Går det att lita på Vänsterpartiet?

Grön, röd eller gul knapp? Bildkälla: Pixabay

Det är Vänsterpartiet och dess motstånd mot marknadshyror som utlöst den nuvarande parlamentariska krisen. I V-byråkratins PR-maskineri och bland partiets anhängare på sociala medier har, under veckan som gått, bara ena delen av V-ledaren Dadgostars ultimatum till regeringen återgivits: att Löfven ska dra tillbaka förslaget om marknadshyror, eller fällas. Men så formulerade sig ju inte Dadgostar. Det fanns också ett tredje alternativ för regeringen: förhandlingar med Hyresgästföreningen. Därför kan man knappast vara förvånad över att Löfven, med Annie Lööf i släptåg, desperat försökte få till just en sådan sista minuten-lösning.

Förfarandet påminner mycket om frågan om las, som ju också, även om Vänsterpartiet talar tyst om det i dag, var en av de två ”röda linjer” som, utlovades det, skulle leda till en misstroendeförklaring mot regeringen. Även då gav Dadgostar regeringen en utväg genom förhandlingar under galgen. Som vi skrev då:

Vänsterpartiet har gjort tydligt vilken lösning de föredrar: låt partnerna förhandla vidare, men utan lagstiftningshotet. Logiken är, enligt lördagens P1-intervju med den blivande partiledaren Nooshi Dadgostar, att misstroendehotet i sig gör att den delen av januariavtalet har fallit. Därmed ska Löfven få ”mer tid” (att tvinga LO tillbaka till förhandlingsbordet) och parterna ska därefter ”lösa ut frågan”.

Det Dadgostar och Vänsterpartiet inte besvarar är dock exakt vad parterna ska förhandla om. Vad är det som ska ”lösas ut”? Även om vi godtar påståendet om att lagstiftningshotet fallit (vilket inte alls är säkert) är vi bara tillbaka i samma läge som i juni, där facken, för att januariavtalet tvingar dem, ska förhandla om försämringar i sina egna villkor. Varför vill Vänsterpartiet så gärna se några förhandlingar på sådana premisser?

Då, när det gällde las, nappade regeringen på erbjudandet, och Vänsterpartiet svek omedelbart sitt ”misstroendelöfte”. I stället för att orientera sig mot fackens gräsrötter, som ju borde vara intressanta för ett socialistiskt arbetarparti att försöka organisera mot den svekfulla reformistbyråkratin i toppen, gjorde V klart att man med ”fackföreningsrörelsens intressen” menar ”fackpamparnas intressen”.

Den här gången har pressen internt i Vänsterpartiet uppenbarligen blivit för stark. Den rörelse på gatorna vi sett har säkert bidragit till det. Man kan inte gå med på samma sak igen. Retoriken man använder är dock intressant att jämföra med las-frågan. De upprörda frågor V-byråkrater riktar till S skulle lika gärna kunna gälla las. ”Vad är det för förslag till lösning? Ni får förhandla men resultatet måste vara som Centern vill annars blir det Centerns lagstiftning”, skriver Ulla Andersson. ”De ’självständiga’ parterna ska alltså nu komma överens om vad Annie Lööf redan sagt, annars blir det som Annie Lööf redan sagt”, skriver Jenny Bengtsson. Alltså precis det V förespråkade i las-frågan. ”Det är oseriöst, och det vet de också om”, sa Nooshi Dadgostar vid en presskonferens i dag om Löfvens förhandlingsutspel. Det är, oavsiktligen, en hård dom över det egna partiets agerande i las-frågan.

”Misstroendelöftet” från när V släppte igenom januariavtalet lades alltså på hyllan avseende las redan i höstas. Sedan ”löftet” ställdes har man dessutom hunnit släppa igenom angrepp på strejkrätten, också det utan att fälla regeringen.

I januari 2019 hette det att dåvarande partiordförande Jonas Sjöstedt var ”tydlig med att Vänsterpartiet nu går i opposition”. Nu erkänner Nooshi Dadgostar öppet det vi sa redan då – det rörde sig aldrig om någon opposition, utan om att utgöra ”regeringsunderlag” för en nyliberal politik, där man också stolt deklamerar att man släppt fram ”72 av 73 punkter” i avtalet.

Vid varje enskilt tillfälle under de senaste 2,5 åren när V haft möjlighet att väcka misstroende mot regeringen för angrepp på arbetarklassen har man, ”misstroendelöften” till trots, alltså alltid i slutändan backat från det och prioriterat goda relationer byråkraterna emellan framför en kämpande politik på gatan. Nu verkar det som att V återfunnit några centimeter ryggrad, och att ledningen tvingats ta initiativ till ett misstroende. Det välkomnar vi. Men det finns fortfarande ingen anledning att se den reformistiska V-byråkratin som några pålitliga allierade för Sveriges arbetare eller hyresgäster.

S. Persson

Se även vårt uttalande om den parlamentariska krisen, Fäll regeringen och trappa upp kampen, samt vår längre artikel om januariavtalets tillkomst och Vänsterpartiets roll i det, Vänsterpartiet och vägen till den gula knappen (april 2019).