Uteslutningen av Amineh Kakabaveh: En seger för den kulturrelativistiska högern i V

Efter många turer har Vänsterpartiets ledning till slut rensat ut Amineh Kakabaveh ur partiet. Officiellt meddelar partitoppen att Kakabaveh har brutit mot vissa regler. Det är uppenbart att detta är svepskäl för uteslutningen. Den verkliga orsaken är den politiska motsättningen, som handlar om att Kakabaveh är en framträdande kämpe mot religiöst och kulturellt förtryck, medan V:s ledning tror att en konsekvent hållning mot hedersförtryck är rasistisk.

Alltsedan hedersförtryck och religiös konservatism blev en politisk fråga i Sverige på 1990-talet har det varit omöjligt för V:s ledning att kalla saker och ting vid dess rätta namn utan att bli tvingade till det av samhällsutvecklingen. Det tog lång tid att erkänna att hederskultur överhuvudtaget existerar och det tog ännu längre tid att formulera ett politiskt program och en strategi emot den. När det väl gjordes var det för att ledningen släpades i håret, och man har gjort sitt bästa för att ignorera de beslut som togs om att hedersförtryck faktiskt måste bekämpas.

Vänsterpartiet har förvirrats av identitetspolitiken
Den teoretiska och politiska anledningen till V-ledningens totala oförmåga på den här punkten är att de ohjälpligt har förirrat sig ut i det postmodernistiska, postkoloniala, intersektonella, kulturrelativistiska och identitetspolitiska träsket. Jonas Sjöstedt m.fl. lever i vanföreställningen att tystnad om saker som barnäktenskap och hedersrelaterade bestraffningar är detsamma som att visa respekt för kulturer och att göra motstånd mot rasism och diskriminering gentemot invandrare i Sverige.

Den taktiska anledningen till att V-ledningen i praktiken bojkottar kampen mot hedersförtryck är att de inte vill stöta sig med konservativa etablissemang bland kulturella och religiösa minoriteter i Sverige. Att bekämpa kulturellt och religiöst förtryck innebär att öppna upp sig för anklagelser om rasism och att visst väljarunderlag kan förloras. Partiledningen darrar helt enkelt av skräck inför angreppen från de mest konservativa skikten bland invandrargrupperna, till priset av att de progressiva skikten överges (för att inte tala om sveket mot dem som utsätts för hedersförtryck). En viktig faktor bakom nervositeten är förstås att V:s ledning själva tror på att det ligger något i den här typen av anklagelser och därför inte vet hur de ska bemötas. Striden runt Kakabaveh har till och med visat att delar av ledningen själva är beredda att slunga ut anklaglser om rasism mot de som bekämpar hederskulturen.

Kakabavehs ”brott” är att hon har ställt sig på samma sida som offren för hedersförtrycket och kämpat modigt och kompromisslöst med dem och för dem, till skillnad mot V:s ledning, som har kapitulerat inför reaktionära och fundamentalistiska krafter. Kakabaveh har varit en av de personer som varit mest betydelsefull för att avslöja och bekämpa hedersförtrycket i Sverge. Utan henne hade de som lever under hedersförtryck haft en svårare situation idag. Kakabaveh har betytt något i praktiken. För att åstadkomma detta har hon, och andra, inte bara varit tvungna att besegra en ofantlig nivå av ignorans och räddhågsenhet i Sverige när det gäller dessa frågor. Hon har desutom varit tvungen att konfrontera och avslöja den förhärskande identitetspolitiska ortodoxin inom Vänsterpartiet som fullkomligt bankrutt inför frågor om förtryck inom förtryckta grupper. Men att ställa de postkoloniala och intersektionella småpåvarna i skamvrån görs inte ostraffat inom V. Därför är Kakabaveh nu utesluten.

Kampen måste vara antikapitalistisk
Från en marxistisk och trotskistisk utgångpunkt finns givetvis politiska invändningar mot vissa inslag i Kakabavehs politik och strategi. Hon brukar ofta betona den tvärpolitiska karaktären av arbetet mot hederskulturen. När det gäller konkreta omröstningar i riksdagen eller en kommunfullmäktige är det givetvs på sin plats att tänka tvärpolitiskt. Men när de gäller den långsiktiga kampen ute i samhället kommer en anpassning till borgerliga krafter oundvikligen leda till att de antikapitalistiska och antiimperialistiska aspekterna av kampen mot kulturell konservatism och fundamentalism sätts på undantag.

Kampen mot hedersförtryck kan inte reduceras till att handla om juridisk och demokratisk upplysning inom det kapitalistiska systemet. Den måste utvecklas till en kamp mot de samhällsförhållanden som ger upphov till och vidmakthåller dessa extrema former av patriarkal dominans.

I modern tid har imperialismen varit en huvudfaktor bakom både kulturell konservatism och religiös fundamentalism. Genom att systematiskt hålla tillbaka ekonomisk, social och politisk utveckling i tredje världen har imperialismen skapat goda förutsättningar för att även stanna upp den kulturella utvecklingen. Dessutom har imperialisterna medvetet tillsatt och understött de politiskt och socialt mest reaktionära regimerna för hålla de breda massorna i schack. Det handlar då om regimer som lyfter upp hederskulturen och långtgående patriarkalt förtryck till officiell politik. Den ledande imperialistiska makten, USA, legaliserar för övrigt själva efterblivna sedvänjor som barnäktenskap, vilket är tillåtet i vissa delstater.

På en abstrakt principnivå kanske Kakabaveh går med på att kampen mot hedersförtryck måste vara antikapitalistisk och antiimperialistisk. Men detta perspektiv är inte en integrerad del av hennes program och strategi, som istället begränsar sig till demokratiska reformer i allians med liberaler som inte får skrämmas upp för mycket. Dessa reformer är givetvis nödvändiga men de är inte tillräckliga. I det här avseendet tänker Kakabaveh som en etablerad vänsterpartist.

Demagogiska attacker mot Kakabaveh
Kakabavehs belackare tycker om att demagogiskt anmärka på enskilda handlingar och formuleringar från henne. Men att anmärka på formen när det egentligen är innehållet som irriterar är ett gammalt knep. Kakabaveh delade på ett olyckligt sätt en högerextrem video. Den incidenten klarade hon ut och den borde inte skymma hennes långa kamp mot hedersförtcyket, om det inte är så att det egentligen är kampen mot hedersförtrycket som är problemet. Kakabaveh använder ofta tillspetsade formuleringar. Det är en fråga om taktik och smak hur dessa formuleringar ska bedömas, men de är av marginellt intresse för den som inser att Kakabaveh har rätt i sak (ingen kommunist borde hur som helst ha problem med hårda formuleringar mot folk som tycker att homosexuella förtjänar döden och att den som själv vill välja äktenskapspartner ska misshandlas). Att Kakabaveh har begått misstag i sin kamp mot hedersförtrycket, och genom diverse formuleringar gjort sig skyldig till en del onödiga övertramp, råder det inget tvivel om, och är utagerat sedan länge. För detta har hon redan mottagit kritik. De som än i dag, och som ett skäl för att utesluta henne, fortfarande gnäller över den ena eller andra formuleringen är egentligen mycket mer upprörda över kärnan i hennes budskap: att det finns hedersförtryck och religiös extremism och att dessa fiender måste slås ner. De identitetspolitiska tål inte denna sanning men har fått allt svårare att hantera debatten och förfaller därför till låga debattknep.

När det gäller de formella skälen till sin uteslutning har Kakabaveh hittills lyckats besvara dessa på ett trovärdigt sätt. Det har anförts mot henne att hon inte betalar partiskatten i egenskap av välbetald riksdagsledamot. Men hon har förklarat hur partiledningen har diskriminerat henne ekonomiskt genom att förvägra henne tillgång till de kollektiva resurser som bl.a. partiskatten finansierar och att hon därför inte betalat in skatten. Det har anförts att hon sjukskrivit sig från möten med riksdagsgruppen. Kakabaveh har erkänt detta, men motiverat det med den hårdhänta mobbningskampanjen mot henne, vilken har skapat ett arbetsmiljöproblem. Vilken rätt har V-ledningen att trakassera och förödmjuka en viktig kämpe och stolthet för sitt parti och sen förvänta sig hundlik lojalitet tillbaka?

Ett av de exempel som partisekreterare Aron Etzler lyft fram på Kakabavehs påstådda illojalitet är att hon uteblev från den statsministeromröstning där Vänsterpartiet valde att trycka på gul knapp och därmed släppa fram Stefan Löfvens borgerliga regeringssamarbete med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. En regering som alltså redan hunnit angripa strejkrätten och avskaffa skatter för de allra rikaste. Även om vi, som kommunister, hade föredragit en röd knapp och en maning att på alla sätt fälla denna borgerliga regering kan det knappast vara ett värre brott att utebli från en sådan regeringsomröstning än att, som Vänsterpartiets övriga riksdagsledamöter gjorde, släppa fram den efter en valkampanj där man lovat att ”inte vara till salu”.

En av de vanligaste anklagelserna mot Kakabaveh handlar om hennes påstådda ”islamofobi” och rasism mot muslimer. Men det är ett falskt påstående. Kakabaveh angriper inte muslimer generellt och förespråkar inte diskriminerande inskränkningar i religionsfriheten för muslimer. Däremot angriper hon de fundamentalister och konservativa som arbetar utifrån en antidemokratisk dagordning, och hon angriper hederskulturen, oavsett om den kommer i islamisk eller annan religiös form, eller som sekulär företeelse. Dessutom har hon en bakgrund som militant aktivist mot den islamiska diktaturen i Iran, vilket självklart påverkar prioriteringar och språkbruk. Det är otroligt illvilligt att tillskriva politiska flyktingar från islamiska diktaturer islamofobi och rasism som motiv till sin hårda kritik mot religion och kulturell konservatism. Motivet handlar snarare om tusentals dödade och fängslade samt det dagliga förtrycket mot befolkningen. Förvisso kan det ofta vara så att en del flyktingar från religiösa system sätter allt för stark tilltro till att religion och fundamentalism kan bekämpas genom tvång och förbud administrerade av den borgerliga staten (förbud mot slöja osv.). Men detta beror inte på rasism, utan på en orealistisk bild av vad som kan uppnås med hjälp av en kapitalistisk stat (vars förbud i sådana här sammanhang ofta får motsatt effekt).

I debatten på sociala medier kan man se hur små politruker och ja-sägare från V pratar om vikten av att hålla sig till regler och stadgar, att hålla sig till demokratiskt fattade beslut, vara lojal osv. Några av de mest patetiskt pseudoradikala personerna kanske till och med tar begreppet demokratisk centralism i sin mun. Detta kan förstås ses som allmänna sanningar för hur en förening borde fungera. Men saker som lojalitet och trohet till regler måste i så fall rimligen gälla från alla inblandade sidor.

Det kan inte vara så att vissa personer avkrävs disciplin medan en partiledning eller annan fraktion får bete sig hur som helst. Antingen gäller respekten för demokratiskt fattade beslut eller så gäller den inte. I fallet med V finns ett formellt kongressbeslut om att partiet ska förhålla sig till hedersbrott ungefär på det sätt som Kakabaveh har gjort. Sjöstedt kommer ibland med pliktskyldiga uttalanden mot hederskulturen. Men dessa följs aldrig upp av handlingar och betyder alltså inte så mycket i praktiken. Har V-ledningen respekterat detta beslut? Har de varit lojala? Nej, de har på det mest gemena sätt försökt motarbeta detta beslut under lång tid. Har de visat kamratlighet och respekt när flera av dem offentligt attackerat Kakabaveh för att hon gör det som V formellt beslutat om att man ska göra? Uppenbarligen inte. Men här viner ingen partipiska och inga uteslutningar kommer på tal. Det är inte så konstigt, eftersom de som håller i partipiskan och de som begår de formella och moraliska överträdelserna är samma gruppering, och den avser inte att piska sig själv.

Genom sina intriger och sin despotism har V-ledningen förlorat all moralisk rätt att sätta sig till doms över Kakabavehs eventuella avsteg från formaliteterna. Det är förstås möjligt, rent teoretiskt, att det finns extremt graverande uppgifter om Kakabaveh som inte är kända än, och som kan göra det nödvändigt att ändra bedömningen av henne. Men det verkar väldigt osannolikt. Om det fanns sådana uppgifter skulle den desperata och ohyfsade ledningen för V ha använt sig av dessa redan.

Nästa steg
De avgörande fel som Kakabaveh har gjort har inget att göra med det som partisekreterare Aron Etzler hycklande svamlar om. Kakabavehs ”fel” , som vi kommunister ser det, är att hon inte har organiserat en politisk strömning inom V mot en ledning som knappt ens är värd att kallas för socialdemokratisk. I stället för att agera individuellt borde hon ha samlat en strömning runtomkring sig som hade kunnat utmana den nuvarande ledningen om makten.

Kakabaveh kallar sig för marxist. Mycket bra. Men det hade varit ännu bättre om hon agerat som exempelvis marxisterna inom andra internationalen eller som de marxister gjorde som bekämpade stalinismen, nämligen genom att formulera en marxistisk politisk plattform och sen vinna stöd för den inom V. Om Kakabaveh hade byggt upp en organiserad vänsteropposition mot ledningen hade det varit mycket svårare att utesluta henne. Nu står hon ganska ensam, eftersom hennes anhängare är ledarlösa och skingrade. Risken är därför stor att många av dem demoraliseras och försvinner från V, vilket kommer att innebära att den nuvarande ledningen förstärker sitt grepp om partiet.

Det är nu upp till Kakabaveh att agera på ett sådant sätt att den bas hon trots allt har inte demoraliseras och försvinner helt. I dag finns behov av ett nytt arbetarparti, kanske med början i ett radikalt initiativ till vänster om Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Är Amineh Kakabaveh beredd att använda sin auktoritet och anhängarskara för ett sådant initiativ? Det är vår fråga till henne. Vi är positivt inställda till ett sådant initiativ och skulle kämpa för att bygga det, och för en revolutionär marxistisk inriktning åt ett sådant projekt.

Peter Larsson

Se även våra tidigare artiklar om Amineh Kakabaveh, Vänsterpartiet och kampen mot hedersförtryck:

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *