Vems fosterlandsförsvar?

Vi har de senaste åren flera gånger haft anledning att ta upp frågan om ”försvaret av Sverige”, och då ställt frågan om vilket ”Sverige” det är man menar ska försvaras. Frågan är fortfarande högaktuell, i tider av massiv upprustning i hela Europa som ett svar på de ökande motsättningarna mellan de imperialistiska blocken i världen och på osäkerheten om USA:s ställning som pålitlig allierad under Trump.

I juni meddelades att samtliga riksdagspartier, inklusive Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, ställt sig bakom vad som beskrivs som en ”historisk upprustning” av militären. Etablissemangets politiker har lagt sina påstådda skillnader åt sidan och enats om att låna svindlande 300 miljarder kronor för att lassa över pengarna på den snabbt expanderande krigsindustrin, detta för att uppnå Natos och Trumps krav på att lägga minst 3,5 procent av BNP på militären. Kom ihåg detta nästa gång V- eller MP-politiker säger att det ”saknas pengar”; för detta var de villiga att skaka hand med de öppna borgarna och betunga arbetarklassen med miljardlån.

Utvecklingen är precis den vi varnade för inför Natointrädet, då det ”bara” handlade om två procent:

Att ett starkt svenskt försvar, och alltså miljardrullning till ”våra egna”, svenska krigsprofitörer i stället för till Washington, nödvändigtvis skulle stå i motsats till Nato-anpassning är också i sig tveksamt. (..) Motiveringen, från V:s försvarspolitiska talesperson, är att ett starkt försvar ”gör att vi kan fortsätta vara alliansfria” – man låtsas inte om att kravet om två procent av BNP också är Natos formella anslutningskrav. Krav på upprustning av ett svenskt försvar kan alltså mycket väl gå hand i hand med internationell militarism, och i det skenet blir argumenten om ett ”stärkt svenskt försvar” snarare ett slugt sätt att locka vänstern att ge upp sina sista anspråk på anti-militarism.

I den massiva upprustningens kölvatten har också påstått revolutionära vänsterkrafter kommit med argument för ett starkare borgerligt klassförsvar. I en krönika i veckans Proletären beskrivs, under rubriken ”Nato är en organisation för landsförrädare” (inte tillgänglig online, men även publicerad på bloggen Klassperspektiv), hur Natomedlemskapet kommer att leda till ”en amerikanisering av Sverige”, där ”svenska flickor och pojkar dödar och dödas i krig”. Det heter att ”Sveriges försvar ligger i neutralitet, alliansfrihet och goda relationer med omvärlden” och i ”införandet av en verklig värnplikt, utökat hemvärn, ett avskaffande av alla utländska krigsinsatser och i vår förmåga att känna att vi har ett land att försvara”.

Tydligare kan det inte göras att Kommunistiska partiet står långt, mycket långt, från den traditionella kommunistiska linjen om ”Inte en man, inte ett öre åt militarismen”. Proletären verkar inte förstå vad en borgerlig stats väpnade makt har för syfte, och inte heller den borgerliga staten Sveriges roll som en väl integrerad del av det västimperialistiska blocket, med eller utan formell ”neutralitet”. Vi motsätter oss Nato och ett svenskt Natomedlemskap för att vi, inte som svenskar utan som medlemmar av den internationella arbetarklassen, vill försvaga våra fiender i överklassen, i Sverige och Washington. Vi riktar oss i första hand mot Sverige eftersom vår huvudfiende finns här, men motsätter oss lika väl imperialistisk upprustning i andra block, som det ryska eller kinesiska.

Landsförräderi är, som vi skrev 2020, fortfarande inte en anklagelse med någon som helst relevans för internationalister och marxister. Som det påpekas redan i Kommunistiska manifestet har arbetarna inget fosterland. Mot Proletärens råd till den borgerliga staten om ”utökat hemvärn” för förbättrat fosterlandsförsvar och ”goda relationer” med andra borgerliga stater ställer vi fortfarande den internationella arbetarklassens klassoberoende och dess revolutionära kamp mot all borgerlig militarism.

Redaktionen

Foto, förstasida: Alicia Fagerving, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons