Det är upp till arbetarklassen och de förtryckta i Iran att störta den islamistiska fascist- och kapitalistdiktaturen
I skrivande stund har USA och Israel börjat bomba Iran. Arbetarmakt fördömer villkorslöst detta imperialistiska övergrepp. USA och Israel har inte det iranska folkets bästa för ögonen. USA-imperialismen och deras lokala vakthund i regionen – Israel – bombar för att stärka sitt politiska och ekonomiska grepp över Mellanöstern.
Detta är inte första gången USA angriper ett land på detta sätt och med förevändningen att de inte kan acceptera en bloddrypande diktatur. Varje gång har sådana angrepp slutat i total katastrof för befolkningen. Vi påminner igen om den förödande utvecklingen i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien på grund av de imperialistiska krigen mot dessa länder.
Vi påminner också om att dessa makter, som nu låtsas vara upprörda över den iranska regimens våldsdåd, är samma länder som i detta nu jämnar Gaza med marken och som i USA:s fall avrättar demonstranter på öppen gata. Samma poäng kan göras om svenska borgerliga politikers hycklande omsorg om det iranska folkets rättigheter. Deras totala tystnad inför, eller öppna stöd för, folkmordet i Palestina, liksom för varje annan västerländsk militär aktion, säger allt man behöver veta om deras ”demokratiska” instinkter.
Den iranska regimen är utan tvekan en oerhört brutal religiös och fascistisk diktatur mot arbetarklassen och befolkningen. Varje ärlig socialist måste vara för att den här diktaturen störtas. Men som verkligheten och erfarenheterna tydligt har visat så kan det bara göras på ett progressivt sätt av massorna själva. Det är bara genom en demokratisk revolution som växer över i en socialistisk revolution som en progressiv och meningsfull framtid kan skapas efter revolutionen. Imperialistiska bombningar och invasioner kan bara tjäna till att komplicera och försena den revolutionära processen i Iran. Ett konkret sätt som det kan hända på i det här fallet är att imperialisterna och sionisterna hjälper fram den kontrarevolutionära delen av den iranska oppositionen till makten – monarkisterna bakom Reza Pahlavi, sonen till den störtade kungen. Men monarkisterna kan inte betraktas som en legitim del av de folkliga revolutionära krafterna. Precis som regimen har monarkisterna tydliga fascistoida drag och deras målsättning är att själva komma till makten för att bli en klientregim åt USA som fortsätter att trampa på de iranska arbetarna och vänstern.
Att motsätta sig det imperialistiska och sionistiska anfallet mot Iran har alltså inget att göra med att ge politiskt stöd till den sittande regimen.
I fallet med Iran så finns det inga godtagbara skäl att stödja regimen politiskt och principiellt trots att landet angrips av en imperialistisk makt och dess lokala fogde. Regimen utmålar sig själv som antiimperialistisk och palestinavänlig, vilket inte är något annat än retoriska rökridåer. Vi återupprepar vad vi skrev i en introduktion till ett tal en av våra representanter höll på en stödmanifestation för kampen i Iran i Stockholm nyligen:
Vi påpekar i vårt tal att den iranska regimen har tittat på under folkmordet mot palestinierna utan att verkligen gå ut till deras försvar. Somliga motståndare till USA-imperialismen har fått för sig att Iran spelar en progressiv roll mot USA och Israel, och kan säkert invända mot det påståendet. De skulle då kunna anföra Irans bombningar av Israel under kriget sommaren 2025 samt landets ekonomiska och militära stöd till huthierna, Hizbollah och Hamas. Och det stämmer att Iran gjort detta. Men de har enbart gjort det på ett egennyttigt sätt. Iran har låtit dessa styrkor genomföra mindre attacker för att inte helt förlora ansiktet i Mellanöstern. Huthierna har fått mest fria tyglar eftersom de befinner sig längst bort från händelsernas centrum. Prioriteten för den utrikespolitik den kapitalistiska regimen i Iran för är hela tiden landets egen position i regionens geopolitiska maktspel, och försöken att bevara och om möjligt utöka kontrollen över närområdet. Men när det gäller att ge ett verkligt, genuint stöd åt palestinierna har den iranska regimen varit passiv. En förklaring till det är också att en mer generaliserad kamprörelse i Mellanöstern, som på allvar skulle dra in massorna, naturligtvis skulle kunna sprida sig även till Iran och därmed bli till ett hot mot mullorna och deras kapitalistiska allierade där.
Eftersom imperialistiska angrepp inte kan ha några grundläggande progressiva eller demokratiska konsekvenser, och eftersom det måste vara de iranska massorna själva som störtar regimen för att kunna ta makten i egna händer – måste kommunister och arbetarrörelsen inta en så kallad defensistisk position i förhållande till USA:s och Israels krig mot Iran. Det betyder att vi, trots vår kategoriska opposition mot regimen, inte är neutrala mellan den iranska staten och USA/Israel i den här specifika situationen. Den iranska regimens karaktär är en sak. Men landet som sådant är inte lika med sin regim och kan inte reduceras till att bara beskrivas utifrån hur regimen ser ut. Iran tillhör inte kretsen av internationellt dominerande kapitalistiska stater. Internationellt spelar de inte samma dominerande och förtryckande roll ekonomiskt och politiskt som USA, EU, Storbritannien, Kina, Japan och Ryssland. Iran tillhör snarare kretsen av länder som utsätts för den imperialistiska maktutövningen, vilket både det nu pågående anfallet och Irans historia understryker. Att regimen har ett visst inflytande i sitt eget intresse i närområdet ändrar inte på den stora bilden: Iran är en halvkolonial stat som har en underordnad position i den globala hierarki som ovan nämnda imperialistiska stater har skapat.
Som trotskister och antiimperialister försvarar vi alltså principen om defensism i en konflikt mellan en halvkolonial stat och en imperialistisk makt. Vi är för att den halvkoloniala staten besegrar den imperialistiska staten militärt, men utan att ge politiskt stöd till regimer av den iranska typen. Defensismen – det militära försvaret – omfattar alltså enbart målet att få bort de imperialistiska trupperna från Iran. Det omfattar inte målet att skönmåla regimen eller arbeta för att den ska sitta kvar.
Hur antiimperialistisk defensism ska tillämpas rent konkret och taktiskt inne i Iran av socialister och kommunister där är svårt att slå fast på avstånd. Det bästa vore om den iranska arbetarrörelsen kunde organisera egna väpnade styrkor för att bedriva ett eget nationellt och revolutionärt befrielsekrig mot imperialisterna och sionisterna. Detta är sannolikt inte möjligt just nu. Om regimen genomför en allmän mobilisering till armén, i händelse av ett mer utdraget krig, så bör defensismen ta sig uttryck i att kommunister deltar i mobiliseringen och bildar illegala celler inom armén för att i ett senare skede övergå till egna militära strukturer.
Defensism betyder inte att kampen mot regimen sätts på undantag. Ett tredje sätt att försvara Iran mot imperialisterna vore om upproret tog ny fart och regimen störtades utan att det sker koordinerat med CIA och Mossad, men som en oberoende revolutionär massaktion. Den första uppgiften för en post-islamistisk revolutionär republik vore att kräva ett stopp för den imperialistiska aggressionen och om så inte sker försvara sig militärt och genom att uppmana till militant solidaritet i regionen och i världen. En sådan appell skulle utan tvekan mötas med ett enormt positivt gensvar från massorna i hela världen.
Den iranska regimens massiva förtryck mot Irans arbetare, kvinnor och minoriteter, fängslandet och mördandet av alla oppositionella och förföljelsen och morden på den iranska vänstern har fått vissa iranier att i desperation välkomna varje utomstående faktor som kan störta mullaregimen. Det går att förstå hur det går att hamna vid den felaktiga, desperata slutsatsen, men det gör det än mer viktigt att förklara att amerikanska och israeliska bomber inte, varken nu eller någon tidigare gång, kan betyda något mer än att, i bästa fall, ett förtryck byts ut mot ett annat. Den iranska regimen måste störtas av arbetarklassen. USA:s och Israels angrepp är ur den synvinkeln också ett sätt att garantera att just det inte händer. Därmed måste socialister i Iran och i den exil-iranska miljön som vill vinna massornas förtroende i den här situationen börja från utgångspunkten om hur den imperialistiska aggressionen kan besegras – och det som ett delmål mot att ta i tu med den korrupta regimen och öppna vägen mot en verklig frigörelse.
En effektiv strategi för den iranska revolutionen måste alltså vara socialistisk. Lösningen på arbetarklassens och de förtryckta massornas outhärdliga situation under den islamiska republikens järnhäl i kombination med den imperialistiska aggressionen ligger i att arbetarklassen själv träder in som en egen oberoende politisk faktor och inleder en kamp om makten över samhället.
- Stoppa USA:s och Israels angrepp mot Iran!
- För Irans militära seger mot det imperialistiska angreppet!
- Störta den islamiska republiken underifrån genom en arbetarrevolution!
- Frige alla politiska fångar i Iran!
- Stoppa omedelbart all repression mot de folkliga revolutionära krafterna i Iran!
- Uteslut monarkister och pro-imperialister ur den folkliga revolutionära rörelsen!
- För bildandet av ett revolutionärt kommunistiskt arbetarparti i Iran!
- Krossa USA-imperialismen och alla andra imperialistiska makter!
- Befria Palestina från floden till havet – upplös Israel!
- För ett socialistiskt Iran i ett socialistiskt Mellanöstern!
Arbetarmakt
Bildkälla, framsidan; iranska kvinnor protesterar mot tvånget att bära slöja, 5 juli 1980; Wikimedia Commons; Public Domain
Du hittar alla våra artiklar om Iran här.
Vi rekommenderar följande artiklar:
Irans missiler mot USA och Israel är legitimt självförsvar
Försvara Iran! Slå tillbaka Israel!
Den iranska revolutionen 1979 och kommunistisk strategi
Ska vi försvara Iran mot imperialistiska angrepp?
Antiimperialistiska enhetsfronter som taktik mot imperialismen