle någon kunna invändas att klara paroller mot regeringen skulle kunna skrämma bort folk, högerväljare exempelvis, och antikapitalistiska paroller ännu fler. Det är förstås möjligt. Men att inte klart och tydligt – mera klart och tydligt än i något enstaka tal på mötesplatsen efter demonstrationen – angripa regeringen och avslöja dess uppenbara lögner innebär att rörelsen saknar en verklig politisk udd.
En verklig politisk udd skulle kunna skrämma bort vissa, den risken finns alltid, men den skulle samtidigt kunna motivera andra att komma – exempelvis de som tänker: ja klimatet är superviktigt, men klimatministern säger ju att de har ett jättebra mål för utsläppsminskningar till 2045, så vad behöver jag göra? Dessutom är nog risken stor att många av dem som skulle bli avskräckta redan har blivit det av prat, om än lite vagt, som systemförändring och grundläggande förändring av våra ekonomiska och politiska system. Det var dock inte så mycket som tydde på att de som samlades på Medborgarplatsen efter demonstrationen hade något emot radikalare och mer konkret kritik av regeringen och kapitalismen. Snarare verkade stämningen högre vid de mer radikala inslagen.
Fridays For Future är inget politiskt parti, och det finns förstås ingen anledning att kräva att de ska ha ett avancerat och utförligt politiskt program, men som jag argumenterar ovan behöver de bli tydligare. För min del får de gärna öppet angripa det kapitalistiska systemet och kräva en socialistisk, planerad ekonomi – något vissa säkert läser in i deras skrivningar om systemförändringar – men även om de inte skulle vilja gå så långt finns det många sätt att slipa på budskapet. Det första borde vara att påpeka att regeringen ljuger och peka ut dem som fiender till varje verklig grön omställning. Sedan finns det krav som borde ställas, lite konkretare än att följa vetenskapen, som: konfiskera fossilindustrin, stoppa alla fossila subventioner, utbyggd och gratis kollektivtrafik, rusta upp järnvägen och sänk priserna, inga nya motorvägar (Tvärförbindelsen, för oss som bor i Stockholmstrakten!), återförstatliga elmarknaden och bygg ut den förnybara energin, återställ våtmarkerna, regenerativt jordbruk, hårdare reglering av skogsindustrin liksom av pappersindustrin, statlig satsning på vegomat.
Det var några förslag, det går att välja ut några, omformulera och lägga till andra. För att komma fram till något skulle det behövas en bredare politisk diskussion. Fridays For Future skulle kunna ta initiativ till en sådan, men bland annat stormöten, om de vore intresserade, och föra ut diskussionen i vidare kretsar. Det finns tyvärr inte så mycket som tyder på att de gör detta. Och om de skulle vilja göra detta så är deras – Fridays For Future Stockholm åtminstone, som är de jag har mest erfarenhet av – krav på att parti- och organisationssymboler inte får förekomma på deras arrangemang, och att vid tillfälle till och med be deltagare att sluta dela ut flygblad ett steg i fel riktning. Det vore förvisso rimligt att bannlysa – eller åtminstone offentligt håna – symboler för partier som jobbar emot den nödvändiga klimatomställningen. ”Klimat”ministerns L exempelvis, eller resten av Tidölaget (inte för att jag tror att dessa skulle dyka upp på en klimatstrejk). Men klimatrörelsen behöver en öppen diskussion om vägen framåt, och där ingår politiska plattformar om vad som behöver göras. Här är exempelvis ett av våra bidrag.
Jens-Hugo Nyberg