Capitolium. Washington D.C. i USA. Foto: Louis Velazquez, Unsplash
Artikeln nedan har översatts från engelska och publicerades ursprungligen av våra brittiska kamrater i Workers Power. För mer läsning om USA och presidentvalet rekommenderar vi Bernie Sanders-kampanjen mot seger? (2020), Presidentvalet i USA: Kamp för nytt arbetarparti är det ”minst dåliga” alternativet (2016) samt Lenin om presidentvalet i USA (2020). Se även våra artiklar om bilstrejken i USA, som omnämns i artikeln nedan.
Redaktionen
Sedan Joe Biden hoppade av som presidentkandidat efter den katastrofala debatten med Trump har Kamala Harris, i nuvarande mätningar, skaffat en knapp ledning. Men hon har ingen säker eller pålitlig majoritet. I den amerikanska så kallade ”liberala” vänstern, samt bland landets reformistiska socialister, trissas därför en allt mer frenetisk oro nu upp för att Trump ska återvända till presidentposten om en knapp månad. Paniken förvärras av Biden-administrationen och de liberala mediernas budskap om att ett val av Trump skulle betyda slutet för demokratin i landet.
Naturligtvis finns det skäl att vara orolig, med tanke på Trumps historia – minns hur han uppmanade sina anhängare att storma Capitolium i ett försök att förhindra Bidens tillträde efter denens vinst i valet för fyra år sedan, en vinst han fortfarande inte erkänner. Han skulle kunna göra samma sak vid ännu en förlust. Trump har också planer på en utrensning bland landets statstjänstemän, och sägs förbereda en lista på 50 000 sådana som ska avskedas.
Men de liberala journalisternas skräckpropaganda om ett stundande ”inbördeskrig” handlar i slutändan mer om att framställa Demokraterna som den enda oppositionen att räkna med mot Trump. Och så har den amerikanska fackföreningsrörelsen och de ”demokratiska socialisterna” också lydigt fallit in i ledet bakom Kamala Harris.
USA:s demokratiska socialister
De senaste åren har, för forsta gången på årtionden, en vänsterreformistisk socialistisk rörelse växt fram i USA. Democratic Socialists of America (DSA) uppger sig nu ha 90 000 medlemmar. Tidskriften Jacobin kan också tas som exempel, med en upplaga på 75 000 och en hemsida med över tre miljoner besökare per månad,
DSA har länge slitits mellan uttalade mål om att bygga ett oberoende socialistiskt parti och den strategi flertalet i organisationens ledning förespråkar, att i stället bryta med Demokraterna, en så kallad ”dirty break”, någon gång i framtiden. En del DSA-lokalavdelningar och -medlemmar ställer upp i val som oberoende socialister, medan DSA på riksnivå, i val till kongressen och dylikt, fortfarande ger sitt stöd till medlemmar i Demokraterna som kallar sig socialister.
Till de mer kända representanterna för denna progressiva, reformistiska vänster i USA hör Alexandria Ocasio-Cortez (AOC) och den så kallade ”Squad”, truppen, som består av nio progressiva medlemmar i representanthuset, samt så klart veteranen Bernie Sanders, senator från Vermont. Dessa har alla ställt upp bakom Kamala Harris – i sitt tal på Demokraternas konvent beskrev AOC Harris som en person som ”varje dag kämpar för arbetande människors sak, mot den girighet som försvårar våra liv”.
Demokraterna som arbetarrörelsens allierade
Den amerikanska arbetarrörelsen har varit en del av Demokraternas ”valkoalition” sedan Franklin D. Roosevelts tid som president och det reformprogram han då genomförde, ”the New deal”. Med ”den nya given” kom lagar om rättvis lönesättning, kollektivavtal och fackliga rättigheter, ett rudimentärt välfärdsprogram (social security) och en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Mellan 1933, då Roosevelt tillträdde som president, och 1945, då han dog på sin post, gick antalet fackanslutna i USA från 2,8 miljoner till 14 miljoner, en tredjedel av arbetskraften. Under Lyndon B. Johnson (president 1963-1969), annars känd för sina brott mot Vietnams folk, infördes därefter ytterligare välfärdsreformer och de medborgerliga rättigheterna i USA stärktes.
Alliansen mellan Demokraterna och arbetarrörelsen har sedan dess varit av stor vikt för den amerikanska kapitalismen, trots allt mindre smulor till arbetarna i form av progressiva reformer under presidenterna Carter, Clinton och Obama. Viktigast av allt var att alliansen förhindrade eventuella försök från fackens sida att bilda åtmonstone formellt klassoberoende partier, som i Västeuropa.
Den fackliga anslutningsgraden har stadigt minskat i USA, från 20,1 procent 1983 till 10 procent 2023. Trots det har en ny våg av konflikter för högre löner och till och med strejker brutit fram, som en följd av ökade levnadskostnader i pandemins och inflationens spår. Som ett svar på det har Biden sett sig tvungen att damma av Demokraternas image som ”arbetarrörelsens vänner”.
Inför valet var Bidens löfte att vara ”den mest fackföreningsvänlige presidenten någonsin”. Och det ska sägas att han, genom en lag som antogs i mars 2021, avskaffade några av de mest uppseendeväckande hindren för facklig organisering. Han har också odlat en arbetarimage, ”Blue Collar Joe”, och dök upp för att stödja bilarbetarnas strejk förra året. Kamala Harris har, å sin sida, varit mindre uttalad i fackliga frågor, och har inte samma folkliga framtoning – och på tal om framtoning är det värt att nämna att både Biden och Harris är mångmiljonärer.
Sedan Harris ersatte Biden som Demokraternas kandidat har flera större fackförbund också radat upp sig bakom henne. Till dem hör t.ex. SEIU (som ungefär är att jämföra med svenska Kommunal), som med två miljoner medlemmar utgör landets största fack i den privata sektorn. Även det amerikanska lärarförbundet, med 1,7 miljoner medlemmar, stödjer officiellt Harris. Likaså bilarbetarförbundet UAW, med 391 000 aktiva medlemmar, som är en viktig kraft i flera vågmästarstater. Som UAW:s ordförande Shawn Fain, känd för att kunna låta radikal, säger: ”Under vår 40 dag långa strejk på GM syntes inte Trump till, medan Kamala Harris stod sida vid sida med våra strejkvakter. Trump är mer lojal med landets miljardärer. Han vet inget om bilindustrin, och en administration under hans ledning skulle trycka tillbaka arbetarrörelsen.”
En udda fågel i sammanhanget är transportfacket Teamsters, med 1,3 miljoner medlemmar. Officiellt stödjer de varken Harris eller Trump. Fackets ordförande framträdde dessutom på Republikanernas konvent.
Demokraterna – imperialismens parti
När Demokraternas presidentkandidat skulle utses var frågan förstås mest en formalitet, men i primärvalet i Michigan i nordöstra USA i februari fick en rörelse för att inte kryssa Biden och i stället registrera sig som ”uncommitted”, utan preferens, stöd av 100 000 väljare, varav många hade arabisk eller muslimsk bakgrund. Bidens stöd till Israel var således en av orsakerna till hans opinionstapp och till att han till slut drog sig ur valet.
Unga väljare är viktiga för Demokraterna, och denna väljargrupp ser i allt högre grad det pågående folkmordet som en viktig fråga, vilket rörelsen med läger på landets universitet visade. Enligt en opinionsundersökning i april vill bara 16 % av vuxna upp till 30 år i USA att landet ska fortsätta skicka vapen till Israel.
Biden betraktas alltså, med rätta, som medhjälpare till folkmordet. Han har länge uttryckt sitt stöd för Israel och dess påstådda ”rätt att försvara sig”, och har inte på något sätt begränsat Israels handlingsutrymme, trots Netanyahus upprepade förödmjukelser av honom personligen. Står sig då Harris bättre i frågan? Hon manade till eldupphör några veckor innan Biden, men det finns ingen anledning att tro att hon på något avgörande sätt skulle agera annorlunda än han gjort.
Som en del av kampanjen för att inte kryssa Biden i primärvalet uppmanades också Harris att ta ställning för stoppad vapenexport till Israel, eller åtminstone att garantera att internationell rätt och mänskliga rättigheter upprätthålls i Gaza, men Harris har gett sådana krav kalla handen. Nu har kampanjen skiftat fokus till att varna för Trump, och man slår larm om faran med att rösta på mindre kandidater som de grönas Jill Stein. Kort sagt uppmanar man till en röst på Harris.
Reella skillnader finns mellan Harris och Trump i fråga om Ukraina. Harris har utlovat ett fortsatt stöd till Ukraina, medan Trump öppet kritiserat USA:s och Natos fortsatta ekonomiska och logistiska stöd till Zelenskyj. Trumps plan verkar i stället vara att förmå Ukraina att uppnå fred med Ryssland i utbyte mot ukrainiskt territorium. Trump har dessutom pratat om sina goda relationer med Putin, som liksom han själv ju är en ”stark ledare”.
I invandringsfrågan har Harris kritiserat Trump från höger för att han motsatte sig Bidens lagförslag om minskad invandring. Enligt förslaget skulle 20 miljarder dollar gå till att utöka antalet gränspoliser med 1 500, anställa 100 nya immigrationsdomare och till utbyggda interneringslägren. Harris skryter också med sin bakgrund som ”federal åklagare i en gränsstat” och har flera gånger lovat att öka antalet gränspoliser med flera tusen.
Ingen röst på Demokraterna
Demokraterna har ofta beskrivits som en plats där sociala rörelser dör och begravs. Så var fallet med antikrigsrörelsen, medborgarrättsrörelsen och kvinnorörelsen på 60- och 70-talet. Samma sak hände med 00-talets sociala rörelser, som de anti-kapitalistiska och anti-krigsrörelsen, Occupy, Black lives matter, Me too och kampanjen för en ”Green new deal”. Inför ett presidentval tvingas sådana rörelser in i fållan och förvandlas till en stödapparat för den imperialistiska härskarklassens liberala flygel.
När sociala rörelser rättas in i ledet bakom Demokraterna går de miste om sin drivkraft och radikalism, och möjligheten att skapa ett eget politiskt instrument går förlorad. En process avbryts innan arbetarklassen kunnat dra slutsatsen att det är det kapitalistiska systemet som ligger till grund för rasism och sexism, för utsugningen och förstörelsen av vår planet, och att kapitalismen därför måste ersättas av socialism. De som leder sociala rörelser, liksom den fackliga byråkratin och ”vänstern” inom och runt Demokraterna, förösker i stället övertala aktivisterna i rörelserna att det viktiga nu är att ge sitt stöd till det minst dåliga alternativet.
Denna strategi, med stöd till Demokraterna, innebär att arbetarklassen förnekas sitt klassoberoende och egen politisk representation, vilket är det enda som skulle kunna slå tillbaka kapitalets dominans, antifackliga lagar och en försämrad välfärd. Kampen för frigörelse förutsätter ett arbetarparti. Att rösta på ett borgerligt, imperialistiskt partis presidentkandidat är ingen lösning för de som utsätts för sexism eller rasism, eller för att göra slut på imperialistiska krig och klimatkris.
Den amerikanska arbetarklassen och landets proteströrelser måste i stället få sina organisationer, och då först och främst facken, att bryta med Demokraterna, och i stället bilda ett revolutionärt socialistiskt parti, och förbereda sig för kamp, oavsett vem som tillträder som USA:s nya president nästa år.
Dave Stockton
14 oktober 2024